Med ett alltför vanligt slut

Det hade varit den första sommarkvällen på året. Vi firade in den tillsammans på stranden, jag och mina tjejkompisar. Satt tillsammans i sanden och lyssnade på havets kluckande, såg solen som sakta gick ner vid horisonten, värmde oss vid en liten eld som vi tidigare hade grillat korv över. Nu var den släckt och solen hade försvunnit, någon föreslog att det var dags att gå hem, men jag ville inte lämna min varma filt, den mysiga stranden, den stilla lilla bubbla vi levt i de senaste timmarna. Jag ville sitta kvar, framförallt för att jag kände att något inte stod rätt till. Jag fick det ibland, en känsla av att något skulle hända, en känsla av att något var fel, jag hade den nu. Försökte förklara för de andra, men de lyssnade inte. Skrattade bort det och reste sig sakta upp, jag kände mig tvingad att följa deras exempel trots att jag inte ville något hellre än att blunda för känslan.
Vi hade delat upp sakerna mellan oss, alla bar på en påse, alla bar på en väska. Resterna från kvällen bar vi i våra händer och jag visste att detta var en kväll jag skulle minnas länge. Vi var fyra stycken, två gick i förväg och den sista väntade på mig, jag sprang ikapp henne och tillsammans hann vi ifatt de andra. Tillsammans gick vi längs en smal väg i mörkret, känslan av att något skulle hända växte sig allt starkare i min mage och jag ville bara vända om, springa på motsatt håll, trots det fortsatte jag. Gick mot något som min instinkt sa till mig att undvika.
De skrattade. Mina vänner, deras röster ekade ut i mörkret, i tystnaden runt oss. Förutom deras skratt kunde jag bara höra vågornas skvalpande från havet bakom oss, det var sommar men trots det sov staden. Det var en lugn junikväll. En vacker junikväll. Ju mer vi gick desto lugnare kände jag mig, snart kunde jag delta i samtalen, snart kunde jag skratta lika obehärskat som de andra gjorde.
Det knastrade av sand under våra fötter. Sand från stranden, som fastnat under sulorna på skorna, pressades nu mot asfalten. Någon råkade sparka på en sten, jag hörde hur den rullade en bit på trottoaren, men jag kunde inte se den i mörkret. Det fanns inga gatlyktor där vi befann oss, allt var ett enda mörker och den enda anledningen till att jag visste att jag gick på rätt väg var för att jag följde ljudet av mina vänners röster. De sa något jag inte riktigt kunde uppfatta, men jag skrattade ändå. Bara för att det kändes så skönt att skratta, bara för att det kändes så skönt att vara lycklig.
Jag uppmärksammade det först inte. Ljudet. Det var först när vägen lystes upp av strålkastarna från en bil som känslan kom tillbaka. Satt sig i hjärtat, varje gång hjärtat bultade slog det ut känslan i blodet, så att varenda ven, varenda cell i hela min kropp kände det hjärtat kände. Jag anade vad som skulle hända, men jag kunde inte vara säker. Jag ville inte tro på känslan i min kropp som viskade i mitt öra, berättade vad jag borde göra. Jag ville inte lyssna men jag gjorde det ändå, för jag visste att det var rätt. Men det var för sent. Jag lyssnade för sent.
Bilen körde fort. Den kom bakom oss men körde inte förbi bredvid oss, så som den borde gjort. Istället körde den sicksack på vägen, som om den körde slalom förbi koner som inte existerade mer än i förarens fantasi. Jag såg aldrig bilen, men jag såg att den gjorde det, hur den gjorde det, tack vare billjusen som dansade på vägen. Mitt hjärta bultade hårt. Bilen kom närmare, fortare, fortare. Mina vänner skrattade, sanden knastrade under våra skor. En fågel flög förbi. Havet kluckade. Sommarnatten var stilla. Och så hände det. Det jag väntat på, det jag förstått men försökt att pressa bort. Något jag aldrig kunnat drömma om. Bilen körde in i oss. Jag kände hur den träffade mina ben, de vek sig och jag föll till marken, slog huvudet i asfalten. Somnade. Försvann från verkligheten.
Mitt huvud bultade när jag öppnade ögonen. Det var mörkt runt mig, tyst. Men havet kluckade fortfarande och jag förstod var jag var. Försökte inte röra mig först, vågade inte. Men sedan förstod jag vad som väntades av mig och jag förstod också att jag inte kunde lyssna för sent en gång till. Så jag trotsade min instinkt och satt mig upp, huvudet bultade hårdare. Det gjorde ont i mina ben. Förtvivlat letade jag efter min telefon och ringde en ambulans. Mumlade ut var vi var, vad som hänt, hur de andra mådde, hur många skadade det fanns. Saker jag inte riktigt visste med säkerhet. Sedan kröp jag fram till mina vänners stilla kroppar. De låg utspridda en bit ifrån mig, någon på rygg, den andra på mage. Den sista i en onaturlig ställning och när jag lyssnade efter hennes hjärtslag kunde jag ingenting höra. Jag höll hennes kropp hårt i mina armar och försökte förstå varför det hänt just oss. Inifrån bilen hörde jag en man sluddra fram något om ungjävlar som gick omkring utan reflexer. Jag ville gå fram till honom och säga till honom att problemet aldrig varit reflexerna, det hade varit han och att han hade druckit innan han satt sig i bilen. Men jag hann aldrig resa mig upp, jag hann aldrig ens tänka klart tanken. Jag föll baklänges med min döda väns kropp i mina armar och slog återigen huvudet i asfalten.

Den natten kunde man skåda en liten samling flickor ligga på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i närheten. En var vaken, en annan på väg till operation och den tredje var jag, en livlös kropp som väntade på att mina föräldrar skulle komma och koppla ifrån mig från respiratorn. Några dörrar bort befann sig en medelålders man med lätta huvudskador och höga halter av alkohol i sitt blod. Hans fru låg i en säng bredvid honom med enkla skador hon också. Förtvivlat försökte hon få tag på någon som kunde hämta deras son, som också befunnit sig i bilen tillsammans med dem. Tillsammans med sina fulla föräldrar. De var på väg hem från en fest bara en liten bit bort, ingen av dem hade en tanke på hur deras kväll skulle sluta.
Jag förstår om du inte känner min smärta, jag förstår om du inte kan förstå. Jag kan inte heller förstå. Jag kan inte förstå hur jag gick från att vara en tonårsflicka med hela livet framför mig, till att bli begravd intill min jämnåriga vän. På en kyrkogård full av lik som tillhörde människor som kunnat slösa med sina dagar, som kunnat göra vad de ville med sina liv och jag hade själv aldrig fått gå ut högstadiet ens. Det var en tragisk historia, vad som hände mig och mina vänner. Men verkligheten är inte vacker.

© Mikaela Olsson

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0