Min lilla djävul och jag

Det är han som sitter där igen
och ler ett elakt leende mot mig
hans hårda skratt får mig att rysa
och jag vill bara skaka av mig honom
men det går inte
han stannar alltid kvar
det är som han är fastklistrad vid mig
och han fortsätter berätta för mig
viska i mitt öra om hur tjock jag är
om hur ful jag är
och hur dålig jag är på att skriva - att jag aldrig kommer kunna bli vad jag verkligen vill bli
att jag aldrig kommer kunna bli det enda jag vill bli
för att jag inte är tillräckligt bra
för att jag inte duger
och kanske är det enkelt tycker du
det är ju bara att slå dövörat till och inte lyssna
men det är inte fullt så lätt som det låter
för han sitter där och hur mycket jag än försöker
så tränger hans röst alltid igenom barriären av stål
som jag byggt upp för att slippa honom
han tar sig alltid förbi
och allt går mest av en vana nu
för jag har ju gjort det så länge nu
det går inte riktigt att sluta med de tankarna och göra som han säger
att sluta lyssna på honom och inse att han säger är en lögn
det finns inte längre i mitt huvud
han har suddat ut det vettet från min skalle
och troligen är det så att han är gjord för att stanna
han kommer för alltid att sitta på min högra axel
han min lilla djävul...


Tillägnad Hannah ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0