Ensammast i världen och ingen förstår

Det doftade vår och nyklippt gräs
människorna rörde sig ute i värmen
planterade blommor räfsade rabatter
hon såg hur lyckliga alla var men hon kunde inte känna med dem
när andra grävde hål för en blomma grävde hon hål för en grav
när andra sjöng glada sånger grät hon tyst för sig själv
och när andra rörde sig i solen gömde hon sig i skuggan
hon kunde inte glädjas över våren och hon kunde inte glädjas för alla runt omkring henne
smärtan hon kände i sitt hjärta fick hennes ben att vika sig
hon kunde inte stå upprätt och föll ofta ner på knän
vågade inte visa sig svag och lät bara tårarna rinna när ingen såg
hon snyftade högt när alla sov
och gömde sig när någon ville prata
hon låtsades som om allt var bra när hela världen egentligen hade rasat
ingen förstod hur hon kände och ingen kunde hjälpa henne upp på fötterna
hon var lämnad kvar i ett mörker hon var tvungen att besegra själv
men hon hade för länge sedan tappat bort sina vapen
och hon hade för länge sedan gett upp hoppet om att klara sig ur allting levande
hon ville njuta av livet men kände skuld när hon log
hon visste hon borde leva men hade glömt bort hur man gjorde
i halsen stockade sig alla tankar och idéer
hon kunde inte ens andas utan att bli påmind
hon kunde inte ta ett steg utan att hon kom på vad som egentligen hade hänt
och när alla människor rörde sig utomhus gömde hon sig för världen
långt ner under täcket låg hon för sig själv
det gick inte att glömma men hon skulle aldrig sluta försöka
även om hon var livrädd för att förlora minnena
för minnena var allt hon hade kvar
människorna jublade för att våren äntligen var här
men hon grät för ingen hade blivit som hon tänkt sig
och när solen lyste utanför hennes fönster regnade det i hennes själ

© Mikaela Olsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0