Student 2012

15 juni 2012

Det var en fredag mitt i juni, den där dagen som vi alla i MPKR09 längtat/dragit oss för så länge. Dagen med det stora s:et. Studenten. Själv misstänkte jag att jag skulle få alltför mycket ångest av att tänka på studenten och allt vad det innebär för långt innan, så jag hade inga större förväntningar faktiskt. Det var till och med så att jag vaknade upp på morgonen och när jag tänkte på vad vi skulle göra under dagen och hur det skulle kännas… ja, jag visste helt enkelt inte. Ingenting. Lustig känsla, men så här i efterhand var det bättre att ha det så än att vakna upp på morgonen med ångest.

I vanliga fall ringer min klocka prick 05:52, men eftersom jag inte skulle ta bussen halv åtta, kunde jag sova lite längre. Vid sju steg jag upp och då var det redan full rulle i huset. Mamma och pappa hade ätit frukost innan jag klev upp och de hastade omkring med de tidigaste förberedelserna redan. Micke och Johanna kom ner till frukostbordet strax efter mig, följt av en alldeles för morgonpigg Bella och en väldigt trött bebis. Vi åt frukost, jag framför datorn i vanlig ordning, där jag försökte låstas att det var en helt vanlig skolavslutning som Micke var hemma på, inte första gången. Det funkade ändra fram till jag skulle gå upp och byta om. Sätta på mig min inte-så-vita vita klänning (den var typ creamfärgadish), fixa till håret och… bambambam. Plocka fram studentmössan, som legat väl nerpackad i samma fyrkantiga box från ABC-gruppen som den låg i när jag hämtade ut den på skolan i januari, från min garderob, där jag stuvat in den för att inte tänka alltför mycket på studenten. Jag kände hur klockan började ticka iväg och stressen spred sig i kroppen när jag plockade upp mössan, det var i sista sekunden jag kom ihåg att byta ut den lilla pin-grejen från den som redan satt på mössan till den guldiga som media har. När den väl var på tryckte jag ner mössan på huvudet och stegade ut från rummet och ner i hallen där hela familjen stod uppradade och tittade på mig med sådana där lustiga wow-vår-flicka-har-blivit-stor – leenden och nästan tårar i ögonen haha. Jag kramade om Mickes familj och pussade bebis på kinden innan jag åkte iväg till stan med mamma och pappa, som släppte av mig utanför Graffiti på deras väg för att hämta maten och tårtan vi skulle ha på kvällen.

Det var bestämt att jag, Josse och Zigge skulle möta upp varandra vid kvart över åtta innan vi tillsammans gick ner till Tivoliparken. Josse, som spenderat natten i sin mosters lägenhet precis ovanför Graffiti, öppnade dörren till lägenhetshuset för mig och vi gick upp eftersom hon inte var helt klar med sitt hår. Där satt jag sedan i en fåtölj och var smakråd till diverse frisyrer Josse funderade på när Zigge ringde och meddelade att hon var i närheten. Jag gick ner och hämtade henne och sedan hann vi bara snabbt upp till lägenheten igen innan Josse kom ut med en fiskbensfläta och ett leende på läpparna. Vi sa hejdå till J:s moster och mötte P nere vid porten. Innan vi officiellt påbörjade dagens festligheter gick vi bort till torget och köpte en liter jordgubbar och sedan styrde vi stegen mot Tivoliparken. Redan innan vi korsat gatan, kommit över parkeringen och gått förbi teatern hörde vi den höga, dunkande musiken och ett lyckorus spred sig genom mig. Det var inte dagen då allt tog slut, det var dagen då vi skulle fira att vi klarat oss igenom tretton års pluggande. Parken var fylld med flickor i vita klänningar och pojkar i svarta kostymer, alla med de sedvanliga vita studentmössorna på huvudet. Det tog inte alls lång tid att hitta vår klass och vi slängde ut en filt på gräset och satt oss tillsammans med dem. Flaskan korkades upp och glasen fylldes; champagnefrukosten började. Vi släppte ner jordgubbar i glasen och skålade, skålade och skålade lite till. Sedan började mössorna skickas runt, alla skulle signera allas mössor, helst med personliga meddelanden. Det var mycket knepigare än jag först trott, mössorna är ju mjuka och det är svårt att skriva, men när vi lämnade parken efter nästan två timmar var min mössa helt nerklottrad inåt i, av namn och fina små meddelanden. Vi passade också på att fota en massa, självklart. En annan underbar situation som uppstod var när Josse skulle öppna champagneflaskan och hon först inte visste riktigt hur hon skulle få upp korken och sedan inte riktigt var säker på var hon skulle öppna utan att skjuta ner någon. Det slutade med att hon vände sig bort från klungan av MPKR09 elever till en plats där det inte var någon och tur var det. Korken flög iväg ungefär femton meter och landade intill ett träd, vilket fick oss båda att skratta högt.

Vi lämnade Tivoliparken och champagnefrukosten bakom oss vid tiotiden, i små klungor LBS-elever hoppade och studsade vi fram genom stan, skrek, tutade och visslade medan vi sjöng ”Vi ska ta studenten för vi ska ta studenten…” så högt att det ekade mellan alla husen. Folket vi sprang förbi glodde på oss, först lite förvånat, men sedan med ett leende på läpparna. Om det var för att de själva hade fina studentminnen eller för att vi såg helt galna ut förtäljer dock inte denna historian. Vi kom dock fram till LBS kort efter det, skolan såg fin ut utvändigt, med en massa björkris och blå och gula ballonger över balkongen, men invändigt… det var ju bara studenterna och lärarna där och det var så tomt, så tyst, så stilla. Vi satt oss där uppe och snackade lite, fortsatte att skriva lite i mössorna, alla hade inte blivit helt signerade ännu, men mest väntade vi på lunchen. Det var en sådan där dö-timme där ingen egentligen gjorde någonting. Eftersom vi inte fick dricka inne i skolan men vi fick sitta utanför, satt en ganska ansenligt stor mängd elever ute på diverse bänkar och drack, snackade och bara umgicks. Vi däremot, stannade kvar där inne, efter en tur på balkongen satt jag och Josse oss i de två röda fåtöljerna vid mjölken och… tja, gjorde inte särskilt mycket. Tog mest in alltihopa tror jag, tittade på våra klasskompisar, på våra lärare, på skolan i sig, försökte föreställa oss att idag är dagen, idag är studenten. Låter lika bisarrt att skriva det nu som det var att tänka det då. Av misstag råkade vi smygfota också (jag har länge tänkt men inte kommit fram till hur det gick till, men helt plötsligt så hade Josse tre lustiga bilder på taket/på våra halsar och hår i sin kamera. Märligt…). När det varit tyst en stund, alltså, vi inte har sagt något, det var trots allt fullt liv i skolan, med glada studenter och lärare som jäktade fram och tillbaka, så… börjar det tuta. Högt och gällt. Jag tittar på Josse och Josse tittade på mig. Vi höjde våra ögonbryn och kom till samma slutsats exakt samtidigt. Brandlarmet. På studentdagen. Lärarna stod stilla och stirrade på varandra, precis som om de inte riktigt visste vad de skulle göra. Det är ju inte första gången brandlarmet går (dock brukade vi inte ha några övningar… kan inte minnas att jag någonsin varit med på någon) men det kändes ju lite fel att ha brandövning just på studentdagen… larmet slutade inte gå men ingen rörde på sig, tillslut kom vi överens om att vi inte skulle gå ut och någon gick fram till larmet och slog till det. Det tystnade och alla återgick till vad de nyss höll på med. Det funkade i ungefär tre minuter innan brandlarmet gick igen och samma procedur upprepades. Efter ytterligare tre minuter gick det igen och alla började skratta högt. Det var ju bara en sådan konstig och typisk LBS-sak att hända på studentdagen. Vem som fixade det och vad personen gjorde vet jag inte, men det var de sista jag hörde av det brandlarmet i alla fall!

Lunchen serverades vid halv tolv, det skulle vara vår avslutningsmiddag med lärare och klass (de flesta brukar ju ha en sådan middag några kvällar före, men när skolan frågade hur vi ville ha det och vi svarade att vi hellre ville vara tillsammans allihopa efter champagnefrukosten och före utspringet blev det så här i stället. And I liked it!). Vi åt kyckling och potatissallad och drack alkoholfri (självklart) cider medan vi tittade på diverse små uppträdande. Rektorn och Thomas höll självklart tal. Kajsa sjöng otroligt vackert och fick nästan alla till tårar och några ettor hade satt ihop en rad kända, Svenska sommarlåtar till en enda lång låt där alla verser liksom smälte ihop och bildade… ja, en enda lång låt med en mängd olika låtar i låten. Wow, komplicerat… Och Elna i musikklassen klev upp och sjöng We are the world, också otroligt fint! Sedan kom det fler tal och folk som ville säga saker, tacka för de tre åren på LBS och så vidare. Sedan delade vi ut blommor till våra lärare och när Jenny tog emot sin blomma klev hon fram, tog den i ena handen och mikrofonen i den andra, skakade på huvudet och snyftade fram ett ”Ja detta… detta… detta var oväntat och jag… jag vill bara säga att ni… nej… tack så mycket” och sedan gick hon därifrån med tårarna rinnande ner för kinderna. Hemskt. Det knäckte nog de flestas hjärta. Emma klev också upp och avbröt alla fina minnessamtal, söta framträdande, roliga tal och tårfyllda tack med att säga ”Nu måste vi skynda oss för klockan ett ska vi fotas och sedan ska vi dela ut betygen och sedan blablabla”. Det var en riktig bitchslap, att mitt i alltihopa komma på att vi fortfarande var mitt i dagen, fortfarande hade så mycket kvar framför oss. Så vi lämnade matsalen och gick ner för att gruppfotas klassvis, och enskilt för den som ville det, men det var inte vidare många, speciellt inte då de flesta insåg att det knappt inte fanns någon tid. För prick kvart över ett skulle vi vara tillbaka uppe i matsalen igen (mycket viktigt!) då det serverades studenttårta (hihi) och skulle delas ut betyg. Alla satt där och åt sin tårta medan rektorn kallade upp fem stycken åt gången på scenen för att ta emot sina betyg, skaka hand och le strålande mot alla som satt vid borden och applåderade. Det var ungefär då, när jag slog mig ner bredvid Josse igen och öppnade mitt betygskuvert, som jag insåg att de skrivit fel i betygen… så jag fick ge mig iväg på jakt efter rätt lärare och övertyga honom att han visst sa att jag skulle ha VG i naturkunskap och inte G, som han gett mig. När han tittat igenom alla sina papper och kommit fram till att jag inte ljög tittade vi båda på klockan och insåg att vi verkligen inte hade tid med att hålla på med det där just då. Så jag gick tillbaka till matsalen och samlades upp med min klass, hängde med mina vänner och gick runt till några lärare och kramade om dem, tackade för de tre åren och sa hejdå. Kändes mycket enklare att göra det innan vi sprang ut än efter, i folkvimlet. När jag sa ”vi ses säkert i framtiden” till Calle skrattade han och frågade om jag verkligen trodde det. Självklart, har våra vägar korsats två gånger nu, kommer de helt klart göra det en tredje. Bara en fråga om tid, det är jag säker på.

Klockan tickade sig framåt och klassen stod helt plötsligt samlad precis framför balkongdörren. MPKR09 fick äran att springa ut först och där stod nu trettio personer som jag träffat nästan varje dag i tre år och sjöng alla möjliga lustiga låtar, smådansade och väntade på att klockan skulle bli två. Några minuter i prick tystade lärarna ner oss och ungefär två minuter över två ropade Emma i en mikrofon ute på balkongen; ”Här kommer MPKR09!” och så öppnades dörrarna och Ca Plane Pour Moi började spela sjukt högt. Bea var först ut följt av kanske tre andra och sedan var det min tur. Josse var precis efter mig, vi sprang fram till balkongräcket och dansade, hoppade, skrek. Och tittade ut över alla de människorna som stod där ute i solskenet med plakat upphöjda i luften. Faktiskt förvånansvärt många för en sådan liten skola! Hittade min familj efter ett tag, eller rättare sagt, jag såg plakatet, mamma och Micke! När alla klasserna blivit utropade och alla fått sin tid ute på balkongen sjöng vi studentlåten och sedan började Ca Plane Pour Moi spelas igen, samtidigt som MPKR09 vände om och sprang ut från balkongen. Jag var jämsides med Josse, vi kom in i cafeterian och i vanliga fall hade jag nog sett mig om och insupit allt en sista gång, men det fanns de ingen tid för nu. Det fanns ingen ångest, ingen framtidspanik, ingen oro, bara ett totalt lyckorus. Vi sprang ut i den långa korridoren tillsammans, den vi gått i så många gånger förut, nu för en allra sista gången. In genom dörren, ner för trapporna. Johan stod där och skrattade åt oss, sa ”ta det lugnt, ni får inte trilla ner och skada er nu” men vi saktade knappt ner på farten ändå. Ut på nedanvåningen, förbi älskade 207:an som vi spenderat så mycket tid i, ut genom den första dörren, ut genom den andra ut… ut i solskenet. I friheten. I framtiden. Vi sprang tillsammans, jämsides i solskenet, skrattande, glada, med massor av blickar på oss från främlingar som väntade på just sina barn, just sina syskon, släktingar, vänner. Vi kom fram till avspärrningen (skolan hade spärrat av ett område där alla skulle stå så att våra familjer inte ställde sig för nära ytterdörren och ingen kom ut) och det var där vi delade på oss. Josse gick till sin familj och jag gled under repet, smög mellan främlingar och kom slutligen fram till min familj. Kramade om Micke det första jag gjorde och blev överröst av blommor och mjukisdjur. Allt detta är liksom snabba, fragment av minnen som dyker upp då och då, det var så överväldigande alltihopa att jag inte har ett helt, klart, rullande minne från situationen. Jag minns att jag hela tiden vände mig om och såg nya, leende människor runt mig med blommor, mjukisdjur och godis att hänga runt min hals. Jag kramade allihopa, skrattade, log, pussade på bebis och blev fruktansvärt förvånad när jag vände mig om och helt plötsligt stod Plag bakom mig. Han hängde en flaska runt min hals, sa grattis och gav mig en kram innan han försvann in i vimlet av människor för att dela ut resten av sina presenter till våra andra vänner. Efter en stund samlades vi dock upp, jag, Josse, Zigge, Bea, Malin och P. Vi tog bilder ihop och visade varandra våra fina djur innan det var dags att försvinna bort till flaket. Jag lämnade kvar det mesta av mina saker, inklusive plakatet, blommorna ville jag inte förstöra och jag visste att det skulle blev messy på flaket, så jag hade faktiskt bara två djur hängande runt halsen när jag och Josse kryssade igenom folkmassorna för att tillsammans ta oss till andra sidan skolan på en utav de sista student-grejerna den dagen.

Flaket, det var en enormt stor traktorvagn som var utsmyckad med björkris, gul och blå ballonger, vimplar med Sveriges flagga samt media och musikklassens lakan. (Musik åkte med media eftersom alla enades om att det var olönt för den lilla klassen att ha ett eget stort flak när de lika gärna kunde dela med oss). Familjerna följde med och de stod som en enorm klump bredvid, fotade när vi klev på, när vi stod där och väntade på avfärd och följde efter oss när vi väl började åka. Det tog dock säkert tio minuter innan vi gled iväg, men helt plötsligt dunkade musik ut otroligt högt, så högt att hela flaket gungade. Med ett ryck startade traktorn och vi gled iväg, skrikandes, visslandes, tutandes. Flakturen var helt klart en utav de roligaste sakerna med hela studenten. Vi dansade och hoppade, jag har aldrig känt mig så levande förut. I vanliga fall brukar jag ju leva antingen i det som har varit eller i framtiden, men just då levde jag i nuet som aldrig förr. Det fanns ingen morgondag för mig, det fanns inte ens en tid då flaket skulle stanna och alla skulle bli tvungna att hoppa av. Det enda som existerade var klassen, mina vänner, firandet, musiken, solskenet och den ljumna champagne som jag och Josse drack medan vi skumpade framåt i stan. Flertalet roliga incidenter hände under flakturen, den första kom väldigt snabbt. Vi stannade nämligen vid ett fik där det först stod en gatuarbetare vid trottoaren som log och vinkade åt oss när vi stannade och började dansa i takt till vår musik. En mamma tillsammans med sina söner satt inne på fiket och kvinnan pekade upp på vårt flak medan barnen stirrade på oss med stora ögon, liksom förundrade, nyfikna, som om de önskade att de skulle få vara med om samma sak. Och det var då det slog mig att jag just nu upplevde de saker som barn och ungdomar längtar och ser framemot nästan redan då de börjar skolan vid sex års ålder. Det nästan alla längtar efter så länge, var vad jag upplevde just då. En helt otrolig känsla! Flaket körde vidare i alla fall och när vi stannade vid ett rödljus borta vid C4 kom en äldre kvinna gående på trottoaren med en sådan där blombukett som man hänger runt halsen på studenter, i handen. Hon stannade och tittade upp på oss och visade med handen, liksom frågade, om vi ville ha blommorna. Alla skrek självklart och sträckte ut sina armar, även jag och Josse, som stod alldeles för långt bort från kvinnan för att ha en möjlig chans att fånga blommorna. Men precis när hon skulle kasta iväg dem till oss slog det om till grönt och flaket började köra, men kvinnan stod kvar. Allting hände så fort. Hon kastade iväg blommorna i samma ögonblick som vi började svänga till höger. Allas händer var utsträckta, alla ville ha blommorna, alla. Plötsligt, utan att jag ens sträcker på mig, anstränger mig det minsta, flyger buketten rakt in i mina öppna, väntade armar. Jag skrek. Kvinnan log. Jag vände mig mot Josse och hon skrek också. Vad var oddsen? Väldigt små, men det hände. En vacker, röd ros var det, jag höll den i min hand under resterande del av åkturen.

Vi gled förbi teatern, där C4 precis skulle springa ut, och massor av folk längs med vägarna vinkade, log och dansade med oss. Helt plötsligt, out of nowhere, kommer det en massa gulblå girlanger fallande ner över oss och när vi tittar upp står två leende kvinnor på en balkong ovan oss och vinkar innan de kastar ner lite till. Vi gled vidare genom stan, stekhett var det, direkt i solen stod vid och hoppade omkring, knappt ens en liten fläkt kom, men jag ska inte klaga, inte en droppe regn kom det på hela dagen! Vi sjöng till Spice Girls och när vi åkte förbi en byggplats började arbetarna dansa när vi kom dunkande. Överallt längs med vägarna stod folk och tittade på oss, alla såg så glada ut att det verkligen inte kändes som om jag tog studenten, utan att alla gjorde det, även folk som inte hade en vit mössa på huvudet. Det var liksom som om alla, främlingar or not, firade när ett flak kom förbirullande, alla dansade, alla log, alla vinkade. Det var första gången i mitt liv jag kände en sådan gemenskap. På vår andra runda tänkte jag ”låt detta aldrig ta slut, låt detta aldrig ta slut” och när vi stannade vid nästa rödljus hände ytterligare en sjukt rolig sak. På en bänk borta vid fontänen en bit från skolan satt två alkisar och drack i sommarsolen. När vi stannade tjugo meter bort vinkade vi självklart, som till alla andra främlingar vi passerade. De vinkade tillbaka och Zigge slängde slängkyssar mot dem, som de besvarade med stora leenden vilket gav upphov till ett högt skratt från den halvan av MPKR09 som sett händelsen. När vi kom tillbaka på den tredje rundan satt bara de ena kvar, men vi vinkade ändå, med förhoppning om att han skulle känna igen oss (knappast) men mannen som satt kvar vinkade ändå till oss och när vi vinkade tillbaka höll han upp ett finger i luften för att visa att vi skulle vänta en stund, sedan vände han sig om mot sin systembolagetkasse som stod på marken bredvid honom, och så drog han upp två spritflaskor som han höll framför sig i luften nästan som troféer. Klassen skrattade ännu högre än efter slängkyssarna och alla sträckte ut båda armarna i luften på liknande sätt. Låter lustigt, men det var helt klart en sådan där ”måste vara där” incident som dock är hur underbart rolig som helst när den inträffar!

Efter tre varv runt i stan, efter tre varv av dansande, skratt och sjungande till alla möjliga fula låtar, rullade flaket tillbaka in på baksidan av LBS och vi klev av. Plötsligt blev alla väldigt medvetna om att nu var det slut, nu skulle alla sätta sig i vars en bil och åka på vars ett håll och kanske, bara kanske, aldrig med ses igen. Självklart tog vi gruppbilder och gick runt i en evighet och sa hejdå, kramade om varandra, snyftade, kramade om varandra lite till och snyftade ännu mer. Men tillslut var det oundvikligt, vi var tvungna att åka hem. Jag gick iväg med mamma och pappa och det kändes verkligen som jag lämnade en bit av mitt hjärta bakom mig. Hur konstigt det än kommer låta så älskade jag verkligen LBS. Det var verkligen inte världens bästa skolan, inte världens mest välplanerade skola och ja, de tre åren jag spenderade där förflöt verkligen inte utan problem. Men det var ändå hemma på något sätt, för jag har aldrig känt mig mer hemma någonstans, som jag gjorde där, aldrig känt mig mer hemma bland just de personerna jag spenderade varje dag med. Att lämna allting kändes fel, man lämnar ingenting som är så bra bakom sig. Det var tungt, varje steg var ett steg i fel riktning, det skrek min kropp ut. Jag sa ingenting på vägen hem och det var med en dyster uppsyn jag hängde på mig alla blommor och mjukisdjur samt tog tag i plakatet och stegade in i huset när vi väl stannade på uppfarten. Men det var snart full rulle igen, folk hade redan kommit dit, nästan direkt efter utspringet. Jag fick knappt inte ens tid att hänga av mig blommorna och byta klänning innan jag började ta emot presenter, gratulationer och lyckoönskningar. Jag åt tillsammans med den första omgången av gäster vi hade och gullade sedan runt med bebis resten av kvällen, det var så enkelt att bara lyfta upp honom, låta honom leka med mjukisdjuren som fortfarande hängde runt min hals, och liksom gömma mig bakom honom lite. Gömma mig för den där ångesten som jag visste skulle bita mig i baken tillslut, men som jag lyckats springa ifrån så länge. Men Micke och familjen åkte hem vid halv åtta och kvar blev jag, med en massa glada gäster, tårta och ångesten som gnagde på både hjärta och själ. En fin, men väldig överraskning i brevlådan från en viss snokare en bit upp i Sverige gjorde mig dock på bättre humör, men när gästerna kört hem vid tio och jag lämnades ensam med mamma, pappa, minnena och en massa disk, då kände jag att det bara fanns ett ställe att ta till flykt. Så jag gick upp och ringde till Zigge, lycklig över att höra av hon kände samma sak som jag och vi satt där sen och återberättade kvällarna för varandra medan vi vägrade prata om framtiden. Att dra ut senare på kvällen, det hade vi diskuterat så länge allihopa, men eftersom alla bor så långt ifrån varandra, och många en bra bit från stan, slutade med att vi sa nej till det. Jag vet inte, kanske skulle det ha varit kul att dra ut och dansa till gryningen, kanske. Men samtidigt var det rätt skönt att stuva in studentmössan så långt in i garderoben jag bara kunde och krypa ner i sängen vid ett tiden, med ett huvud som bultade hårt av värk och trötthet efter en lång och känslosam dag. Slutet kanske inte var det absolut perfekta, men det gör egentligen inte särskilt mycket, för själva studentfirandet med klassen kunde inte ha varit bättre, och är det inte det viktigaste, egentligen?






























































Media & Musik...



... och spel!








Kommentarer
Postat av: Jennifer (Jejje)

Åh, fint!

Svar: It was :') Men det blev ju världens längsta inlägg haha...
Milla

2012-08-23 @ 10:19:30
URL: http://vergissmich.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0