En underlig saga - del XXII

Hur lång tid som hade passerat från den dagen då hon hade insett att klockan i Runda rummet gick baklänges till den dagen som var just idag, det visste hon inte. Men hon kunde se att snön var borta, det hade säkerligen gått några veckor och nu var trädgården tillbaka till hur den brukade se ut. Alla blommorna blommade och gräset var frodigt grönt – det var bara körsbärsträdet som inte blommade. Och alla stormarna var tillbaka igen, värre än förut. En storm kunde hålla i sig i flera veckor, det blåste så hon trodde att hennes hus skulle gå av på mitten och att fönsterrutorna skulle krossas under spikregnet. Men varje gång klarade hon sig, trots det var det många oroliga nätter som hon spenderade uppe, vandrande omkring i huset, vakande och skyddande. Egentligen behövde hon inte vara orolig, för det var inte hon som kunde skydda huset, hon visste att det var huset som skyddade henne.
   Så en natt när vinden varit ovanligt hård, när regnet varit ovanligt högljutt, när blixtarna varit ovanligt starka och när åskan mullrat ovanligt högt bankade det på hennes dörr. Hon tog ett ljus och tände det medan hon försiktigt smög sig ner för den långa trappan med ljuset i den ena handen och klänningsfållen i den andra. Bankandet ekade över hela huset och när hon lade handen på handtaget låste dörren upp sig själv, hon tryckte ner handtaget, hon var inte rädd för det hon skulle möta – hade hon varit det hade hon aldrig öppnat dörren. Och där, mitt i regnet som silade ner från taket stod han. I sin uniform med håret rakat från huvudet, hans ansikte var sårigt och kläderna droppade av regnet, han såg vindbiten ut, hade ett hårt uttryck men ögonen log. Han var den samma som han alltid hade varit. Hon släppte sitt ljus och det föll mot golvet, sekunderna innan det skulle träffa dörrmattan blåste golvet ut dess låga och röken steg upp mot dem, men ingen av dem lade märke till det. Hon flög genast in i hans väntande famn och kramade honom hårt, drog in honom under taket och frågade hur det hade varit, hur han hade haft det, om kriget var slut nu. Han skakade på huvudet och rynkade sedan på pannan och tittade mot köket. Hon sniffade i luften och kunde känna kanel lukten igen, oron vände sig i magen på henne och hon drog med honom till köket. Det stod för ovanlighetens skulle två koppar på bordet – huset visste att dess herre var hemma igen. De slog sig ner mitt emot varandra vid bordet och drack sitt tee i tystnad innan han började berätta om alla äventyr han varit med om. Det visade sig att han faktiskt hade blivit skadad, att han var en utav de där tio männen från hennes by som var dödsdömda. Men han hade klarat sig ändå, läkarna kallade det mirakel, men han hade bara viskat ”Käraste syster” för han visste att det var hon som hade räddat honom. De satt uppe länge och pratade, genom ovädret bytte de händelser och teet var för länge sedan slut när hon vände sig mot honom och sa med tomhet i rösten, att han aldrig hade sagt om kriget var slut eller inte. Hennes bror bara skakade på huvudet och tittade ner i bordet innan han sa, att kriget var slut för honom. Hon förstod inte vad han menade men han utvecklade aldrig och hon frågade inte heller mer.

© Milla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0