En underlig saga - del XXIII - sista delen

Hon berättade istället om klockan som gick baklänges i Runda rummet och om körsbärsträdet som hade börjat blomma mitt i en snöstorm – om fotografierna hon hade hittat i källaren och om kanel teet som gav henne en dålig känsla i magen. Han lyssnade hela tiden på allt det hon hade att säga utan att avbryta, men när hon väl tystnade så drog han upp henne från stolen och gick in i Runda rummet med hennes hand i sin. Han ställde sig framför klockan som mycket riktigt gick baklänges och började berätta allt han fått veta när han varit borta. Hon undrade i förväg vem som hade berättat, han sa bara enkelt att han hade upptäckt allt genom drömmar. Drömmar som visat sig vara sanna när hon berättat allt det som hade hänt i deras hus medan han var borta.
   Och hon fick veta att de hade haft syskon, fast de hade försvunnit en dag. Bara helt borta när de vaknade upp. Hon hade varit så liten då – kanske inte konstigt att hon inte kom ihåg det sa han. Och deras föräldrar, ingen visste ju varför de försvunnit, det visste inte han heller. Det enda han visste var att denna klockan hade något med både deras syskons och deras föräldrars försvinnande. Och han hade i drömmar sett stora oväder ovan deras hus, han hade sett henne i en stor svart klänning sittandes och be till deras förfäder, han hade sett snön falla och körsbärsträdet blomma, han hade sett omöjliga saker som visat sig vara sanna. Och han undrade vad det var för underlig kraft som härjade i deras hus.
   När de hade stigit in i det Runda rummet hade det stått ett ljus på bordet, ett ljus som brunnit av all sin kraft och lyst upp hela rummet. Då hennes bror stod och såg på visarna som vred sig tillbaka på urverket vände hon sig om och såg på ljuset. Lågan blev mindre och mindre för varje sekund. Och hon såg ut genom fönstret, åter bildades det stora, mörka moln borta vid horisonten och hon förstod att det var oväder på gång. Regnet började så smått smattra mot rutan och hon kände att hon började bli yr, samtidigt hörde hon klockans tickande så mycket högre än någonsin förr och när hon såg på sin bror såg han precis lika yr ut. Som hon misstänkte, han sa att han inte mådde bra och när den första blixten lyste upp i rummet sjönk han ner på golvet, hon följde efter. Ovädret hade rört sig ovanligt fort och var redan ovan deras hus, åskan mullrade tungt, tyngre än vanligt. I hela huset doftade det kanel och hon kunde se lysande gestalter ute i mörkret, utanför fönsterna. De dansade på gräsmattan. Hon följde sina förfäders dansande steg medan hon drog med handen över sin brors rygg, upp och ner och upp igen. Så när hon vände sig mot ljuset kunde hon se flamman som tog ett sista andetag och sedan slocknade. Det rök från den fortfarande varma veken och röken svävade upp mot taket. Hon kände hur hennes bror tog ett krampaktigt tag om hennes hand och när hon såg på honom förstod hon att slutet för dem båda var så nära. Hon hade trott att han mådde bra när han kommit hem, att han var fullt friskt men insåg nu att han aldrig hade hämtat sig efter attacken ute på slagfältet. Han hade bara blivit så pass bra att han kunde åka hem till henne – så hon slapp dö ensam. För det hade hon vetat länge, att de skulle dö tillsammans. Och så blev det ju också. Han kramade hennes hand igen och hon kände hur hennes själ flöt ur henne när hennes hjärta slog sitt sista slag. Och klockan den fortsatte att ticka som om ingenting hade hänt…

© Milla


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0