Julkalendern 2010 - del 14

Del 14

Mörkret låg tätt över städerna de rullade igenom, Josse hade kört monstermaskinen i flera dagar i sträck nu, och försöket för tillfället lära Milla hur man körde, så hon själv kunde få några dagars välbehövlig vila.
– Tror du att du fixar det nu, frågade Josse och hon tycktes ha väldiga problem att hålla ögonen öppna.
– Ja, det är klart, svarade Milla glatt och höll i den lilla ratten.
– Okej, bra. Du ska rakt fram längs denna vägen och sedan svänga vänster två gånger innan du rullar ut i vattnet. Sedan styr du bilen i trettio grader snett rakt fram, sa Josse och gäspade innan hon lämnade Milla och staplade bort till sängen.
– Bilen? Monstermaskinen passar bättre, muttrade Milla och slängde en blick efter Josse.
– Kom ihåg att hålla ögonen på vägen, sa Josse varnande och Milla vände genast tillbaka blicken igen.
I början var det kul att köra. Nytt, spännande. Efter ett tag var det bara tråkigt. Ingenting hände, de rullade bara framåt, framåt, tycktes inte komma någonstans alls. Det var bara mörkt omkring dem. Men efter två svängar till vänster rullade bilen, nej monstermaskinen, ner i vattnet och Milla följde en liten kompass som låg bredvid henne. Hon tog ut trettio grader och körde lugnt omkring i havet innan hon kände hur hennes ögon började bli allt segare och segare. Hon hoppade till och blinkade några gånger, höll ögonen stadiga på vägen en stund, innan allting hände igen och igen. Tillslut fick hon nog och reste sig upp, lyckades hålla maskinen på rätt spår samtidigt som hon började bygga på en liten makapär.
Josse vaknade med ett ryck, blinkade några gånger och öppnade sedan ögonen. Hon var nyfiken på att se hur långt de hade kommit men upptäckte till sin förvåning, och skräck, att Milla inte längre styrde maskinen. Hon låg i stället på golvet bredvid sängen och snarkade lätt, Josse blinkade flera gånger innan hon slängde benen över sängkanten. De slog i golvet med en duns och Milla vaknade till.
– Vad håller du på med, vem styr, skrek Josse förskräckt och sprang fram till ratten.
– Ingen fara, muttrade Milla, jag har byggt en GPS.
– Du har byggt?
– Ja, det är inte bara du här som är händig, sa Milla och satte sig trött upp innan hon kröp fram till Josse, som i sin tur stirrade rakt fram.
– Var är vi, frågade Milla förvånat när hon såg land närma sig, då mörkret försvunnit och solen sakta steg upp på himlen.
– England, sa Josse med ett stort leende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0