The box

Kaffet brände min tunga och jag ställde ner koppen med en hård smäll på bordet. Den svarta, heta vätskan skvimpade över kanterna och jag suckade irriterat när jag såg att jag hade spillt på tidningen. En mörk kaffefläck spred sig över fotbollsresultaten som jag just suttit och läst. Jag gjorde mitt bästa för att torka upp röran, men skadan var redan skedd och tillsist insåg jag att jag fick vara utan tidningen den morgonen.
   Irriterad och morgontrött som jag var slängde jag den nerkladdade tidningen och de brunfläckiga papperstussarna jag använt för att suga upp kaffet i soporna och sjönk återigen ner vid bordet. Frånvarande åt jag upp vad som återstod av min frukost innan jag sköljde ner allting med det numera ljumna kaffet. Jag slängde en hastig blick på väggklockan bara för att inse att jag skulle bli sen om jag inte rappade på. Disken ställde jag ner i vasken, kaffekoppen blängde jag på, som om det var dennes fel att hela min morgon blivit bakvänd och att jag var på bittert humör.
   Trots att det var en helt normal tid att vara uppe på så låg hela lägenhetshuset ovanligt tyst och stilla. Inte ett ljud hördes från de angränsande lägenheterna, varken barnskrik, rop eller radiopratares glättiga morgonbabbel. Tystnaden var behaglig och skön, jag hade anklagat mig själv för att jag valt att flytta in i ett hus med så många småbarn flera hundratals gånger. Att slippa höra grannens tvillingar skrika att de inte ville till dagis klockan sju på morgonen kändes som en högvinst på en skraplott.
   Jag nynnade för mig själv när jag gick från köket till mitt sovrum för att välja ut en slips ur min garderob. Med ett halvt öga på klockan drog jag fram en mörkblå och knöt den framför spegeln utan att egentligen titta på vad jag gjorde. Slips hade jag burit till arbetet i över tio år nu, jag kunde antagligen knyta den med slutna ögon om jag ville, men mina rutiner var så inkörda att jag behövde stå framför spegeln och göra det, annars skulle hela min morgon bli fel. Det hade den ju redan, förstås. En morgon utan kaffe och sportdelen i tidningen kunde bara bjuda in till en katastrofdag, tänkte jag för mig själv när jag rättade till skjortans krage.
   Jag drog handen genom håret och synade mig själv uppifrån och ner i helfigursspegeln. Kostymbyxorna var perfekt pressade, skjortan nystruken och slipsen var ordentligt knuten. Många hade sagt åt mig förr att jag var alltför pedantisk när det kom till mitt utseende men jag visste själv hur mycket ett ordentligt första intryck gjorde. Därför la jag alltid ner lite extra tid på att se hel och ren ut innan jag lämnade min lägenhet.
   Utan att behöva titta på klockan visste jag att tiden sprang iväg, det var hög tid att åka iväg till kontoret. Jag vände mig ifrån spegeln och samlade ihop mina papper och stoppade dem i portföljen innan jag lämnade rummet med kavajen i handen. I hallen tog jag på mig mina blanka skor och drog kavajen över skjortan. Jag hade just fått på mig ytterrocken och skulle precis ta upp portföljen från golvet när jag insåg att jag hade lämnat mobilen kvar i köket på laddning. Utan att bry mig om hur högt mina steg hördes klampade jag genom hallen. Ingenting gick rätt idag.
   Mobilen låg i fönsterkarmen, jag drog ur laddaren och stoppade den i rockfickan innan jag slängde en snabb blick på klockan. Jag suckade tungt när jag såg att jag var på väg att bli försenad. Just som jag skulle lämna köket ringde hemtelefonen. Det här kan inte vara sant, tänkte jag när jag sträckte mig efter luren.
   ”Hallå?”, sa jag en aning mer irriterat än jag hade tänkt. Jag hörde hur någon andades på andra sidan, men inget svar kom.
   ”Hallå?”, upprepade jag, men det var fortfarande tyst. Precis när jag skulle lägga på damp något ner i mitt brevinkast. För ett ögonblick vände jag uppmärksamheten dit, jag kunde urskilja ett paket liggande på dörrmattan just som personen som ringt la på. Jag hängde tillbaka luren på väggen innan jag lämnade köket, förvirrad och ännu mer irriterad.
   Väl ute i hallen funderade jag ett ögonblick på om jag skulle låta lådan ligga kvar oöppnad tills jag kom hem den kvällen, men nyfikenheten tog överhand och trots att jag egentligen inte hade tid böjde jag mig ner och tog upp den. Jag förvånades över hur lätt den var och jag undrade vad det kunde vara, eftersom den inte kommit med posten. Det fanns varken avsändare eller adress. Jag knöt upp bandet som höll om lådan och öppnade locket med fumliga fingrar. När jag såg dess innehåll drog jag efter andan. I några sekunder stod jag fastfrusen och stirrade på den välknutna snaran som låg ensam, utan varken en liten lapp eller ett brev, vilket egentligen inte behövdes. Snaran i sig själv var meddelande nog.
   Jag släppte lådan på golvet och drog upp dörren men som väntat fanns det ingen där och när jag steg ut från lägenheten var även trappuppgången öde. Det kvittade egentligen, jag visste ju redan vem som hade lämnat lådan. Och vad de ville.


Lämna & börja om på nytt

Jag gled sakta ut från medvetslösheten, utan att jag riktigt märkte det återvände jag till verkligheten. På avstånd kunde jag höra höga smällar som betydde både artilleri och kanonskott. Marken skakade till varje gång granater detonerade. Min kropp gungade till där jag låg och trots att jag legat vaken ett ögonblick tog det en liten stund innan jag kom ihåg var jag befann mig. Allt det som lett till att jag fallit ner medvetslös kom tillbaka till mig och jag öppnade sakta ögonen för att ta in den gråa himlen som låg tung ovanför mig.
   Försiktigt satt jag mig upp. Inte en levande själ fanns i närheten, men jag insåg att jag hade fallit baklänges när en granat kommit flygande, och tillsammans med andra soldater landat på rygg i utkanten av en skog. Nu var alla andra döda och när jag reste mig upp, på stela, darrande ben, såg jag att jag hade legat rakt över en man i samma mörkgröna uniform som jag bar. Skillnaden mellan oss var att hans ansikte var blodigt, hans kropp var stel och hans ögon stirrade utan att se.
   Ren skräck spred sig genom min kropp. Det var inte första gången jag såg döda människor, jag hade själv dödat, men det var första gången döden skrämde mig. Jag blev äcklad av tanken på att jag legat över ett lik, om så medvetslös. Genast tog jag några steg ifrån soldaten men utan att släppa honom med blicken. Detta resulterade i att jag snubblade över en annan stel, grönklädd man och jag föll handlös rakt ner i smuts och grus.
   Döden fanns överallt runt mig och jag kunde inte förstå hur jag själv lyckats undvika att stiga över till andra sidan. Av de tjugo personen som befunnit sig på samma ställe som jag var jag den enda som fortfarande hade ett hjärta som slog. Jag var tränad att se döda och att döda själv. Jag var tränad att se döden och inte frukta den, men trots det darrade jag till av rädsla inombords. På skakiga ben reste jag mig upp och såg sedan noga efter vart jag satt fötterna när jag zickzackade mig ut från gruppen av döda soldater. De låg runt mig, som en makaber blombukett, som avklippta stjälkar någon hade slängt på marken. De mörkgröna uniformerna påminde om färgen på rosblad och jag rös när jag sakta backade ifrån alla de döda människorna utan att kunna släppa dem med min blick.
   Det var folk jag kände, som låg där. Människor som jag hade talat med för bara en liten stund sedan. Människor som jag känt i flera år. Människor som jag till och med skulle kunna kalla för vänner. Nu var alla döda och jag kände inte längre något samband mellan mig och de nitton liken som låg där intill vägkanten. Jag visste att det var fel, men jag var bara en människa. När jag såg alla döda var min enda insikt att fly och det fort.
   När jag kommit in i skogen tvingade jag mig själv att vända bort blicken från soldaterna och fortsätta in bland de kala träden ensam. Jag fylldes upp med motsträviga känslor, både glädje över att jag lämnade döden bakom mig och lycka över att jag äntligen, kanske, var fri nu. Samtidigt kände jag besvikelse över mig själv, att jag inte stannade kvar och gjorde någonting. Stannade kvar och fortsatte slåss trots att de andra var döda. Jag skulle inte vara ensam och jag vände om och fortsatte kriga, då skulle jag ha alla andra soldater vid min sida. Jag skulle tillhöra en grupp igen. Jag skulle däremot vara ensam om jag fortsatte in i skogen. Där fanns det ingen vänlig själ, kanske ingen själ alls. Kanske fanns det bara fiender och jag visste inte vad som var värst. Att stöta på fiender eller att inte stöta på någon alls? Trots denna insikten fortsatte jag allt djupare in i skogen, utan att slänga en enda blick över min axel.

Det snöade lätt, det låt ett par centimeter på marken och luften var kylig och rå liksom kriget. Jag hade inte ätit på många timmar och inte sovit på minst lika länge. Jag var trött och hungrig, kall och huvudet värkte efter så många timmar i krigets tjänst och den hårda smällen jag tagit emot när jag föll medvetslös tidigare. Helst av allt hade jag velat lägga mig ner och sova i snön, men jag visste att det inte var en möjlighet om jag ville överleva, och det ville jag ju. Det var ju just precis därför jag lämnade allting bakom mig och flydde in i skogen.
   Förutom ljudet av kriget var skogen tyst. Det positiva med snön var att jag kunde se om någon hade gått på stigen före mig, vilket inte var fallet just nu. Jag undrade flyktigt om någon skulle sakna mig, anta att jag var död eller tillfångatagen, jag undrade hur kriget skulle fortsätta, hur länge det skulle vara och hur det skulle sluta. Det tog en liten stund innan jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig nämnvärt om varken det ena eller det andra.
   Snön knarrade lätt under mina kängor när jag gick. Det var mitt på eftermiddagen men solen gömde sig under de tjocka molnen, trots det var det ljust i skogen. Trädgrenarna var nakna på löv men tunga av snö. Flera av dem hängde ner mot marken, såg ut att brytas av när som helst på grund av den tyngd som tvingats på deras axlar. Synen påminde mig lite om mig själv och den känslan som rörde sig inombords mig när jag fortsatte allt längre in i skogen.
   Tystnaden bland träden var både lugnande och oroande. På avstånd kunde jag höra smällar av gevärsskott och granater, ljud som jag för så länge sedan vant mig vid, som blivit en del av min vardag. Jag undrade om jag skulle sakna ljuden sedan, eller om det skulle bli en tyst frihet att inte längre höra dem. När jag tänkte tillbaka på tiden innan kriget kunde jag dock inte minnas hur det var att vakna upp på morgonen och inte höra smällarna från pistolskott bara ett par hundra meter ifrån mig själv.
   Skogen låg lika öde som staden. Människorna gömde sig i hus eller i bunkrar under marken. De flesta var redan döda och deras kroppar låg utspridda över vägar och trottoarer, precis där de fallit av en dödande kula som lika gärna kunde ha kommit från mitt gevär, som från fiendes. Jag hade hört någonstans, att i krig fanns ina civilister. Till en början hade den tanken bekymrat mig, rentav hemsökt mig. Hur kunde det inte finnas civilister som levde mittemellan två krigande sidor? Nu förstod jag. Det enda som fanns i ett krig var människor som redan var döda eller som snart skulle dö.
   Utan att jag riktigt märkte det saktade jag in farten och snart hade jag stannat helt. Jag stod alldeles stilla och njöt av lugnet runtomkring mig. Det var inte tyst, jag hörde fortfarande kriget, blodisande skrik som bara kunde betyda den mest fruktansvärda av alla smärtor, men i skogen var det trots allt stilla. Lugnt. Ett träd knarrade till någonstans, en hög snö trillade ner på marken med en dov duns. Små lätta snöflingor seglade ner från himlen och förvandlade allt fult och smutsigt till något vackert och underbart.
   Jag såg mig runt. Träden var ljusbruna och himlen mörkgrå. Snön var lysande vit och min mörkgröna uniform stack ut där jag stod. Ett par buskar som stod längs med stigen jag gick på hade flera torra, bruna blad på sina grenar. Jag rörde vid dem lätt, de prasslade och ett par lossnade, föll ner och landade stilla på snön.
   Ett inre lugn spred sig inom mig när jag stod där och såg mig runt bland träd och snö i den ensamma skogen. Jag insåg att allt jag lämnade bakom mig inte betydde någonting längre, att allt som låg framför mig inte heller hade någon större mening just då. Det enda som betydde någonting, egentligen, var att jag var på väg bort.


Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig

Grenar och torra barr knäcker under mina fötter när jag springer fram längs stigen som halvt ligger i mörkret, halvt ligger i ljuset. Solen är ännu inte uppe, men jag kan se på himlen att det inte är långt kvar till gryningstimmarna. Min egen andning är det enda som hörs, i rytmisk takt återkommer ljudet, igen och igen. Jag börjar bli trött i benen men jag vägrar erkänna det, vägrar stanna. Jag vet att om jag stannar nu kommer jag aldrig fortsätta igen och jag vet att jag måste ta mig framåt. Det är de enda sättet att glömma det som en gång var. Men det gör ju inte att mjölksyran i benen magiskt försvinner bort, tyvärr. Istället hör jag hur jag börjar flämta efter luft och jag längtar starkt efter en bänk att slänga mig ner på, en stol, en trädstam, någonting annat än stigen full av myror, som löper framför mig. Men det finns inget annat så lång ögat når och jag tar det som ett tecken och fortsätter min snabba språngmarsch framåt.
   När jag, säkert en kvart senare, bryter igenom skogen och når havet känner jag mig lycklig och fri. Den salta luften får mitt huvud att gå runt och jag önskar att jag hade tillräckligt med tid för att lägga mig i sanden och vila en stund, men det vet jag att jag inte har. Himlen har redan börjat släcka ner stjärnorna, en efter en. I horisonten kan jag se ett ljussken växa sig allt starkare; platsen där solen strax ska stiga upp är gyllene. Hade jag inte haft tankarna på att fly hade jag nog stannat upp och beundrat den vackra synen, men nu får jag nöja mig med att titta åt det hållet medan jag vadar ut i vattnet med både kläder och skor på. Havet är svalt, men inte direkt kallt. Det omslingrar mig och jag drar några darriga, djupa andetag innan jag doppar huvudet under ytan. Där är det tyst, eftersom jag håller andan hör jag inte mina egna andetag längre. Bara mitt vilt dunkande hjärta som fortfarande inte lugnat sig efter den otroliga löpning jag nyss gjort genom skogen.
   Då jag äntligen dyker upp ovan ytan igen är jag nästan beredd på att någon ska stå på stranden och titta på mig. Vänta på mig. Hämta mig. Men jag är fortfarande ensam. Inte en levande själ rör sig ute på sanden. Havet ligger lugnt och stilla framför mig och dess kyla lugnar alla mina sinnen, får mig att tänka klart igen. Jag börjar simma, nertyngd av mina kläder men jag orkar inte bry mig. Jag vet att jag borde stressa, kanske till och med stiga upp på stranden igen och fortsätta springa, men vattnet är så lockande. Havet kallar på mig och jag kan inte låta bli att lyssna, att lyda. Så jag simmar vidare så gott jag kan. Vågorna bryts mot mitt huvud som jag har lite problem med att hålla över ytan. Det är ju inte alls som att simma i simskolans säkra bassäng, hinner jag tänka, innan jag hör en mås skrika ovan mitt huvud och i både förvåning och panik rycker jag till. Jag avbryts mitt i ett simtag och tvingas ställa mig upp, vilket gör att jag precis hinner se honom komma ut på stranden. Han ser villrådig ut, precis så som jag känner mig. Han tittar först åt höger och sedan åt vänster, men han upptäcker mig inte. Kanske för att det fortfarande är för mörkt för att se mig, kanske för att jag är för långt ut i vattnet. Men jag ser hur han börjar röra sig över sanden med blicken fäst någonstans ute vid horisonten. Kanske spejar han efter en båt, men han borde ju veta att jag inte skulle ha en möjlig chans att få tag på en, inte ens en eka. Och så borde han ju komma ihåg hur mycket jag avskyr båtar. Är det inte lustigt, att jag älskar havet men avskyr båtar?
   Försiktigt tar jag några nya simtag. Det plaskar lätt om min tjocka luvtröja när jag rör armarna i vattnet, men det är inte i närheten av ett ljud tillräckligt högt för att han ska reagera på det. Han är fortfarande alldeles för långt borta för att han ska upptäcka mig, även om han till min förfäran är på väg mot mitt håll. Jag undrar i en flyktig minut hur länge jag kan röra mig framåt så sakta i havet, när han skyndar fram så snabbt på stranden. Snart kommer han ju ikapp mig och då är det för sent. Då kan jag inte fly igen. Detta är min enda chans och det skrämmer mig mer än det faktum att jag snart kommer vara infångad av honom igen.
   Jag närmar mig en grupp stora stenar, som ligger utplacerade i havet utan någon egentlig tanke eller struktur. Som om en jätte en gång i tiden hade fyra stenar i en ficka med hål i och tappade ut dem när han marscherade över havet. Där har de legat sedan dess, stenarna, och jag ser plötsligt en chans till att gömma mig. I min iver glömmer jag tyvärr att ta det lugnt och försiktigt, jag tar några snabba simtag och det plaskar till mer än jag förväntat mig. Precis när jag ska komma i skydd bakom stenarna hör jag hur han skriker mitt namn. Jag vet att allt är över men jag kan inte ge upp när jag är så nära. Så jag låtsas som jag inte hört honom och simmar vidare, in bakom den allra största stenen och mot den lutar jag ryggen, blundar och väntar på att han ska komma och ta mig tillbaka. Han är inte långt borta, det hör jag. I ett fåfängt försök att inte bli blöt går han först upp längs stranden men inser snabbt att han inte når mig. Då kliver han rakt ut i vattnet och med plaskande steg går han fort fram till den stora stenen och till mig. Han säger ingenting när han tar mig i armen, men när jag öppnar ögonen och möter hans blick ser jag både ilska och sorg i dem. Jag inser att jag har sårat honom och att han, trots att jag först inte förstod det, har lidit lika mycket som jag. Kanske har han också känt behovet av att fly, kanske har han också önskat att han kunde kasta sig rakt ut i vattnet och se vart strömmen förde honom. Kanske har han också gråtit sig till sömns och vaknat upp av att hjärtat värker så mycket att han knappt kommit upp ur sängen. Först förstår jag inte varför han inte gett sig iväg, om han nu drömt om det lika mycket som jag gjort. Sedan slår det mig att om han skulle rymma iväg från verkligheten skulle han lämna mig kvar med sorgen. Han skulle aldrig kunna ta med mig på en sådan flykt, precis som jag inte kunde ta med honom när jag lämnade allting. Det går inte att fly från någonting och sedan ta med sig någon som ständigt påminner en om det man flydde ifrån från första början. Och vi är båda två livs levande påminnelser om vad den andra just har förlorat.
   Vi går tillbaka mot stranden genom vattnet, båda två är tysta. Det är första gången sedan det hände som jag kan tänka på någon annan än mig själv. Det är svårt, i en sådan situation, att se utanför sin egen sorg och jag lyckades inte med det, det vet jag nu. Men det gjorde han. Hans tankar har hela tiden varit på mig, annars hade han lämnat mig för länge sedan, jag kan se det i hans ögon nu. För första gången på så länge finns sanningen i dem. Inte dumma lögner om hur bra han mår när han egentligen mår kasst, utan sanningen. Sanningen som säger att jag verkligen sårade honom när jag flydde, för han skulle aldrig fly ifrån mig. Han skulle aldrig lämna mig, inte nu när vi två är det enda den andra har här i livet. Men när jag går där och funderar, då inser jag, att han aldrig skulle lämna mig ändå, även om allting hade varit som vanligt. Jag har varit respektlös och haft för små tankar om honom. Någonstans i förlustens mörker glömde jag bort att han tagit hand om mig sedan jag var liten, och kommer fortsätta ta hand om mig i framtiden. Varför har jag aldrig förr förstått hur mycket han älskar mig? Att han alltid kommer vara på min sida? Hur kunde jag lämna honom ensam bara för att jag led, när jag innerst inne visste att han led lika mycket?
   Ingen av oss säger något när vi går över stranden, bort mot parkeringen. Mina kläder droppar och sand fastnat på hans blöta byxben. Allting är stilla, världen har inte vaknat till liv än. De flesta sover fortfarande, men jag är klarvaken. Mina tankar på att fly känns dock väldigt avlägsna när jag går där bredvid honom, så nära att jag känner hans värme, men så långt borta att det värker i mitt hjärta av saknad. I det ögonblicket känns allting väldigt löjligt egentligen. Mitt patetiska försök att fly från det som hänt. Mitt försök att rymma från verkligheten, från sorgen och smärtan. Det finns inget sätt att rymma ifrån det, var jag än går kommer sorgen alltid finnas med mig. Enda sättet att bli av med den är att lägga allting bakom sig och det kan jag bara göra tillsammans med honom. Jag har lärt mig det nu, man kan inte fly från sig själv.


Monster

Jag gled sakta ut från sömnen och blickade några gånger för att kunna fokusera blicken ordentligt. Det var mitt i natten, en mycket mörk natt. Jag kunde inte se någonting i rummet, inte så mycket som en springa ljus svepte in från fönsterna. Molnen måste ha dolt månen och alla stjärnorna.
   Mitt hjärta fladdrade till i bröstet, jag hade aldrig varit särskilt förtjust i mörker, speciellt inte en sådan kompakt svarthet som nu omgav mig. När jag varit liten hade jag alltid sovit med en lampa tänd om natten, men ju äldre jag blev desto pinsammare tyckte jag det var. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att möta min rädsla så jag släckte lampan och sov i mörkret. Vissa nätter funkade det hur bra som helst, andra vaknade jag upp och stirrade rakt ut i det oändliga svarta som omslöt mig, ett mörker som kunde liknas vid universum. Det hade varken början eller slut.
   Som så ofta när jag inte kunde somna om började mina tankar vandra iväg. Jag försökte hålla mig själv och min hjärna sysselsatt till jag blev så pass trött att jag somnade av ren utmattning. Det brukade fungera, men just denna natt var jag ovanligt pigg. Jag tittade rakt upp i taket utan att se någonting samtidigt som jag försökte lugna ner mitt hjärta, som fortfarande bultade hårt och snabbt i min bröstkorg.
   Jag började tänka på saker som lugnade mig, vilket kan tyckas konstigt då jag hur enkelt som helst skulle kunna tända lampan, se mig runt i rummet, försäkra mig om att det inte fanns något ute i mörkret och sedan somna om. Men jag ville inte vara svag och ge vika för min oro, alltså vägrade jag tända lampan. Jag höll tankarna ockuperade; vad skulle jag göra på morgonen, på något roligt en vän sagt ett par dagar tidigare, på boken jag just läst ut. Mina vilsna tankar förvirrad sig i min hjärna, kom på villospår och plötsligt kom jag på mig själv med att tänka på saker jag mitt under de ljusaste dagarna försökte undvika. Nu, i mörkret, kändes det lättare att tänka på tunga, obehagliga saker och jag tillät mig själv att fullfölja alla de tankar som virvlade upp i mitt huvud.
   Jag var inte ett dugg olik andra människor, det fanns saker jag gjort och upplevt som jag låste in i en liten låda i huvudet och blundade för när de dök upp mitt framför näsan. Men den natten, när jag låg där i mörkret, kändes det skönt att dra fram allt sådant som jag tagit avstånd från. Saker som jag önskade att jag aldrig gjort och saker som jag ångrat att jag inte provat. Människor, historier, händelser snurrade runt i mitt huvud. Samma gamla oro vaknade till liv, är jag tillräcklig? Perfektion var ouppnåeligt, det hade jag lärt mig, men nådde jag upp till godkänd nivån? Var jag tillräckligt söt, tillräckligt trevlig, tillräckligt smal, tillräckligt smart och intressant? Var jag tillräckligt mycket för att någon skulle vilja stå ut med mig resten av sitt liv?
   Ända sedan jag varit liten hade jag blivit sviken, om och om igen. Folk hade sagt att de älskade mig och sedan lämnat mig utan förklaring. Människor jag borde höra ihop med, som var min familj på papper, hörde aldrig av sig och vänner som lovat att vi alltid skulle vara tillsammans vände mig ryggen utan anledning. Detta blandat med oron över att inte vara tillräcklig (om alla försvann måste det ju vara något fel på mig) var sådant som jag blundade för under dagarna, men det gick inte att blunda för mitt i den svartaste natten. Osäkerheten gnagde på mitt självförtroende. Vad gjorde jag för fel?

När jag var liten hade jag sovit med en lampa tänd under nätterna i rädsla av mörkret, men jag hade också tagit ett stort språng och hoppat upp i sängen innan jag skulle sova, i tron om att det låg något därunder som skulle ta tag i mina ben och dra ner mig. Jag hade självklart inte tyckt om strömavbrott. Stearinljuslågornas skuggor som svepte över väggarna var nästan ännu mer skrämmande än mörkret i sig. Det påminde om en skräckfilm, tyckte jag.
   Problemet var att i alla ovanstående situationer kunde jag inte veta säkert vad som fanns gömt, varken under sängen eller i mörkret runt mig. Ofta bad jag mina föräldrar kika in i min garderob innan jag somnade, för att försäkra mig om att det inte fanns några monster där heller. Jag ansåg att man aldrig kunde vara säker på den saken och somnade inte förens någon tittat in bland mina kläder.
   Nu, när jag var vuxen och inte hade bett någon att leta igenom min garderob efter monster på åratal, kände jag mig trots allt inte fullt säker. Mörkret var inget jag kunde göra något åt, det skulle alltid finnas där. Hur många lampor jag än tände så kunde jag inte tända upp hela världen. Jag fick snällt vänta till solen steg upp, som alla andra människor. Däremot insåg jag något, när jag låg där i min säng den natten. När alla orostankar och all osäkerhet snurrade runt i mitt huvud förstod jag att de monster en människa egentligen behöver vara rädd för varken finns under sängen eller i garderoben. De finns inombords.

 


När döden ringer, svarar man då?

Havet röt och vinden ven. Det blåste upp till storm och hennes hår dansade runt huvudet, dansade i luften, dansade till ljudet av brutna vågor. Himlen var dassigt trist och det var omöjligt att se var horisonten var. Allting var grått, så grått. Det fanns inte den minsta skiftning i varken havet eller himlen, till och med stranden såg grå ut i det dystra skenet från solen som gömde sig där bakom allt det tråkiga. Det var en lidelseful sommardag som de flesta spenderade inomhus, men hon tog vara på tillfället.
   I hela sitt liv hade hon bott vid havet och i hela sitt liv hade hon älskat det salta vattnet mer än hon älskade sig själv. Hon såg det som terapi, som rening, som spa för själen. Havet var en bättre vän än de som hon haft i mänsklig form, för havet försvann aldrig, som hennes nära gjorde. När hon var rädd åkte hon till havet, när hon var olycklig sökte hon svaren i vågorna och när hon var glad delade hon sin glädje med den starka, mörkblå kraften hon både fruktade och älskade på samma gång.
   En fiskmås skrek när hon sjönk ner i sanden utan att släppa havet med blicken. Vågorna dånade, brusade, skrek efter något hon inte kunde se eller uttyda i mörkret som sakta började falla runt henne. Hon suckade lite lätt för sig själv och drog upp knäna under hakan, la armarna runt benen och bet ihop mot smärtan och kylan som smög sig på henne. Hon hade aldrig gett upp förut och hon vägrade att börja nu, så nära inpå slutet.
   Blåsten tilltog allt eftersom mörkret sjönk med väldig fart. Tillslut kunde hon inte se någonting framför sig, men hon visste att havet var där, bara några meter ifrån henne. Det var tröstande att höra vågornas skvalpande kluckar mot stranden. När hon slutligen vände blicken från vattnet och upp mot himlen, kunde hon se hur stjärnorna blinkade tillbaka mot henne. Vinden måste ha tagit molnen med sig på flykt över vattnet och lämnat efter sig en enorm svart duk med hundra tusentals miljoner glittrande nålstick. Hon hade alltid älskat universum, även om det, liksom havet, också skrämde henne. Kanske för att de liknade varandra så mycket; båda två var främmande oändligheter som ingen utforskat till minsta centimeter. Man visste aldrig vad som kunde gömma sig i det mörka under vattenytan eller utanför Vintergatan. Men nog var det lite av tjusningen också, att inte veta vad som fanns där ute. Bara för att det var okänt betydde inte det att det var något dåligt, tvärtom, det kunde vara något fantastiskt som bara väntade på att bli upptäckt. Hon önskade innerligt att hon kunde få vara med att upptäcka det, men visste att det var försent nu. Hennes tid var förbi.
   Då ryggen började värka, armarna somnade och benen längtade efter att bli utsträckta gav hon slutligen efter och la sig raklång ner på sanden. De små guldgula kornen som skimrade så fint när solen var uppe kröp innanför hennes tröja och byxor, men hon orkade inte bry sig om obehaget. Livet hade så få fina stunder att erbjuda, att man som människa var tvungen att ta till vara på varje ögonblick man fick. Man blev bara olycklig av att säga nej till något vackert för att göra något viktigt, det hade hon fått lära sig den hårda vägen.
   När hon låg där och tittade ut på det oändliga hon hade ovanför sig kunde hon inte låta bli att skratta lite för sig själv. Många människor ville tro att stjärnorna viskade ut hemligheter till folket på jorden, eller att saker ”stod skrivna i stjärnorna”. Det trodde hon inte alls på. Faktum var att stjärnorna bara var brinnande ljusklumpar ute i universum, som en dag skulle brinna klart och försvinna bort, ersättas av en annan klump och så vidare och så vidare. Det var inget magiskt med stjärnorna. Det stod inget skrivet på himlen. Och de viskade inte ut några hemligheter. Men hon fick hålla med om att de var vackra och även om oändligheten ute i det mörka skrämde henne, så lugnade de blinkade ljuspluttarna henne, åtminstone för stunden. Och det var allt hon begärde just nu. Att få vara lugn för ett ögonblick. Den senaste tiden hade rädslan vuxit sig allt större för varje dag som gick. Att veta men att ändå inte veta var skrämmande. Att veta halva sanningen så att säga, att hålla halva svaret i handen. Som att försöka rätta ett mattetal men halva facitsidan är bortriven. Vad som helst kan stå på den sidan. Och i hennes fall, när som helst. Det var egentligen mer skrämmande än oändligheten ovanför hennes huvud, än djupet som kunde dölja vad som helst där havets vågor rörde sig. Att veta att allting kunde, skulle, ta slut så snart, men aldrig veta, var det mitt sista andetag jag drog nu? Eller får jag känna den salta havsluften i mina lungor ytterligare en gång?
   Det var i sådana här stunder det var omöjligt att inte tänka på alla de saker hon önskade att hon gjort, alla de saker hon önskade hon inte gjort och alla de misstagen hon begått i sitt liv. Att inte kunna ta tillbaka någonting var olidligt, att inte kunna rätta till det som hon nu visste var fel fick henne att må illa. Det fanns så mycket hon skulle gjort om, om hon bara kunnat. Hon önskade att hon fick en chans att leva om sitt liv, leva om det men göra allting rätt. Skulle hon ligga här då? Eller skulle hon vara hemma hos en familj som älskade henne? Skulle hon ha någon som tog hand om henne när hon inte kunde klara sig själv? Skulle hon ens vara sjuk? Ja möjligheten fanns ju att hon kanske skulle vara frisk, ensamheten alla människor led av fyllde de flesta ut med kärlek till sina närmsta, men hon fyllde ut stunderna med cigaretter. I massor. Hon visste att hon försatt sig i situationen själv, men det gjorde ju inte mindre ont för det.
   Framför ögonen spelades plötsligt en film om hennes liv upp. Där kunde hon se var allting hade gått fel, vilka samtal som varit avgörande, vilka situationer som gjort att hon tillslut hamnat här. Hon insåg att allting börjat så mycket tidigare än vad hon först trott. Kanske hade Freud rätt. Kanske var barndomen grunden till allt det som skulle hända i framtiden. Kanske var barndomen en så stor sak i hela uppväxten att minsta fel kunde förstöra en människas liv. Och gudarna ska veta att mycket gått fel i hennes barndom. Hon var ett levande bevis på hur saker kan gå om man inte har tryggheten och kärleken runt sig redan i unga år. Det vill säga, hon var ett levande bevis än så länge. Snart skulle hon ju vara borta. Skulle någon minnas henne? Skulle någon komma på hennes begravning? Skulle det ens vara en begravning? Eller skulle hon bara försvinna från denna världen och lämna efter sig en rökskadad lägenhet och några sedan länge vissna krukväxter?
   Det var inte döden som var skrämmande, inte ens vad som kom senare som gjorde henne rädd, ja nästan förtvivlat panikslagen. Det var att hon aldrig visste när det skulle ske. När slutet skulle komma, när allting skulle vara över. Vissa morgnar var hon förbannad över att hon vaknade upp igen, vissa nätter grät hon sig till sömns av rädslan att hon aldrig skulle öppna ögonen igen. Det fanns fortfarande så mycket kvar att göra, så mycket kvar att uppleva, se, känna. Så många personer kvar att älska. Så många löften att hålla. Så många misstag att fixa. Hon var inte redo än, och ändå låg hon kvar där på stranden, i sin ensamhet, och stirrade upp på stjärnorna. Om döden kommit då hade hon försvunnit bort medan hon skjutit upp allt det hon ville fixa till innan hon dog.
   Hon visste inte vad klockan var, men vinden tycktes ha mojnat en aning, så ett par timmar hade säkert passerat. Trots att hon låg stilla kände hon sig stel i hela kroppen, men hon ville ändå inte resa på sig. Ville inte åka tillbaka hem till den gulnande lägenheten som tryckte upp sanningen i ansiktet på henne. Att hon själv ringt upp döden och bett honom komma och hämta henne alldeles för tidigt. Allt hon egentligen ville vara att ligga kvar där på stranden och stirra upp på stjärnhimlen, höra havets brusande och känna lukten av tång och saltvatten för all evighet. Men så mycket visste hon ju att det inte skulle gå, även om hon innerligt önskade det. För om hon dog på stranden skulle hon åtminstone bli upphittad av någon ganska snabbt. Om hon dog i sin lägenhet visste hon inte hur lång tid som skulle passera innan hennes kropp blev upphittad.
   Det tog emot att sätta sig upp och det var rent fruktansvärt att ställa sig. Hon kände sig utmattat trött och vimmelkantig, antagligen för att hon inte åt särskilt mycket längre. Aptiten existerade inte när döden lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Hon stod därför kvar en stund, på vingliga ben och med huvudet lutat bakåt för att fortsätta stirra upp på stjärnorna. Det var nästan omöjligt att slita blicken, hon varken ville eller kunde. Men hon var tvungen. Lagom bra till hon skulle gå tillbaka bort mot bilen kom hon att tänka på någonting hon läst en gång i tiden, för många år sedan. En vacker tysk mening som rört henne djupt och fått henne att fundera. "Erinnerungen sind für Menschen, die keine Zukunft haben." Minnen är till för människor, som inte har någon framtid, kom hon ihåg att det betydde. När hon varit yngre och hört meningen för första gången hade hon alltid tyckt att den var konstig, nästan skrämmande på något sätt. Vem ville leva i det förflutna när man kunde leva i nuet, ja till och med i framtiden? Hon kanske inte hade skött om, varken sig själv eller sitt liv, så som hon hade förväntats göra, men hon hade alltid levt med tankarna på att det alltid finns en morgondag. Men vad gör man när det inte längre finns en morgondag, är man tvingad att leva i det förflutna då? Att leva om gamla minnen, lyssna på konversationer man hade för många år sedan och se alla sina misstag spelas upp om och om igen framför ögonen på en? Är det verkligen sant att minnen är till för människor som inte har någon framtid, eller gäller det bara för människor som går och väntar på döden?

Fly från verkligheten

Medan solen sakta försvann bakom en molnbank och mörkret började falla ökade hon takten. Från att gå fort till att springa sakta. Temperaturen sjönk och hennes andning steg. Runtomkring henne, i det land hon levde i, började de vanliga människorna göra sig klara för att sova och samla krafter inför en ny dag. Men hon var ingen vanlig människa. Tvärt om, hon var egentligen en väldigt ovanlig människa. Och vetskapen om att de flesta sov när hon levde, och levde när hon sov, fick henne i vanliga fall att le stort. Men inte idag. Idag kände hon sig rastlös, hon gick i väntans tider. På ett tecken, på att få höra någonting. Men inget ljud nådde hennes öron. Hon sprang för att hon inte orkade vänta länge och hon hade en alltför stark känsla av att hon skulle få springa länge innan hon fick veta något.
   Det knastrade om hennes steg när hon satt ner den ena foten före den andra, men ute på landet var det ingen som lyssnade, ingen som brydde sig. Rytmen som bildades, knastrandet som uppstod för varje steg hon tog, hennes andning som till en början varit lugn men nu ökat, var allt som hördes i tystnaden. Världen sov när hon sprang ifrån sin oro, sina spöken och allt det som hemsökte henne om nätterna. I mörkret. Hon stannade inte för någonting, rädd för att all hennes ångest skulle hinna ikapp henne på ett hjärtslag om hon stod stilla bara för en liten stund. Hon stannade inte för att beundra de vackra vallmoblommorna längs kanten på grusvägen, hon stannade inte för att slänga en sista blick på de brinnande molnen som gömde solen bakom sig, hon stannade inte för att dra in doften av sommaren, av potatisblommorna, av de vilda buskarna hon nyss passerade, av regnet som hägrade bortom bergen. Hon stannade inte för någonting, för hon visste, att om hon gjorde det skulle hon fastna igen.
   Vägen började ta slut och även om hon började bli trött ville hon inte vända tillbaka ännu. Hon ville inte återvända till det lugna, stilla huset, där ångesten blommade upp tydligare än här ute i det vilda. Hon ville inte sitta instängd till nästa kväll skulle komma och tillåta henne ännu en fri timme utanför de tunga väggarna. Hon ville springa vidare i all oändlighet, men så mycket visste hon ju, att hon inte kunde springa tills hon dog. Så efter en lång överläggning vände hon tillslut om och började springa tillbaka den väg hon just kommit. Gruset knastrade allt högre under hennes fötter, hon råkade sparka till en sten som for iväg en bit och slutligen rullade ner vid vägkanten. Efter ytterligare ett tiotal meter kunde hon skymta sitt hus flimra förbi bakom några höga träd. Hon kände ett tryck över bröstet, som gjorde att hon fick lite svårare att andas, som gjorde att hennes hjärta hoppade över ett slag och för ett ögonblick skapade obalans inombords. Paniken började sippra ut i blodomloppet och det fanns inget hon kunde göra för att få stopp på kedjereaktionen. Hjärtat bultade allt fortare och huvudet började snurra, andningen ökade men trycket över bröstet vägrade släppa. Hon fick tvinga sig själv till att stanna upp och böja sig framåt, trycka händerna mot knäna och blunda medan hon tog långa, djupa andetag för att pressa bort paniken. Det lyckades inte helt, men efter en stund kunde hon äntligen räta på sig och fortsätta sin löptur, som nu bara tycktes bli tyngre och tyngre för varje steg hon tog. Innan hade det varit en frihet att springa, tidigare, när hon var på väg mot det andra hållet. Då hade varje steg varit lätt, trots att hon borde ha varit trött och andfådd på grund av den långa sträckan hon faktiskt sprungit. Men det hade hon inte varit. Istället flög hon fram genom luften och kände sig friare än hon gjort på länge. Men så fort hon vände riktning ändrades också humöret, känslan och kärleken för själva löpningen. Förut hade hon varit på väg ifrån allting och den vetskapen hade gjort att hon mådde bättre. Nu var hon återigen på väg tillbaka och det behövdes inte en vetenskapsman för att berätta varför hon helt plötsligt mådde mycket sämre.
   När hon svängde upp på den sista raksträckan innan hon nådde huset var det nästan helt mörkt. För ett ögonblick lutade hon huvudet bakåt och hon kunde se himlavalvet ovan sig, glittrande, lockande, oändligt. Hon hade läst någonstans att den stjärna som var närmast jorden var fyra ljusår bort och att varje gång en människa tittade upp på stjärnhimlen tittade de upp på en förfluten tid. Det var vackert tyckte hon. Så många människor önskade att de kunde leva om saker som redan hänt, önskade att de kunde spola tillbaka tiden. Genom att titta upp på stjärnhimlen kunde man ju göra det, om så bara för en liten stund.
   Grenarna på björkträden som kantrande hela vägen upp till huset rörde på sig när hon sprang förbi, de liksom dansade svagt i luften och ett visst prasslande ljud uppstod. Hon var inte helt säker, men om hon blundade för ett ögonblick kunde hon nästan höra ljud. Röster. Löften viskas ut i den svarta natten. Men hon var inte helt säker.
   Huset tornade upp sig framför henne när hon slutligen stannade några meter från dörren. Alla fönster var mörka, inte en lampa var tänd. Ingen bil fanns på uppfarten, inget liv rörde sig på andra sidan dörren. Det krävde all hennes energi och viljestyrka bara för att låsa upp och kliva in i den kalla, tysta hallen. Hennes andetag var allt som hördes i det stora, tysta huset och hon kunde höra hur de ekade ut och slog mot alla väggar, mot alla tak, mot alla fönster och golv. Paniken började komma igen, men sakta, liksom smygande. Hon märkte det inte först, men plötsligt fick hon lite, bara lite svårare att andas. Själen mörknade till igen, så som den alltid gjorde när hon fick panikattacker. Hjärtat bultade som en hammare i bröstet och slagen ekade i öronen. Hon skakade till och kände hur feberhettan kröp över hennes skinn. Sedan tände hon hallampan och skrämde bort sitt panikmonster, även om det bara var för ett ögonblick.
   När hon varit liten och umgåtts med sina vänner hade en hel del berättat för henne att de var rädda för mörkret och skuggorna som uppstod på nätterna, det mörker som tog något som var så vackert i dagsljus, som ett träd, och förvandlade det till något fasansfullt hemskt om nätterna, som en lång arm som rörde sig över väggen, mot sängen. Men själv hade hon aldrig varit rädd för de där skuggorna som rörde sig runt i rummet under nätterna. Skuggorna betydde att det fanns ljus i närheten. Då var istället ett totalt mörker något som hon fasade för, eftersom man aldrig riktigt vet vad som gömmer sig i mörkret. Därför skyndade hon sig att tända så många lampor hon bara kunde i huset, för att pressa bort mörkret som helt plötsligt invaderat hennes hus. Först när ljuset flödade i alla rummen kunde hon andas ut, men inte helt. Aldrig helt.
   Rastlös vandrade hon runt i huset, från rum till rum och tog in alla detaljer, alla känslor och spelade upp flera minnen som dök upp i huvudet när hon klev in i köket, i vardagsrummet, tillbaka ut i hallen, upp på sitt gamla rum, in på sitt nya rum och nerför trappan. Här hade de stått och bakat pepparkakor en jul och hon hade snubblat över sina egna fötter, satt sig på baken och skapat en liten spricka i trägolvet. De hade skrattat länge åt den händelsen. Och på just den stolen hade hon suttit bara några veckor tidigare och firat hennes student, omgiven av släkten. Hon hade stått på just den platsen ute i hallen, när hon fått en impuls och kramat om dem innan hon bett dem köra försiktigt när de bara skulle iväg och handla.
   Hon hade lyckats jaga iväg det mörker som tagit sig in i huset, men hon lyckades inte jaga iväg det mörker som lagt sig tillrätta i hennes själ. Mörkret som bara tycktes växa sig allt större och större för varje dag som gick och hon hade för längesedan slutat försöka pressa bort det, för hon visste att det var omöjligt. Hur mycket hon än skulle försöka skulle det alltid återvända, det skulle fortsätta återvända fram till det ögonblicket hon fick ett svar och kunde lämna det väntrum hon förvandlat huset till och obarmhärtigt tvingats in i själv. Och om inte beskedet skulle komma snart, kände hon, att mörkret skulle ta över allting och lämna henne som ett tomt skal där hennes medvetande flöt omkring bland de sedan länge bortglömda minnena långt bak i hennes hjärna.
   När telefonen ringde förstod hon först inte vad det var för ljud och var det kom ifrån. Hon upptäckte snart att hon försvunnit bort till en annan värld för ett ögonblick och skyndade sig fram till luren för att personen inte skulle lägga på medan hon själv återvände till verkligheten. Med andan i halsen svarade hon utan att titta på telefonnumret, utan att försöka få en föraning om det var de som ringde, eller om det bara var en telefonförsäljare. Hon visste egentligen inte vad som vore bäst. Hon ville förstås ut från mörkret och slippa ifrån paniken så fort som möjligt, det tärde på henne att leva i denna ovetskap hon bott i den senaste tiden. Men samtidigt ville hon att det bara skulle vara den där trista telefonförsäljaren. För om det var de som ringde och de hade dåliga nyheter…
   Det var en kvinna på andra sidan luren och hon sålde absolut ingenting. Men hon delade ut nyheter och besked, goda som dåliga. Glada som sorgliga. Fantastiska som fruktansvärda. Hon lyssnade länge på vad kvinnan hade att säga utan att stoppa, utan att avbryta henne, utan att flika in en fråga här eller där, som hon kanske borde ha gjort. Istället försökte hon ta till sig vad kvinnan sa, men utan att egentligen helt lyckas. Hon visste inte riktigt vad hon själv sagt när de la på och hon var inte heller helt säker på att det kvinnan sagt riktigt nått hennes hjärna och förstånd. Men hon förstod så mycket som att det var över nu. Hon kunde sluta springa. Det var över nu. Väntan var över.

Nyår - nystart eller fortsättning?

Nyår. Många älskar det, årets sista dag, festernas fest som avslutas med fyrverkeri och champagne. Lika många hatar det, ångesten över att ännu ett år är slut maler omkring inombords en vecka i förväg. En hel del ser nyår som en chans för en nystart. Ett nytt år, nya chanser, nya möjligheter. Börja om, igen och igen, varje år på samma dag. Men jag undrar, finns det något som nystarter, egentligen? Igår var det söndag och imorgon är det tisdag. Samma vecka, men två olika år. Det jag gjorde igår är inte irrelevant imorgon bara för att det är ett nytt år. Finns det något som en årlig nystart? Igår var det glimmande december med julkalendrar och paketer, imorgon är det murrig januari med mörker och köld. Ingen gran, inget pynt, ingenting. Ut med det gamla, in med det nya heter det ju. Nystart. Ja det låter ju bra ju, men hur mycket är egentligen nytt? Vädret är detsamma, världen är densamma, jag är densamma. Ändå är det nytt, trots att ingenting egentligen har förändrats. Kanske är vi människor så beroende av att börja om, att ha en chans till att börja om, att vi skapar en dag då vi faktiskt kan göra det. På pappret i alla fall. Vi ger oss själva en möjlighet att lägga allt gammalt groll, allt skit och alla misslyckande bakom oss för att ta tag i våra liv igen. Börja om. Nystart.

Många ägnar de sista dagarna i december åt att se tillbaka på året som har varit. Vad gjorde jag som jag alltid kommer minnas? Vad gjorde jag som jag önskar att jag kunde ändra? Fanns det något jag inte gjorde som jag hade velat göra? Gjorde jag några misstag? På sätt och vis utvärderar man sig själv och det kan jag tycka är rätt bra. Man får liksom koll på vad man vill ha ut av året som kommer och man vet hur man ska undvika att göra liknande misstag som man gjorde under det föregående året. Det är här jag tycker det där med nystarter blir lite lustigt. Jag förstår hela idén, det gör jag, men om vi börjar om varje år, suddar ut allt vi gjort året innan, hur ska vi då veta vad vi vill få ut av det kommande året? Eller hur vi ska göra för att inte begå samma misstag om och om igen? Genom att börja om tar man ju bort så mycket av sig själv, så mycket man har lärt sig under året som gått. Man lär sig av sina misstag, sa en vis person en gång i tiden. Men om vi hela tiden suddar ut allt som har varit, då kan vi ju aldrig lära oss.

Nej, nystarter, det förstår jag mig inte på. Däremot tycker jag om tanken på att sätta sig ner, kanske vid granen en stund, alldeles ensam någon gång där i mellandagarna eller kanske precis efter nyår, och fundera på det gångna året. Då får man en ganska klar bild på vad man vill ha ut av det nya och på så vis kan man börja jaga allt man vill ha mycket snabbare, och kanske hinner man uppleva mer också.

Något jag har lärt mig under 2012 är att man måste ta vara på saker och ting. Nu tänker du kanske ”visste du inte det redan?” och jo det är klart att jag visste det. Men det är mycket lättare att säga att man ska göra en sak, än att faktiskt utföra den. I år har jag lärt mig att de mest speciella dagarna oftast inte är födelsedagar, julafton eller midsommar. Det är de där andra dagarna, dagar som man, när man kliver upp på morgonen, tror kommer bli riktigt tråkiga och trista, men när man lägger sig på kvällen igen, inser att det var en utav de mest magiska dagarna man upplevt. Jag tror att vi lägger lite för stor tyngd på speciellt högtidsdagar, kanske framför allt födelsedagar. Man tror att den ska bli jättebra, helt fantastiska, men på något sätt blir den aldrig riktigt så där bra som man hade velat. De där magiska dagarna, de där helt fantastiska dagarna, de är helt vanliga dagar. En helt vanlig dag i skolan eller på jobbet, man skrattar så man får ont i magen, mamma lagar älsklingsmaträtten till middag eller favoritlaget vinner en viktig match. Små saker som får en vanlig dag att gå från vanlig till ovanlig. Dagar som man har levt fullt ut. Dagar som man minns sen, när man sitter där och tänker tillbaka på året i slutet av december.

Det finns inget magiskt recept att följa för att uppleva de där ovanligt fantastiska dagarna, det bara händer. Kanske måste man vara lite mer öppen och kasta sig ut i det okända, våga sig ut på äventyr, njuta av livet. Det är viktigt, kanske det allra viktigaste. Att njuta av livet och att vara lycklig. Nyår är ingen nystart, det är helt enkelt ett nytt år med nya chanser att uppleva det högst ovanliga en helt vanlig dag.

Välkommen till mardrömmen

Hon sprang längs en grusväg, för vartannat steg slängde hon en blick bakom sig. Hela dagen hade det varit disigt och nu började det skymma. Hon visste att hon var tvungen att hitta ett ställe hon kunde sova på under natten innan det blev alldeles beckmörkt, men hon hade ingen aning om vart hon var. Ingen aning om vart hon var på väg. Hon visste bara att hon var tvungen att gå framåt, att hon inte kunde återvända. Det var för sent att ändra sig nu.
   Det lyste i fjärran, varmt och välkomnande. Hon frös ända in i benmärgen, tänderna skallrade och fötterna var fuktiga, men hon försökte bita ihop och fokusera på ljuset. Kunde hon ta sig dit kunde hon nog bli insläppt, kanske få lite mat, bli varm. Hon sprang och sprang, hela tiden fortare samtidigt som hon ständigt kastade en blick över axeln. Andetagen blev djupa, hon flämtade efter luft, men ljuset kom närmare och snart svängde hon in på en vinglig liten skogsstig kantrad av höga träd med gulorangea löv på marken och de nakna grenarna höjda mot den grå himlen. Hon höll på att snubbla flera gånger, ibland på stenar som låg gömda under löven, ibland på sina egna fötter. Hon var så trött, men hon vägrade ge upp. Inte än. Inte när hon var så nära.
   Huset tornade slutligen upp sig framför henne, det var mycket större än hon först trott. Det var dunkelt ute, men hon kunde ändå se att huset var grått och hade sprickor i fasaden. Det stod mitt i en trädgård där alla blommor var vissna och alla löv fallit av träden. Hon kunde inte se någon när hon slängde en blick in genom det ena fönstret, men lamporna var tända och hon kände en enorm längtan av att krypa ner i en säng och bara sova.
   Utan att ha sett till en enda människa i närheten gick hon upp för trappan till dörren som en gång i tiden varit vitt, men nu var grådassig. Hon knackade ett par gånger, men ingen kom och öppnade. Efter några minuter gav hon upp och med en besviken min vände hon sig om för att gå ner för trappan igen och fortsätta sitt sökande efter en fristad i det mörka, kusliga vädret. Men just när hon klivit ner för det första trappsteget hörde hon hur dörren öppnade sig. Hon svängde runt med ett leende på läpparna och skulle precis hälsa på ägaren av huset då hon insåg att det inte stod någon där. Dörren var öppen några decimeter och hon gick tillbaka upp till den och kikade in i själva huset. Alla lamporna var tända, men hon såg fortfarande inte till en enda människa. Ytterst försiktigt klev hon över tröskeln.
”Hallå?”, sa hon men ingen svarade. ”Hallå?”, upprepade hon högre, men det var fortfarande helt tyst i huset. Hon tog några steg in i hallen och såg sig runt. Det stod skor vid dörren och hängde jackor på krokarna. När hon kom in i köket såg hon att det stod en gryta som puttrade för sig själv på spisen och bordet var dukat för en.
”Hallå, är det någon här?”, frågade hon medan hon gick igenom köket och ner för en liten trappa som ledde in till tv-rummet. Ingen svarade henne och hon tittade igenom alla rummen utan att hitta någon när hon återvände upp till köket såg hon att det stod en ny gryta på spisen och när hon lyfte på locket för att kika efter vad det var för något där i, såg hon att det var ris. I den andra grytan fanns det kyckling i sås. Hon slickade sig hungrig om läpparna men la tillbaka locken på grytorna och fortsatte sin rundtur i huset. Då och då ropade hon sporadiskt ut ”Hallå, är det någon här? Hallå?”, men hon fick aldrig något svar. Hon sökte igenom alla rum på mellanvåningen innan hon fortsatte upp på den tredje våningen. Där hittade hon bara tre tomma sovrum och en toalett. Allting var stilla och tyst, inte ett ljud hördes. Hon började bli lite rädd och osäker och beslöt sig för att lämna huset. Det kändes oartigt att kliva rakt in i någon annans hus och äta någon annans mat utan lov.
   När hon kom ner i hallen på den andra våningen insåg hon att ytterdörren var stängd. Hon rynkade på pannan men hur mycket hon än tänkte på det kunde hon inte minnas att hon stängt den själv. Hennes tankar avbröts av en ljuvlig doft som kom från köket. Hon kunde inte låta bli, hon gick dit medan hon sniffade i luften och slickade sig om munnen. Det doftade verkligen oemotståndligt gott.
   Då hon steg in i köket blev hon förvånad. Grytorna som tidigare stått på spisen stod nu på bordet tillsammans med en kanna vatten och en skål grönsaker. Hon tittade sig runt, liksom förväntade sig att det skulle komma fram någon ur skuggorna och skratta åt henne, säga att allt var ett skämt, men ingen kom. Allting var stilla, så stilla och tyst. Själv stod hon och vägde i dörröppningen, skulle hon eller skulle hon inte? Hon slängde en blick mot ytterdörren och sedan en mot köksbordet och tillbaka mot dörren. Hon bestämde sig för att gå, men när hon vände tillbaka blicken mot bordet såg hon att det låg mat på tallriken. Förvånat rynkade hon på pannan. Hon hade varken sett eller hört någon. Eller något. Nu var hon verkligen nyfiken. Försiktigt stegade hon fram mot bordet och drog ut stolen. Hon tittade först åt höger och sedan åt vänster innan hon slog sig ner framför tallriken. Ingen kom. Ingen sa något. Inget hördes. Hon tog upp besticken. Allt var fortfarande stilla. Hon la upp mat på gaffeln. Allt var knäpptyst. Hon stoppade maten i munnen och tuggade försiktigt. Inget hände. Maten var väldigt varm, men god. Den smakade inte konstigt, tvärtom. Hon tog ytterligare en tugga och så en till. Allting var helt stilla, precis som innan hon börjat äta. Hon åt och åt och åt och fortsatte äta trots att hon egentligen var proppmätt. Tillslut sköt hon ifrån sig den tomma tallriken och lutade sig tillbaka i stolen med en nöjd suck. Inte ens om hon tvingade sig själv skulle hon kunna svälja ner ytterligare en tugga. Hon var mätt och belåten, men det var först nu hon riktigt kände hur trött hon var. Utan att tänka sig för reste hon sig upp och lämnade köket utan att ställa i ordning efter sig. Hon gick upp till den tredje våningen och öppnade den första dörren som ledde in till ett rödmålat rum med en stor säng. Det fanns ingen tid till att ta av sig varken jackan, skorna eller halsduken, hon sov redan då hon föll raklång ner i sängen.

Hon öppnade försiktigt ögonen. Det var ljust i rummet, väldigt ljust. Det tog en liten stund innan hon insåg vart hon befann sig och när hon kom på det drog hon täcket tätare omkring sig och låg blixtstilla för en liten stund. Sedan satt hon sig upp, sträckte på sig så att lederna knäckte till innan hon klev ur den värma sängen. Kläderna låg bredvid sängen, på en stol, i en prydlig hög. Hon klädde på sig och medan hon gjorde det försökte hon minnas hur hon kunde ha tagit av sig sina kläder och vikt dem så ordentligt när hon varit så trött kvällen före.
   Hela huset var precis lika tyst och stilla nu som det varit dagen före. Hon klev ut från rummet hon sovit i och stod stilla en stund i hallen, precis vid trappan, och stirrade ut. Allting var vitt där ute. Det var väldigt dimmigt men solen tycktes ändå lysa någonstans där långt bakom alla moln och allt dis. Det var ett skarpt sken som stack i ögonen hon tillslut var hon tvungen att titta bort.
   Lamporna var släckta, vilket hon tyckte var underligt för hon visste bestämt att hon inte släckt dem innan hon somnat. Det fanns inte ett spår efter gårdagens middag, varken matrester eller disk. Fundersamt slog hon sig ner vid bordet och stirrade ut en stund, innan hon gick fram till kylskåpet för att plocka fram något att äta. Det var helt tomt. Det fanns ingenting där inne. Frysen var också tom, liksom skafferiet. Det fanns ingen mat någonstans och hennes mage knorrade hungrigt.
   Hon insåg att hon skulle kunna leta igenom precis hela huset utan att hitta något som gick att äta, så hon bestämde sig för att gå direkt. Hon lämnade köket och gick bort till ytterdörren och tryckte ner handtaget. Dörren öppnades inte. Hon skruvade på låset och hörde hur kolven klickade till, men hon kunde fortfarande inte öppna dörren. Handtaget gick att trycka ner, men det kvittade hur mycket hon än pressade sin kropp mot själva dörren, den rubbade sig inte en millimeter. Hon mindes svagt att hon sett en dörr nere på den första våningen och skyndade sig genom köket och ner för den lilla trappan. Mycket riktigt stod där en dörr med nycklar i låset. Hon vred om och försökte öppna, men det gick inte. Hon vred om nycklarna på andra hållet, men hon kunde fortfarande inte få upp den. Irriterat började hon rycka i fönstret, men det rörde sig inte heller. Hon testade alla fönster på den första våningen, men ingen gick att öppna. Hon testade alla fönster på andra våningen, men hon fick inte upp dem heller. Hon hittade ytterligare en dörr, som ledde ut till en altan, men hon kunde inte öppna den heller.
   Med tunga steg återvände hon till köket och slog sig ner vid bordet. Hon stirrade ut en liten stund, sedan lutade hon huvudet i händerna och blundade medan hon funderade på hur hon skulle kunna ta sig ut från huset. Hon gick igenom alla möjligheter hon hade men ingen verkade bra nog. Magen kurrade och hon blev påmind av sin hunger. Ingenting fanns det att äta heller.
   Frustrerat reste hon sig hastigt upp från stolen och lämnade köket med klampande steg som ekade mot väggarna i den stilla tystnaden. Hon gick igenom hallen och in i vardagsrummet. Det fanns en soffgrupp framför henne och i det sammanhängda rummet bredvid stod ett stort matbord med en vit duk över. Det starka skenet utanför pressade sig in i rummen och trots att några solstrålar inte lyste in kunde hon ändå se hur dammet yrde i luften runt henne.
   Det kom gradvis, utan att hon egentligen märkte något. Plötsligt blev det lite svårare att andas, luften blev tyngde, hon fick huvudvärk. Hon kände sig iakttagen och slängde en blick över axeln bara för att se att det inte alls stod någon ute i hallen och tittade på henne. Men hon blev obehaglig till mods och ville mer än någonsin förr lämna huset.
   Plötsligt kände hon hur någonting vidrörde hennes armar och hon hoppade högt i luften innan hon snurrade runt ett varv för att se vem eller vad det hade varit. Men det fanns ingenting där. Hon rös till och skulle precis backa ut från rummet och gå tillbaka in i köket, då hon kände hur hon gick in i något. När hon vände sig om kunde hon inte se något, men hon var ändå säker på att där var något.
”Hallå?”, sa hon med en hög röst samtidigt som hon försökte behärska sig och inte låta darrig.
”Hallå”, viskade någon till svar alldeles intill hennes öra. Hon hoppade till och skrek högt, rösten bara skrattade.
”Vem är du?”, frågade hon med hårt bankande hjärta, hon kunde fortfarande inte se någon.
”Vem är du? Och vad gör du i mitt hus?”, kontrade rösten och hon snurrade runt ett varv där hon steg medan hon försökte lista ut var rösten kom ifrån.
”Jag öh… dörren stod öppen och…”
”Jag vet, jag öppnade ju för dig”, svarade rösten alldeles intill hennes vänstra öra.
”Då vet du ju vad jag gör här. Du bjöd in mig”, sa hon och blundade för en liten stund medan hon försökte andas lugnt .
”Precis, jag bjöd in dig”, hörde hon rösten säga innan ett konstigt, släpande ljud hördes. När hon öppnade ögonen igen skrek hon i ren chock och tog instinktivt ett steg bakåt. Det var inte en människa som stod framför henne, men det hade hon egentligen inte väntat sig heller. Det var ett lik, med ihåliga ögon och en bränd kropp som var böjd i märkliga vinklar. Ansiktet var så sargat att det var svårt att avgöra, men hon misstänkte att det var en man. Han kom mot henne med vad hon antog var ett leende på läpparna, men det såg mest ut som ett elakt flin. Han skrattade åt hennes ansiktsuttryck.
”Släpp ut mig”, viskade hon tyst men han skakade bara på huvudet.
”Nej, jag bjöd ju in dig. Och du tackade ja. Du satt dig själv i den här situationen”, sa han samtidigt som det hördes ett knak från trappan. Hon vände sig om och såg hur två liknande lik kom nerför trappan. Själv hade hon backat ut från vardagsrummet och stod i hallen, mittemellan de brända liken. De skrattade, ihåligt och elakt, deras käkar klapprade mot varandra och hon rös till av ljudet.
   Ett högt, isande skrik skar igenom luften, hennes nackhår stod rakt upp då hon vände ansiktet mot köket och såg hur flera vålnader klev ut från väggarna. De var alla långa och gråaktiga, halvt genomskinliga. De svävade en bit ovan marken och det var totalt omöjligt att urskilja både kläder och ansikten. De kom mot henne och utan att tänka på det lät hon benen springa iväg, förbi de brända liken och upp för trappan. Vålnaderna skrek och två av liken skrattade fortfarande medan det första skrek efter henne.
”Du kan inte gömma dig, du är fast här, för alltid.”
   Hon snubblade upp för trappstegen och nådde slutligen fönstret i hallen. Hon försökte öppna det, men misslyckades. Hon slog mot rutan, bankade hårt men lyckades inte ta i sönder den. Hon hörde hur liken började gå uppför trappan och hon skyndade sig in i det rum hon sovit i under natten. Dörren smällde hon igen och hon hakade fast stolen hennes kläder legat på under natten, under dörrhandtaget. Det stod en hög böcker på en bokhylla och hon tog tag i den tjockaste volymen, slog den mot fönsterrutan, men lyckades inte ta i sönder den rutan heller. Någon ryckte och drog i dörren och stolen gled undan och landade på golvet med en smäll; hon skyndade sig att kroka tillbaka den under dörrhandtaget igen.
”Du kommer inte ut här ifrån, aldrig någonsin”, hörde hon hur liken sa på andra sidan dörren. De skrattade och hon rös till när de skallrande skratten nådde hennes öron. Sedan blev det tyst för några ögonblick innan ett knastrande ljud hördes. Först förstod hon inte riktigt vad det var, men sedan ringlade sig svart rök in genom dörrspringan och hon la ihop ett och ett.
”Ni är galna, släpp ut mig”, skrek hon medan lågorna tuggade i sig dörren. Stolen tog fyr och mellan flammorna kunde hon se liken, de vinkade glatt till henne. Hon kände hur paniken började sprida sig på allvar inombords då elden började ta sig ordentligt. Stora bitar av golvet hade nu tagit fyr och hon vände sig återigen mot fönstret och bankade med knytnävarna mot rutan. Inget hände.
”Hjälp”, skrek hon, ”Hjälp mig, snälla någon, hjälp”, men ingen kom till hennes undsättning. Röken hade spridit sig i hela rummet nu och hon hostade, varje andetag rev i lungorna och hettan från elden fick henne att svettas. Liken klev rakt genom lågorna och kom fram till henne. Hon försökte backa bakåt, men hon slog ryggen i väggen och de la sina brända fingrar runt hennes handleder. Elden kom allt närmare och hon skrek rakt ut i panik.
”Välkommen till mardrömmen”, viskade det ena liket då de första lågorna nuddade hennes fötter. Hon skrek igen, ett blodisande skrik på hjälp, men ingen hörde henne. Ingen skulle någonsin höra henne igen.

Tvåtusen människor

Kylan slår emot dig
vinden är kall
vattnet kluckar hotande, rör sig mörkt under fartyget
en hand som trycker din
värmen reflekteras mot din kalla handflata
du söker efter en trygghet men finner bara den svala luften
skriken ekar, det skär i dina öron
du försöker gömma dig men du vet att du måste kämpa
någon hoppar över relingen, du följer henne med din blick
vet att hon träffar ytan men hör aldrig ett plask
panikslagna människor inser att de kommer dö
de skriker för att få hjälp, de ber till en gud som inte lyssnar
de gråter, de försöker lugna men alla känner samma sak
livbåtarna glider i väg, stilla genom vågorna
du ser dem försvinna bort, önskar du var där, önskar du var någon annanstans
en knuff i ryggen och du staplar framlänges
lägger händerna på relingen, ser det mörka havet där nere
ser folk flyta omkring i vattnet, de vita flytvästarna glimmar i det svaga ljuset
någon skriker till, drar dig tillbaka till verkligheten
en raket skjuts upp, ett enormt brak överljuder allting annat
fartyget rör på sig, du känner hur de skakar, nästan lyfts upp
håller handen hårt om en dörrkarm, känner hur fötterna börjar tappa fästet
båten lyfts upp, högre och högre
folket skriker, barnen gråter
paniken rinner genom dina ådror men du kan inget göra
du klamrar sig fast, håller dig kvar, kämpar för att behålla lugnet
ett enormt brak ljuder över Atlanten
när Titanic bryts på mitten och du flyger ner mot ytan
aktern sjunker sakta ner mot havets djup och du håller dig fast i dörrkarmen
känner hur resten av fartyget börjar glida ner mot djupet, du känner hur du dras ner i det mörka
iskallt vatten rinner över dina fötter
du huttrar till och ser livbåtarna som guppar bort, allt längre bort
utom räckhåll
panikslagna skrik och gråt, människors sista ord
dödsryckningar och förlorade liv
allt försvinner bort
du dras djupare ner
med vatten till låren drar du ett djupt andetag
du förstår att det är ute nu
hoppet är borta
det är försent
stående glider du ner i havet
omsluts av det mörka, det kalla, det kvävande vattnet
ett sista andetag, en sista blick mot livbåtarna, mot de levande, mot stjärnorna på himlen
en önskan om att vad som än kommer efter döden är en barmhärtighet
och när fartyget glider under ytan kan du inte låta bli att titta, se dig omkring
döende människor finns överallt
vita, lysande kroppar flyter omkring i vattnet
och medan du känner hur syret tar slut och överlevnadsinstinkten tar över
ser du stjärnhimlen försvinna och du känner hur fartyget drar dig djupare ner i det mörka
det okända
du önskar du visste hur man simmade, men du förstår nu
att detta var ditt öde, din lott i livet, ditt slut

Hör du?
Hör du hur de spelar på däck?
Fiolernas svaga melodi som svävar ut i universum
beblandas med skriken på rop, tjuten efter hjälp, efter barmhärtighet, nåd
musiken drunknar bort i de plaskande ljudet från män som kämpar sig fram i vattnet
kvinnornas kjolar släpas i havet
en raket skjuts upp och överljuder allt
världen tystnar innan fiolen tar ton igen

Hör du?
Hör du hur de spelar på däck?
För en förlorad tid
en framtid som aldrig kommer
den annalkande döden
de vaggar dig in i säkerheten
trygghetens täcke
de blir musiken som ekar över Atlanten
när du sluter dina ögon och försvinner bort från jordens yta
och bara blir ett minne blott

Och om man tittar riktigt noga
kan man än se isberget som Titanic körde på
om man tittar riktigt noga kan man än se 1514 vålnader dansa på havsytan
när man rör vid Atlanten rör man vid de döda, de bortglömda, de sedan länge försvunna
och när mörkret faller och stjärnorna visar sig
när havet ligger stilla och lugnt
så som det gjorde ju den där dagen för etthundra år sedan
och man stänger ögonen, blundar för en sekund och spänner öronen
då kan man fortfarande höra tvåtusen människors panikslagna skrik
då kan man fortfarande höra ropen på hjälp
då kan man fortfarande höra bönerna om ett bättre liv
om man tittar riktigt noga kan man se liken på havsbottnen
deras föredömande blickar, deras besvikna miner
deras skelett ligger där kvarglömda på samma plats de landade på då ingen kunde rädda dem

Hemsökarflickan går igen

Hemsökarflickan går igen
från hus till hus gård till gård
hon lämnar en lång rad offer efter sig
ger aldrig upp i sökandet efter lyckan
hon dog en plågsam död utan en människa vid sidan om sig
nu vill hon ge igen
dra med sig så många hon bara kan i sitt plågsamma fall
hon sprider sin kyla och olycka
hon tvingar folket att gå ner på knä, blunda och skrika högt
hon lämnar ingen ifred
alla hon kan ta tar hon
alla hon kan sno snor hon
alla hon kan få får hon
hon är en hänsynslös kidnapperska i svart klänning och böljade kåpa
fångar in sina offer och suger livet ur dem med endast blicken
hon får dem att be om nåd men hon lämnar dem alltid där
liggande på golvet i en enda smutsig stor hög
alla lika själslösa och tillsynes döda
men lungorna höjer sig fortfarande; deras hjärtan bultar ännu
hon kvider sin sorgfyllda sång
ropar sina tonlösa ord, skriker efter medlidande och sorg
hon kommer alltid tillbaka lämnar ingen ifred
hon plågas av plågorna och minnena hon bär med sig
kan inte gå över förens hon är ett med sig själv och hon undrar om det någonsin kommer ske
hon kan aldrig förlåta det alla andra inte gjorde för henne
hon kan inte förlåta för att hon fick dö i sin ensamhet
de lämnade henne som ett lätt byte för Döden och hans vänner
hon hade aldrig en chans och nu vill hon ge igen

Hon kommer om natten när ingen människa kan se
hon smyger sig på dig och rör vid ditt hjärta med sina stelfrusna fingrar
hon viskar i ditt öra att det snart är över
men som den fruktansvärda hemsökarflicka hon är, är alla hennes ord endast lögner
hon kommer sluta sin hand om din hals och trycka till
hon kommer kväva dig till du blir blå och sedan släpper hon taget
du kommer falla ner i sängen med en smäll och önska dig död
men livet är inte enkelt och hon ger inte upp
stirrar på dig med sina svarta, tomma ögon och du känner
du känner hur något förändras inom dig
nyss var du glad nu är du kall
fylld av hemska minnen, upplevelser du aldrig varit med om
du känner dig förvirrad men innan du förstår vad som händer är hon färdig
hon har din själ i sin hand och du ligger kvar
alldeles stilla och tyst
hon lämnar dig så, med livet i behåll
men du bryr dig inte för hon har redan tagit allt du vill ha

Hon kan inte korsa världarna för hon kan inte förlåta
hon sitter fast mellan två platser
kommer varken fram eller tillbaka
du kan inte korsa världarna för du är inte död
hon lämnade dig bara själlös
men du är inte heller levande
bara en tom hög av ben och blod
och om du hade kunnat förstå hade du nu vetat att ditt liv var slut
för den som inte är död kan inte gå vidare
och den som inte är levande kan heller aldrig dö

© Mikaela Olsson


Bland stjärnorna

Det var mörkt. Mörkt och kallt. Stilla. När jag tittade upp kunde jag se stjärnorna bre ut sig ovanför mitt huvud. Som en miljard gnistrande ljuspunkter. De viskade saker till mig på ett främmande språk. Jag log mot dem utan att förstå varför, sedan började jag gå längs den mörklagda gatan. Inte en lykta var tänd, inte ett ljussken fanns att uppfatta. Allt som lyste upp min väg var stjärnorna ovan mitt huvud.
Jag snubblade till två gånger innan jag tog av mig mina högklackade skor och höll dem i min hand. Marken var kall under mina bara fötter men jag trivdes med kylan. Jag trivdes med att lida ute i den kalla luften. Jag hade kommit på mig själv med att gärna göra saker som fick mig att lida. Vissa dagar åt jag ingenting alls, vissa dagar tvingade jag mig att vara uppe hela natten för att jag mådde dåligt de morgnar jag vaknade upp och insåg att jag sovit mina nio timmar utan mardrömmar. Utan påminnelser. Jag kunde tvinga mig själv att gå barfota på en blöt, kall gata eller bränna mig avsiktligt med plattången på morgnarna.
Folk förstod sig inte på mig längre. De förstod inte att jag gjorde alla dessa saker för att jag kände mig skyldig till vad som hände med dig. Men jag gjorde dem också för att jag ville känna mig levande igen. När du försvann, försvann jag också. När du dog, dog också en bit av mitt hjärta. Du hade oavsiktligt lämnat mig och jag torterade mig avsiktligt för att få känna mig levande igen. För att få känna någonting igen.
Du försvann så hastigt från mitt liv att jag först inte förstått vad som hänt. Det tog dagar, veckor, innan jag slutligen märkte att du var borta för alltid. En bit av mig skulle nog aldrig förstå. En bit av mig skulle alltid förneka och en bit av mig skulle aldrig erkänna sanningen. En bit av mig skulle inte heller komma tillbaka igen, den tog du med dig i graven. Den håller du fortfarande i din hand; i ditt hjärta.
Det är svårt att beskriva en förlust för någon som aldrig förlorat något. Det är en smärta som endast kan upplevas av någon som mist det bästa den hade och det är en vändpunkt i ens liv. Att en dag vakna upp och inse att allting inte längre är som det var igår. Att alla ens planer, alla ens fantasier, drömmar och idéer krossats. På mindre än en sekund försvinner allting som har tagit månader, år, att skapa. På mindre än en sekund spricker alla hoppen om ett lyckligt liv. På mindre än en sekund krossas hjärtat i tio tusen bitar. Varje bit skär ett eget litet hål i kroppen och varje hål kommer värka varje dag resten av ditt liv. Så att du alltid ska bli påmind, så att du aldrig kommer glömma. Händelsen. Människan. Människorna. Men framför allt smärtan i sig själv. När du väl känt den första gången kommer du aldrig bli av med den igen. Den kommer alltid finnas med dig. Du kommer alltid bära med dig den. Inom dig. I ditt bröst. I ditt hjärta. I din själ.

Jag tvingade mig själv att lida varje dag. Jag tvingade mig själv att göra någonting som skulle få smärtan av förlusten att mildras lite, glömma den lite. För en sekund eller två. Jag tvingade mig att göra någonting som gjorde att jag kände mig levande, för att försäkra mig om att allting inte var ett skämt. Att jag i själva verket vandrade omkring för mig själv i en okänd dimension flera ljusår från min egen hemplanet. Jag tvingade mig att göra detta för att bevisa för mig själv att jag fortfarande levde det liv du tvingats lämna i den värld vi båda vuxit upp i tillsammans.
Jag tvingade mig också att göra någonting som jag visste att du skulle ha uppskattat, varje dag, för att du skulle kunna fortsätta leva vidare inom mig. Jag hade ju lovat dig det när vi låg där bredvid varandra. Jag lovade att om jag skulle klara mig skulle jag ta med dig på alla världens äventyr om du lovade att stanna kvar i mitt hjärta till den dagen då jag dog. Och jag tänkte aldrig bryta det löftet.
När jag gick där, på den kalla vägen med skorna i min hand och alla universums miljarder stjärnor ovan mig, då hörde jag din röst. Du var nära. Så nära som ingen annan någonsin varit, förutom du. Du talade med en klar röst och en värme spred sig i mitt hjärta. Du bad mig titta upp på stjärnorna och det gjorde jag. Du bad mig gissa vad de sa och jag förklarade att jag trodde att de viskade ut hemligheter om framtiden och om andra galaxer långt bort från vår egen. Du frågade om jag var rädd och jag sa nej. Du frågade om jag var arg och jag sa nej. Sedan frågade du om jag fortfarande älskade dig och jag svarade alltid. Efter det kände jag hur du rörde vid mitt hjärta, hur en del av alla såren i min själ läkte ihop på ett ögonblick av endast din beröring. Sedan var du borta och jag såg dig aldrig igen. Men jag förstod redan då att det var vändpunkten i mitt liv. Efter det skulle allting bara bli lättare även om sorgen alltid skulle finnas kvar. Du lämnade mig den natten men jag visste att jag kunde hitta dig bland stjärnorna.

© Mikaela Olsson


Julkalendern 2011 - Del 24

Del 24

De hade microtransporterats till Nordpolen och stod nu innanför dörrarna i Tomtens verkstad. Nissarna gick först, visade vägen till den stora mannens kontor, medan flickan och killen gick efter med förvånande, misstrogna miner. Alla stannade utanför en stor dörr i ek, med en massa inristade girlander på.
– Här är det, sa de båda nissarna samtidigt och knackade på innan de tog ett steg tillbaka.
– Kom in, hördes en mullrande röst på andra sidan dörren och nissarna nickande uppmanande till flickan när hon slängde en osäker blick på dem. Sedan öppnade hon försiktigt dörren och klev in.

Det var ett relativt litet rum, med ett stort fönster på ena sidan och ett skrivbord framför, tomten satt bakom det, i en stor fåtölj. Han visade med handen att flickan skulle sätta sig på stolen mitt emot honom och hon gjorde det.
– Jag antar att du är här för att få reda på varför jag kallat på dig, sa tomten och flickan nickade.
– Jo, så här är det. Jag handplockar alla mina nissar från världen baserat på många olika saker och sedan låter jag dem föras hit för att erbjuda dem en plats i min verkstad. Så nu erbjuder jag dig en plats i min verkstad, sa tomten och flickan tittade förvånat på honom.
– Mig?
– Ja, svarade tomten med sitt mörka, djupa skratt.

Flickan satt tyst en lång stund medan hon funderade på vad tomten egentligen erbjöd henne. Ett nytt liv i en del av världen där alla älskade julen precis lika mycket som hon själv gjorde. Men sedan tänkte hon på det liv hon levde och hur den decembermånad som passerat varit den roligaste någonsin på verkstaden.
– Jag tackar för erbjudandet, tomten, men jag tror inte jag kan det, svarade flickan flera minuter senare och tomten nickade fundersamt.
– Ja okej då, om det är ditt beslut och du är säker på det, sa han och log.
– Jag är säker, svarade flickan och reste sig upp från stolen, gick bort till dörren och la en hand på handtaget.
– Jag bara undrar, sa hon och svängde runt mot tomten igen.
– Ja?
– Alla de sakerna som försvann från verkstaden… var det nissarna?
– Ja, svarade tomten, de har alltför livlig fantasi. Hela idén var att de skulle locka dig till sig, men istället började de leka. Det slutade ju bra i alla fall, du kom ju hit ändå, men knappast tack vare dem, fortsatte han och skrattade. Flickan nickade och lämnade rummet.
– Vad hände, frågade killen så fort flickan stängt dörren efter sig. Nissarna stirrade nyfiket på henne, med vars ett enormt leende.
– Ingenting, svarade hon och ryckte på axlarna innan hon sträckte sig efter hans hand.
– Nu åker vi hem, sa hon sedan leende.

Julkalendern 2011 - Del 23

Del 23

– Hämta mig, ekade flickan efter och nissarna nickade som om det var världens mest naturliga sak.
– Varför, frågade killen, som nu hade återfått sin talförmåga och rest sig upp. Han ställde sig bredvid flickan som stirrade misstroget på nissarna framför sig.
– Det är bäst att vi låter någon annan svara på det, svarade den ena nissen medan den andra nickade ivrigt.
– Okej…?
– Följ med här, sa de och vinkade henne efter sig medan de gick in i den gången där flickan sett den ena nissen för några veckor sedan. Flickan följde sakta efter medan killen gick bara några centimeter ifrån henne. Hon slängde en orolig blick på honom men han ryckte bara på axlarna.
– Se vad de vill, viskade han till henne och hon nickade medan de gick in i gången där nissarna stod och väntade.
– Han kan inte följa med, sa den ena nissen när de upptäckte att killen följt med.
– Om han inte följer med gör inte jag det heller, sa flickan trotsigt och nissarna tittade fundersamt på varandra.
– Kör till, sa de och nickade innan de vinkade flickan och killen till sig. De samlades i en liten ring och nissarna sträckte ut sina höger händer, la dem på varandra i en hög och väntade tills flickan och killen gjort likadant. Flickan slängde en orolig blick på killen, men han nickade lugnande och när flickan log tillbaka mot honom knäppte den ena nissen med sina fingrar och flickan kände ett ryck i sin hand. Det tog en stund innan hon förstod att de just i det ögonblicket svävade iväg till en annan del av världen.

Julkalendern 2011 - Del 22

Del 22

De satt tysta en stund och funderade på vad deras nästa steg skulle bli och när flera långa minuter passerat förbi suckade flickan tyst innan hon reste sig upp.
– Vad gör du, väste killen förvånat men flickan bara log mot honom innan hon lugnt öppnade dörren och klev ut på lagret. Nissarna stannade upp och vände sig mot henne medan killen kröp ihop och försökte göra sig osynlig bakom henne. Det var alldeles tyst, nissarna stirrade på henne medan hon stirrade tillbaka. Efter en lång, lång stund tog båda två ett steg emot henne.
– Vilka är ni, frågade flickan lugnt och nissarna tittade snabbt på varandra.
– Vi är tomtens nissar, svarade de samtidigt och flickan studerade dem mer ingående. Trots att de var nissar var de inte alls så små som hon tyckt att de sett ut på långt håll. Egentligen var de ungefär lika långa som hon själv, med nyfikna ögon och båda hade rött hår i två flätor hängande över axlarna.
– Men om ni är tomtens nissar, borde ni inte vara på Nordpolen och hjälpa honom med alla paketerna, frågade flickan efter en lång, lång stunds tystnad.
– Vi har ett speciellt uppdrag, sa nissarna, återigen samtidigt.
– Jasså? Och vad är det?
– Vi är här för att hämta dig, svarade de lugnt.

Julkalendern 2011 - Del 21

Del 21

De hade varit tvungna att lämna förrådet för att jobba, men samma kväll återvände de till sin utkiksplats på lagret. Flickan sjönk ner på samma plats som hon suttit på tolv timmar tidigare och killen gjorde det samma. Snart hade hela verkstaden släckts ner och tystnaden spred sig runt dem. Det började mörkna och strax efter det somnade flickan efter en lång, utmattande dag då hon knappt hade ätit någonting och fortfarande varit trött sedan nattens märkliga sömn i förrådet.

Hon hade ingen aning om vad klockan var, men det kändes som flera timmar passerat då killen petade till henne i sidan. Hon satt sig yrvaket upp och blinkade till flera gånger medan hon försökte uppfatta var hon var och vad hon såg runt sig. Ögonen vande sig slutligen till mörkret och efter en stund mötte hon killens ivriga blick. Han pekade ut genom den lilla springan mellan dörren och dörrkarmen och flickan vände sig smidigt om för att titta ut genom den hon också.
– Titta, viskade han i hennes öra och hon nickade sakta. Hon kunde se två nissar, den ena var den hon sett så många gånger förut. De rörde sig fram och tillbaka på lagret, såg målmedvetna ut och talade så lågt med varandra att det inte gick att uppfatta vad de sa.
– Vad ska vi göra nu, viskade killen igen och flickan ryckte på sina axlar.
– Jag har faktiskt ingen aning, svarade hon tyst, men vi hittade dem!
– Vi hittade dem, upprepade killen och båda två log förtjust mot varandra.

Julkalendern 2011 - Del 20

Del 20

Flickan vaknade med ett ryck och såg sig omkring. Det var mörkt runt henne och hon förstod först inte var hon var, men efter en liten stund började minnena sakta krypa tillbaka till henne igen. Hon förstod tillslut att hon somnat i förrådet och när hon vred på sig kände hon att hon låg lutad mot killen, som också sov.
– Vakna, viskade hon och petade till honom på armen. Han grymtade till men vände sig bara och lutade sedan huvudet mot hennes axel. Flickan suckade trött och petade till honom en gång till.
– Kom igen nu, vakna!
– Va…, mumlade han sömndrucket och lyfte trött på huvudet medan han blickade i mörkret.
– Du somnade, sa hon anklagande och trots att det var mörkt i rummet märkte hon att han rodnade.
– Ja… förlåt.
– Ingen fara, det gjorde jag med, svarade hon och kikade ut genom den lilla springan mellan dörren och dörrkarmen. Utanför kunde hon se att det började ljusna och hon undrade hur länge de suttit där. Hon fick ett chockat svar när hon hörde hur det började väsnas ute i verkstaden.
– Är klockan redan sju på morgonen, sa hon både förvånat och smått surt. Killen nickade till svar då han tittat på sin telefon för att se precis vilken tid det var.
– Åtta. Klockan är åtta, sa han.
– Åtta, suckade flickan. Har du sett någonting, frågade hon sedan och skakade på huvudet.
– Nej. Jag sov ju, svarade killen med ett flin.

Julkalendern 2011 - Del 19

Del 19

Trots att flickan och killen väntat i flera timmar i det lilla förrådet såg de inte en skymt av någon av nissarna. Trötta hade de krupit ut efter mörkret lagt sig och kört hem i vars en bil. Nu var det måndag morgon och de hade precis haft ett möte med chefen där de berättat om deras misslyckade spaningsuppdrag. Chefen hade inte varit glad, men han kunde å andra sidan inte göra något åt situationen han heller, så han nöjde sig med att be dem hålla ögonen öppna under de kommande dagarna.

De kom på en plan där flickan skulle spendera så mycket tid hon kunde i verkstaden och killen skulle gå in på lagret så ofta som möjligt. På så sätt trodde de att de faktiskt hade en chans att se nissarna och konfrontera dem, men när skymningen föll över det kalla, skånska landskapet och flickan och kille träffades på sin hemliga mötesplats i ett övergivet kontor nära lagret kunde båda två konstatera att dagen varit helt misslyckad. Ingen av dem hade sett någonting trots att flickan varit ifrån sitt kontor nästan hela dagen och trots att killen sprungit in och ut på lagret tre gånger i timmen.
– Jag lämnar inte detta stället förens vi har kommit på vad som händer här, sa killen och flickan nickade tveksamt.
– Så du föreslår…?
– Att vi går tillbaka till förrådet på ovanvåningen. Vi väntar tills vi ser något.
– Men det kan ju ta dagar, svarade flickan förskräckt medan hon tänkte på sin stackars ensamma chokladkalender på sitt kontor.
– Då får det ta det då, sa killen och lämnade rummet med bestämda steg.

Julkalendern 2011 - Del 18

Del 18

Det visade sig att killen hade sett, inte bara en nisse, utan två! Det hade varit på torsdagskvällen som han varit inte på lagret precis innan de slutade, som han sett två nissar stå gömda bakom några hyllor. De hade tittat på honom men försvunnit i två små rökpuffar när han tagit några steg emot dem. Nu var flickan och killen på väg in på lagret för att se om de kunde hitta några ledtrådar på platsen där killen sett nissarna sist.
– Jag ser ingenting ovanligt, sa flickan när de kom upp på den andra våningen på lagret och killen nickade.
– Inte jag heller. Men det ovanliga brukar finnas bland det vanliga, sa han sedan och plockade upp en ficklampa på sin jackficka, han lyste runt på lagret men allting verkade vara precis i sin ordning.
– Vi kanske… vi kanske måste gömma oss, sa flickan fundersamt.
– Gömma oss, frågade killen misstroget.
– Ja du vet, så att de inte ser oss, så att de inte misstänker att någon är här och sedan kan vi smyga efter dem eller något, svarade hon och killen nickade eftertänksamt.
– Ja… ja, det gör vi!

Sagt och gjort, de kröp in i ett mycket litet förråd uppe på lagret, de lämnade dörren på glänt så att de kunde se både trappan, platsen där flickan sett nissen och platsen där killen sett nissarna. De satt sig tillrätt på det hårda, kalla golvet i den trånga skrubben och båda slängde en blick på klockan innan flickan suckade tyst. Sedan väntade de.

Julkalendern 2011 - Del 17

Del 17

Flickans hjälpreda visade sig vara killen, som tycktes veta en hel del om de mystiska försvinnandena av sakerna från verkstaden. Han hade dock ingen aning om hur granen hade försvunnit och de två ägnade en lång stund åt att diskutera vad som hände på verkstaden och vem som möjligen kunde ligga bakom det, innan de slutligen kom fram till en plan.

Det var dagen efter, lördag, när verkstaden var alldeles öde och tom, som de träffades ute på parkeringen. Deras plan var att undersöka verkstaden när den saknade arbetare, de trodde att det skulle hjälpa dem att komma underfund med vad som hände där, kanske att de till och med skulle se något som de annars skulle ha missat.

Hela stället låg tyst och stilla, vilket var väldigt ovanligt och flickan förundrades över tystnaden för varje steg de tog inne på kontoren. Ute i verkstaden var allting om möjligt ännu mer stilla, ännu tystare. Ännu ödsligare. Inte ett ljud hördes, inte en levande själ syntes till.
– Jag vet att du inte tror på mig, viskade flickan fram efter en lång stunds tyst vandring, men jag tror faktiskt att detta har något med den där nissen att göra.
– Jag tror på dig, viskade killen tillbaka, jag tror på dig.
– Gör du, frågade hon förvånat, fortfarande med en låg röst.
– Ja. Jag tror också att jag har sett den. Eller… dem, rättare sagt, svarade han med ett höjt ögonbryn medan han styrde stegen mot lagret.
– Dem…?

Julkalendern 2011 - Del 16

Del 16

När flickan kom till jobbet dagen efter såg hon direkt att något inte stämde. Julgranen i metall, som alltid stod utanför ytterdörren med en ljusslinga i sig, var borta. Hon hörde högljudda röster när hon kom in på kontoret, de skrek på varandra om att situationen var ohållbar men hon kunde inte riktigt koppla ihop vad det hade med den försvunna granen att göra.

Inne på hennes kontor var allting som vanligt och hon ställde fram sin chokladkalender på sin vanliga plats innan hon startade upp datorn och slog sig ner framför den. Det tog inte en lång stund innan någon knackade på hennes dörr och klev över tröskeln innan hon hann säga kom in. Det var chefen, han stirrade på henne med trötta ögon och slog sig efter en stunds tystnad ner på stolen mittemot henne.
– Det händer saker här, sa han efter en lång stund och hon nickade till svar för att visa att hon lyssnade.
– Saker som inte ska hända och arbetarna börjar bli mycket irriterade, fortsatte han och hon nickade igen.
– Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa problemen, jag vet inte ens vad det är för något som skapar problemen, suckade han.
– Okej, sa flickan frågande och vände sig nu helt från datorn till mannen framför sig.
– Och det är där du kommer in, sa han sedan, du är överallt, du ser alla, du ser allting. Du är den enda som kan ta reda på vad det är som händer här!
– Du vill att jag ska leka detektiv, frågade hon misstroget.
– Inte leka, vara. Du ska vara detektiv, svarade chefen.
– Okej…
– Vad du än behöver så fixar jag det. Bara säg!
– Öh… en hjälpreda… kanske, sa hon förvirrat och han nickade.
– Javisst, jag ska gå och hämta någon från verkstaden på en gång, svarade han innan han reste sig upp och lämnade hennes kontor med bestämda steg och smällde igen dörren hårt bakom sig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0