Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet? Vi har alla ställt oss den frågan mer än en gång under vår livstid och beroende på var vi just befinner när vi ställer frågan, så får vi alltid olika svar. I ena stunden är karriären viktigast, i nästa familjen eller vännerna. Forskare spekulerar i vad meningen med livet är, varför vi blev satta till jorden. Människan drar hela tiden nya slutsatser, söker nya svar. Vi tyr oss till det vi känner är säkert, till olika sorters religioner, till olika människor, till platser vi trivs på och vi gör saker vi gillar. Vi skapar egna funderingar om varför vi lever, vad vi tror finns bortom Vintergatan, vad som händer efter vi dör. Vi dras till saker vi inte känner till men blir rädda när vi kommer alltför nära. Vi skapar bilder av hur livet ska vara och hur det borde bli, men vi uppfyller aldrig våra egna krav. Vi kämpar för en bättre värld att leva i, för jämställdhet, fred och för att inget barn ska behöva gå hungrigt. Trots detta tycks ingenting hända omkring oss, vi är så upptagna med att göra världen bättre att vi glömmer att ta hand om vårt eget land och våra egna människor. Värre än det är att vi alltför ofta försöker förändra världen men inte tror att vi kan, så vi stannar vid tanken av att någonting borde göras och sedan åker vi hem och äter vår fläskfilé och potatisgratäng till middag, medan ett tjugotal barn i Afrika dött av svält bara under den tiden vi lagade till vår mat. Vi ger upp innan vi ens försökt och ändå säger vi att vi kämpar för en bättre värld, det är inte ett dugg logiskt, eller hur?
Jag hade en kompis en gång, hon var snäll men tystlåten, fin men inte uppenbart vacker. Ingen pojke tog någon notis om henne och hon var för blyg för att själv göra något åt saken. Vi träffades varje dag i skolan och jag såg hur hon blev mindre och mindre för varje vecka som passerade förbi, men jag förstod aldrig vad som var fel. En dag fick jag höra att hennes föräldrar skulle skiljas, men hon hade inte sagt något till mig och vi träffades aldrig hemma hos varandra. Jag letade efter tecken i hennes ögon, jag såg sorg som hon försökte gömma och jag var rädd att fråga vad som var fel, rädd att höra hennes svar. En dag kom hon inte till skolan. Hon var borta i några dagar innan jag fick reda på att hon aldrig skulle komma tillbaka. Skolans kurator kom och pratade med mig, berättade för mig att hennes mamma hade flyttat från hennes pappa, att hennes pappa hade misshandlat henne varje dag och förklarade att den sortens misshandel kunde leda till att en människa inte känner sig tillräckligt värdefull. Hon hängde sig i ett rivningshus och det hade tagit några dagar innan polisen hittat hennes kropp. Min vän hade lidit i det tysta, trots att jag hade sett att något var fel hade jag inte frågat henne om det, trots att jag sett att hon inte mådde bra frågade jag aldrig om hon ville följa med mig hem en dag. Ändå var det jag som fick slippa gå på lektioner och prata med kuratorn i timmar, det var jag som fick all den uppmärksamhet som hon egentligen hade behövt men aldrig fått, bara för att ingen någonsin hade brytt sig om att leta djupare under hennes blyga skal. Jag mådde väldigt dåligt när jag var på väg hem från skolan den eftermiddagen, jag kände mig skyldig till flickans död, trots att jag alltid hade varit snäll mot henne. Men jag hade sett att något var fel och jag hade inte uppmärksammat det, för jag hade inte trott att jag kunnat hjälpa, jag hade inte trott att min röst hördes, bland alla andra sex miljarder röster det finns i världen.
Folk frågar sig dagligen vad meningen med livet är. För många är det familjen, för många är det kärleken. Men jag tror meningen med livet är att se medmänniskorna runt omkring sig. Att kunna öppna ögonen, att våga titta och verkligen tro att man kan göra en skillnad. Allas röster är viktiga, allas röster kan bli hörda. Allas röster måste bli hörda, annars finns det ju ingen mening med att leva, om man inte syns, eller hur?
Var 40:e sekund dör en människa på grund av självmord. För att denna människan inte tyckts tro att hon är älskad, för att denna människan tror att han inte är värd någonting, att de inte behövs. De tror att världen är full av människor som är viktiga, att det inte finns någon plats för dem. Men det måste finnas en plats för dem alla, annars hade de inte blivit satta på jorden, eller hur? Hur kan ett liv vara oviktigt? Och hur kan vi, människorna omkring dem som tar livet av sig, bara gå bredvid och låtsas som att de har rätt, låta dem tro att de är oviktiga, oälskade och att de inte har någon plats i världen? Människor som hade kunnat göra under med världsfreden, med svälten och jämställdheten dör för att de inte tror att de är tillräckligt duktiga, men om någon hade varit där och berättat för dem att de är viktiga och att de betyder, då kanske de hade stannat kvar i livet. Då kanske de hade bestämt sig för att ingen annan människa någonsin ska få känna samma sak som dem och de hade stoppat all ignorering av barn som blir misshandlade, kvinnor som lider i det tysta, män som i hemlighet trycks ner av chefer. Kanske hade alla människor haft en plats att gå till när de kände sig nere, kanske hade alla människor haft en person att vända sig när de behövde stöd, om någon visar världen att det är okej att må dåligt, att det är okej att vara svag ibland. De som är födda bortskämda och starka får det svårt i livet, det är de som är födda som svaga realister, som kommer vinna i slutet. Om de bara har någon som tror på dem och som kämpar för dem.
Min vän gav upp för att ingen trodde på henne, för att ingen fanns vid hennes sida när hon behövde någon som mest. Jag är delvis orsaken till hennes död, för jag gjorde inte heller någonting för att stoppa henne, även om vi bara sågs i skolan. En del människor som går igenom något sådant här blir rädda och lägger det åt sidan, försöker glömma och går vidare. Jag blev också rädd, men jag kan inte gå vidare. Jag vet nu att vi måste göra någonting för att förändra, inte bara hela världen utan också hur vi alla tänker och ser på vår vistelse på jorden. Det är inte försent, men ju snabbare vi gör det, desto fler liv räddar vi. Nu säger jag till dig, att jag tror på dig. Och tillsammans kan vi förändra livet och världen. Vi måste våga försöka.

När undrade du senast vad som var meningen med livet? Vad som händer efter vi dör? Vad som finns bakom Vintergatan? Kanske dör vi och våra själar blir stjärnorna på himlavalvet. Kanske finns det inget annat än mörker och mer mörker ute i universum. Kanske finns det ingen mening med livet, vad vi gör idag kommer säkerligen vara totalt meningslöst om femhundra år. Å andra sidan byggde våra förfäder upp vår värld och den lever vi fortfarande i, och idag bygger vi upp grunden till framtidens människor, så kanske är vi inte totalt onödiga ändå. Kanske är våra liv viktiga och kanske hamnar vi i en ny galax när vi dör, i en galax där de problemen vi har här, idag, inte längre existerar. Kanske heter den Sommargatan och alla som lever där är lyckliga och fridfulla. Kanske är det just de paradis vi alla letar, söker och längtar efter, som vi träder in i, när vårt hjärta slutar slå.

© Mikaela Olsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0