Jag vet inte. Men det gör inte du heller

Du föds. Du lever som ett barn i flera år. Tror att tiden är evig och att du är det största som finns. Att världen slutar utanför husknuten. Att det finns lyckliga slut. Du vet inte vad ondskan är.
Det kommer en dag när du vaknar upp från den världen. Eller kanske det tar längre tid än en dag, jag vet inte. Jag minns inte. Ena dagen var jag ett barn och i nästa var jag stor. Vad hände? Ingen vet, allra minst jag. Men den här dagen måste komma, den där man för första gången kan se på världen med riktiga ögon. Kritiska ögon. När man förstår att allt inte är vackra regnbågar och evigt solsken. Det är mörkt och blåsigt. Det finns ett slut på det man inte ens visste att man hade.
Man bävar aldrig för dagen eftersom man inte vet att den kommer. Istället drömmer man sig tillbaka när man blir äldre och ser tillbaka. Det är märkligt, det hela. När man var liten var allt så lätt. Man lekte och förstod inte. Nu måste man ta beslut om vilket gymnasium man ska gå på, vilket arbete man ska ha i framtiden, vad man vill och inte vill bli. Men kanske är det inte besluten som är de svåra. Innerst inne vet nog alla vad de vill och inte vill, även om de inte förstår det själva. Det svåra, tror jag, är att se skillnad på en lögn och en sanning. När man var barn fanns det bara rena sanningar, prinsessan i sagan var riktig. Min mamma var den mest maktstarka människan på hela jorden, för jag lydde ju henne. Och i den världen fanns bara jag, hon, pappa och min bror.
När börjar man ljuga egentligen? På riktigt, så att folk faktiskt tror på det man säger? När börjar man gå bakom ryggen på varandra och låtsas som att allt var ett misstag. Ett misstag som ständigt upprepas? Jag vet inte. Det måste vara någon gång mellan barnsben och tonårstrots, minns du själv? När drog du din första lögn? Minns du vad det var för en? Har du någonsin ljugit så mycket att du har mått dåligt efteråt? Att du har fått ett sådant dåligt samvete att du knappt kunnat sova? Ångrar du dig?
Det finns en skillnad. Mellan en fantasi och en verklighet. En dröm och vad som är riktigt. Det jag önskar och det jag lever. Det jag vill och det jag kommer bli. Varje vägskäl vi står vid, varje val vi gör, varje väg vi går formar oss till de personer vi en dag kommer dö som. Det är fruktansvärt egentligen, de valen jag gör idag kan hemsöka mig till den dagen jag dör. Kanske går jag på fel gymnasium? Kanske umgås jag med fel personer? Eller kanske är det allt som är rätt och det jag gjort tidigare i mitt liv är allt som är fel? Kommer jag ens få veta det? Vill jag veta det? Kanske kommer jag, pågrund av detta, aldrig bli den personen jag skulle bli? Eller så var detta tanken från början?
Meningen med livet. Vad är den? Folk säger att det är kärleken. Att det inte finns någon mening. Kanske gör det inte de. Kanske är livet till för att hitta den man älskar och leva med denne till man dör. Eller så är meningen med livet att göra karriär och tjäna en massa pengar. Men är man lyckligare med pengar? Att bo ensam i ett slott vackrare än något från Roms storhetstid, utan någon man älskar, någon att komma hem till? Ja kanske är livets mening kärleken då. Men det talas om ens livs kärlek, alla hittar inte den, vad är då meningen med de personernas liv? Var de helt värdelösa eller var de faktiskt satta på jorden för att göra någon nytta? Gör jag någon nytta? Gör du?
Livet är ett oändligt mysterium. En gåta vi kanske aldrig kommer få svaret på. Det får vi nog inte veta förens det är försent. Eller så har vi alltid vetat det inom oss. I själen kanske svaren finns. Om du stirrar in i dig själv, ser du svaren då? Kan du se varför du är här? Vad du ska göra i framtiden? Kommer du bli en ung förälder eller bli utan kärleken, göra karriär eller jobba som sopgubbe? Kan du se någonting? Själen är oändlig, men var finns den? I nervtrådarna, i hjärnan, i hjärtat? Precis över lungorna, som ett lätt skynke vi kan känna men aldrig se, få ont i men aldrig röra?
Universum är oändligt det också. Har du någonsin tänkt på det? Vad som finns bortom Vintergatan? Oändliga galaxer? Vad är oändligt? Saker som aldrig tar slut? Men en ende måste det väl finnas? Inget kan väl fortsätta runt, runt utan stopp? Eller kan det? Kan det vara så, att allt som finns bortom Pluto är svarthet? Ett hav av mörker och inget annat än kyla? Inga varelser, inga känslor? Vad tror du, är vi de enda som lever i Universum? Eller finns det något annat där ute?
Satte jag griller i huvudet på dig? Jag hoppas det. Det var min tanke. Saker som jag tänker på då och då, allt för ofta ibland, lagom sällan andra dagar. Universums oändlighet, världen bakom stjärnorna jag kan se med blotta ögat. Evig kärlek och meningen med allt på jorden. Döden. Livet efter döden. Reinkarnation? Buddism? Kristendom? Dör jag och hamnar hos Gud så som han ses i bibeln? Eller kommer jag vakna upp i en ny kropp utan ett minne från mitt forna liv? Utan bevis på att jag har funnits här tidigare, kanske inte ens med samma själ. Har jag ett uppdrag här eller kan jag slösa bort mina dagar som om jag har fått dem gratis? Varför fick jag ens ett liv?
Ett spöke kanske. En ande. Såna har man ju sett ett par gånger. Klädda i lång rock och hatt, lysande blå klänningar, sittande i soffan bredvid mig. Studerar mig, följer mig, jagar mig, skrämmer mig. Hemsöker mina drömmar, försöker de nå mig? Kan de ens det? Vill de mig något? Eller försöker de bara skrämma mig? Om de försöker nå mig, vad vill de då? Kan de inte ta sig till Andra sidan? Och vad är Andra sidan? Ett nytt liv eller ett liv där du lever om allt du redan levt? Återupplever minnen eller kanske till och med skapar nya?
Finns det en möjlig chans att jag får reda på något av detta? Finns det några svar eller kommer jag bara ständigt fyllas med fler och fler obesvarade frågor? Kan jag leta efter svaren i så fall, om de nu finns, eller kommer de att hitta mig?
Jag vet inte. Och du vet inte heller. Du frågar din mamma, hon vet inte heller, läraren skakar på huvudet, detta är överkurs, varför tänker du på det? Bara lev livet du fått tänker folk men så lätt är det inte. Man tänker ändå, på saker som ingen vet. Kanske är det tanken dock, att man inte ska veta. Att ingen ska ha några svar. Kanske är det meningen med livet, att inte veta någonting. Att för alltid vandra omkring i ett evigt mörker. Nej, jag vet inte.

© Mikaela Olsson

Rykande färskt. Hoppas det smakade.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0