Husets historia

Kan du springa så fort att tiden står still och ingen ser dig?

Det knastrade under hennes fötter. När skorna mötte grus, när hon mötte mark. Solen försvann bakom några stora mörka moln, hon visste att det skulle bli regn, det kunde hon se. Trots det fortsatte hon springa framåt, fram till den punkt då hon knappt hade någon kraft kvar att springa med längre. Då stannade hon. Tittade upp och såg molnen närma sig snabbare än förut. Hon vände på huvudet och såg träden längs vägen, såg hur vinden rufsade om i trädens löv. Hon såg framför sig och kunde nästan urskilja vägens slut, men innan slutet fanns det något annat. Bara en liten bit ifrån henne stod ett hus, ett övergivet sådant. Med blicken på huset började hon gå snabbare och tillslut stod hon där vid öppningen till huset. Det saknades en dörr och hon kunde se rakt in i det kala rummet där framför.
   Ett steg och hon var förbi tröskeln. Ett steg till och hon kunde se tavlorna som hängde längs väggarna. Det vara fotografier på en massa människor vid olika högtidstillfällen. Vad var detta för ett ställe? Brukade man inte ta med sig sina privata ägodelar när man flyttade? Då såg hon sig runt i rummet ordentligt och kunde till sin förvåning se att det inte alls var så tomt som hon först trott. Det fanns både stolar, bord och en säng. I en hörna stod en kakelugn och hon kunde nästa känna lukten av veden som brann innanför mässingsluckorna - eller som en gång hade brunnit där. Stolarna intill bordet stod utdragna, det såg ut som det just suttit några där och sedan förtvivlat rest sig upp utan att bry sig om var stolarna hamnade - det hade hänt något hemskt. En stol låg till och med på golvet, först tänkte hon resa den upp men något stoppade henne. Detta var husets historia, hon skulle inte förstöra den.
   Om allt det andra i rummet fick hela huset att vara så livslevande verkligt så fick knarrandet som kom från sängen henne att hoppa högt. Hon kunde se att det satt någon i madrassen som nu reste sig upp. Hon kunde inte se vart varelsen tog vägen - den var ju osynlig, men hon kunde se att den inte satt i sängen längre och hon kunde fortfarande känna dess närvaro i rummet.
   Plötsligt hördes en duns bakom henne och när hon vände sig om såg hon ett fotografi som låg på golvet. Hon böjde sig ner och plockade upp det, skulle just hänga upp den på väggen när hon tittade närmare på människorna på bilden. Hon kände igen dem. Allihopa. Hur kunde hon missat det när hon steg över tröskeln? Alla var där - även hon själv. Hon kom också ihåg varför stolarna var välta och att de inte hade haft tid att släcka elden i kakelugnen. Det var ingen ande som hade suttit i sängen, det var hennes egen själ. Hon såg sig runt, hon var hemma igen. Hennes själ stod intill henne och gjorde sig redo att gå tillbaka till dess ursprungliga hem - hennes inre.
   När hon sedan stod utanför och såg upp på det förfallna huset och kände regndropparna mot håret och tårarna längs med kinderna kunde hon inte riktigt förstå vad det var som hade gjort att hon varit tvungen att lämna sitt hem. Det var blankt i hennes huvud, hon kunde inte minnas varför det hade hänt och hon skulle nog aldrig få veta heller. Men hon stod där i alla fall, efter så lång tid och äntligen hade hon hittat hem igen. Hon började springa igen, genom regnet mot slutet. Mot hennes slut. Hon var äntligen redo att korsa gränsen.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Var en mycket bra story. Lite små rysig.

2009-08-23 @ 12:04:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0