En underlig saga - Del XVIII

Det hade blivit kyligare nu, det märktes att klimatet höll på att ändra sig för hon hade fått tvinga sig ner i källaren för att tända fyr i pannan igen och när hon hade varit där nere hade någonting fallit ner på golvet. Det enda hon hade hört var en hög duns och hon letade igenom hela källaren för att komma underfund med vad det var som hade låtit, nyfiken som hon var. Precis när hon skulle ge upp och gå tillbaka till den övre våningen såg hon en stor låda stå på trappan upp. Hon rynkade fundersamt på ögonbrynen och kom fram till att den inte hade stått där när hon hade gått ner, hon borde ha märkt om den hade gjort det, hon skulle ha fallit över den. Men hon såg det som ett tecken, mycket, ja de allra mesta som hände i detta huset var tecken på något, så hon bar upp den tunga kartonen en trappa upp. Sedan låste hon källardörren och bestämde sig för att gå upp i ett av husets torn för att titta närmare på innehållet.
   När hon väl hade nått det översta trappsteget såg hon att det stod en tekopp på det lilla bordet som fanns i det cirkelformade tornet hon nu befann sig i. Hon spenderade inte så mycket tid där uppe, trivdes inte riktigt med att kunna sitta och se ner på allt och alla, att ha den sortens makt, att kunna se vad alla gjorde. Men idag kändes det bara bra att sitta där uppe och hon slog sig ner i en korgstol som stod intill bordet. Med lådan framför sina fötter och med tekoppen i sin hand såg hon ut över världen. Hon kunde se långt bort mot horisonten, över flera stora träd och från ände till ände på sandstranden. Tornet måste vara högre än hon först trott, det var flera år sedan hon var här sist och trots allt lustigt som hände i huset blev hon ändå förvånad över att se hur gröna växterna var, som stod i små vita krukor längs med ena sidan av tornet, runt fönstret. Hon tog en klunk av teet, det var fortfarande kanel te vilket som ännu oroade henne en del, men hon valde att skjuta bort den tanken och fokusera på lådan istället.
   Hon tog av locket och lade det på bordet, så satt hon stilla en stund och inspekterade innehållet. Det var små böcker med mjuka pärmar, det kunde hon se. Hon plockade upp en och började bläddra i den, såg en massa foto på okända människor och undrade vad det var för några och varför det fanns bilder på dem i hennes hus. Men snart kunde hon skymta sig själv och hennes bror som små barn bland de vuxna människorna. Det såg ut som om fotona var tagna på någon slags släktträff eller något likande. Men hon skakade på huvudet, hon hade ju ingen släkt. Det enda hon hade haft var en mamma, en pappa och en bror, inget mer. Så vilka var då dessa människorna?
   Hon plockade ut ett fotograf där hon såg mamma och pappa stå med armarna runt några främlingar och där hon kunde se sig själv tillsammans med hennes bror och några andra barn sitta på gräset framför de vuxna. Hon försökte gissa sig till var fotot var taget men kunde inte komma på det, ändå så tyckte hon sig känna igen platsen från någonstans. Istället vände hon på fotografiet och såg till sin lycka att någon - troligen hennes mamma - hade skrivit vilka personerna var. Det som förvånade henne mest var att det stod ord som "moster", "kusin" och "mormor" och alla de här personerna hade namn utskrivna. Hon kunde sedan hitta både sitt namn och sin brors namn och barnen bredvid dem hade samma efternamn som hon själv hade. Hon funderade och såg att de kunde vara några år äldre, vissa var lite yngre. Kanske var det hennes kusiner? Men varför kom hon inte ihåg något alls av detta? Hon hade alltid trott att hon inte hade någon familj, det underliga var att hon inte kunde minnas vem det var som sagt att hon var släktingslös till henne.

© Milla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0