Fly från verkligheten

Medan solen sakta försvann bakom en molnbank och mörkret började falla ökade hon takten. Från att gå fort till att springa sakta. Temperaturen sjönk och hennes andning steg. Runtomkring henne, i det land hon levde i, började de vanliga människorna göra sig klara för att sova och samla krafter inför en ny dag. Men hon var ingen vanlig människa. Tvärt om, hon var egentligen en väldigt ovanlig människa. Och vetskapen om att de flesta sov när hon levde, och levde när hon sov, fick henne i vanliga fall att le stort. Men inte idag. Idag kände hon sig rastlös, hon gick i väntans tider. På ett tecken, på att få höra någonting. Men inget ljud nådde hennes öron. Hon sprang för att hon inte orkade vänta länge och hon hade en alltför stark känsla av att hon skulle få springa länge innan hon fick veta något.
   Det knastrade om hennes steg när hon satt ner den ena foten före den andra, men ute på landet var det ingen som lyssnade, ingen som brydde sig. Rytmen som bildades, knastrandet som uppstod för varje steg hon tog, hennes andning som till en början varit lugn men nu ökat, var allt som hördes i tystnaden. Världen sov när hon sprang ifrån sin oro, sina spöken och allt det som hemsökte henne om nätterna. I mörkret. Hon stannade inte för någonting, rädd för att all hennes ångest skulle hinna ikapp henne på ett hjärtslag om hon stod stilla bara för en liten stund. Hon stannade inte för att beundra de vackra vallmoblommorna längs kanten på grusvägen, hon stannade inte för att slänga en sista blick på de brinnande molnen som gömde solen bakom sig, hon stannade inte för att dra in doften av sommaren, av potatisblommorna, av de vilda buskarna hon nyss passerade, av regnet som hägrade bortom bergen. Hon stannade inte för någonting, för hon visste, att om hon gjorde det skulle hon fastna igen.
   Vägen började ta slut och även om hon började bli trött ville hon inte vända tillbaka ännu. Hon ville inte återvända till det lugna, stilla huset, där ångesten blommade upp tydligare än här ute i det vilda. Hon ville inte sitta instängd till nästa kväll skulle komma och tillåta henne ännu en fri timme utanför de tunga väggarna. Hon ville springa vidare i all oändlighet, men så mycket visste hon ju, att hon inte kunde springa tills hon dog. Så efter en lång överläggning vände hon tillslut om och började springa tillbaka den väg hon just kommit. Gruset knastrade allt högre under hennes fötter, hon råkade sparka till en sten som for iväg en bit och slutligen rullade ner vid vägkanten. Efter ytterligare ett tiotal meter kunde hon skymta sitt hus flimra förbi bakom några höga träd. Hon kände ett tryck över bröstet, som gjorde att hon fick lite svårare att andas, som gjorde att hennes hjärta hoppade över ett slag och för ett ögonblick skapade obalans inombords. Paniken började sippra ut i blodomloppet och det fanns inget hon kunde göra för att få stopp på kedjereaktionen. Hjärtat bultade allt fortare och huvudet började snurra, andningen ökade men trycket över bröstet vägrade släppa. Hon fick tvinga sig själv till att stanna upp och böja sig framåt, trycka händerna mot knäna och blunda medan hon tog långa, djupa andetag för att pressa bort paniken. Det lyckades inte helt, men efter en stund kunde hon äntligen räta på sig och fortsätta sin löptur, som nu bara tycktes bli tyngre och tyngre för varje steg hon tog. Innan hade det varit en frihet att springa, tidigare, när hon var på väg mot det andra hållet. Då hade varje steg varit lätt, trots att hon borde ha varit trött och andfådd på grund av den långa sträckan hon faktiskt sprungit. Men det hade hon inte varit. Istället flög hon fram genom luften och kände sig friare än hon gjort på länge. Men så fort hon vände riktning ändrades också humöret, känslan och kärleken för själva löpningen. Förut hade hon varit på väg ifrån allting och den vetskapen hade gjort att hon mådde bättre. Nu var hon återigen på väg tillbaka och det behövdes inte en vetenskapsman för att berätta varför hon helt plötsligt mådde mycket sämre.
   När hon svängde upp på den sista raksträckan innan hon nådde huset var det nästan helt mörkt. För ett ögonblick lutade hon huvudet bakåt och hon kunde se himlavalvet ovan sig, glittrande, lockande, oändligt. Hon hade läst någonstans att den stjärna som var närmast jorden var fyra ljusår bort och att varje gång en människa tittade upp på stjärnhimlen tittade de upp på en förfluten tid. Det var vackert tyckte hon. Så många människor önskade att de kunde leva om saker som redan hänt, önskade att de kunde spola tillbaka tiden. Genom att titta upp på stjärnhimlen kunde man ju göra det, om så bara för en liten stund.
   Grenarna på björkträden som kantrande hela vägen upp till huset rörde på sig när hon sprang förbi, de liksom dansade svagt i luften och ett visst prasslande ljud uppstod. Hon var inte helt säker, men om hon blundade för ett ögonblick kunde hon nästan höra ljud. Röster. Löften viskas ut i den svarta natten. Men hon var inte helt säker.
   Huset tornade upp sig framför henne när hon slutligen stannade några meter från dörren. Alla fönster var mörka, inte en lampa var tänd. Ingen bil fanns på uppfarten, inget liv rörde sig på andra sidan dörren. Det krävde all hennes energi och viljestyrka bara för att låsa upp och kliva in i den kalla, tysta hallen. Hennes andetag var allt som hördes i det stora, tysta huset och hon kunde höra hur de ekade ut och slog mot alla väggar, mot alla tak, mot alla fönster och golv. Paniken började komma igen, men sakta, liksom smygande. Hon märkte det inte först, men plötsligt fick hon lite, bara lite svårare att andas. Själen mörknade till igen, så som den alltid gjorde när hon fick panikattacker. Hjärtat bultade som en hammare i bröstet och slagen ekade i öronen. Hon skakade till och kände hur feberhettan kröp över hennes skinn. Sedan tände hon hallampan och skrämde bort sitt panikmonster, även om det bara var för ett ögonblick.
   När hon varit liten och umgåtts med sina vänner hade en hel del berättat för henne att de var rädda för mörkret och skuggorna som uppstod på nätterna, det mörker som tog något som var så vackert i dagsljus, som ett träd, och förvandlade det till något fasansfullt hemskt om nätterna, som en lång arm som rörde sig över väggen, mot sängen. Men själv hade hon aldrig varit rädd för de där skuggorna som rörde sig runt i rummet under nätterna. Skuggorna betydde att det fanns ljus i närheten. Då var istället ett totalt mörker något som hon fasade för, eftersom man aldrig riktigt vet vad som gömmer sig i mörkret. Därför skyndade hon sig att tända så många lampor hon bara kunde i huset, för att pressa bort mörkret som helt plötsligt invaderat hennes hus. Först när ljuset flödade i alla rummen kunde hon andas ut, men inte helt. Aldrig helt.
   Rastlös vandrade hon runt i huset, från rum till rum och tog in alla detaljer, alla känslor och spelade upp flera minnen som dök upp i huvudet när hon klev in i köket, i vardagsrummet, tillbaka ut i hallen, upp på sitt gamla rum, in på sitt nya rum och nerför trappan. Här hade de stått och bakat pepparkakor en jul och hon hade snubblat över sina egna fötter, satt sig på baken och skapat en liten spricka i trägolvet. De hade skrattat länge åt den händelsen. Och på just den stolen hade hon suttit bara några veckor tidigare och firat hennes student, omgiven av släkten. Hon hade stått på just den platsen ute i hallen, när hon fått en impuls och kramat om dem innan hon bett dem köra försiktigt när de bara skulle iväg och handla.
   Hon hade lyckats jaga iväg det mörker som tagit sig in i huset, men hon lyckades inte jaga iväg det mörker som lagt sig tillrätta i hennes själ. Mörkret som bara tycktes växa sig allt större och större för varje dag som gick och hon hade för längesedan slutat försöka pressa bort det, för hon visste att det var omöjligt. Hur mycket hon än skulle försöka skulle det alltid återvända, det skulle fortsätta återvända fram till det ögonblicket hon fick ett svar och kunde lämna det väntrum hon förvandlat huset till och obarmhärtigt tvingats in i själv. Och om inte beskedet skulle komma snart, kände hon, att mörkret skulle ta över allting och lämna henne som ett tomt skal där hennes medvetande flöt omkring bland de sedan länge bortglömda minnena långt bak i hennes hjärna.
   När telefonen ringde förstod hon först inte vad det var för ljud och var det kom ifrån. Hon upptäckte snart att hon försvunnit bort till en annan värld för ett ögonblick och skyndade sig fram till luren för att personen inte skulle lägga på medan hon själv återvände till verkligheten. Med andan i halsen svarade hon utan att titta på telefonnumret, utan att försöka få en föraning om det var de som ringde, eller om det bara var en telefonförsäljare. Hon visste egentligen inte vad som vore bäst. Hon ville förstås ut från mörkret och slippa ifrån paniken så fort som möjligt, det tärde på henne att leva i denna ovetskap hon bott i den senaste tiden. Men samtidigt ville hon att det bara skulle vara den där trista telefonförsäljaren. För om det var de som ringde och de hade dåliga nyheter…
   Det var en kvinna på andra sidan luren och hon sålde absolut ingenting. Men hon delade ut nyheter och besked, goda som dåliga. Glada som sorgliga. Fantastiska som fruktansvärda. Hon lyssnade länge på vad kvinnan hade att säga utan att stoppa, utan att avbryta henne, utan att flika in en fråga här eller där, som hon kanske borde ha gjort. Istället försökte hon ta till sig vad kvinnan sa, men utan att egentligen helt lyckas. Hon visste inte riktigt vad hon själv sagt när de la på och hon var inte heller helt säker på att det kvinnan sagt riktigt nått hennes hjärna och förstånd. Men hon förstod så mycket som att det var över nu. Hon kunde sluta springa. Det var över nu. Väntan var över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0