Squisy squisy


Det där med ordet As

Det här med ordet as är ju rätt roligt ändå. As betyder egentligen kadaver men det används numera lite när som helst. Att köra med ett Ditt jävla as funkar ju bra. Det blir ju Ditt jävla kadaver och för att vara helt ärlig, det är ju en rätt bra förolämpning. Men när det kommer till andra saker, som komplimanger i stil med Assöt eller Asfin eller Asnice, ja, då blir det ju en helt annan sak. För helt plötsligt säger du inte (ja, inte egentligen) att något är riktigt sött eller fint eller nice. För om du säger till någon Du är ju assöt eller Det är asnice då säger du egentligen, rakt översatt; Du är kadaversöt eller Det är kadavernice. Vilket i sin tur betyder Du är söt som ett kadaver och det är ju inte riktigt en komplimang, nu om vi ska se helt krasst på saken. Du är lika söt som ett dött djur. Ja, tack för den.


Chelsea - Everything is Blue

Jag snubblade in i Chelsea nästan av misstag i mitten av oktober. Med andra ord hade jag redan missat viktiga händelser under säsongen; nya spelare, starten av Premier League, Super cupen med mera, med mera. Det var av en ren händelse att jag blev blå och jag kom in i början av Den stora depressionen. Dubbla Manchester United matcher var bland det första jag såg, fulla av mål och röda kort och allt vad man nu kan tänka sig. Jag såg Chelsea spela Shaktar hemma och Oscar gjorde ett mål som jag sent ska glömma. En ljusglimt i mörkret innan allt blev svart. Di Matteo sparkades och vi stod utan tränare mitt i november. Rafa (eller ”den spanska servitören” som han också kallades) kom in tre dagar innan den otroligt viktiga matchen mot Manchester City. Vi skrev historia genom att bli det första titelhållande laget att åka ut ur Champions League i gruppspelet. Europa League var ett faktum och vi underpresterade i ligan. I december förlorade vi Club World Cup.
   Den engelska ligan är lite annorlunda jämfört med andra ligor i Europa. De spelar nämligen under jul och nyår, vilket jag tacksamt tog emot. Två dagar före julafton sprakade laget till hemma mot Aston Villa; vi fick en underbar 8-0 vinst att fira under juldagarna. Men de följade två matcherna var inte lika bra och förlusten mot bottenlaget QPR hemma sved. När det nya året kom såg det ut som vi skulle fortsätta där 2012 slutade; på fritt fall rakt ner i en mörk håla.
   Januari och februari var ett par tuffa och kalla månader. Chelsea tyckte plötsligt det var kul att leda med ett par mål och sedan försvara urkasst för att slutligen nöja sig med ett kryss eller en förlust. Jag var trött på laget, trött på förlusterna, trött på Rafa och hans dumma beslut. Antagligen kände laget likadant. Förluster tär på självförtroendet.
   Men i början av våren hände det någonting. Plötsligt vaknade alla till liv och vi kastade oss huvudstupa in i Europa League med nytt självförtroende. Ligan gick lite bättre och vi lyckades slå ut Manchester United från FA cupen och klättra vidare i den europeiska tävlingen. Tyvärr åkte vi ut på rumpan från semifinalen i FA cupen mot City och när vi hade spelat fyra matcher på åtta dagar började spelarna se riktigt trötta ut. Vi vägde mellan tredje och fjärde plats i ligan och flera gånger spelade vi tre matcher i veckan. Men det var som om alla luktade sig till säsongens slut och ville göra sitt bästa. Trots att Chelsea spelade ett rekordhögt antal matcher under 2012/13 (69 stycken) så knep de ändå Europa League vinsten framför näsan på Benfica i mitten av maj. Vi avslutade säsongen starkt med att vara obesegrade i tio raka matcher. Tredje platsen och en direktkvalificering till Champions League var säkrad och äntligen kunde alla andas ut. Två veckor senare återvände José Mourinho till Stamford Bridge

Klassiska ögonblick
– Frank Lampard bröt (äntligen) Chelseas alltime top scoring record med dubbla mål mot Aston Villa borta i maj. 203 är det nya rekordet och mer ska det bli nästa säsong!
– Branislav Ivanovic reaktion när domaren blåste av Europa League finalen och Chelsea stod som vinnare efter hans avgörande nickmål när vi stod 45 sekunder ifrån en förlängning.
– Under andra halvan av säsongen talade alla om den nya tränaren som skulle komma under sommaruppehållet. Alla visste vem det skulle bli, men det var en enorm lättnad att läsa ”Chelsea Football Club is delighted to announce the appointment of José Mourinho as the first team coach.” Bring on the new season!

Bästa målcelebrationen
Eden VS Stoke efter ännu ett av hans otroliga mål. Ingen vidare förklaring behövs.


La Rojita

 

Real Madrid - Real Dramadrid

Om La Liga har lärt mig en sak denna säsongen, så är det att varje match innehåller drama. Drama, drama, drama. Och Real Madrid är mästarnas mästare när det kommer till drama och att hålla en match intressant.
   Vi gick in i säsongen som titelhållarna, men i ligan gick saker och ting inte riktigt som det skulle. Kryss och förluster mot lag vi borde slå. Vi tappade poäng och Barcelona tog tag om ledningen. I augusti spelade vi de två första el clasicona för säsongen, en förlust, en vinst och Super Copan var våra. Dragningen till Champions League grupperna gjordes och vi såg oss hamna i grupp D – the group of Death. And it really was. De regerande ligamästarna från Holland, England, Tyskland och Spanien i samma grupp. Med andra ord, fyra av de största lagen från fyra av de största ligorna i Europa men bara två kunde gå vidare. Real, som nästan redan i september börjat lägga La Liga bakom sig, siktade på det största de kunde vinna. La Decima. Den tionde Champions League titeln. Den skulle inte bli lätt att få, när topplag som Ajax, Manchester City och Borussia Dortmund stod i vår väg.
   Det var tre internationella pauser under hösten som såg Real Madridspelare komma tillbaka till den spanska huvudstaden med skador som höll dem borta från spel länge. Även om ligan gått trögt i början hade vi äntligen kommit in i den lite mer och stora hål i vår backlinje var det sista vi behövde. På något sätt höll vi ändå ihop det och lyckades knycka åt oss andraplatsen i gruppspelet i Champions League. Den bjöd på ett hårdare motstånd i sextondelsfinalen, men jag tror de flesta bara var lyckliga över att vi kom ur den där gruppen med livet (och självkänslan) i behåll.
   Ronaldo hade flyt, med Benzema spelade en blek säsong och Higge var borta i nästan två månader över årsskiftet. Papa Mou kallade in den nittonårige Varane till startelvan och han överraskade hela fotbollsvärlden med sin otroliga talang. Samtidigt var det oro i lägret när Casillas, vår capitán, blev bänkad i förmån av andramålvakten Adán.
   När det nya året rullade in följde märkliga nyårslöften med. Papa Mou sa att hans löfte var att han skulle vinna alla matcher med Real. Jag misstänker starkt att laget själva ville göra den andra halvan av säsongen så dramatisk som möjligt. Och de lyckades de med. Under de första matcherna i januari fick vi två röda kort, sedan var det stopp en match innan vi fick två röda kort samma match. Spelarna tävlade om vem som kunde få ett fortast, Kaká höll ledningen med tjugo minuter mellan första och andra gula innan Ramos fick två gula inom loppet av sextio sekunder. Dí Maria vann slutligen med dubbla gula på under tio sekunder. Att spela med tio man blev plötsligt helt naturligt.
   I slutet av januari slog Real alla knasighetsrekord då en utav försvararna bröt handen på vår målvakt. Styrelsen snabbsignade Diego Lopéz under januarifönstret vilket drog in en ny vinkel i målvaktssituationen. Lopéz räddade dock våra rumpor både en, två och fem gånger under resterande del av säsongen. Han spelade utmärkt under djävulsveckorna, när vi hade dubbla clasicós mellan Champions League mötena mot Manchester United.
   I ligan var vi sedan länge borträknade, men i cupen gick vi vidare till final efter att vi slagit ut både Valencia och Barcelona. I Champions League blev det drama, drama, drama när vi slog ut United och Galatasaray bara för att återvända till var allting började. Dubbelmöte mot Borussia Dortmund. Bortamötet på Signal Iduna Park slutade precis som det gjort under gruppspelet; med förlust. Hemmamatchen vann vi dock, men det var ingen glädje när vi precis snubblade på målsnöret och ännu en gång missade Real Madrid chansen att ta sig ifrån semifinalen till finalen.
   Efter vad som kändes som en evighetslång säsong fylld av besvikelser, skvaller och irritation stod slutligen Los Blancos framför sin enda chans att knipa någonting av värde innan säsongen tog slut. Copa del Rey. Men när väl de 120 minuterna var spelade såg Real sig besegrade av sina rivaler, Atletico Madrid och den dåliga säsongen var plötsligt ett faktum. En sådan ynkligt liten trofé som Super copan är inte tillräckligt för ett lag av Real Madrids kaliber. De spelade av La Ligas sista matcher (och vann fint med 4-2 på hemmaplan under säsongens sista matchdag) innan José Mourinho lämnade laget efter tre år. Nu är den stora frågan; vem blir Reals nya tränare? Och hur kan vi förbättra oss till nästa säsong?

Klassiska ögonblick
– Under hösten skulle vi spela en bortamatch mot Rayo som fick skjutas upp en dag eftersom någon klippt sönder ljuskablarna och bara halva stadion var svagt upplyst. Det stoppade förstås inte spelarna från att leka runt ute på planen.
– Casillas gick ut för att boxa bort en boll från straffområdet och kolliderade med Pepe, som blev liggande medvetslös på planen ett några ögonblick. När han vaknade sa han ”Mitt namn är Pablo, vad gör jag här?”
– Ett tungt regnoväder gjorde planen borta mot Levante till en bassäng. Spelarna kallade matchen för ”Vattenpolomatchen”. Det var även under denna matchen Ronaldo blev skadad under de första minuterna och bara spelade den första halvleken, då med endast syn på ett av ögonen. Det hindrade honom förstås inte från att göra mål ändå.
– Håll i backlinjen gjorde att Papa Mou kallade in nittonårige Varane. Många var förvånad men efter ett par lysande matcher mot Barca och United sågs han som den nye superförsvararen från Madrid.
– Vi mötte Barcelona två gånger på samma vecka. En gång borta, en gång hemma. Vi slog dem i båda, vilket gjorde att vi inte bara knep tre poäng från dem, utan också sparkade ut dem från Copa del Rey. Också vann vi självklart skryträttigheterna.
– Madrisimon som sprudlade under returmötet mot BVB i Champions League semifinalen. Vi må ha förlorat de dubbla mötena, men vi sjönk med flaggan i topp.

Den bästa målcelebrationen
Sergio Ramos's Bird of freedom till Mesut Özil


May 31 2013

Hur knasigt är det inte att det redan är den siste maj? Med andra ord, idag är det den sista vårdagen, för imorgon är det officiellt sommar. Jag vet att jag har babblat en hel del om att tiden går fort, men det är inte någon lögn. Det känns seriöst som det var januari precis. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att snön och kylan är borta för gott... eller åtminstone till hösten. Men jag antar att jag bara behöver blinka, så är det väl september.

May 30 2013

Idag har det varit en sådan där underbar dag. En sådan dag man ser tillbaka på eller längtar efter under den ruggigaste vintern. Tjugo grader, en vacker blå himmel, solsken. Jag klippte gräsmattan, så allting luktade nyklippt gräs och jag gick runt i mina jeansshorts för första gången sedan förra året. När vi sköt fram längsmed motorvägen lyste alla rapsfält och när solen började gå ner färgades allting guldgult. Inne i stan blommade alla syrener och kastanjeträd och i bilen spelades Du & jag döden. En helt underbar dag med andra ord.

May 29 2013

Ibland känns det som de negativa nyheterna aldrig kommer ta slut. Varje dag jag öppnar tidningen läser jag "Så och så många varslade", "Ännu ett företag tvingas lägga ner" eller "Ytterligare så och så många blir arbetslösa efter nerskärning". Förra veckan gick Siesta! omkull och denna veckan var Peace & love tvungna att lägga ner. När det gäller festivaler handlar det ju inte bara om banden och artisterna som inte längre kan komma dit eller besökarna som plötsligt får problem med sina biljetter. Det handlar också om stadens ekonomi, hotell, restaruanger och så vidare som plötsligt tappar väldigt mycket inkomst. Ibland känns det omöjligt, som om det aldrig kommer vända, som om vi alltid kommer ligga i denna djupa arbetslöshet. Man borde ju tro att vi snart når botten och sedan kan börja klättra om, men som det känns just nu tycks vi falla handlöst ner i ett djupt hål som vi aldrig kommer kunna ta oss ifrån.

(Wow, vad deppigt inlägg det blev idag. God morgon på er, ha en bra dag!)

May 28 2013

Jag tror alla har hört den där "det kändes som mitt hjärta krossades i tusen bitar när jag fick den där nyheten". Det har blivit en kliché och varje gång jag hör det eller skriver det själv, känns det som jag upprepar något som andra har sagt hundratals gånger förut. En sak man mest säger för att förklara hur ont det gjorde. Men för ett tag sedan insåg jag själv att det finns en anledning till varför man säger det, till varför det har blivit en kliché. För att det är sant. Det är sant att hjärtat, muskeln som pumpar ut blod i kroppen, kan sprängas i tusen bitar när man får höra något fruktansvärt. Det är sant att det känns som om hjärtat går itu och sedan faller ner i skorna på en. Det är sant att man kan gå igenom något som är så hemskt att det känns som om hjärtat är borta. Att det liksom inte finns kvar i kroppen längre. Att det har gått itu och bitarna har trillat ner på golvet och det kommer aldrig komma tillbaka.

Det är också sant att ibland kan man bli så lycklig att man känner hur hjärtat är sprängfullt av kärlek och glädje, att varje hjärtslag inte bara pumpar ut blod i ens ådror, utan också lycka. Hur varje cell i hela kroppen kommer i kontakt med den där lyckan och hur man tillslut känner sig så genuint glad att det känns som om man svävar en decimeter ovanför marken när man går. Det är också en sak som använts mycket i böcker och andra historier, men som är minst lika sann för det. Är det inte märkligt, egentligen, hur ett organ, hur en muskel som hjärtat faktiskt är, kan tyckas känna olika känslor, det kan kännas som om organet går i sönder men också att det är fullt av liv. Är det inte märkligt, egentligen, hur vi kan ha känslor låsta till en muskel på det där sättet, att det verkligen känns som hjärtat går itu? Är det inte märkligt, egentligen?

May 27 2013

Det är något speciellt med maj, när himlen är gråmulen men det är ljust till halv elva och alla löven är grönare än någonsin förr. När kastanjeträden blommar och rapsfälten är en evighet av gyllengula blommor och när det blåser en svag vind som för med sig en svag doft av äppelblommor. Regnet som hänger i luften, den mättande doften av saltvatten som sveper in från havet, måsarnas skrik, fågelungarnas bedjande rop, den tjocka, tunga luften som lovar, att ikväll kommer åskan.

May 26 2013

För ett par dagar sedan smsade José mig och frågade om jag ville gå på bio. Hon hade en speciell film i tankarna men för att vara helt ärlig tog jag inte riktigt reda på exakt vad den handlade om innan vi klev in i biosalongen. Allt jag (tja, vi) visste var att den var animerad. Alltså satt vi omringade av åttaåringar och deras föräldrar som alla stirrade lustigt på oss när vi kom in i salongen. Som om vi hade gått fel eller något. För Gud förbjude att tre tjugoåringar kan gå på bio och se en barnfilm klockan sex en lördagskväll. Vi borde antagligen ha varit ute och supit skallarna av oss. Nåja, i vilket fall som helst. Det visade sig att filmen handlade om en tjej som blev förminskad och fick hjälpa bladfolket att rädda både skogen och hela världen genom att slåss mot de onda. Egentligen var det en typisk animerad barnfilm: de goda mot de onda och med mitt vakna öga såg jag ju saker som barnen inte riktigt uppfattade. De underliggande meningarna; de goda vinner alltid, förstör inte naturen och så vidare (det är egentligen toppen att de stoppar in sådana saker i filmer, att vi ska ta hand om naturen, precis som i Wall-E, för det kan ju få barn att redan tidigt tänka på vad de gör när de är ute i naturen).

Det visade sig, att som så ofta förut, var den animerade barnfilmen toppen. En intressant historia som slutade lyckligt men inte med ett mainstream slut. Sen kan jag ju självklart inte låta bli att titta efter andra saker också, som valet av musik, rösterna till karaktärerna, manuset och naturligtvis omgivningarna. Fem av fem brödrostar på alltihopa! Jag och Z gick faktiskt och talade om det efteråt, om hur bra själva filmen var gjord, vilka framsteg animerade filmer har tagit. Det mesta såg otroligt verkligt ut och allting var väldigt detaljerat, som blommornas stjälkar eller smutsen under naglarna och, framför allt, den vackra hjorten i skogen. Allvarligt talat. Det var en fantastiskt vacker film som förtjänar all beröm den får! Det enda jag inte var helt säker på var namnet till filmen. Epic. Det tog ett tag innan jag insåg varför den hette just så. Because it is.

May 25 2013

Det slog mig just varför många har en blogg. Så att man kan berätta för ändra om diverse knasigheter som händer i ens liv. Well. När jag som bäst satt och åt frukost slängde jag en hastig blick ut genom fönstret och såg... ja vad såg jag egentligen? En random snubbe som fotade två små människor (barn eller dvärgar? Vem vet?) ute i grannens rapsfält. Nämnde jag att de här små människorna hade traditionella midsommaraftonsklänningar på sig? Efter det kom 30+ motorcyklar körande förbi huset och nu undrar jag mest, vad kommer hända härnäst?

May 24 2013

Jag vill bara poppa in här och meddela att jag har kommit till den enkla insikten att... Fresh prince in Bel Air är awesome. Fem av fem brödrostar!

May 23 2013

Well hello there. Minns ni vad jag sa för ett par dagar sedan? Kanske borde lära mig att hålla mina egna löften... men det är lustigt att bara sluta när jag har bloggat i så många år. Bara tanken på exakt hur många år som har gått får mig att känna mig gammal haha. Ungefär som när jag inser att det snart har gått ett helt (ETT HELT) år sedan studenten. Det får huvudet att snurra vill jag lova!

Jaha, så hur är det med er idag då? Solen skiner här och himlen är blå, det är nästan svårt att förstå, är vintern verkligen borta på riktigt? Är sommaren verkligen här om knappt en och en halv vecka? Otroligt. Dock kan jag faktiskt meddela, att för ungefär två veckor sedan var det riktigt kallt här. Riktigt kallt. Riktigt, riktigt kallt.



Minus 49 grader. Vi hade inte ens så kallt under vintern! Men i Sverige vet man aldrig säkert vad man vaknat upp till för väder...

May 22 2013

Det är trist det där, med Siesta! Jag visste att de hade problem, men inte att de var så stora, att de inte ens kunde hålla igång festivalen igår. 2400 sålda biljetter. Visst är det märkligt att jag själv stod där för bara två år sedan när det var publikrekord på 10 500? Saker och ting kan verkligen ändra sig snabbt. Låt oss alla hoppas att festivalen är tillbaka igen nästa år, den ger så mycket att det är synd om den bara försvinner helt och hållet.

Nu till något lite roligare. Solen skiner trots att det skulle regna hela dagen. I ärlighetens namn vet jag inte vad som är värst, eftersom jag och Z ska fota idag har jag fixat detaljerna så att det passar regn och gråa moln. Men nu skiner ju solen. Tja, jag får väl komma på något annat antar jag. Och egentligen har jag inte tid att sitta här längre, så jag säger adjö så länge nu, vi hörs när vi hörs!

May 21 2013

Ja, det där med bloggandet gick ju bra. Igår kan jag meddela att jag gjorde ungefär ingenting, i likhet med de senaste veckorna. Alltså har jag inte mycket att berätta om/babbla om, ja ni vet, skriva om här. För jag gör ju ändå inget intressant och det var därför jag inte bloggade igår. Om jag ska vara helt ärlig känns det... ja det känns konstigt att skriva här igen faktiskt. Efter över två veckors tystnad insåg jag att det var rätt skönt att inte skriva om minsta lilla whatever här (kanske har jag kommit upp i den där åldern när man växer ifrån bloggar och liknande?) ja vad vet jag. Jag har ju dock haft bloggen väldigt länge, i över fyra år, så det var väl på tiden höll jag på att säga. Nej, det jag egentligen ville ha sagt var att jag har bestämt mig för att inte morgonblogga här varje dag längre, utan mest slänga upp bilder/texter och annat mojsigojs och sen skriver jag vanliga morgoninlägg den dagen jag har något att säga. För det börjar bli rätt trist nu, att tjattra om väder och vind.

May 19 2013

Igår vad det som sagt fint väder, jag citerar J "Ganska varma?! Det är typ 30 grader i skuggan." och idag har det varit gråmulet och disigt. Klockan åtta imorse vaknade jag av världens åskknall följt av spöregn. Jag är fortfarande inte helt säker på hur jag kunde somna om mitt i åskovädret, men på något sätt lyckades jag. När jag väl steg upp var klockan vid ett, jag åt frukost och sedan började dagens fotboll halv tre. Klockan fem kickade säsongens sista Chelsea match igång (2-1 och tre poäng till oss vilket säkrade tredjeplatsen) och nu är Premier League avslutad. Det känns tomt... och konstigt, precis som det gjorde igår när Bundesliga tog slut. Här måste jag bara flika in och säga att BVB definitivt avslutade säsongen med flaggan i topp genom att dra på sig två straffar, få Weidenfeller utvisad när alla tre bytena var gjorda och därför fick mittfältaren Kevin Grosskreutz kliva in som målvakt. De förlorade matchen också, på hemmaplan. Dumma knäppisar.

Nej, i skrivande stund sitter jag och tittar på VM finalen i ishocky (kommentatorn slängde ur sig ett "SCHWEIZAREN TAPPADE SIN SPADE" för en liten stund sedan. Okej). Vi hörs imorgon, låt oss alla hålla tummarna om att vi har ett nytt VM guld då!

May 18 2013

Jaha, godmorgon på er! Det är en vacker och ganska varm dag som jag har spenderat inomhus. Jag steg upp vid halv ett och åt en ganska långdragen frukost, när den var färdig bakade jag och nu sitter jag framför TV:n där uppe. Det är fotboll, precis som vanligt på lördagarna. (Vi behöver inte prata om gårdagens match. Det räcker med att jag säger att matchen var 134 minuter lång med fjorton gula och två röda kort. Till och med Papa Mou blev uppskickad på läktaren och det sammanfattar allt). Ikväll är det ju Eurovision också, som jag faktiskt hade tänkt titta på. Jag har ju sett båda semisarna och jag bryr mig ju noll om musiken, men mellanakterna har ju varit fab, så jag är faktiskt nyfiken på vad de har att bjuda på ikväll!

Nej, nu ska jag försvinna härifrån. Säsongens sista runda i Bundesliga börjar om fem minuter!

May 17 2013

Det var ett tag sedan. Mer än ett tag sedan, faktiskt. Diverse saker har hänt den senaste tiden som gjorde att jag inte bloggade, varav inget ska vi diskutera här. Oftast brukar man ju säga, när man gått igenom något tungt, att man "Har kommit ut på den andra sidan mycket starkare". Jag är fortfarande inte på den andra sidan, men det går åtminstone framåt och det är ju alltid något. Så, vad har jag då hittat på de senaste veckorna när det har varit tyst här? Nja, inte särskilt mycket faktiskt. I ett försök att fly från allting så har jag tittat på fotboll. Massor, massor av fotboll. Champions och Europa League semisar, der Klassiker, typ fem Bundesliga matcher och flera viktiga Premier League matcher för att inte tala om La Liga och så förstås Europa League finalen i onsdags. Aldrig har jag skrikit så mycket när jag tittat på fotboll. Kan bli ändring på det ikväll dock, eftersom det är Copa del Rey finalen mellan Real och Atletico vid halv tio.

Nu ska jag ge mig ut på en promenad i det vackra men väldigt blåsiga vädret. Vi hörs när vi hörs!

May 16 2013


Tidigare inlägg
RSS 2.0