This is for everyone

Idag börjar OS officiellt, med den stora invigningen i London. Självklart satt jag bänkad framför tv:n klockan tio när allting började, beredd på att sitta framför tre timmar av en relativt långtråkig invigning. De flesta invigningar är ju det, tråkiga och väldigt långdragna. Men inte den här inte, långt ifrån. Hundra gånger om tänkte jag "Varför är jag inte där", "Varför är jag inte britt" och "Vad stolta UK måste vara". Med all rätt får jag säga. Zoe twittrade tidigare idag och sa att hon skulle titta på invigningen hon också, för att se när Storbritannien gör bort sig själva. Jag vet inte riktigt vad mina egna förväntningar var, jag hade inte tänkt särskilt mycket på själva invigningen, utan mer spelen i sig. Båda två blev väldigt förvånade när allting startade.

Det hela började med en (egentligen två...) nedräkningar där hela arenan skrek siffrorna då de visades på de stora skärmarna. Detta följdes upp av en väldigt snabb film som gick igenom alla länderna i Storbritannien innan allting började på riktigt, så att säga. En välkänd engelsk cyklist ringde i klockan för att visa att invigningen startat och sedan kom en massa människor ute i själva arenan, klädda i nästan medeltida kläder. Det var så många människor, så mycket saker överallt att jag inte riktigt visst vart jag skulle titta. Ett tag kände jag nästan att det var för mycket, att de liksom fortsatte att bre smör på en macka som redan hade ett tre centimeters smörlager på sig. Men sedan föll alla pusselbitarna på plats och jag förstod vad allt handlade om. Människorna var skådespelare och allt det konstiga ute i arenan, mindre hus och åkrar, var ett skådespeleri. De dansade och sjöng och en man utklädd som någon från en Shakespeare historia läste en text innan allting förändrades. Människorna ändrade plötsligt om scenen och jag insåg att vi gick från det medeltida samhället i England, till den industriella revolutionen. Allting hände samtidigt som en enorm mängd trummor skallrade över hela arenan och en massa människor kom in i rockar, höga hattar, soldatuniformer och långklänningar. Som tittare togs man med på en resa genom Storbritanniens historia, vilket jag tyckte var väldigt intressant, hur de liksom bejakade sitt arv och visade upp det för hela världen!

Detta följdes upp av ett ganska humorfullt klipp av två livvakter, tror jag de skulle föreställa, som hämtade Drottning Elisabeth på slottet och i helikopter flög henne till invigningen. När två helikoptrar kom in över arenan började de spela det välkända James Bond soundtracket och plötsligt hoppade både den ena livvakten och drottningen ut från helikoptern. Ja det var ju inte på riktigt, men det var kul ändå, och drottningen satt och tittade på, småleende. Jag förstår verkligen varför britterna gillar henne så mycket! Efter det kom en hyllning till Storbritanniens sjukvård och en massa sjuksköterskor och barn plus sängar fyllde arenan. De dansade och sjöng också, J.K Rowling läste ett stycke ur Peter Pan och när barnen skulle sova kom plötsligt en massa ondskefulla varelser från välkända brittiska böcker ut på arenan. Kapten Krok var visst där, och Voldemort var väldigt svår att missa! Mary Poppins kom dock in och såg till att alla hemska varelser försvann och barnen kunde sova tryggt!

Nu kommer jag inte exakt ihåg vad som hände, men jag har för mig att någon spelade lite, någon sjöng lite och folk dansade. Alla barn och sjuksköterskor försvann och sängarna ersattes av ett hus som snabbt fylldes av ungdomar. De dansande tonåringarna tog tittarna med sig på en resa genom musikens historia samtidigt som ett litet 2000-tals skådespeleri utfördes mitt i alltihopa. När det var slut är jag rätt säker på att länderna började tåga in, 207 stycken om jag inte minns helt fel, och Sverige gick in som nummer 177. Det tog ungefär två timmar för alla länderna att komma in, men det var väldigt kul att sitta och titta på alla flaggor, alla trupper och framför allt, alla dräkter. Det var en hel del länder som körde på traditionella kläder, Frankrike hade perfekta, marinblå kavajer, Rysslands män bar blå kavajer och kvinnorna röda medan alla hade vita byxor, Kina hade vackra solfjädrar i händerna, det kan ha varit Vitryssland som hade skitcoola blå gummistövlar och paraply i händerna, medan värdlandet själva bar snövita byxor och sportaktiga jackor försedda med den brittiska flaggan och gulddetaljer. Susanna Kallur hade visst sagt att Sverige såg ut som Bananer i Pyjamas och jag kan inte annat än att hålla med. De hade gul och blå randiga tröjor som var medelmåttiga, ganska inte-Sverige aktiga, men å andra sidan, exakt vad är Sverige? Samma gula och blå nyans som vi har i flaggan kunde de i alla fall ha haft, men nej, det var en blek version av hur vår flagga ser ut, som de hade på sig.

När Storbritannien vandrade in sist släpptes sju miljarder små papperslappar ner över alla 80 000 människor i arenan, en lapp för varje människa på jorden. Då alla länderna äntligen var inne på arenan, ungefär en kvart innan allting skulle vara slut, hade alla flaggorna placerats på en fin kulle med ett träd, som använts i det tidigare skådespelet och stod lite bakom allting. Där uppe höll två höga män vars auktoritet jag inte är helt säker på, tal, tal som Thomas inte skulle vara stolt över, tal som inte skulle gett det ett MVG i svenska C. Inte till framförandet i alla fall, men själva innehållet var fint. Hur alla ska tävla rent, ingen doping, respektera varandra och så vidare. Men också hur spel som detta förenar hela världen. När talen var slut bars den olympiska flaggan in av en massa kända personer (bland annat Muhammad Ali) och hissades upp under den olympiska nationalsången. Sedan hölls det ytterligare några löftes-tal och så kom facklan äntligen in. Ingen visste riktigt vem som skulle tända elden, men när en känd roddare kom in med facklan och överräckte den till en ung kille som hade sex andra unga människor bakom sig började jag undra. Det har länge spekulerats i just detta, vem som skulle tända elden. Kommentatorerna nämnde Drottning Elisabeth och David Beckham, men den senare överräckte elden till roddaren, vars namn jag helt tappat, så jag tyckte att det verkade misstänkt att han skulle komma tillbaka och tända elden. Och det hade jag rätt i. Jag hade också rätt i mina misstankar, när jag såg de där unga människorna ta över facklan fick jag för mig att det var de som skulle tända den, för att det var ett val ingen skulle kunna ha gissat sig till. För de är så pass okända för omvärlden. Och jag hade rätt igen. De sprang ett varv runt stadion, alla turades om att hålla facklan och under tiden berättade kommentatorerna att de sju var på väg uppåt inom idrottsvärlden, alla sju har enorm potential inför kommande stora event, och att alla har en mentor som är en känd idrottsstjärna. Mentorerna hade valt ut och rekommenderat de sju personerna, alla mellan 16 och 19 år, och det var därför det var just de som sprang där med facklan. De mentorerna stod vid slutet av stadion och kramade om sina skyddslingar och delade sedan ut vars en fackla till de sex som inte hade någon. Alla tände sina facklor och sedan sprang de fram till det ställe där alla blomaktiga, märkliga skålar som tilldelats en till varje land och burits in under själva trupparaden, stod. De tände alla vars en skål som genast tog fyr och elden spred sig till alla 207 skålar. När allting var tänt hissades skålarna upp så att de stod rakt upp och brann tillsammans. Kommentatorerna sa att det skulle föreställa en blomma som brann ända fram till slutet av spelen. Otroligt vacket. Mitt trötta huvud kan inte göra det rättvist i ord, men å andra sidan tror jag aldrig att jag skulle kunna göra den händelsen rättvis i ord, hur pigg jag än hade varit.

Det var själva ceremonin det, Artics Monkeys sjöng en låt och en massa cyklister med självlysande rosa-lila vingar kom in i den mörklagda arenan. Som Josse sa; "Jag diggar dem!". De var riktigt coola och hela grejen avslutades med att en utav dem flög iväg genom luften! Efter det klev Paul McCartney upp på scenen och sjöng (det verkade inte riktigt som han någonsin skulle sluta sjunga) men när det väl blev tyst på honom filmade de elden en lång stund och sedan var allting slut. Av invigningen, vill säga. Nu har ju spelen officiellt börjat och vi har 16 dagar fullpackad med idrott framför oss. Allt som allt måste jag säga att detta var den mest fantastiska OS-invigning jag någonsin sett. Den var rolig och intressant, fullspäckad med hemligheter och små händelser, sa jag att Mr. Bean var med på ett hörn? Och den avslutades perfekt, med de sju rising stars som tände elden. Det kunde inte ha varit mer perfekt. 

Alla bilderna är lånade från tumblr



Så här så det ut i början, ni kan ju förstå att jag blev förvirrad för det var så galet mycket att titta på!





The Dark Lord made an appearance!



Och så här såg kullen ut med alla flaggorna. Är det bara jag eller är den helt galet jäkla jättefin?





Och den brinnande blomman som nästan ser lam ut på bilden. Den var definitivt inte lam på tv, det kan jag säga!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0