En underlig saga - Del XVII

Hon hade haft en dröm. En dröm om att hon höll på att drunkna i ett sjunkande skepp och inte hade någon stans att ta vägen. Känslan från drömmen kom tillbaka till henne hela tiden, hur instängd hon kände sig, hur det kändes som att hon när som helst skulle kvävas till döds. Det var först sent på eftermiddagen som hon insåg att det inte alls hade varit någon egentlig dröm - hon höll på att kvävas, kvävas inne i huset. Hon gjorde aldrig någonting, vandrade bara omkring som en vålnad mellan rummet, precis som hennes förfäder. Hon gick i väntan på att kriget skulle vara över och att hennes bror skulle komma hem igen. Men tänk om han aldrig gjorde det? Tänk om han skulle dö där ute på ett slagfält och hon skulle bli helt lämnad ensam - för all framtid? För det var så som hennes föräldrar sagt, de skulle inte komma tillbaka och hon hade ingen släkt. Den enda var hennes bror och han kunde när som helst dö ifrån henne. Hon försökte föreställa sig känslan och insåg att den var värre än att drunkna.
   När hon som vanligt stod ute hos sina förfäder kände hon någonting falla från hennes ögon, ner över kinderna och hon sträckte ut handflatan för att se vad det var. En liten droppe landade i hennes hand, en liten tår. Hon kom ihåg att hon gråtit när hon varit liten, men det var längesedan nu, hon kunde inte minnas när hon grät senast. Hon hade inte fällt en enda tår sedan hennes föräldrar lämnat dem, det var det enda hon kunde komma ihåg. Så det var flera år sedan sist nu. Och hon blev rädd - för tänk om det hade hänt hennes bror någonting och det var därför hon grät? Men hon beslutade sig för att hennes bror mådde bra och att anledningen till att hon grät endast var för att det hade varit så många underliga tankar i hennes huvud den senaste tiden. Inget annat.

© Milla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0