Monster

Jag gled sakta ut från sömnen och blickade några gånger för att kunna fokusera blicken ordentligt. Det var mitt i natten, en mycket mörk natt. Jag kunde inte se någonting i rummet, inte så mycket som en springa ljus svepte in från fönsterna. Molnen måste ha dolt månen och alla stjärnorna.
   Mitt hjärta fladdrade till i bröstet, jag hade aldrig varit särskilt förtjust i mörker, speciellt inte en sådan kompakt svarthet som nu omgav mig. När jag varit liten hade jag alltid sovit med en lampa tänd om natten, men ju äldre jag blev desto pinsammare tyckte jag det var. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att möta min rädsla så jag släckte lampan och sov i mörkret. Vissa nätter funkade det hur bra som helst, andra vaknade jag upp och stirrade rakt ut i det oändliga svarta som omslöt mig, ett mörker som kunde liknas vid universum. Det hade varken början eller slut.
   Som så ofta när jag inte kunde somna om började mina tankar vandra iväg. Jag försökte hålla mig själv och min hjärna sysselsatt till jag blev så pass trött att jag somnade av ren utmattning. Det brukade fungera, men just denna natt var jag ovanligt pigg. Jag tittade rakt upp i taket utan att se någonting samtidigt som jag försökte lugna ner mitt hjärta, som fortfarande bultade hårt och snabbt i min bröstkorg.
   Jag började tänka på saker som lugnade mig, vilket kan tyckas konstigt då jag hur enkelt som helst skulle kunna tända lampan, se mig runt i rummet, försäkra mig om att det inte fanns något ute i mörkret och sedan somna om. Men jag ville inte vara svag och ge vika för min oro, alltså vägrade jag tända lampan. Jag höll tankarna ockuperade; vad skulle jag göra på morgonen, på något roligt en vän sagt ett par dagar tidigare, på boken jag just läst ut. Mina vilsna tankar förvirrad sig i min hjärna, kom på villospår och plötsligt kom jag på mig själv med att tänka på saker jag mitt under de ljusaste dagarna försökte undvika. Nu, i mörkret, kändes det lättare att tänka på tunga, obehagliga saker och jag tillät mig själv att fullfölja alla de tankar som virvlade upp i mitt huvud.
   Jag var inte ett dugg olik andra människor, det fanns saker jag gjort och upplevt som jag låste in i en liten låda i huvudet och blundade för när de dök upp mitt framför näsan. Men den natten, när jag låg där i mörkret, kändes det skönt att dra fram allt sådant som jag tagit avstånd från. Saker som jag önskade att jag aldrig gjort och saker som jag ångrat att jag inte provat. Människor, historier, händelser snurrade runt i mitt huvud. Samma gamla oro vaknade till liv, är jag tillräcklig? Perfektion var ouppnåeligt, det hade jag lärt mig, men nådde jag upp till godkänd nivån? Var jag tillräckligt söt, tillräckligt trevlig, tillräckligt smal, tillräckligt smart och intressant? Var jag tillräckligt mycket för att någon skulle vilja stå ut med mig resten av sitt liv?
   Ända sedan jag varit liten hade jag blivit sviken, om och om igen. Folk hade sagt att de älskade mig och sedan lämnat mig utan förklaring. Människor jag borde höra ihop med, som var min familj på papper, hörde aldrig av sig och vänner som lovat att vi alltid skulle vara tillsammans vände mig ryggen utan anledning. Detta blandat med oron över att inte vara tillräcklig (om alla försvann måste det ju vara något fel på mig) var sådant som jag blundade för under dagarna, men det gick inte att blunda för mitt i den svartaste natten. Osäkerheten gnagde på mitt självförtroende. Vad gjorde jag för fel?

När jag var liten hade jag sovit med en lampa tänd under nätterna i rädsla av mörkret, men jag hade också tagit ett stort språng och hoppat upp i sängen innan jag skulle sova, i tron om att det låg något därunder som skulle ta tag i mina ben och dra ner mig. Jag hade självklart inte tyckt om strömavbrott. Stearinljuslågornas skuggor som svepte över väggarna var nästan ännu mer skrämmande än mörkret i sig. Det påminde om en skräckfilm, tyckte jag.
   Problemet var att i alla ovanstående situationer kunde jag inte veta säkert vad som fanns gömt, varken under sängen eller i mörkret runt mig. Ofta bad jag mina föräldrar kika in i min garderob innan jag somnade, för att försäkra mig om att det inte fanns några monster där heller. Jag ansåg att man aldrig kunde vara säker på den saken och somnade inte förens någon tittat in bland mina kläder.
   Nu, när jag var vuxen och inte hade bett någon att leta igenom min garderob efter monster på åratal, kände jag mig trots allt inte fullt säker. Mörkret var inget jag kunde göra något åt, det skulle alltid finnas där. Hur många lampor jag än tände så kunde jag inte tända upp hela världen. Jag fick snällt vänta till solen steg upp, som alla andra människor. Däremot insåg jag något, när jag låg där i min säng den natten. När alla orostankar och all osäkerhet snurrade runt i mitt huvud förstod jag att de monster en människa egentligen behöver vara rädd för varken finns under sängen eller i garderoben. De finns inombords.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0