Han går mot sin egen död

Jag minns inte om jag har lagt upp denna redan - jag hoppas inte det. Låttips finns det med, länkar till YT här och sen lägger jag upp låten som Dagens låt också.
Bella's Lullaby

---

Höga, starka ljud från ilskna flygplan väckte honom ur hans tankar. När han såg upp var det ett långt led med svarta stridsflygplan som flög över honom likt en lång rad av fåglar på väg söderut. Skillnaden var att flygplanen var större, starkare, mycket farligare och hade för avsikt att döda.

   Han tog ett säkrare grepp om sin ryggsäck och började gå igen. Han visste inte riktigt vart han var på väg, han följde bara de andra i ledet. Plötsligt hördes en bomb explodera några mil bort, och en oviss rädsla och osäkerhet tog sig genom hans tjocka skal och träffade honom obarmhärtigt i hans inre. Han visste att han i vilken sekund som helst kunde dö, att hans död var säker. Det var bara en fråga om tid. Trots detta kände han ingen rädsla för själva döden, utan mer för vad som väntade innan han nådde till andra sidan.

   Bakom honom ropade nazisterna att ledet skulle skynda på, att de skulle gå fortare, och han fortsatte andfått att pulsa vidare i den djupa, kyliga snön. Hans ben kändes bortdomnade efter den långa färden i det kalla klimatet, som just nu låg som en tjock dimma över Polen. Snart uppenbarade sig en stor byggnad där det lyste i fönsterna. Han kände hoppet sjunka och ville bara vända om och rymma från det helvete han var på väg till.

   Att hans bästa vän var jude och att han hjälpt honom - borde han dödas för det? För att han var en god människa som hjälpte andra i nöd? Borde någon annan människa då bestämma att det gjort honom till en syndare och att han skulle dödas för det? Han skakade på huvudet, han förstod sig inte på denna världen. Men tydligen skulle han dödas på grund av de där usla orsakerna, och flera med honom, för bakom honom var ledet minst lika långt som det var framför honom. Han uppskattade det till över tusen människor gående där i kylan, med endast tunna sommarkläder på kroppen. Få, om ens en enda av alla dessa människor, skulle kunna ta sig levande från det ställe de nu var på väg till och det smärtade honom. Noga utplacerade gick nazister med gevär i händerna, för att stoppa alla som försökte fly från sin domedag.

   Byggnaden kom närmare och på nära håll såg den om möjligt ännu mer skräckinjagande ut. Alla visste vad som väntade innanför dörrarna, men ändå ryggade alla några steg tillbaka när de tunga portarna öppnades med en ljudlig smäll. Nazisterna manade på dem att gå fortare och viftade hotfullt med de laddade gevären. Sakta steg de första människorna in i byggnaden, de gick mot sitt öde. Inget skulle någonsin mer bli sig likt efter detta, tänkte han då han passerade genom de enorma portarna.

   Väl där inne delades de upp i grupper, kvinnor för sig, männen för sig. Hans vän hade blivit intagen på ett annat koncentrationsläger för flera dagar sedan och frågan var om han fortfarande var vid liv.

Någon knuffade till honom i ryggen. När han vände sig om såg han en blodig man falla till marken och landa på den plats där han själv nyss stått. I ryggen kunde man, mellan massorna av blod som pumpade ur kroppen, urskilja ett dödligt skottsår. Rädslan steg i hans kropp och han skyndade sig att följa efter resten av ledet. När samlingen av de så kallade "onda" människorna förberedde sig för dagar, veckor, ja även månader av hård tortyr, för att sedan avsluta sin vistelse med att bli ihjälgasade, tänkte och önskade nog alla att ett mirakel skulle ske. Att komma levande ut från denna gravkammare och kunna sammanföras med sina familjer på en trygg, säker plats långt, långt därifrån, var nog vad alla ville. Det blev inte så.

   Koncentrationslägret de hade kommit till var ett utav de grymmaste, ett så kallat "utrotningsläger". Inom loppet av bara några timmar var en tredjedel av de män han kommit in med under morgonens gryningstimmar både döda och nergrävda i massgravar. De flesta hade torterats till döds. De hade varit svaga efter den långa resan och när väl livsgnistan ger upp, finns det inget att leva för. Bara att man fick höra talas om ett koncentrationsläger, fick livsgnistan att vaja till, likt en låga när en vindpust smeker dess heta, flammande eld. När man satt foten innanför dessa murar, slocknade den brinnande elden inom en och man kände att döden var kommen.

När han suttit på tåget på väg till lägret, kände han sig stark och visste att han skulle kunna klara sig. Han var inte längre så säker på det. Det var en sak att sitta och tänka på hur man lever i en sådan här situation, en helt annan att verkligen vara i den. Om och om igen tänkte han samma tankar: "Om jag någonsin kommer ut härifrån levande, ska jag se till att ingen individ får uppleva detta helvete!".

   Natten sjönk sakta över Polen och han föll utmattad ihop i den långa säng han delade med ett tiotal andra män. Hela kroppen värkte, huvudet bultade och på hans mage syntes långa, repliknande blåmärken efter alla de piskande slag han varit tvungen att ta emot under flera långa timmar. Han försökte sova, men det var omöjligt då blodsmaken i hans mun vägrade att försvinna och stanken från alla de döda kropparna som låg utspridda runt om i lägret gjorde det otroligt svårt för honom att kunna koncentrera sig på något annat än på det ställe han hade hamnat.

   Han trodde att han gjort rätt när han försökt rädda sin vän, istället för att fly med sin egen familj till en säkrare plats, som planerat. Samtidigt ångrade han sig inte, då han visste att han aldrig skulle ha kunnat lämna sin vän i sticket. Han bestämde sig för att skriva till sin familj dagen därpå och med de tankarna i sitt huvud, fick han äntligen en stunds vila innan allt skulle göras om igen.

   Han fick verkligen en liten stund för sig själv mitt på dagen, då en vakt lät honom skriva sitt brev till familjen. Vakten lovade även att skicka iväg brevet så fort han fick tid över och denna glada munterhet avspeglades i brevet. Den kommande natten var brevet på väg till det land, där familjen numera bodde. Han själv tackade vakten om och om igen för den snälla tjänst han gjorde. Vakten bara nickade och gick iväg. Plötsligt fick han hopp om att han skulle överleva och sov tungt den natten.

   Morgonen efter, hans tredje dag i lägret, vaknade han av bomber som släpptes i närheten. Tunga, exploderande ljud, då den farliga laddningen träffade marken och tog många människors liv. Vakter sprang runt i korridoren utanför och innan han riktigt förstått vad som hänt, stod han i ett stort rum med en massa andra män. När han såg sig omkring, förstod han genast var han hade hamnat, även om han aldrig hade sett något liknande förut. Allt gick så fort att han knappt hann reagera, än mindre känna någon rädsla inför det faktum som var uppenbart. Någonstans hade han ändå anat att detta skulle komma och han hade trots allt försökt förbereda sig inför det. En giftig gas sipprade ut genom ventilerna i taket och inom en kvart var han död.

   Detta var i samma stund, som hans familj fick hans brev. Hans far satt och läste högt upp det hoppfulla brevet från sonen för resten av medlemmarna i familjen. När fadern läste de gyllene orden som tycktes skimra av sonens hoppfulla tro på framtiden spred sig ett ljuvt lugn inom familjen. De kändes tryggt att veta att sonen levde. Snart skulle allt nog gå tillbaka till de vanliga, gamla sköna spåren, det som ledde bort från ond bråd död och hårt hållen fångenskap. Bara han kom hem...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0