Huset som blev ditt fängelse

Det var ett helt vanligt hus fullt med helt vanliga människor
och de levde ett helt vanligt liv
om du såg dem skulle du le
och om de såg dig skulle de vinka
kanske bjuda in dig och visa dig runt
kanske skulle du stanna över på middag
kanske hade ni blivit vänner och firat jul ihop
men någonstans hade du ändå vetat att något var fel

Och de såg helt vanliga ut
i jeans och en t-shirt
i babyblått och gräsgrönt
de var vänliga människor som aldrig sa något dumt
du älskade deras sällskap för de var lätta att umgås med
de förstod dig, de förstod dig bättre än du kände dig själv
och ni hade kunnat sitta ute i solen på sommaren
ni hade kunnat dansa runt julgranen på vintern
och där emellan besökt platser du bara kunnat drömma om
men någonstans hade du ändå alltid vetat att något inte stämde helt

De var vanliga människor som ändå var lite märkliga
för om du hade tittat hade du aldrig sett dem lämna huset
du hade aldrig sett dem gå till jobbet
och du hade aldrig sett barnen springa till skolan
de var alltid hemma, du såg dem inte ens gå till Maxi
och hade du brytt dig minsta lilla hade du rynkat på pannan
du hade gått över och frågat
men det var nog tur att du inte gjorde det
för det skulle ha blivit det sista du gjort

När solen sken blänkte deras fönsterrutor
och när vinden ven blev väggarna suddiga
hade du tittat ut när det var mörkt hade du inget sett
för när solen gick ner försvann huset och allt som hörde till
du brydde dig aldrig tillräckligt för att undra vad som var fel
men hade du knackat på dörren och stigit in
hade du klivit in i en övergiven värld utan något slut
du hade sett barn utan ögon och du hade sett vuxna utan själar
de svävade ovan marken alla likbleka och grå
alla utan hopp och utan drivkraft
de saknade ett bultande hjärta och de saknade blod i sina ådror
du hade sett ett hus som höll på att förfalla
du hade sett damm i mängder och en trappa med hål i
ingen hade pratat med dig och alla hade gått igenom dig
du hade känt vinddrag även fast du var inomhus
du hade känt kyla trots att du hade en jacka på
något ljud hade du inte hört
och något ljus hade du inte sett
om du tittat ut genom fönstret kunde du se ditt eget hus
det lyste och det glimmade
du skulle ha känt dig instängd och låst
du skulle inte kunna röra på dig
du skulle sitta fast och se livet passera framför dig
du skulle se skalet av dig själv lämna ditt hus
och din älskade skulle aldrig få veta vad som hänt
att du förlorat själen när du klivit över tröskeln
till det öde huset

Du skulle vara fast innanför väggarna
inte kunnat ta dig ut genom dörren
inte kunnat hoppa från fönstret
du skulle skrika och gråta men aldrig höra ett ljud
du skulle stampa och slå men aldrig känna någon smärta
och du skulle vilja dö men ändå visste du att det inte gick
för du hade inget hjärta längre
och du saknade blod

När tio år hade gått skulle du äntligen se dig själv i spegeln
du skulle se en sårig själ utan ögon utan kraft
du stå där länge sedan
utan att röra på dig
möta din egen blick, den som inte längre fanns
och sedan skulle du sväva vidare genom huset som blivit ditt fängelse
du skulle möta alla andra livlösa själar som saknade hem
de skulle inte säga något för ni kan inte prata
och ni skulle aldrig göra något för ni kan inte röra er
ni kan bara sväva över marken och vänta på något som aldrig skulle rädda er
och du skulle sörja för alltid för att du steg innanför dörren
på det där huset du alltid varit nyfiken på
du skulle ångra att du brytt dig och du skulle aldrig glädjas för att du fick veta hemligheten
för den var aldrig värd att byta ut livet mot
men det skulle du aldrig inse förens det var
för sent

© Mikaela Olsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0