EM finalen 2012

Kände för att dela med mig av mina intryck, tankar, känslor men framför allt, min glädje. Åh, ni vet ju att jag har hållit på Spanien sedan way back under EM 2008 (har det verkligen gått fyra år sedan dess?). Jag minns fortfarande när jag såg den EM finalen och Torres gjorde mål i första halvlek, kan se framför mig ännu idag hur han fick bollen och sprang ifrån Tyskland, hamnade i en en mot en situation mot målvakten som slängde sig och han kunde enkelt skjuta in bollen över målvakten och göra matchens enda mål. Så det var ju en självklarhet för mig att fortsätta hålla på Spanien när VM drog igång för två år sedan. Följde deras matcher hela vägen till finalen där jag återigen fick se mitt kära lag ta hem vinsten genom ett mål av Iniesta i förlängningen. Och så kom då EM 2012 och självklart satt jag bänkad framför alla Spaniens matcher och följde dem genom gruppspel, kvar och semifinal fram till kvällens avgörande match. Finalen mellan dem och Italien.

Det började bra för Spanien med en hel del målchanser rätt snabbt faktiskt, och det första målet kom efter bara fjorton minuter av ingen mindre än David Silva. Italienarna kämpade vidare och nog fanns det målchanser för dem också, varav några sköt upp hjärtat i halsgropen på mig. Men Spanien var lika lugna och säkra som alltid (det sköna med Spanien är att de har, vad jag anser, är världens goaste lag med underbara spelare som alla är perfekta på sitt sätt. De är schysta, taktiska, iskalla och otroligt skickliga. De har oftast koll på allting och när någonting går fel... ja, då står Iker Casillas i mål och fångar in bollen som om den vore en magnet som drogs till honom) och Alba kunde skjuta in det efterlängtade 2-0 målet efter 41 minuter. Snygg mål också, måste nämnas. Italien, som fått byta ut en skadad spelare rätt tidigt i matchen, märkte nog att den otroliga fotbollsmaskinen Spanien var svår att få stopp på idag och det gick lite segare i andra halvlek. De försökte, men de kom inte riktigt någonstans och jag kände att 2-0 skulle noga räcka. Det skulle nog gå vägen. Men att ett tredje mål skulle behövas för att jag skulle bli helt lugnt (i Italien - Tyskland bevisade Balotelli hur snabbt det går att göra två raka mål, så jag var inte helt lugnt). Men det visade sig att jag kunde andas ut. Det var varken hans eller Italiens kväll ikväll. Det var Spaniens. För i andra halvlek, efter Italien använt alla sina tre byten hände det otroliga. Den senaste inbytte spelaren blir skadad (antar han fick en sträckning i låret eller något likande, det såg så ut) och han fick bäras ut från planen på bår efter knappt tio minuters spel. Och Italien hade inga fler byten, så de tvingades spela resten av matchen (närmare en halv timme) med nio utespelare och en målvakt. Efter det blev de inte särskilt svårt för Spanien att varken hålla ställningarna, men också fortsätta framåt. Speciellt inte efter att Torres blivit inbytt. Han sköt in det 3-0 målet som jag så gärna ville ha i den 84:e minuten och det var då alla med säkerhet visste att det var Spanien som skulle vinna. Och då hände något, inte särskilt oväntat, men lik förbannat underbart. Del Bosque (Del mysfarbror) bytte in en ny kille, Juan Mata, som inte spelat i en enda match under hela EM. Visserligen blev jag ledsen, för det var Iniesta som åkte ut och efter hans underbara mål i VM tyckte jag han förtjänade att stå på planen när visselpipan ljöd att matchen var slut, men jag förstod ju att den nya killen behövde erfarenhet. Jag förstod dock inte att det var han som skulle ge mig svar på min nästa önskan, som var ytterligare ett mål för att visa omvärlden hur totalt nermejade Italien blev. Men jodå, i den 88:e minuten får Torres bollen, springer mot mål och har skottläge, när han vänder sig om och passar bollen bakåt till Mata som sätter in den i nätet och gör 4-0. Så otroligt fint, så otroligt fantastiskt att se Torres göra något sådant där. Och där understryks mina tankar om att Spanien är världens goaste lag! Med två minuter kvar fanns det inte mycket kvar för Italien att göra, men än att bita ihop och spara tårarna till slutet av matchen, men självklart kommer det ytterligare tre extra minuter. Inget mål dock men vad gör det när Spanien redan klassat ut motståndarna så totalt?

Så när domaren blåste av dansade jag för mig själv i mitt rum samtidigt som Spanien dansade på planen, på läktaren och över allt i hemlandet. Jag är så otroligt lycklig över deras vinst, det förtjänar de verkligen! Och de vann inte bara (totalt överlägset. Jag tror ärligt talat inte Italien hade vunnit även om de hade haft alla spelare på planen, det var Spaniens kväll och det syntes verklien på laget), de försvarade också sitt EM guld och de slog rekord i antal mål i en EM match. 4-0 och en och en halv timmes underbar fotboll. Det är vad jag kallar en fin söndag det.

Jag vet dock att många har problem med Spanien, på grund av att de "spelar tråkigt". Som jag ser det spelar de taktiskt och de spelar på ett sätt som passar dem. Jag har inga problem med det och trots den kritik de har fått fortsätter de köra vidare. Tur är väl det. Själv är jag uppvuxen i en värld där ett spel går ut på att vinnas. Fotboll är en sorts spel så vad gör det att Spanien spelar tråkigt, om deras trista spel återigen tar hem guldet till dem? När Micke var hemma försökte han förklara för mig att folk betalar pengar för att åka ner och se matcherna och njuta av fotbollen, men jag förstår ändå inte riktigt. Om folk nu tycker att de spelar så tråkigt, varför tittar de ens på Spaniens matcher? Ingen har bett dem göra det, det är ett fritt land. Så kom inte här och klaga på ett lag som tydligen spelar sjukt trist men ändå så pass bra att de vinner hela skiten. Det är totalt onödigt att titta på något man redan avskyr och sedan trycka ner det för att det fortfarande är så dåligt som man redan från början trodde att det skulle vara. Många tycker att Spanien inte ens borde vara i final på grund av deras spel (som gav dem vinsten? Förstår inte riktigt hur dessa människor tänker. Spanien vann ju för att de spelade till sig vinsten. Inte för att folk röstade fram deras spel som det mest intressanta. Det är ju inte så det funkar) men om det finns ett lag som inte borde ha gått till final så var det ju faktiskt Italien, enligt mig. Jo visst, de kanske har spelat jättebra under hela turneringen, men man får inte glömma bort att de skulle möta världsmästarna som visserligen saknar en Mr. Villa men fortfarande vet hur man spelar fotboll. Italien dock, tycktes ha en riktigt fin dag när de mötte Tyskland och de flesta förväntade sig nog att något liknade skulle hända idag. Men nej, det Italien jag såg idag var trist, grått rentav. Dötrist. Ingen Balotelli, ingen Pirlo, ingenting. De chanserna de fick gav dem ingenting och mot slutet såg de trötta och totalt överkörda ut, vilket de också var. Ett Tyskland i final hade nog gjort matchen väldigt annorlunda (inte för att jag tror att det hade ändrat vem pokalen gick hem till. Spanien gick in för att vinna och det märktes. Det hade varit skit samma om det varit Tyskland eller Italien de mötte, de skulle vinna i vilket fall som helst). Dock är det väl bäst det som hände, jag (som älskar Tyskland så innerligt och fortfarande sörjer att de inte gick till final hade trots allt ändå hållit på mitt älskade Spanien om det blivit de två i final) hade fått svårt att se Tyskland förlora. Det var en sak att se italienarna ledsna, med tårfyllda ögon och en Balotelli som direkt gick av plan och puttade bort alla som försökte prata med honom. Kände mig nästan skadeglad där, lite "Haha där fick ni för att ni spelade ut Tyskland. Ni är inte värda att vara i en EM final". Men hade det varit Tyskland som stått där med tårar i ögonen... nej det hade gjort ont i mitt hjärta. Inte ens en spansk vinst hade helt kunnat lindra den sorgen. Men nu ska vi ju inte snacka om vad som kunde ha varit utan vad som faktiskt hände!

I vilket fall som helst. Jag är glad, överlycklig till och med. Spanien vann och visade återigen världen att vi kan, vi är bäst och de som säger att vi spelar tråkigt kan få hata oss hur mycket de vill, för det är vi som står här med guldet. Och när det blev klart, när matchen tog slut, hoppade alla spelarna på varandra. De stod i en ring och dansade. De skrek och var så jäkla glada och jag var så stolt. De hade klarat det, de klarade det! De visade återigen världen vilka som var bäst! Och spelarna, de sprang bort till läktaren där alla deras nära och kära satt och kramade om folk. Sedan hände det finaste någonsin. Folk började hissa över barn i alla åldrar, klädda i spanska lagets mundering, tröjor, shorts, kjolar i samma blå färg som shortsen, röda fotbollstrumpor, ja rubbet, och spelarna tog emot dem. Det var självklart barn, syskonbarn och andra släktingar. Och de filmade när Torres tog emot sina två barn, Nora och Leo, och de gick ut på planen och Torres satt sig på huk framför Nora och pekade mot den ena storbildskärmen och sa något (antagligen "ser du, du är på tv:n!) och hon tittade och han pekade på den andra och hon tittade på den också och de log och hon skrattade och sprang iväg och de filmade henne när hon dansade runt och hon var så söt att jag seriöst dog lite. Jag skojar inte. Och sen samlades de alla tre vid målet och skojade runt innan Torres lyfte upp dem båda och gick tillbaka till firandet. Världens.gulligaste.ungar. Och resten av laget var också omringat av barn i spanska lagets dräkter i miniformat (Torres barn hade vars en nummer nio tröja, Torres nummer, med sina egna namn på. Hur sött?!). Allting var Spaniens pangröda färg och klara, gula färg, alla skrattade, log, dansade, såg så lyckliga ut. Det var helt perfekt. Och när de sedan fick medaljerna och pokalen hoppade de runt och skrek och det var helt perfekt. Helt perfekt. Spanien förtjänade verkligen den här vinsten och jag är så stolta över dem, för att de lyckades igen! Avslutar detta megalånga glädjelyckliga rant-inlägget med bilder på Torres och de två barnen som jag hittade på tumblr. Dör, dör, dör så söta!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0