Det är för dig jag lever

Tystnad. Det var det enda jag hörde. En tystnad som viskade ut hur ensam jag var, att jag var lämnad kvar, sårad och sviken av dem jag älskar. Jag kunde lika gärna dö, för om ingen lever för mig, varför ska jag leva för andra då? Allt var bättre än befinna sig i min kropp just nu, allt var bättre än att leva i min värld, en värld där mitt liv var lika mycket värt som en hög med sopor, om inte mindre. En värld där jag sågs som en gestalt som endast var i vägen för alla andras framgång, jag skulle bygga upp deras förtroende, men när de inte längre ville ha mig, då kunde de kasta bort mig, de brydde sig inte ens om det var någon som fångade mig när jag föll. Det var det aldrig.
   Ett vakuum mellan liv och död, det var där jag befann mig just nu. Något hade hänt, men jag kom inte ihåg vad, men jag hade hamnat här på en tom tyst stilla vit plats. Det var kallt, som mitt i vintern, mina tänder skallrade och läpparna var blå av köld. Samtidigt rös jag av hettan som omfamnade mig, gjorde det svårt för mig att andas, fick mitt huvud att snurra. Jag vred på mig för att se var jag hade hamnat, vilken plats som kunde vara isande kall och brännande het på samma gång. Men jag kunde inget se. Allt runt mig var vitt, vitare än den renaste snön, så vitt att det stack i mina ögon. Jag blinkade flera gånger, men det hjälpte inte, tillslut slöt jag ögonen igen och lutade mig tillbaka. Men eftersom det var ett vakuum var det inget som tog emot mig när jag lutade mig bak. Istället föll jag, jag såg mig förvirrat runt men kunde fortfarande inte se något, det starka, vita skenet fortsatte att sticka mig i ögonen. Jag föll, föll, föll och fortsatte att falla, trodde flera gånger att jag snart skulle landa, träffa marken med ett högt brak och önskade innerligt att jag skulle dö. Så jag kunde försvinna, för alltid, för alltid bort från den plats jag var född till att leva i, försvinna bort från den värld jag var född till att ruttna bort i.
   Och jag fick som jag ville, min rygg slog plötsligt i något hårt, men det gjorde inte ont. Jag kände bara att jag hade landat. Landat på en plats jag aldrig tidigare varit på, en plats jag aldrig hade velat komma till, men trots det befann mig på. Landat på en plats som jag ville försvinna ifrån, nästan lika mycket som den plats som jag var född till att leva i.
   Tyst låg jag där på marken och försökte sätta mig upp, men det fanns ingen ork kvar i min kropp. Istället låg jag kvar och såg mig runt. Jag hade hamnat på en okänd plats. Det var fortfarande vitt runt mig, men skenet var inte längre så starkt att jag fick ont i ögonen av det, istället kunde jag se mig runt. Jag kunde urskilja en mur runt mig, en oändligt stor mur som saknade utgång. Det fanns inget sätt att ta sig ut från den plats där luften var lika lätt som bomull att andas, och doftade sötare än kåda. Det fanns inget sätt att ta sig ut från den plats där marken var lika mjuk som en säng, men trots det gjorde ont att ligga på. Det fanns inget sätt att ta sig ut från den plats där solen var vit och skymde himlen med dess magiska sken. Jag var helt enkelt fast här för alltid, och kanske var det för det bästa. Nu slapp jag att återvända, jag slapp att gå tillbaka till det liv jag tidigare levt, till det liv jag tidigare blivit tilldelat, men som jag aldrig hade velat ha. Här kunde jag ligga, på marken och se upp på den ljusa himlen i all evighet, behövde inte röra mig, behövde inte göra något annat än se till att den friska söta luften kom ner i mina lungor då och då.
   Men så steg det fram en figur från de vackra vita skuggorna framför mig, de som till viss del täckte den oändliga muren. Jag kunde skymta att det var en flicka i min egen ålder, men kunde inte se hur hon såg ut förens hon satt endast några centimeter ifrån mig med sitt ansikte. Hennes näsa var formad i en mjuk båge, ögonen var stora, gröna och inramade med perfekt böjda, svarta ögonfransar, munnen var ljusrosa och läpparna leende när hon viskade ut några ord till mig med en klingande röst.
”Gå hem, gå tillbaka hem till den plats du är född till att vara på. Låt inte ljuset förvirra dig, låt inte ljuset ta över hoppet och bestämma över dig, du hör inte hemma här. Men tiden är knapp, du måste skynda dig. När natten faller och mörkret sänker sig, när månen tar solens plats på himlavalvet ska du hoppa över den, hoppa över månen och återvända hem. För detta är inte ditt hem, du hör inte hit”. Håret var axellångt, lockigt och den vita solen fick det att skimra i alla världens vackraste färger. Hon var magisk, vacker, fulländad. Det stod snabbt klart, att hon var min syster, för hon hade allt jag saknade. Jag nickade lätt åt hennes mening, ville titta bort, för det gjorde ont att se henne, att se hennes perfektion, men jag kunde inte låta bli, min blick drogs till hennes ansikte och jag sträckte ut armarna mot henne. Jag ville ha en kram, men hon hade redan försvunnit ut i den vita skuggdimman, hon hade blivit en del av allt det vita och lämnat mig utan ett fullständigt avsked.
   Så tittade jag upp mot himlen och kände den första regndroppen mot min kind, sedan föll resten av himlens tårar ner på mig, glittrade likt de underbaraste diamanterna i solens sken, de bildade de vackraste regnbågarna jag någonsin sett. Efter regnet slutat falla såg jag hur himlen mörknade, mindes orden som sagts till mig, jag hörde åter dem i mitt huvud medan jag såg hur solen slocknade och hur stjärnorna tändes i universum ovan mig. Jag reste mig upp, såg mig om för att se var månen befann sig men kunde inte hitta den. När jag stack händerna i fickorna på mina jeans kände jag en penna mot mina fingertoppar och drog upp den medan jag gick mot den oändliga muren. Sedan skrev jag ett budskap på betongen, som jag ville att hela världen, hela min värld skulle få ta del av. När sista punkten var skriven stoppade jag pennan i fickan och vände mig om. Där till höger kunde jag se den stora, vita månen. Jag höjde armarna i luften medan jag sprang mot den, säker på att jag snart skulle krocka med muren, men det gjorde jag aldrig. Istället kände jag hur jag lyftes från marken och hur jag flög över månen. Det sista jag såg innan jag slog upp ögonen i den verkliga världen, i min verkliga värld, mitt hem, var min syster som satt vid muren intill den text jag nyss skrivit ner, snyftandes med skakande axlar. Det skar i mitt hjärta, jag ville leva med henne, men jag visste att det inte gick. Istället skulle jag leva vidare, leva för henne och endast henne. Leva det liv hon förtjänade att få leva, på den plats hon förtjänade att vara på, och inte den hon nu vistades på.
   För hon är ju trots allt min syster…

”Ibland kan allt börja så enkelt, så lätt, allt kan börja i några få ord, och sluta med tårar på en begravning. Svek och folk som sårar kommer ständigt finnas runt oss, och genom att undvika dem undviker vi att leva, och man kan inte sluta att leva för att man inte vill bli sårad och sviken. För sanningen är faktiskt, att alla sårar, alla sviker. Ingen är perfekt, alla gör det, medvetet, eller om man vill eller inte; man gör det helt enkelt ändå… Men jag kommer aldrig att svika dig, det kan jag lova. Det är dig jag lever för.”


© Mikaela Olsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0