Bland stjärnorna

Det var mörkt. Mörkt och kallt. Stilla. När jag tittade upp kunde jag se stjärnorna bre ut sig ovanför mitt huvud. Som en miljard gnistrande ljuspunkter. De viskade saker till mig på ett främmande språk. Jag log mot dem utan att förstå varför, sedan började jag gå längs den mörklagda gatan. Inte en lykta var tänd, inte ett ljussken fanns att uppfatta. Allt som lyste upp min väg var stjärnorna ovan mitt huvud.
Jag snubblade till två gånger innan jag tog av mig mina högklackade skor och höll dem i min hand. Marken var kall under mina bara fötter men jag trivdes med kylan. Jag trivdes med att lida ute i den kalla luften. Jag hade kommit på mig själv med att gärna göra saker som fick mig att lida. Vissa dagar åt jag ingenting alls, vissa dagar tvingade jag mig att vara uppe hela natten för att jag mådde dåligt de morgnar jag vaknade upp och insåg att jag sovit mina nio timmar utan mardrömmar. Utan påminnelser. Jag kunde tvinga mig själv att gå barfota på en blöt, kall gata eller bränna mig avsiktligt med plattången på morgnarna.
Folk förstod sig inte på mig längre. De förstod inte att jag gjorde alla dessa saker för att jag kände mig skyldig till vad som hände med dig. Men jag gjorde dem också för att jag ville känna mig levande igen. När du försvann, försvann jag också. När du dog, dog också en bit av mitt hjärta. Du hade oavsiktligt lämnat mig och jag torterade mig avsiktligt för att få känna mig levande igen. För att få känna någonting igen.
Du försvann så hastigt från mitt liv att jag först inte förstått vad som hänt. Det tog dagar, veckor, innan jag slutligen märkte att du var borta för alltid. En bit av mig skulle nog aldrig förstå. En bit av mig skulle alltid förneka och en bit av mig skulle aldrig erkänna sanningen. En bit av mig skulle inte heller komma tillbaka igen, den tog du med dig i graven. Den håller du fortfarande i din hand; i ditt hjärta.
Det är svårt att beskriva en förlust för någon som aldrig förlorat något. Det är en smärta som endast kan upplevas av någon som mist det bästa den hade och det är en vändpunkt i ens liv. Att en dag vakna upp och inse att allting inte längre är som det var igår. Att alla ens planer, alla ens fantasier, drömmar och idéer krossats. På mindre än en sekund försvinner allting som har tagit månader, år, att skapa. På mindre än en sekund spricker alla hoppen om ett lyckligt liv. På mindre än en sekund krossas hjärtat i tio tusen bitar. Varje bit skär ett eget litet hål i kroppen och varje hål kommer värka varje dag resten av ditt liv. Så att du alltid ska bli påmind, så att du aldrig kommer glömma. Händelsen. Människan. Människorna. Men framför allt smärtan i sig själv. När du väl känt den första gången kommer du aldrig bli av med den igen. Den kommer alltid finnas med dig. Du kommer alltid bära med dig den. Inom dig. I ditt bröst. I ditt hjärta. I din själ.

Jag tvingade mig själv att lida varje dag. Jag tvingade mig själv att göra någonting som skulle få smärtan av förlusten att mildras lite, glömma den lite. För en sekund eller två. Jag tvingade mig att göra någonting som gjorde att jag kände mig levande, för att försäkra mig om att allting inte var ett skämt. Att jag i själva verket vandrade omkring för mig själv i en okänd dimension flera ljusår från min egen hemplanet. Jag tvingade mig att göra detta för att bevisa för mig själv att jag fortfarande levde det liv du tvingats lämna i den värld vi båda vuxit upp i tillsammans.
Jag tvingade mig också att göra någonting som jag visste att du skulle ha uppskattat, varje dag, för att du skulle kunna fortsätta leva vidare inom mig. Jag hade ju lovat dig det när vi låg där bredvid varandra. Jag lovade att om jag skulle klara mig skulle jag ta med dig på alla världens äventyr om du lovade att stanna kvar i mitt hjärta till den dagen då jag dog. Och jag tänkte aldrig bryta det löftet.
När jag gick där, på den kalla vägen med skorna i min hand och alla universums miljarder stjärnor ovan mig, då hörde jag din röst. Du var nära. Så nära som ingen annan någonsin varit, förutom du. Du talade med en klar röst och en värme spred sig i mitt hjärta. Du bad mig titta upp på stjärnorna och det gjorde jag. Du bad mig gissa vad de sa och jag förklarade att jag trodde att de viskade ut hemligheter om framtiden och om andra galaxer långt bort från vår egen. Du frågade om jag var rädd och jag sa nej. Du frågade om jag var arg och jag sa nej. Sedan frågade du om jag fortfarande älskade dig och jag svarade alltid. Efter det kände jag hur du rörde vid mitt hjärta, hur en del av alla såren i min själ läkte ihop på ett ögonblick av endast din beröring. Sedan var du borta och jag såg dig aldrig igen. Men jag förstod redan då att det var vändpunkten i mitt liv. Efter det skulle allting bara bli lättare även om sorgen alltid skulle finnas kvar. Du lämnade mig den natten men jag visste att jag kunde hitta dig bland stjärnorna.

© Mikaela Olsson


Kommentarer
Postat av: Anonym

Det var så fint. Som jag kan tänka mej att det känns när man älskar riktigt har gått bort. Jag vet inte var du får alla dina starka känslor ifrån. En stor kram rill dig.

2011-12-30 @ 22:00:11
Postat av: Jennifer (Jejje)

SV: eller hur! man sitter uppe och tänker att det inte spelar någon roll, sen kan man inte somna när man väl ska sova.. Och så vaknar man efter typ sex timmar igen :s

2011-12-31 @ 00:23:57
URL: http://colourspots.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0