In the broken hall of emptiness

En spegelbild blixtrar förbi. Jag tappar andan och faller ner på det kalla golvet under mig. Genom dimmiga ögon ser jag minnen som skjuter förbi över en duk på väggen mittemot mig. Du och jag framför granen en lycklig jul när jag var liten. Jag som lekte med halsbandet du gett mig, lycklig bar jag memoriet jag fått av dig, över singeln, från din vita bil till mitt gråa hus. Tillsammans på lekplatsen, du gungade mig högt upp mot det blå, jag skrek. Orden ekade över en tomgrusplan, ”Lämna mig inte”, du försvann från mig. En ny bild; jag som liten, vi var ute och du bar på mig, när det började regna gömde jag huvudet innanför din blåa flanellskjorta.
   Huvudet snurrade, bilderna rörde sig fortare, hjärtat bultade hårt i brösten, slagen blev tillslut allt jag hörde och bilderna allt jag såg. Leende, tårar, skrik, lycka, bråk, flyttlådor, löften, telefonsamtal som aldrig blev av och födelsedagar utan paketer. Tomma ord som inte längre betydde något. Bröllop, en lyckligare tid. Varför släppte du aldrig in mig för? Begravningen jag aldrig gick på, känslan när du sa att han var död och tårarna jag grät för din skull. Jag minns dagen så väl. På duken varför mina ögon kunde jag se tillbaka två år, mig sitta där och äta rostade ostmackor och dricka oboy. Klockan var elva och sjutton, telefonen ringer. Han är död. Solen, den blå himlen, fågelkvitter, han är död, död, död. Jag grät och var ensam, ingen som tröstade och solen fortsatte att lysa, fågeln fortsatte kvittra och jag ville bara ropa åt den att vara tyst. En bil susade förbi i bakgrunden och så en till. Det blev tyst, ett hejdå och sen var du borta.
   Bilden framför mig ändrades, med krampaktiga tag höll jag om mina ben och såg oss förra sommaren, mittemot varandra så som det skulle vara. Men du var tyst, sa ingenting. Det var då jag förstod att du inte var min, du skulle aldrig bli den jag önskade och den du förväntades vara. Istället gick du din väg, med ryggen mot mig som för så många år sedan.
   Duken blev svart och försvann in i väggen. Svetten rann från min panna, jag var blek, det kunde jag känna. Tvingade mig upp på benen, tog tag om byrån bredvid, höll hårt om kanten. Såg mig runt i den enorma evighetslånga hallen. Kände hatet, såg din ryggtavla i minnet. Du gick din väg. Du lämnade mig. Varför? Varför kunde du inte älska mig så som jag älskat dig? Varför kunde du inte ge mig den kärlek jag förtjänade?
   Jag tog ett hårdare tag om byrån. Såg en kristallvas stå där och glimma med röda rosor i. Hatet. Varför gick du bara? I ena stunden i din famn, skyddad från regnet, i nästa ser jag dig försvinna bort utan att ge mig så mycket som en blick. I ena stunden höll jag hårt om byrån, i nästa slänger jag rosvasen ner i golvet och ser skärvorna spridas över den långa hallen. Så långt mörkret tillåter mina ögon se, kan jag finna glasbitar på golvet. De gnistrar i solens frånvaro, jag börjar dansa i dem, sparkar på dem och hoppar. Skriker, krossar dem. Ekar. Skriket studsar på väggarna, påminner mig om dagen på lekplatsen när du gungade mig. Jag stampar på rosorna, demolerar dem under klackarna. Gnider in de röda bladen i golvet och i skärvorna från kristallvasen, fortsätter att skrika. Eket fortsätter att studsa. ”Fy fan vad jag hatar dig, du förstör mitt liv”. En sista tanke innan jag går, sparkar till en skärva och ser den flyga in i väggen, splittras till tusen ännu mindre skärvor. Ett rosenblad har fastnat i klacken, jag tar bort den, kliver över alla krossade glasbitar och fortsätter in i den evighetslånga hallen. Äntligen har jag lämnat dig så som du gjort med mig för så många år sedan. Äntligen kan jag se klart, du är ingen människa och vi är inte släkt. Och jag kommer aldrig förlåta dig för allt du gjort mot mig, all smärta du orsakat. Aldrig.

© Mikaela Olsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0