Välkommen till mardrömmen

Hon sprang längs en grusväg, för vartannat steg slängde hon en blick bakom sig. Hela dagen hade det varit disigt och nu började det skymma. Hon visste att hon var tvungen att hitta ett ställe hon kunde sova på under natten innan det blev alldeles beckmörkt, men hon hade ingen aning om vart hon var. Ingen aning om vart hon var på väg. Hon visste bara att hon var tvungen att gå framåt, att hon inte kunde återvända. Det var för sent att ändra sig nu.
   Det lyste i fjärran, varmt och välkomnande. Hon frös ända in i benmärgen, tänderna skallrade och fötterna var fuktiga, men hon försökte bita ihop och fokusera på ljuset. Kunde hon ta sig dit kunde hon nog bli insläppt, kanske få lite mat, bli varm. Hon sprang och sprang, hela tiden fortare samtidigt som hon ständigt kastade en blick över axeln. Andetagen blev djupa, hon flämtade efter luft, men ljuset kom närmare och snart svängde hon in på en vinglig liten skogsstig kantrad av höga träd med gulorangea löv på marken och de nakna grenarna höjda mot den grå himlen. Hon höll på att snubbla flera gånger, ibland på stenar som låg gömda under löven, ibland på sina egna fötter. Hon var så trött, men hon vägrade ge upp. Inte än. Inte när hon var så nära.
   Huset tornade slutligen upp sig framför henne, det var mycket större än hon först trott. Det var dunkelt ute, men hon kunde ändå se att huset var grått och hade sprickor i fasaden. Det stod mitt i en trädgård där alla blommor var vissna och alla löv fallit av träden. Hon kunde inte se någon när hon slängde en blick in genom det ena fönstret, men lamporna var tända och hon kände en enorm längtan av att krypa ner i en säng och bara sova.
   Utan att ha sett till en enda människa i närheten gick hon upp för trappan till dörren som en gång i tiden varit vitt, men nu var grådassig. Hon knackade ett par gånger, men ingen kom och öppnade. Efter några minuter gav hon upp och med en besviken min vände hon sig om för att gå ner för trappan igen och fortsätta sitt sökande efter en fristad i det mörka, kusliga vädret. Men just när hon klivit ner för det första trappsteget hörde hon hur dörren öppnade sig. Hon svängde runt med ett leende på läpparna och skulle precis hälsa på ägaren av huset då hon insåg att det inte stod någon där. Dörren var öppen några decimeter och hon gick tillbaka upp till den och kikade in i själva huset. Alla lamporna var tända, men hon såg fortfarande inte till en enda människa. Ytterst försiktigt klev hon över tröskeln.
”Hallå?”, sa hon men ingen svarade. ”Hallå?”, upprepade hon högre, men det var fortfarande helt tyst i huset. Hon tog några steg in i hallen och såg sig runt. Det stod skor vid dörren och hängde jackor på krokarna. När hon kom in i köket såg hon att det stod en gryta som puttrade för sig själv på spisen och bordet var dukat för en.
”Hallå, är det någon här?”, frågade hon medan hon gick igenom köket och ner för en liten trappa som ledde in till tv-rummet. Ingen svarade henne och hon tittade igenom alla rummen utan att hitta någon när hon återvände upp till köket såg hon att det stod en ny gryta på spisen och när hon lyfte på locket för att kika efter vad det var för något där i, såg hon att det var ris. I den andra grytan fanns det kyckling i sås. Hon slickade sig hungrig om läpparna men la tillbaka locken på grytorna och fortsatte sin rundtur i huset. Då och då ropade hon sporadiskt ut ”Hallå, är det någon här? Hallå?”, men hon fick aldrig något svar. Hon sökte igenom alla rum på mellanvåningen innan hon fortsatte upp på den tredje våningen. Där hittade hon bara tre tomma sovrum och en toalett. Allting var stilla och tyst, inte ett ljud hördes. Hon började bli lite rädd och osäker och beslöt sig för att lämna huset. Det kändes oartigt att kliva rakt in i någon annans hus och äta någon annans mat utan lov.
   När hon kom ner i hallen på den andra våningen insåg hon att ytterdörren var stängd. Hon rynkade på pannan men hur mycket hon än tänkte på det kunde hon inte minnas att hon stängt den själv. Hennes tankar avbröts av en ljuvlig doft som kom från köket. Hon kunde inte låta bli, hon gick dit medan hon sniffade i luften och slickade sig om munnen. Det doftade verkligen oemotståndligt gott.
   Då hon steg in i köket blev hon förvånad. Grytorna som tidigare stått på spisen stod nu på bordet tillsammans med en kanna vatten och en skål grönsaker. Hon tittade sig runt, liksom förväntade sig att det skulle komma fram någon ur skuggorna och skratta åt henne, säga att allt var ett skämt, men ingen kom. Allting var stilla, så stilla och tyst. Själv stod hon och vägde i dörröppningen, skulle hon eller skulle hon inte? Hon slängde en blick mot ytterdörren och sedan en mot köksbordet och tillbaka mot dörren. Hon bestämde sig för att gå, men när hon vände tillbaka blicken mot bordet såg hon att det låg mat på tallriken. Förvånat rynkade hon på pannan. Hon hade varken sett eller hört någon. Eller något. Nu var hon verkligen nyfiken. Försiktigt stegade hon fram mot bordet och drog ut stolen. Hon tittade först åt höger och sedan åt vänster innan hon slog sig ner framför tallriken. Ingen kom. Ingen sa något. Inget hördes. Hon tog upp besticken. Allt var fortfarande stilla. Hon la upp mat på gaffeln. Allt var knäpptyst. Hon stoppade maten i munnen och tuggade försiktigt. Inget hände. Maten var väldigt varm, men god. Den smakade inte konstigt, tvärtom. Hon tog ytterligare en tugga och så en till. Allting var helt stilla, precis som innan hon börjat äta. Hon åt och åt och åt och fortsatte äta trots att hon egentligen var proppmätt. Tillslut sköt hon ifrån sig den tomma tallriken och lutade sig tillbaka i stolen med en nöjd suck. Inte ens om hon tvingade sig själv skulle hon kunna svälja ner ytterligare en tugga. Hon var mätt och belåten, men det var först nu hon riktigt kände hur trött hon var. Utan att tänka sig för reste hon sig upp och lämnade köket utan att ställa i ordning efter sig. Hon gick upp till den tredje våningen och öppnade den första dörren som ledde in till ett rödmålat rum med en stor säng. Det fanns ingen tid till att ta av sig varken jackan, skorna eller halsduken, hon sov redan då hon föll raklång ner i sängen.

Hon öppnade försiktigt ögonen. Det var ljust i rummet, väldigt ljust. Det tog en liten stund innan hon insåg vart hon befann sig och när hon kom på det drog hon täcket tätare omkring sig och låg blixtstilla för en liten stund. Sedan satt hon sig upp, sträckte på sig så att lederna knäckte till innan hon klev ur den värma sängen. Kläderna låg bredvid sängen, på en stol, i en prydlig hög. Hon klädde på sig och medan hon gjorde det försökte hon minnas hur hon kunde ha tagit av sig sina kläder och vikt dem så ordentligt när hon varit så trött kvällen före.
   Hela huset var precis lika tyst och stilla nu som det varit dagen före. Hon klev ut från rummet hon sovit i och stod stilla en stund i hallen, precis vid trappan, och stirrade ut. Allting var vitt där ute. Det var väldigt dimmigt men solen tycktes ändå lysa någonstans där långt bakom alla moln och allt dis. Det var ett skarpt sken som stack i ögonen hon tillslut var hon tvungen att titta bort.
   Lamporna var släckta, vilket hon tyckte var underligt för hon visste bestämt att hon inte släckt dem innan hon somnat. Det fanns inte ett spår efter gårdagens middag, varken matrester eller disk. Fundersamt slog hon sig ner vid bordet och stirrade ut en stund, innan hon gick fram till kylskåpet för att plocka fram något att äta. Det var helt tomt. Det fanns ingenting där inne. Frysen var också tom, liksom skafferiet. Det fanns ingen mat någonstans och hennes mage knorrade hungrigt.
   Hon insåg att hon skulle kunna leta igenom precis hela huset utan att hitta något som gick att äta, så hon bestämde sig för att gå direkt. Hon lämnade köket och gick bort till ytterdörren och tryckte ner handtaget. Dörren öppnades inte. Hon skruvade på låset och hörde hur kolven klickade till, men hon kunde fortfarande inte öppna dörren. Handtaget gick att trycka ner, men det kvittade hur mycket hon än pressade sin kropp mot själva dörren, den rubbade sig inte en millimeter. Hon mindes svagt att hon sett en dörr nere på den första våningen och skyndade sig genom köket och ner för den lilla trappan. Mycket riktigt stod där en dörr med nycklar i låset. Hon vred om och försökte öppna, men det gick inte. Hon vred om nycklarna på andra hållet, men hon kunde fortfarande inte få upp den. Irriterat började hon rycka i fönstret, men det rörde sig inte heller. Hon testade alla fönster på den första våningen, men ingen gick att öppna. Hon testade alla fönster på andra våningen, men hon fick inte upp dem heller. Hon hittade ytterligare en dörr, som ledde ut till en altan, men hon kunde inte öppna den heller.
   Med tunga steg återvände hon till köket och slog sig ner vid bordet. Hon stirrade ut en liten stund, sedan lutade hon huvudet i händerna och blundade medan hon funderade på hur hon skulle kunna ta sig ut från huset. Hon gick igenom alla möjligheter hon hade men ingen verkade bra nog. Magen kurrade och hon blev påmind av sin hunger. Ingenting fanns det att äta heller.
   Frustrerat reste hon sig hastigt upp från stolen och lämnade köket med klampande steg som ekade mot väggarna i den stilla tystnaden. Hon gick igenom hallen och in i vardagsrummet. Det fanns en soffgrupp framför henne och i det sammanhängda rummet bredvid stod ett stort matbord med en vit duk över. Det starka skenet utanför pressade sig in i rummen och trots att några solstrålar inte lyste in kunde hon ändå se hur dammet yrde i luften runt henne.
   Det kom gradvis, utan att hon egentligen märkte något. Plötsligt blev det lite svårare att andas, luften blev tyngde, hon fick huvudvärk. Hon kände sig iakttagen och slängde en blick över axeln bara för att se att det inte alls stod någon ute i hallen och tittade på henne. Men hon blev obehaglig till mods och ville mer än någonsin förr lämna huset.
   Plötsligt kände hon hur någonting vidrörde hennes armar och hon hoppade högt i luften innan hon snurrade runt ett varv för att se vem eller vad det hade varit. Men det fanns ingenting där. Hon rös till och skulle precis backa ut från rummet och gå tillbaka in i köket, då hon kände hur hon gick in i något. När hon vände sig om kunde hon inte se något, men hon var ändå säker på att där var något.
”Hallå?”, sa hon med en hög röst samtidigt som hon försökte behärska sig och inte låta darrig.
”Hallå”, viskade någon till svar alldeles intill hennes öra. Hon hoppade till och skrek högt, rösten bara skrattade.
”Vem är du?”, frågade hon med hårt bankande hjärta, hon kunde fortfarande inte se någon.
”Vem är du? Och vad gör du i mitt hus?”, kontrade rösten och hon snurrade runt ett varv där hon steg medan hon försökte lista ut var rösten kom ifrån.
”Jag öh… dörren stod öppen och…”
”Jag vet, jag öppnade ju för dig”, svarade rösten alldeles intill hennes vänstra öra.
”Då vet du ju vad jag gör här. Du bjöd in mig”, sa hon och blundade för en liten stund medan hon försökte andas lugnt .
”Precis, jag bjöd in dig”, hörde hon rösten säga innan ett konstigt, släpande ljud hördes. När hon öppnade ögonen igen skrek hon i ren chock och tog instinktivt ett steg bakåt. Det var inte en människa som stod framför henne, men det hade hon egentligen inte väntat sig heller. Det var ett lik, med ihåliga ögon och en bränd kropp som var böjd i märkliga vinklar. Ansiktet var så sargat att det var svårt att avgöra, men hon misstänkte att det var en man. Han kom mot henne med vad hon antog var ett leende på läpparna, men det såg mest ut som ett elakt flin. Han skrattade åt hennes ansiktsuttryck.
”Släpp ut mig”, viskade hon tyst men han skakade bara på huvudet.
”Nej, jag bjöd ju in dig. Och du tackade ja. Du satt dig själv i den här situationen”, sa han samtidigt som det hördes ett knak från trappan. Hon vände sig om och såg hur två liknande lik kom nerför trappan. Själv hade hon backat ut från vardagsrummet och stod i hallen, mittemellan de brända liken. De skrattade, ihåligt och elakt, deras käkar klapprade mot varandra och hon rös till av ljudet.
   Ett högt, isande skrik skar igenom luften, hennes nackhår stod rakt upp då hon vände ansiktet mot köket och såg hur flera vålnader klev ut från väggarna. De var alla långa och gråaktiga, halvt genomskinliga. De svävade en bit ovan marken och det var totalt omöjligt att urskilja både kläder och ansikten. De kom mot henne och utan att tänka på det lät hon benen springa iväg, förbi de brända liken och upp för trappan. Vålnaderna skrek och två av liken skrattade fortfarande medan det första skrek efter henne.
”Du kan inte gömma dig, du är fast här, för alltid.”
   Hon snubblade upp för trappstegen och nådde slutligen fönstret i hallen. Hon försökte öppna det, men misslyckades. Hon slog mot rutan, bankade hårt men lyckades inte ta i sönder den. Hon hörde hur liken började gå uppför trappan och hon skyndade sig in i det rum hon sovit i under natten. Dörren smällde hon igen och hon hakade fast stolen hennes kläder legat på under natten, under dörrhandtaget. Det stod en hög böcker på en bokhylla och hon tog tag i den tjockaste volymen, slog den mot fönsterrutan, men lyckades inte ta i sönder den rutan heller. Någon ryckte och drog i dörren och stolen gled undan och landade på golvet med en smäll; hon skyndade sig att kroka tillbaka den under dörrhandtaget igen.
”Du kommer inte ut här ifrån, aldrig någonsin”, hörde hon hur liken sa på andra sidan dörren. De skrattade och hon rös till när de skallrande skratten nådde hennes öron. Sedan blev det tyst för några ögonblick innan ett knastrande ljud hördes. Först förstod hon inte riktigt vad det var, men sedan ringlade sig svart rök in genom dörrspringan och hon la ihop ett och ett.
”Ni är galna, släpp ut mig”, skrek hon medan lågorna tuggade i sig dörren. Stolen tog fyr och mellan flammorna kunde hon se liken, de vinkade glatt till henne. Hon kände hur paniken började sprida sig på allvar inombords då elden började ta sig ordentligt. Stora bitar av golvet hade nu tagit fyr och hon vände sig återigen mot fönstret och bankade med knytnävarna mot rutan. Inget hände.
”Hjälp”, skrek hon, ”Hjälp mig, snälla någon, hjälp”, men ingen kom till hennes undsättning. Röken hade spridit sig i hela rummet nu och hon hostade, varje andetag rev i lungorna och hettan från elden fick henne att svettas. Liken klev rakt genom lågorna och kom fram till henne. Hon försökte backa bakåt, men hon slog ryggen i väggen och de la sina brända fingrar runt hennes handleder. Elden kom allt närmare och hon skrek rakt ut i panik.
”Välkommen till mardrömmen”, viskade det ena liket då de första lågorna nuddade hennes fötter. Hon skrek igen, ett blodisande skrik på hjälp, men ingen hörde henne. Ingen skulle någonsin höra henne igen.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det var en läskig berättelse. Var ett annorlunda slut än jag hade förväntat mig.

2012-11-03 @ 21:00:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0