The Hunger games

Den som inte har läst eller sett filmen The Hunger games och fortfarande vill bli överraskade när de läser/ser den ska nog inte läsa denna texten för den är full, jag upprepar smockfull, av spoilers! Här kommer mitt megalånga rant-inlägg om vad jag tycker och tänker om filmversionen av The Hunger games;

Känner att jag behöver snacka av mig lite om The Hunger games, trots att det har gått 24 timmar sedan jag såg filmen kan jag fortfarande inte bestämma mig vad jag känner för den. I ena stunden älskar jag den och vill se den igen, men i nästa hatar jag den totalt för att det inte alls levde upp till mina förväntningar. Det trodde jag dock inte att den skulle göra ändå, eftersom jag hade så höga tankar om den redan en månad innan den skulle gå upp på bio. Anyway, när jag och Josse lämnade bion igår kom vi fram till att filmen egentligen inte var dålig. Inte alls. Den var faktiskt bra, men… den var inte lika bra som boken. Det brukar visserligen inte filmerna vara, men jag hade faktiskt förväntat mig även det, att filmen för en gångs skull skulle leva upp till boken eftersom alla skådespelare snackade om hur mycket de jobbat för att göra filmen så lik boken som möjligt. Tyvärr lyckades de inte riktigt på den punkten och det gör ont i mitt hjärta. För det var inte de stora sakerna de gjorde fel på (eller jo, det fanns två stora saker som kraschade totalt) men mest av allt var det detaljerna. De där små fula detaljerna som de lika gärna kunde kopiera rakt av från boken men som de ändå ville göra om av någon dum anledning. Som när Marvel spetsat Rue på sitt spjut och Katniss skjuter honom i bröstet med en pil och han dör direkt, medan hon i boken skjuter honom i halsen och han drar ut pilen och kvävs på sitt eget blod. Eller i slutet av spelen när, i boken, Cato kommer springande ut från skogen och skriker ”run” till Katniss och Peeta som står mitt på sandplätten mellan ymningshornet och sjön och de ser de enorma vargarna som jagar honom, men i filmen är de inne i skogen och blir jagade av hundar (!) och förföljs av Cato som också blir jagad. Eller att de där hundarna, som i boken är enorma muttvargar som kan gå på bakbenen och röra sig som en människa lika väl som de kan springa som snabba kattdjur, alla har päls som en utav de döda spelarnas hår och bär ett halsband med de döda spelarnas distriktsnummer medan hundarna (!) i boken är fula, inte alls skräckinjagande och alla ser precis likadana ut.

Det som är så otroligt svårt för mig att förstå, är alla de som sett filmen och säger ”de har verkligen fångat boken! Så jäkla perfekt! Allting var helt perfekt och precis som det var i boken”, för det är inte sant. De har inte fångat boken, har du ens läst boken ordentligt? Det är totalt frivilligt att läsa denna texten, så om ni känner att orden ”nu ska jag dra upp allting som var fel med filmen” är irriterande, så sluta läsa nu.

Vi börjar från början med det mest uppenbara, det jag och Josse höjde på ögonbrynen på ungefär åtta minuter in i filmen. Härmskrikebroschen. I boken får Katniss den av borgmästarens dotter som råkar vara Katniss kompis, precis efter slåttern då Katniss har en timme på sig i Rättens hus att ta emot besök innan hon skickas till Huvudstaden. I filmen dock, får Katniss broschen när hon är på Hällen av vad jag misstänker var Flottiga Sae, hon ger den sedan till sin syster och säger något i stil med ”Inget ont kommer hända dig när du bär den”. När Katniss sedan anmäler sig frivillig till Hungerspelen ger Prim, systern, tillbaka broschen till Katniss och säger samma mening till henne. Fel. Och ni kanske inte förstår hur fel det är, men det är fel. Riktigt fel. Riktigt, riktigt fel. Speciellt eftersom broschen kommer bli bilden för revolutionen. Speciellt eftersom Katniss och borgmästarens dotter var vänner och de totalt kapade bort henne. Speciellt eftersom borgmästarens dotter kommer dö och Katniss kommer bära broschen genom alla tre böckerna.

Fel nummer två, de tog aldrig med Haymitch som föll ner från scenen på slåttern, den saken som alla i alla distrikt skulle skratta åt under dagen och också en utav mina favoritsaker. Fel. De kapade en del på vägen mellan Rättens hus och tåget efter slåttern, men det var rätt okej ändå. Dock kortade de ner tågresan rätt rejält och ändrade en mängd repliker, Katniss satt visserligen sin kniv mellan fingrarna på Haymitch, men hon kastade aldrig den mot väggen och Haymitch sa inte det perfekta ”Har jag fått två kämpar i år?”. Inte lovade han heller att han skulle sluta dricka och försöka hjälpa dem om de verkligen kämpade hårt. Väl i Huvudstaden speedade de upp allting i en sådan fart att jag knappt hängde med över huvud taget (och det kommer från någon som läst boken två gånger). De presenterade inte stylisterna, vilket hade tagit dem fem sekunder att filma och det är riktigt synd att de hoppade över en sådan ful liten grej när 1. Katniss verkligen gillar dem och 2. De återkommer i ALLA tre böckerna och hur i hela världen ska folk som inte läst boken komma ihåg att det är samma personer om de inte får något namn? Cinna var också flyktig och det gillade jag inte eftersom han är en underbar karaktär. Invigningsceremonin var helt okej, men jag hade velat se lite mer från alla vagnarna, de flesta gled bara förbi så snabbt att jag inte hann uppfatta någonting från de som stod i dem. Sedan hoppade de över att Katniss och Peeta bestämmer sig för att få gemensam vägledning av Haymitch före spelen, något som också var viktigt eftersom spelarna bestämmer det själva och dagen före spelen säger Haymitch, i filmen, att ”Peeta numera vill bli vägledd ensam”. Smart drag. Om tittarna hade vetat att de blev handledda tillsammans innan! Dessutom var hela tärningscentergrejen extremt snabbspolad och de kapade av en hel del, även på den enskilda uppvisningen för spelledarna (har också för mig att Katniss var den sista att gå in, inte Peeta, som de visade i filmen. Fel. Hur svårt hade det varit att göra rätt?) men det gjorde ändå inte så jättemycket. Vid de personliga intervjuerna var det mesta helt okej (förutom det faktiskt att Katniss klänning inte skulle börja brinna, det gör den inte förens i den andra boken!!!) men jag hade velat se fler intervjuer, typ med Marvel och Thresh. Och mer av Rue! Och så gjorde de fel när Katniss och Peeta satt uppe under natten och snackade. Irriterande, irriterande.

Men sedan, när de slutligen stod i deras små rum under arenan och förberedde sig kom en massa fel i fruktansvärt snabb takt; i boken gav Cinna Katniss hennes kläder, hon klädde på sig och han berättade vad han trodde om förhållandena på arenan genom att känna på plaggens material, i boken var hon redan färdigklädd. De satt ner tillsammans på en bänk och pratade inte precis innan spelen började, i filmen stod de bara bredvid varandra några få sekunder. Allting vid ymningshornet sedan, när tävlingen väl började, var rätt okej dock, förutom delen där Katniss får tag i väskan och den där killen som också vill ha väskan dör. I boken spyr han blod i hennes ansikte och faller död ner på marken medan Katniss springer mot skogen, men i filmen trillar han bara ihop utan att man riktigt vet vad som hänt. De kapade också Haymitch underbara replik från tåget där de frågade efter tips och han svarade ”Run.” med ett fylleskratt och samma replik återkom i boken precis innan de lämnade träningscentret. Hatar att de tog bort det. Istället fyllde de i det med ett ”jag tror verkligen du kan klara detta” från Haymitch. FEL!

Även omgivningen på arenan ser helt fel ut, i boken fanns det en sjö mittemellan en enorm skog och ett otroligt stort fält. I filmen var ymningshornet helt omgivet av skog. Fel, fel, fel. De visade inte att Katniss blev uttorkad och höll på att dö av törst under tävlingens första dag, det var en hel bunt andra detaljer som var helt fel i det som följde, bland annat Katniss brännskada där hela hennes ena vad blev riktigt illa bränd, hennes händer, halva hennes fläta samt nederdelen av jackan förstördes. I filmen hade hon bara ett fem centimeter långt brännsår högt upp på låret. Rues död var fel, Marvels död också, men det har jag ju redan nämnt. Det stör mig som satan att man aldrig får veta att det var Cato som skar Peeta i benet och att han inte sa ”Har du kommit för att göra slut på mig sötnos?” när han låg bland all mossa, utan istället bara tog tag om hennes ben, fick mig nästan att lyfta från stolen av irritation. Grottscenen är också riktigt nerklippt, på mer än bara ett sätt, att Peeta aldrig fick sömnsirap utan bara sov helt vanligt när Katniss gick till festmåltiden var också fel. Att väskorna på festmåltiden var i samma storlek istället för olika som de var i boken var också fel (hur svårt hade det varit och ha olika väskor i olika storlekar?) och att Thresh dödade Clove genom att slå henne i väggen på ymningshornet istället för att kasta en stenbumling i skallen på henne var också fel. Att han säger ”bara för denna gången 12” utan att veta om det var Katniss som dödade Rue eller som begravde henne var fel. Att Clove dog direkt istället för att ha Cato bredvid sig innan hennes hjärta slutade slå var också fel. Att man inte fick se Cato jaga Thresh mot delen av arenan där det stora fältet var, fel, fel, fel. Delen där Rävflickan dör hade kunnat göras snyggare, men den var rätt okej, fast de skulle ju kunnat plocka in ett ”hon stal så lite mat att det inte syntes men tillräckligt för att överleva” så att folk hade fattat vad hon höll på med. Delen med hundarna har jag ju redan listat som en fulful grej att göra fel på, att sedan Cato trillade ner bland hundarna från ymningshornet och direkt började skrika ”hjälp! Hjälp mig snälla jag ber!” istället för att bli insläpad i själva ymningshornet och ligga där skrikande i åtta timmar, som det utspelade sig i boken, och att Katniss i filmen dödade honom efter två sekunder och ja, inte åtta timmar, var också så jäkla fel. Sedan snabbspolade de slutet (ville ha mer av slutintervjun och jag ville att Haymitch skulle krama Katniss som han gjorde i boken och viska i hennes öra vad som var fel. Kanske till och med se henne på sjukhuset, men det fick man inte se en skymt av, inte heller fick man se stylisterna igen). Och sen kom slutet. Slutet där Seneca Crane dör, något man i litteraturen inte får reda på förens i den andra boken, när de kapar hela det apviktiga slutet och totalt hoppar över hela ”Katniss älskar egentligen inte Peeta och de är inte ett riktigt par som alla, inklusive Peeta själv, trodde och hon behöver tid på sig att reda ut sina tankar i ensamhet” om pretty much är början på bok två. Istället nöjer de sig med ett ”What do we do when we get home?” och ett “We try to forget” och så avslutar de allting med att de står framför distrikt 12 och håller handen.

Nu har jag rabblat upp så många fel jag kan komma på just nu, men jag är säker på att jag har missat en sju, åtta stycken saker till. Bland annat Peetas replik när de äter middag i träningscentret några dagar innan spelen börjar och de ändrar om repliken, trots att de lika gärna kunde behållit den exakt som den är i boken. Det är sådana saker som får mig att tänka, varför ändrar ni saker när det inte kostar er ett dugg att behålla allting som det var i boken? Det är bara irriterande att de har förstört boken genom att ändra på detaljerna. Detaljerna är ju allting!

Men nog fick de in en hel del bra saker trots allt, Katniss ”tänker inte högt” genom filmen, istället får man se glimtar från vad som händer i distrikt 12, bland publiken i Huvudstaden, Haymitch reaktioner och så gör de det klockrena och börjar redan nu bygga upp till revolutionen i distrikt 11. Det var snyggt gjort! Även skådespelarna var helt perfekta! Helt perfekta! Ingen såg ut som jag föreställt mig (men det gör de aldrig. Dock ser president Snow mer ut som en gosig tomtefarbror än en elak president som gillar att mörda barn) men de levde ändå in sig riktigt fint i sina roller! Peeta var helt perfekt, helt perfekt! Även Cato gillade jag, speciellt delen innan han dog, då man verkligen fick lära känna honom på ett sätt som man inte gjorde i boken (där de la till lite extra repliker, men det blev faktiskt bra denna gången!) och man fick en djupare förståelse för honom. Jag gillade även Clove och Glimmer måste jag säga, och Rue! Så skådespelarna har jag absolut inget att klaga på, de var perfekta! Enastående! Helt underbara!

Slutligen ska jag bara trycka ner faktumet att boken är blodig och brutal, men filmen är det 11-årsgräns på och därför är den inte alls lika blodig. Oftast fick man inte se den döendes ansikte, aldrig mer än en snabb svepning med kameran över såret, nästan inget blod, nästan inga döda kroppar över huvud taget. Vilket är konstigt eftersom hela alltet handlar om att 23 människor ska dö och en överlever. Så jag förstår inte riktigt… och så skulle jag vilja säga att det nog är svårt för en som inte läst boken att förstå, helt förstå, filmen. För det var delar som, när jag själv såg det, tänkte ”Detta hade jag inte förstått om jag inte läst boken” och det är inte direkt något positivt får jag ju säga. Jag tycker att jo, trots att de hade nästan två och en halv timme på sig att skapa en perfekt film så var det så mycket med att alla scener var i speed fart och det var svårt att hänga med, svårt att veta var man skulle lägga blicken någonstans. Tio minuter till, tjugo kanske, och de hade kunnat ta filmen lite saktare och få med lite mer av de där små detaljerna som de ändrade på.

Nu, efter 2394 ord tror ni säkert att jag kommer säga att jag tycker att filmen är helkass, men det gör jag inte. Jag gillar den ändå på något sätt, för den, precis som boken, har någonting. Men de har ändrat lita för mycket i den för att jag ska kunna älska den och skrika som alla andra gör, om hur underbar den är och hur lik boken den är, för det stämmer inte. Inte på långa vägar. I vilket fall som helst hade jag faktiskt kunnat tänka mig att se den ytterligare en gång på bio, kanske om en vecka eller två, när jag hunnit gå igenom alla tankar och känslor, tänka över de olika scenerna i filmen som jag störde mig på eller tyckte om och sedan kunna njuta av att se den ytterligare en gång. För den var bra, det var den. Bättre än många böcker omgjorda till filmer. Och det betyder egentligen bara en sak, om filmen kan vara bra efter så många missar; boken är helt perfekt. Helt perfekt.


Skönheten & Odjuret

I fredags kväll begav jag mig till teatern för att se den senaste uppsättningen av Emil Sigfridsson, Skönheten & Odjuret. Inte första gången jag är där och ser en musikal, jag har faktiskt både sett Tarzan och Rent tidigare. Fast Skönheten & Odjuret var definitivt den bästa. Jag blev förvånad över hur väl de lyckades återskapa både den ena och andra scenen ur filmen, med tanke på att platsen på scenen i sig själv inte är så stor (borde ju jag veta som faktiskt varit där uppe och haft en fotosession). Någon av de allra bästa scenenerna var helt klart scenen där Skönheten precis kommit till det förtrollade slottet och ska få mat, när tallrikarna dansar och Lumière sjunger. Han var nog också den bästa skådespelaren, mannen i Lumières roll. Fast Cogsworth och Mrs Potts var ganska underbara dem också. Och så kan jag meddela, ur en fotografs synvinkel, att det fanns tiotusen olika ögonblick jag hade velat fånga med min kamera. 
En mycket välgjord musikal helt enkelt och jag förvånades lite över att se hur bra de lyckats med scenkläderna dessutom, Cogsworth hade visare på näsan, Mrs Potts såg ut som en tekanna med världens största kjol, Lumières ljus brann och man kunde faktiskt plocka kläder ur människan som förvandlats till en garderob. Det enda som egentligen störde mig lite (och kalla mig inte ytlig för jag tror fler kände som jag) var att Odjuret faktiskt inte blev sådär otroligt, fantastiskt, glittrande och helt underbart snygg när han förvandlades, som han blev i filmen.  Eller ja, inte för att den tecknade prinsen i filmen heller är så snygg, men ni förstår nog hur jag menar. Det var i alla fall den största besvikelsen, annars var hela musikalen tipptopp. Den var faktiskt så bra att publiken säkert applåderade i åtta raka minuter, fick skådespelarna att sjunga en extra truddelutt och sedan, som om det inte vore nog, ställde sig alla åskådare upp och fortsatte klappa händerna för det där magiska skådespeleriet som just utspelat sig på scenen, mitt framför våra ögon. 



"Bli vår gäst". Bild @ Kristianstadsbladet.se


DET DÄR ÄR MIN PLATS!

När man var liten och gick i miniskolan, då brukade ju lärarna placera ut eleverna efter hur de tyckte att man borde sitta. De sa till en, de satt små namskyltar på borden och stolarna, allt för att man skulle befinna sig just där de hade satt en elev. Ju äldre eleverna blev desto mer fick de att säga till om och tillslut existerade inte namskyltar och tvingade placeringar längre. Man hittade en egen plats och satt sig med de människorna man helst hade runt sig och så förflöt lektionerna på.
Men det finns ändå ett schema som säger vilka klassrum man ska vara i, vilket också betyder att man är i samma klassrum på skolan, samma timme på samma dag varje vecka. Och då blir det faktiskt så, att en viss utplacering av eleverna sker, helt av sig själv. Brukar det inte vara så att du sitter på samma plats när du är i just det klassrummet, för att det har blivit en vana? Nu får du själv välja vem du ska sitta med, men också var du ska sätta dig. Och när man väl har hittat en favoritplats, då är det svårt att byta ut den. Man vill nästan inte riktigt prata om det, de bara är så, den eleven sitter på den platsen och så är det med det. End of discussion. Men den senaste tiden är det en i min klass, som alltid tar min och Josses plats, i mattesalen, i svenska/engelska/religionssalen, mediekunskapssalen och inte minst idag, när hon snuvade oss på vår plats i den andra engelskasalen. Och hur vuxen man än vill vara och uppträda, hur cool man ändå vill känna sig när man vet att man inte behöver följa vad läraren tvingar en till, hur bra man än känner sig, så blir man ändå galet irriterad när något sådant händer. För let's face it peeps, det ÄR min plats!

Japankatastrofen

Som de flesta vet så råkade ju Japan ut för en riktigt hemsk jordbävning och tsunamivåg i fredags. Jag hörde om det redan på radion vid sju på fredagsmorgonen och i skolan på eftermiddagen såg vi på videoklipp där det visades vad som hade hänt. Och jag tycker det är fruktansvärt, på alla sätt. Det är alltid hemskt när något sådant här händer, orkaner i USA, jordbävningen i Haiti förra året, tsunamikatastrofen i Thailand 2004, ja, listan kan göras lång på naturkatastrofer som drabbat jorden genom alla tider. Egentligen vet nog alla människor om att det för eller senare kommer hända något sådant, men vet bara inte riktigt var på jorden nästa katastrof kommer inträffa. På ett sätt kan man ju säga att vi borde vara förberedda, eftersom det bara är en tidsfråga, på ett annat så är det bättre att säga "vi borde vara mer förberedda än vad vi varit tidigare". Ja, det finns många sätt att se på saken och det är givetvis fruktansvärt att det har hänt. Men om man ska se något positivt i det här (för det finns alltid något positivt, även i de allra mörkaste och mest negativa sakerna som hänt) så är det väl att man kan se hur fint det är när hela världen försöker hjälpa de människor som råkat ut för dessa hemskheter. Ända sedan jag loggade in på twitter i fredagseftermiddag har #prayforjapan legat högt upp på listan bland TT, tillsammans med #japan och från och med igår, även #pearl harbor. Det sistnämnda är hela orsaken till att jag ens skriver om detta. Jag loggade in på facebook för en stund sedan och såg hur några hade reagerat på människor som jämför Japans naturkatastrof i fredags, med deras anfall mot Pearl Harbor. Jag, som snubblade över allt detta redan för tjugofyra timmar sedan har haft en bra stund på mig att tänka igen om allt detta. Är det verkligen karma som gjort att Japan varit med om en sådan fruktansvärd katastrof, på grund av det de gjorde mot USA och Pearl Harbor, för över sjuttio år sedan? Jag skulle säga nej. Varför i hela världen skulle Japan straffas så pass sent som nu, för något deras förfäder gjorde mot en helt annan generation amerikanare i mitten på det förra århundradet? Det är ju som om jag skulle mörda en klasskompis idag och sedan skulle mina barnbarn hamna i fängelse för mordet om femtio år. Jag skulle tro att många av dem som var med i anfallet mot Pearl Harbor inte längre lever och därigenom inte heller kan ”straffas” längre. Nu ska jag inte babbla på i all evighet om en massa fakta som ni kanske inte bryr er om, jag vill mest pointera att säga att Japan har fått sin karma för deras attack mot Pearl Harbor bara är en enda stor, idiotisk tanke. För den människa som verkligen tror det, jag undrar om denne känner till om atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. För viss är det fruktansvärt att över 2400 amerikaner dog i attacken mot Pearl Harbor, men gav de inte igen när de bombade de ovannämnda städerna och dödade över 200 000 människor, eller borde Japan fortfarande lida för det deras förfäder gjorde den där dagen i december för över sjuttio år sedan?


Mina personliga tankar och åsikter, tycker du något annat är det upp till dig men det är så här jag ser på saken i alla fall.



Valentines day

Idag är det ju, som de flesta säker vet, alla hjärtans dag. Det finns mycket tjafs om denna dagen, att det inte är en riktig högtidsdag utan bara ett kommersiellt hippohittpå för affärerna att tjäna lite extra pengar. Kanske är det så, men även om det är sant vet jag många som blir deprimerade på just denna dag på grund av att de inte får varken blommor eller godis. Då är det lätt att trösta sig med att det är ett kommerisellt påhitt för att just tjäna lite extra på alla hopplösa romantiker. Finns nog en viss poäng i det, också i orden som så ofta uttalas just vid denna tiden på året; "Man behöver ju inte en speciell dag för att visa att man tycker om någon". Men tänk om det är så? Hur ofta får du en present av din mamma, en liten muffins av din kompis i skolan eller blommor av någon som tycker om dig? Inte särskilt ofta huh? Kanske behövs det faktiskt en alldeles speciell dag där man visar någon att man uppskattar denne? En dag då alla är lite extra snälla mot varandra bara för att man inte har någon tid att vara det under andra dagar i våra stressiga liv.

Något som bara händer då och då

Det är ju något speciellt med turneringar av alla olika slag, fotboll, handboll, längdskidor, simning, EM, VM och OS. Jag är en sådan människa som inte riktigt bryr mig om att följa ligor i diverse sporter, men just när det är mästerskap på gång, då kommer den där lilla sportälskaren inom mig, ut och jag brukar följa både det ena och det andra. OS är bland det allra roligaste, speciellt vinter OS. Friidrott är också något som roar mig, simning och alpint är inte helt fel att se på heller. Fotboll följer jag också, men jag brukar hoppa över gruppspelen för de intresserar mig inte särskilt mycket. Och så var det då handbolls VM i Sverige. Jag har inte följt det särskilt mycket, inte riktigt brytt mig men uppmärksammat det de dagar jag gått bort till Maxi och passerat den stora pappdockan som hänger på ett träd en bit från Rese, en avbild av den svenske målvakten. Jag har sett de små handbolls VM flaggorna som fladdrade på de gröna stadsbussarna som kör runt och jag såg en utpimpad tysk bild köra i fullt fart mot arenan en kväll. Men mer än så har det inte varit. Jag har läst om Sveriges vinster i tidningen och lett innan jag lagt bort den och fortsatt med mitt. Men så hörde jag att Sverige skulle möta Danmark och jag, som ser mig själv som lite av en dansk, blev genast intresserad. Var det någon match som skulle ses, ja då var det ju den. Så där satt jag och följde, såg hur Sverige förlorade och kom plötsligt på varför jag brukar följa mästerskap. På fredagen blev det semifinaler och Sveriges såg jag just för att det var Sverige. Danmarks såg jag på grund av två anledningar, först och främst att det var Danmark och att ja som tidigare nämnt har en liten kärlek till landet, men också för att matchen spelades i Kristianstad. Och den matchen var helt galen på alla sätt och vis, för stödet som dansklaget hade från läktaren kunde inte riktigt mäta sig med de få spanjorer som fanns på plats, jag var inte där själv men jag är ganska säker på att taket faktiskt höll på att lyfta. På riktigt. 
Bronsmatchen ville jag inte se av den enkla anledning att jag brukar få för mig att lag förlorar bara för att jag tittar på matchen. Lite konstigt kanske, men jag avstod i alla fall, inte för att det gjorde någon nytta, Sverige förlorade ju ändå. Och sen blev det final. Och vilken final. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt, det var gula kort, utvisningar och straffar, ett Danmark som gjorde mål två sekunder innan matchen tog slut och så blev det en förlängning på alltihopa. Nu ska jag inte göra något evighetslångt inlägg fullt med sport som om jag vore någon jäkla kommentator, för det är jag inte. Men just i mästerskapstider intresserar sånt här mig och jag skrattade ironiskt när finalen sparkades i gång och strömmen gick efter trettio sekunder. Något som lyckades hända mig under VM finalen i fotboll i somras, också.

Det där med identiteten

Ja, ibland kan det vara ganska svårt att veta. Vem är jag egentligen? Man känner ju sig själv till den grad att man vet vilken rätt som är ens favorit och vilket band man bär lite närmare sitt hjärta, vad man gillar att göra på sin fritid och vad man vill bli när man vuxit upp. Ja, livet är knepigt ibland men är det något man vet så är det ju vem man själv är. Var man bor och var man drömmer om att bo, med vem man bor med och vem man drömmer om att leva resten av sitt liv med. Men så ibland finns det ju vissa problem som gör en lite konfunderad. Man har ett syskon som på pappret är mitt men i verkligheten bara är luft, man har familjemedlemmar som inte bryr sig om ens eget bästa eller vänner som ständigt sviker en. Saker som gör att man blir lite vilsen i livet. Eller problemet, där man inte riktigt vet var man bor eller var man hör hemma. Man kanske trivs i sin hemstad, men inte i sitt hemland. Man kanske känner mer samhörighet med ett annat land än sitt eget och det gör att man blir lite snurrig i knoppen.
Jag till hör nog den kategorien ändå, den som inte riktigt vet var hon hör hemma. Självklart är Kristianstad mitt hem och Sverige landet där jag bor. Men som Kristianstadsbo är jag också något annat, jag är en skåning. Och som skåning är man genast halvdansk. Så jag gick från att vara Milla - svensken, till Milla - skåning och halvdansk. Nu är det också fyrahundra år sedan Skåne tillhörde Danmark, men för mig förändrar det ingenting. Jag gillar Danmark och jag känner mig hemma när jag kommer dit, på något märkligt sätt. Kanske just för att en bit av mig tillhör landet och har alltid gjort det. Ni får säga vad ni vill, men det är så här jag ser på saken. Och för att vara helt ärlig, så danskare än Kristianstad kan ju faktiskt inte en svensk stad bli, eller hur? Läste en artikel i Kristianstadsbladet som handlade just om detta och jag log när jag gjorde det för att det kändes så väldigt sant. Kristianstad, en liten bit av Danmark, i Sverige.

Känner ni också att ni inte riktigt hör hemma i den stad eller det land ni föddes in i? Eller är det bara jag som återigen inte är som alla andra?

Det här med irritationen

Har inte skrivit i denna kategorin på länge nu, har jag upptäckt. Funderat fram och tillbaka på ett ämne som jag velat dela med mig av men inte kommit på något och sedan bara glömt bort allting för en stund igen. Idag kom jag på ett ämne och idag insåg jag också att man inte ska tvinga fram ämnen på ett sådant sätt som jag försökt göra, man ska bara låta det komma. Djupa saker, saker som irriterar en eller gör en glad. Idag, helt klart något som irriterar mig. Covers. Irriterar mig till döden. Visst finns det en hel del bra covers och vissa av dem är till och med bättre än originalen, det säger ju en hel del. Men så finns det också de låtarna som får mig lite illamående och i ett smärre behov av att springa upp på toaletten och spy. För att de är så dåliga. För att de totalt förstör originallåtarna. För att de för alltid har förändrat min syn på originallåten och nu kommer jag antagligen aldrig mer kunna lyssna på den utan att tänka på den hemska covern. Ska ni göra en cover så gör det bra då, eller skit i det över huvud taget! Det var allt jag ville ha sagt.

That hate you feel when you look at something you don't what to be close to

Ibland älskar jag Kristianstad. Världens vackraste stad. Min stad. Den skimrar och glittrar i solens strålar, hela staden är grön av nyutslagna löv, gnistrar vit av den nyss fallna snön eller dimman som ligger tätt kring husen. Morgonsolen som pressar sig igenom molntäcket och får hela staden att lysa rosa. Finns det något vackrare? Nej, nej jag tror faktiskt inte det. Att gå vid stranden i Åhus, längs bryggan eller i skogen. De små kullerstensgatorna inne i city, sitta på den lilla stationen eller hänga i Tivoliparken. Ja, livet i Kristianstad är rätt bra. 
Men idag, när jag åkte med bussen på vägen hem och allt var gråmulet, vilket jag i vanliga fall älskar, men idag, nej idag var det bara fel. Det var så där äckligt blött och äckliga löv som klistrade fast sig på gatan och allting var äckligt. Jag mådde illa när jag åkte igenom staden och ville bara bort, bort, bort, bort. Långt iväg, långt härifrån. Drömde mig iväg när jag lyssnade på Panik, drömde mig långt bort till fjärran länder. Steg av bussen och allt var som vanligt. I den vanliga byn i den vanliga bilen med mamma tillbaka till det vanliga huset och återigen slog det mig att nej, ett sånt här liv vill jag inte leva.

Har du någonsin känt en viss avsky mot ditt hem?

12 augusti

"Erinnerungen sind für Menschen, die keine Perspektive haben." - Minnen är till för människor som inte har någon framtid. Stämmer till viss del, men jag har spenderat denna dagen med att se över och tänka igenom gamla minnen från Fristorptiden. Det måste ha varit den bästa tiden under hela högstadiet, jag var verkligen lycklig där. Och det kändes bra att se tillbaka på saker vi gjort och sagt. Saker som hänt och som jag önskat hänt, ja ni vet. Och jag kom fram till att minnen i sig är till för att se tillbaka på och minnas med glädje och sorg, och framtiden är till för att skapa så fina minnen att man vill minnas dem. Jag tror nog ni vet hur jag menar, det var i alla fall det jag har gjort idag. 

Der untergang

Finns det saker som berör er så djupt att ni får svårt att andas? Saker som ni verkligen sätter in er med hela ert hjärta för att förstå, men ni får ändå ingen klarhet? Finns det saker som är så hemska att ni inte ens har drömt mardrömmar om, men de har ändå hänt? Finns det saker som är så fruktansvärda att det gör ont i hjärtat? Saker som är så obehagliga men ni kan ändå inte sluta tänkta på dem? Historier ni tvingar er igenom för att inte glömma? För att inte världen ska glömma?

Det finns så mycket jag skulle kunna säga, men inget täcker det jag känner just nu. Överväldigad och med en tjock klump i halsen. Hur kunde dessa saker hända? Och hur kan folk skratta åt dem, ljuga om dem och låtsas som bevisen inte finns? Det är en fruktansvärd värld vi föds in i, och sedan dör vi.

Vi ska mönstra till ett krig

Detta är ett sånt där inlägg som jag bara vill skriva för att ha det, så om ni inte vill läsa så är det helt fine - men då kan ni sluta på en gång. Antagligen kommer detta dessutom tråka ut en hel del, men det bryr jag mig faktiskt inte om.



För några dagar sedan satt jag och Alexandra och pratade, vi snackade om militärer och varför man egentligen var facsinerad av dem. Vi kom fram till att det kanske var för att det krävs så mycket mod för att vilja försvara sitt land i ett krig. För inte allt så länge sedan pratade vi om detta i skolan och det var nog inte en enda i min klass som kunde tänka sig att dö för Sverige.
Så för mig är lumpen och hela värnpliktsgrejen ganska stor egentligen, det drar mig ofta tillbaka till tankar om hur livet var under andra världskriget. Dessutom är det ju rätt "coolt", antagligen mest för att jag förvånas över hur starka vissa människor är. Jag hade aldrig klarat av att gå in i ett krig och när man gör lumpen måste man ändå tänka så. För vem vet när det blir krig liksom?

Därför har dagarna med militären här omkring varit... ja mysig på ett sätt faktiskt. Så väldigt verklig, men samtidigt overklig, så långt borta helt enkelt. För är det något en svensk inte är van vid, ja då är det soldater. Och det har de funnits överallt här i Kristianstad. Det är nästan så jag har känt mig som en liten magnet, var jag än har tittat så har de varit runt mig. Kanske för att jag just såg efter dem och ja, jag klagar ju faktiskt inte heller. Som sagt, det var ganska tryggt att ha de där tre soldaterna sovandes längre ner på marken. Visserligen lite läskigt med beväpnade män i stridsvagnar utanför köksfönstret när jag fredligt åt mina pannkakor, men det var ganska kul på något sätt. Så ovanligt, så skrattretande. Och att jag under hela perioden ville fota någon av soldaterna och att jag sedan fick göra det, nästintill utanför min dörr också - det var nog höjdpunkten på allt. Och trots det hände det väldigt mycket; Vinkande militärer, spionerande larvföttsbilar, fallskärmshopapre & Herculesplan ovanför huset, fiender i trädgården och jag där, mitt In the line of fire. Då tog trots allt min gullige soldatkompis priset och att de tutade när de körde iväg, ja de kommer jag skratta åt ända till jul ♥












Vad hände egentligen?

När klockan närmade sig halv åtta drog jag mig mot tv', för att se några sändningar från OS. Först var det både damernas och herrarnas sprint och efter det kördes det störtlopp på en kanal och en curlingmatch på en annan. Måste ju säga att detta OS'et har varit ganska värdelöst eftersom ingenting verkar funka ordentligt. Men vad kunde man tro när det hela sparkades igång med att en man dog på träningen timmarna för invigningen och att det ena benet som skulle fällas upp från marken inte fungerade under själva invigningen. Efter det har det bara kommit miss efter miss, de lät folk starta före vad de skulle på jaktstaren för damer, de lät inte de alpina damerna få köra ett helt föråk innan störtoppet vilket slutade med att fem eller sex körde ur eller helt enkelt gav upp. En av dessa var tyvärr Anja Persson och frågan är om hon kommer kunna tävla något under de andra loppen i detta OS'et?

Man tycker ju faktiskt att de borde vara mer förberedda, ha bättre skydd så inte folk kör och skadar sig (det hände på sprinten, stackarn åkte ner bland trädgrenar och landade i en å) och helt enkelt är mer på gång. För det är ju ändå ett olympsikt spel på tvåtusen-talet vi snackar om. Var är tekniken?

Det här med namn

Något jag har funderat över är det här med namn. Inte vanliga namn då, som Peter, Måns eller Isabelle, nej, det är helt okej. Det jag menar är folk som vill bli kända och använder namn som är lika eller ibland nästan identiska med ett ursprungligt namn. Där kan jag känna "Har du inte mer fantasi än så?". Till exempel den här webbsidan, Cocoo, den stör jag mig alldeles speciellt på. Säljer smycken av olika sorter gör den och namnet kan ju tyckas vara lite bekant - antagligen kommer insiprationen från Coco Chanel, den franska designern som satt signaturparfymer på kartan. Jag kan ju faktiskt känna att det är helt fel, varför ett namn som redan är så känt, bara för att man kanske får mer uppmärksamhet av ett liknande namn? Jag kan inte alls komma på varför faktiskt, är det inte coolare att ha ett eget namn som kännetecken. Men visst hade det varit rätt häftigt att heta Coco Chanel, det kan jag inte sticka under stolen med.

Avatar

Det var den filmen jag och Madde åkte för att se.



De första minutrarna verkade de vara konstig, så väldigt avlägsen och inte ett dugg verklig. Men ju längre filmen fick, dessto mer förälskad blev jag i den. Den förmedlar ett budskap som i vår tid, inte är svårt att tolka, den var otroligt rasistisk på ett undangömt, väl dolt sätt.
Allting handlar om det mänskliga folket som har hittat en planet - Pandora, där de ska ta infödingarnas naturresurser och sälja på jorden. Men för att de ska kunna göra det måste de skicka ner några av sina egna män i befolningen - Na'vi som de kallades. Till varje perosn som skulle ner i djuglen skapades en avatar, en blandning av den enskilda människans dna och infödingarna. Resultatet blev att människan klev in i en kopia av infödingarnas kropp. Deras jobb var att vinna infödingarnas förtroende men det blev helt tvärt om. För att kunna vinna deras förtroende behövde de lära sig förstå hur folket levde och när de väl gjorde de, då förstod de inte själva varför de ville vara människor. Varför de ville förstöra en sådan vacker värld.
Något väldigt vackert som var stommen för hela filmen, var infödingarnas sätt att se på deras värld, de levde ungefär på samma sätt som oss människor. De såg upp till någon, som vi ser upp till Gud eller någonting annat. Det de såg upp på, var det som skyddade dem, en kraft de tillbad och levde för.
Det rasistiska i filmen var att människorna trodde att de skulle kunna kliva rakt in i ett land som inte tillhörde dem, och ta precis vad de ville, göra precis vad de ville mot ett folk som aldrig har gjort dem något illa. De rasistiska var att människorna gjorde allt i sin makt för att få varan de var ute efter; även om de betydde att de var tvugna att döda en helt folkslag, en hel ras.



Det handlar om att lära sig förstå
det handlar om att lära sig att älska

Coco avant Chanel

Har nyss kommit hem från bion och ja, vi såg Coco avant Chanel (Coco - livet före Chanel). Jag hade inga förväntningar alls och visste inte mer om filmen än vad titlen avslöjade. Men den var faktiskt väldigt bra! Om man gillar gammaldags, lite feministiska filmer. Handlar helt enkelt om Gabrielle Chanel (Coco) och hur hon växte upp och blev en världsberömd designer. Filmen var väldigt vackert filmad och budskapet var fint. Vissa scener var dock väldigt förutfattade och det faktum att det satt två stycken bredvid mig som snackade hela tiden, det är ju en annan historia!
Men över lag var det en underbar fin och franskan var så vacker. Ingen jag kommer se igen på bio men definitivt en jag rekomenderar. Och hennes stil var okanderlig! Så underbara kläder! ♥


Atonement

Jag kände för att se en film och jag satt en stund och funderade på vilken jag skulle välja. Jag gick igenom en massa filmer, började se på någon, den var inte bra, den var inte bra, valde ny, stannade upp och tänkte efter. Det slutade med att jag startade Atonement - eller Försoning som den heter på svenska. Jag har länge velat se den, bara inte haft ork, tid eller ja, ni vet hur det är. Men idag tog jag mig tid och nu är jag kluven. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka. Budskapet var tydligt - två systrar och en man. Ett missförstånd och så mycket sorg. Den äldsta systern och mannen är kära i varandra men han hamnar i fängelse för ett brott han inte begått och förs sedan till Frankrike i armén under andra världskriget.
Det var väldigt svårt att hänga med, flashbacks utan att man riktigt fattade vad som hände, byte av miljöer och en massa nya människor som gjorde allt ännu mer förvirrat. Men filmningen var så bra gjord att jag inte kunde sluta se, det fanns bilder där jag önskade att jag kunde hoppa rakt in i filmen med min kamera att fota. Ljuset, miljöerna, allt var perfekt. På ett speciellt ställe i filmen, där kunde man följa den manliga huvudrollsinnehavaren och hans två vänner när de gjorde sig klara för att åka tillbaka till England. Tillsammans med tusentals soldater stod de på en strand i Frankrike och väntade på båtar. En bit bort kunde man se ett tivoli, ett pariserhjul, slänggungor och ett stort runt hus utan fönster som skulle kunna vara någons sorts dansställe. Mitt där i stod en massa soldater och kameran kretsade runt dem i en cirkel medan de sjöng nationalsången. Och allt var så verkligt, man kunde verkligen se, känna samma känsla. Tänk om det hade varit folk jag kände som stod där. Det blev så verkligt helt plötsligt.
Ni vet filmer, där slutet förstör allting? Jag avskyr såna filmer, ett bra slut är ett slut som lämnar mycket åt fantasin till läsaren. Och hela filmen var så rörig att jag trodde att slutet skulle vara helt omöjligt att förstå, men helt ärligt så gjorde slutet hela filmen. Det band ihop alla lösa trådar på ett otroligt sätt och nu i efterhand - när jag har tänkt igenom och skrivit ner mina tankar - då är jag säker på att filmen var mer än värd att se! ♥


2012

Jag vet inte. Har ni hört talas om 2012? Filmen som spås bli årets film? Inte? Kolla trailern då!
Det finns så mycket att säga om den! Den var bra, den var en besvikelse, jag vill se den igen! Får ni inte ihop det där? Men häng med nu då:

Allt handlar om mayaindianernas uträkningar om att världen kommer gå under den 21 december 2012 (och detta är sant, de tror på riktigt att det är dagen för vår undergång). Och när jag satt mig i biosalongen visste jag inte riktigt vad jag väntade mig. Det var i alla fall inte detta!
Det fanns en riktig handling i den, alltså karaktärer att följa osv. Man såg jorden rämnas, vägarna krossar, vukaner får utbrott och flodvågorna utplånar hela länder. Det finns ett sätt att överleva. I hemlighet har något som liknar rymdskepps byggt, är du något, får du åka med. Nu snackar jag inte om att någon i stil med Carola, Darin eller Kissie, Dessie och vad de nu heter. Nej, inte ens stjärnor som Jay-Z hade fått åka med för att han var han. Presidenten, folk i den klassen fick åka med. Resten av biljetterna såldes för den lilla summan av en miljard euro. Kan ni fatta hur mycket pengar det är?
Nu tänker jag inte slänga ut hela handlingen här för det är synd för den som vill se filmen, och det borde ni göra! Det var bara slutet jag blev lite besviken på. Men de filmade så bra och jag hade hjärtklappning större delen av tiden. Däremot var jag inte rädd när jag gick ut. Om världen går under är det meningen vi ska dö och varför ska vi vara rädda då?
Dessutom tror jag, i likhet med vad en annan bloggare har skrivit, att världen inte kommer gå under såsom mayaindianerna förutspår. Kanske är det bara början till en ny tid?


How would the governments of our planet prepare six billion people for the end of the world?
Answere; they wouldn't

9/11-1989

Någon som vet vad det är för speciellt med den dagen? Jo, det är dagen då Berlinmuren föll! Och idag är det precis tjugo år sedan, en historisk dag. Själv har jag låtit tankarna flyga tillbaka till Berlin och hur det såg ut när jag var där i våras. Otroligt att det är tjugo år sedan muren föll och jag önskar faktiskt att jag hade kunnat vara där och se. Det hade varit en otrolig känsla att få vara med. Men det finns ju inget jag kan göra nu ju, mer än att tänka och att återvända dit.
Och tro mig, det ska jag...



Där muren en gång gick kör nu bilar varje dag som om ingenting hade hänt



Mitt i stadens centrum kan man se Checkpoint Charlie - en av de mest berömda vakthusen längs med muren







Brandenburger Tor - passagen mellan de två världarna



U2 och Jay-Z live at EMA 2009 - Brandenburger Tor
Magiskt ♥

Pianist

Det finns tre filmer. Schindler's list, Mannen utan öde och Pianist. Jag har sett dem alla. Och alla har ungefär samma handling; den första handlar om en man som försöker rädda så många judar han kan så de inte hamnar i koncentrationsläger och dör. Den andra filmen handlar om en ung pojke från Budapest som av misstag hamnar i Auschwitz där han kämpar för att överleva. Den tredje filmen är om en pianist och hans familj som lever i Polen 1939 när krigt bryter ut. De bor två år i ett getto i Warzawa innan de skiljs åt och pianisten får kämpa på egen hand för att överleva kriget.
De har alla en gemensam handling - Andra världskriget, judar, död. De visar alla olika synvinklar ur kriget, lika hemska och lika sanna. Den första filmen, där ser man judarnas lycka när de blir räddade, den andra filmen visar lycka till dem som finns tillsammans med pojken i lägret och den tredje filmen visar ingen lycka. Bara tacksamhet till dem som ger honom mat, men ingen lycka.
Pianist är en sorlig film, faktiskt lite sorligare än de andra och trots detta grät jag inte till den som jag gjort till de första två. Kanske visste jag innerts inom mig vad jag skulle få se men jag fick ändå ont i hjärtat när jag såg alla de som dog. För det var så, det var många som dog i den filmen. Väldigt många. En pojke som kröp genom ett hål i muren mellan huvudstaden och gettot, han dog i armarna på pianisten, en gammal man som satt i rullstol, nazisterna kastade ut både honom och stolen genom fönstret, han föll tre våningar. Hans familj blev skjutna och överkörda. Arbetande judar som ombads lägga sig på marken så nazisterna kunde skjuta dem i huvudet. Döda kroppar som blev uppbrända, överallt låg lik i onaturliga ställningar omgivna av sitt eget blod till allmän beskådning. "Här ligger jag, jag kunde inte rädda mig från nazisterna".
Jag tog en paus efter halva filmen, för den är ganska lång - två timmar och tjugotre minuter. Och när jag satt stilla i sängen en stund, då tänkte jag på de andra två filmerna och i mitt huvud rangordnade jag dem. Alla är bra, mer än bra, de är de tre filmer som räknas som de bästa, de har de som alla andra filmer saknar, något som jag inte kan sätta ord på. Men dessa filmer har Det. Trots detta rangordnade jag dem i mitt huvud, Schindler's list först, den var lite för mycket dokumentär för min smak, Pianisten blev två och Mannen utan öde kom som top ett. Ni vet att jag älskar Mannen utan öde, den fångade mig direkt och jag har sett den ett flertal gånger. Den trollbinder mig och får mig att se på händelsen ur pojkens ögon, inte ur judarnas ögon, inte ur nazisterna, tyskarnas, ungrarnas... Jag ser det ur hans ögon. Och ni kanske undrar, är inte pojken jude? Jo han är född till det, men som en äldre man i Buchenwald sa "Du är ingen jude, pojk", han var något annat men ingen visste vad. Idag skulle jag kalla honom en överlevare. Jag undrar om jag inte får tänka om lite nu. Inte på om jag ska ändra rangordningen, för det kommer jag inte att göra. Men anledningarna till varför jag valde vilken av vilka orsaker, de kommer jag få ändra. För slutet på Pianist var verkligen bra.
Något jag direkt fastnade för var själva regin var verkligen underbar, ibland kom jag på mig själv med att önska att jag var där, där med en kamera i handen och fick fota dem. Judarna i gettot, när de gick där på marken, på snön i kylan under kriger. Det var så vackert. Och när man fick se staden som var helt sönderbombad, det var också vackert. Vackert på ett sådant där rått och hemskt sätt. Det såg mer ut som en saga än som en sanning.
Och något som jag fastnade för i slutet, det var den där mannen. Han som fick alla på kontoret att resa sig upp och säga "Godmorgon" i kör, han som alla respekterade och fjäskade för. Han som var den alla lydde. Och det var han som fortfarande hade sitt hjärta kvar. Han hjälpte pianisten, gav honom mat och höll honom gömd. Jag vill tro att det faktiskt fanns fler än honom bland nazisterna som ville hjälpa och faktiskt gjorde de när de hade en chans att inte bli upptäckta. För när allt kommer omkring är vi ju fortfarnade människor allihopa. Han dog, den där mannen, nazisten som alla lyssnade på. Han dog, han och en massa andra nazister dog för att lida för det som de hade gjort mot judarna. Men han dog inte utan något, han dog med vetskapen att han inte hade varit en utav alla de andra, alla de som inte gjort något, som blundat och trott att de kunde behandla jämlikar som de vore gud och judarna är små parasiter. Jag kan inte låta bli att känna lite sorg för att han dog, han hjälpte faktiskt. Ibland behöver man se dessa sorters filmer för att kunna förstå att världen inte alltid är en sådan vacker plats. Ibland behöver vi vakna upp ur våra dvaler och se sanningen, för den är där, rakt framför näsan på oss.



Citat:

"Snälla jag är polsk"
"Ja, han är polsk"
"Men vafan har du den jackan för?"
"Jag fryser
"

Det som först var något bra blev dåligt. Att vara nazist. Pianisten stod där i den snälla nazistens jacka och bad sina egna att inte skjuta honom. I den stunden blev nazist något dåligt och de har aldrig ändrats sedan dess och det lär de inte göra heller. Sex år som ändrade hela världens historia.

Tidigare inlägg
RSS 2.0