Julkalendern 2010 - del 18

Del 18

– Jag kan inte fatta att vi ska åka hem redan, sa Milla när hon hoppade in i monstermaskinen som, tack och lov, fortfarande stod kvar på samma plats där de ställt den några dagar tidigare.
– Vilket äventyr det var, Josse log lite sorgset, hon verkade både glad och ledsen, antagligen för att det redan var slut.
– Verkligen, instämde Milla. Tack för att du tvingade med mig hit, jag var lite orolig början, fortsatte hon sedan och rodnade lite.
– Tänk, det visste jag redan, sa Josse och skrattade, men jag visste också att allting skulle bli jättekul!
– Ja… men nu är det slut och nu ska vi hem, sa Milla med en trött röst och sjönk ner på den lilla sängen. Hon såg Josse nicka frånvarande när hon startade maskinen, den brummade igång och så svängde de ut från den lilla gränden och lämnade London bakom sig.
– Vad ska vi göra när vi kommer tillbaka, frågade Milla efter en stunds tystnad.
– Jag har ingen aning, faktiskt, svarade Josse. Jag tänkte aldrig längre än detta.
– Kanske Josh hade rätt, kanske skulle vi följt med dem?
– Kanske. Men det är för sent nu, suckade Josse och Milla la sig ner i den lilla sängen. Hon blundade och tänkte på allt de hon varit med om och sett de senaste dagarna, hon log till alla små minnesflashar. Det sista hon såg framför sig innan hon somnade var henne och Josse stående bakom scenen när de såg You me at six spela den första konserten.
Det bumpade till och Milla rullade ur sängen och landade på golvet med en tung duns. Förvirrat satt hon sig upp och såg sig runt i mörkret. Josse körde fortfarande, men verkade väldigt trött, allting var mörkt både i monstermaskinen och utanför.
– Var är vi, frågade Milla med trött röst och kröp fram till Josse, som förvånat hoppade till när hon hörde sin nissekompis röst.
– Jag är inte säker, en bra bit utanför London i alla fall, svarade Josse sömnigt.
– Är det inte dags att åka ner i vattnet snart?
– Nej, jag tänkte att vi kunde åka genom hela Storbritannien först, innan vi gör det. De är så jobbigt att sova när man åker i vattnet tycker jag, sa hon och Milla skrattade lite.
– Det kan jag hålla med om, sa hon och la sig på golvet bredvid Josse för att hålla henne sällskap. Men hon var inget vidare bra sällskap, utan höll istället på att somna. I bakgrunden kunde hon höra motorn som arbetade och Josses lugna andetag, hon kände hur hon svävade iväg längre och längre bort från verkligheten. Ett vasst ljud skar i hennes öron och hon flög upp från golvet på en gång.
– Vad var det, sa hon med stora ögon och Josse skrattade lite åt henne.
– En telefon, hon tog upp den ur sin ficka och gav den till Milla.
– Var har du fått den ifrån, frågade Milla förvånat och tog emot den.
– Josh gav mig den, så vi kunde hålla kontakten, sa hon och ryckte på axlarna. Du borde svara, la hon till och vände blicken ut mot vägen. Milla fällde upp telefonen, krånglade lite med den innan hon lyckades hitta den gröna luren och sa hallå i telefonen.
– Milla?
– Ja…?
– Hur långt har ni kommit?
– En bit från London… ursäkta, men vem är detta, frågade hon och Josse såg på hennes med ett höjt ögonbryn, Milla ryckte förvirrat på axlarna åt henne.
– Det är Josh så klart! Kan ni vända om? Vi är på väg till Irland och vi har fått problem, vi behöver er hjälp nu!

Kommentarer
Postat av: Juuuss

Hahaha! Vad skulle det göra utan oss? ;)

2010-12-19 @ 18:25:23
URL: http://juuuss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0