Rotade igenom min LBS mapp...

... och hittade detta. Vad i hela världen gjorde vi i skolan egentligen?


Musiken som är studenten



 





Student 2012

15 juni 2012

Det var en fredag mitt i juni, den där dagen som vi alla i MPKR09 längtat/dragit oss för så länge. Dagen med det stora s:et. Studenten. Själv misstänkte jag att jag skulle få alltför mycket ångest av att tänka på studenten och allt vad det innebär för långt innan, så jag hade inga större förväntningar faktiskt. Det var till och med så att jag vaknade upp på morgonen och när jag tänkte på vad vi skulle göra under dagen och hur det skulle kännas… ja, jag visste helt enkelt inte. Ingenting. Lustig känsla, men så här i efterhand var det bättre att ha det så än att vakna upp på morgonen med ångest.

I vanliga fall ringer min klocka prick 05:52, men eftersom jag inte skulle ta bussen halv åtta, kunde jag sova lite längre. Vid sju steg jag upp och då var det redan full rulle i huset. Mamma och pappa hade ätit frukost innan jag klev upp och de hastade omkring med de tidigaste förberedelserna redan. Micke och Johanna kom ner till frukostbordet strax efter mig, följt av en alldeles för morgonpigg Bella och en väldigt trött bebis. Vi åt frukost, jag framför datorn i vanlig ordning, där jag försökte låstas att det var en helt vanlig skolavslutning som Micke var hemma på, inte första gången. Det funkade ändra fram till jag skulle gå upp och byta om. Sätta på mig min inte-så-vita vita klänning (den var typ creamfärgadish), fixa till håret och… bambambam. Plocka fram studentmössan, som legat väl nerpackad i samma fyrkantiga box från ABC-gruppen som den låg i när jag hämtade ut den på skolan i januari, från min garderob, där jag stuvat in den för att inte tänka alltför mycket på studenten. Jag kände hur klockan började ticka iväg och stressen spred sig i kroppen när jag plockade upp mössan, det var i sista sekunden jag kom ihåg att byta ut den lilla pin-grejen från den som redan satt på mössan till den guldiga som media har. När den väl var på tryckte jag ner mössan på huvudet och stegade ut från rummet och ner i hallen där hela familjen stod uppradade och tittade på mig med sådana där lustiga wow-vår-flicka-har-blivit-stor – leenden och nästan tårar i ögonen haha. Jag kramade om Mickes familj och pussade bebis på kinden innan jag åkte iväg till stan med mamma och pappa, som släppte av mig utanför Graffiti på deras väg för att hämta maten och tårtan vi skulle ha på kvällen.

Det var bestämt att jag, Josse och Zigge skulle möta upp varandra vid kvart över åtta innan vi tillsammans gick ner till Tivoliparken. Josse, som spenderat natten i sin mosters lägenhet precis ovanför Graffiti, öppnade dörren till lägenhetshuset för mig och vi gick upp eftersom hon inte var helt klar med sitt hår. Där satt jag sedan i en fåtölj och var smakråd till diverse frisyrer Josse funderade på när Zigge ringde och meddelade att hon var i närheten. Jag gick ner och hämtade henne och sedan hann vi bara snabbt upp till lägenheten igen innan Josse kom ut med en fiskbensfläta och ett leende på läpparna. Vi sa hejdå till J:s moster och mötte P nere vid porten. Innan vi officiellt påbörjade dagens festligheter gick vi bort till torget och köpte en liter jordgubbar och sedan styrde vi stegen mot Tivoliparken. Redan innan vi korsat gatan, kommit över parkeringen och gått förbi teatern hörde vi den höga, dunkande musiken och ett lyckorus spred sig genom mig. Det var inte dagen då allt tog slut, det var dagen då vi skulle fira att vi klarat oss igenom tretton års pluggande. Parken var fylld med flickor i vita klänningar och pojkar i svarta kostymer, alla med de sedvanliga vita studentmössorna på huvudet. Det tog inte alls lång tid att hitta vår klass och vi slängde ut en filt på gräset och satt oss tillsammans med dem. Flaskan korkades upp och glasen fylldes; champagnefrukosten började. Vi släppte ner jordgubbar i glasen och skålade, skålade och skålade lite till. Sedan började mössorna skickas runt, alla skulle signera allas mössor, helst med personliga meddelanden. Det var mycket knepigare än jag först trott, mössorna är ju mjuka och det är svårt att skriva, men när vi lämnade parken efter nästan två timmar var min mössa helt nerklottrad inåt i, av namn och fina små meddelanden. Vi passade också på att fota en massa, självklart. En annan underbar situation som uppstod var när Josse skulle öppna champagneflaskan och hon först inte visste riktigt hur hon skulle få upp korken och sedan inte riktigt var säker på var hon skulle öppna utan att skjuta ner någon. Det slutade med att hon vände sig bort från klungan av MPKR09 elever till en plats där det inte var någon och tur var det. Korken flög iväg ungefär femton meter och landade intill ett träd, vilket fick oss båda att skratta högt.

Vi lämnade Tivoliparken och champagnefrukosten bakom oss vid tiotiden, i små klungor LBS-elever hoppade och studsade vi fram genom stan, skrek, tutade och visslade medan vi sjöng ”Vi ska ta studenten för vi ska ta studenten…” så högt att det ekade mellan alla husen. Folket vi sprang förbi glodde på oss, först lite förvånat, men sedan med ett leende på läpparna. Om det var för att de själva hade fina studentminnen eller för att vi såg helt galna ut förtäljer dock inte denna historian. Vi kom dock fram till LBS kort efter det, skolan såg fin ut utvändigt, med en massa björkris och blå och gula ballonger över balkongen, men invändigt… det var ju bara studenterna och lärarna där och det var så tomt, så tyst, så stilla. Vi satt oss där uppe och snackade lite, fortsatte att skriva lite i mössorna, alla hade inte blivit helt signerade ännu, men mest väntade vi på lunchen. Det var en sådan där dö-timme där ingen egentligen gjorde någonting. Eftersom vi inte fick dricka inne i skolan men vi fick sitta utanför, satt en ganska ansenligt stor mängd elever ute på diverse bänkar och drack, snackade och bara umgicks. Vi däremot, stannade kvar där inne, efter en tur på balkongen satt jag och Josse oss i de två röda fåtöljerna vid mjölken och… tja, gjorde inte särskilt mycket. Tog mest in alltihopa tror jag, tittade på våra klasskompisar, på våra lärare, på skolan i sig, försökte föreställa oss att idag är dagen, idag är studenten. Låter lika bisarrt att skriva det nu som det var att tänka det då. Av misstag råkade vi smygfota också (jag har länge tänkt men inte kommit fram till hur det gick till, men helt plötsligt så hade Josse tre lustiga bilder på taket/på våra halsar och hår i sin kamera. Märligt…). När det varit tyst en stund, alltså, vi inte har sagt något, det var trots allt fullt liv i skolan, med glada studenter och lärare som jäktade fram och tillbaka, så… börjar det tuta. Högt och gällt. Jag tittar på Josse och Josse tittade på mig. Vi höjde våra ögonbryn och kom till samma slutsats exakt samtidigt. Brandlarmet. På studentdagen. Lärarna stod stilla och stirrade på varandra, precis som om de inte riktigt visste vad de skulle göra. Det är ju inte första gången brandlarmet går (dock brukade vi inte ha några övningar… kan inte minnas att jag någonsin varit med på någon) men det kändes ju lite fel att ha brandövning just på studentdagen… larmet slutade inte gå men ingen rörde på sig, tillslut kom vi överens om att vi inte skulle gå ut och någon gick fram till larmet och slog till det. Det tystnade och alla återgick till vad de nyss höll på med. Det funkade i ungefär tre minuter innan brandlarmet gick igen och samma procedur upprepades. Efter ytterligare tre minuter gick det igen och alla började skratta högt. Det var ju bara en sådan konstig och typisk LBS-sak att hända på studentdagen. Vem som fixade det och vad personen gjorde vet jag inte, men det var de sista jag hörde av det brandlarmet i alla fall!

Lunchen serverades vid halv tolv, det skulle vara vår avslutningsmiddag med lärare och klass (de flesta brukar ju ha en sådan middag några kvällar före, men när skolan frågade hur vi ville ha det och vi svarade att vi hellre ville vara tillsammans allihopa efter champagnefrukosten och före utspringet blev det så här i stället. And I liked it!). Vi åt kyckling och potatissallad och drack alkoholfri (självklart) cider medan vi tittade på diverse små uppträdande. Rektorn och Thomas höll självklart tal. Kajsa sjöng otroligt vackert och fick nästan alla till tårar och några ettor hade satt ihop en rad kända, Svenska sommarlåtar till en enda lång låt där alla verser liksom smälte ihop och bildade… ja, en enda lång låt med en mängd olika låtar i låten. Wow, komplicerat… Och Elna i musikklassen klev upp och sjöng We are the world, också otroligt fint! Sedan kom det fler tal och folk som ville säga saker, tacka för de tre åren på LBS och så vidare. Sedan delade vi ut blommor till våra lärare och när Jenny tog emot sin blomma klev hon fram, tog den i ena handen och mikrofonen i den andra, skakade på huvudet och snyftade fram ett ”Ja detta… detta… detta var oväntat och jag… jag vill bara säga att ni… nej… tack så mycket” och sedan gick hon därifrån med tårarna rinnande ner för kinderna. Hemskt. Det knäckte nog de flestas hjärta. Emma klev också upp och avbröt alla fina minnessamtal, söta framträdande, roliga tal och tårfyllda tack med att säga ”Nu måste vi skynda oss för klockan ett ska vi fotas och sedan ska vi dela ut betygen och sedan blablabla”. Det var en riktig bitchslap, att mitt i alltihopa komma på att vi fortfarande var mitt i dagen, fortfarande hade så mycket kvar framför oss. Så vi lämnade matsalen och gick ner för att gruppfotas klassvis, och enskilt för den som ville det, men det var inte vidare många, speciellt inte då de flesta insåg att det knappt inte fanns någon tid. För prick kvart över ett skulle vi vara tillbaka uppe i matsalen igen (mycket viktigt!) då det serverades studenttårta (hihi) och skulle delas ut betyg. Alla satt där och åt sin tårta medan rektorn kallade upp fem stycken åt gången på scenen för att ta emot sina betyg, skaka hand och le strålande mot alla som satt vid borden och applåderade. Det var ungefär då, när jag slog mig ner bredvid Josse igen och öppnade mitt betygskuvert, som jag insåg att de skrivit fel i betygen… så jag fick ge mig iväg på jakt efter rätt lärare och övertyga honom att han visst sa att jag skulle ha VG i naturkunskap och inte G, som han gett mig. När han tittat igenom alla sina papper och kommit fram till att jag inte ljög tittade vi båda på klockan och insåg att vi verkligen inte hade tid med att hålla på med det där just då. Så jag gick tillbaka till matsalen och samlades upp med min klass, hängde med mina vänner och gick runt till några lärare och kramade om dem, tackade för de tre åren och sa hejdå. Kändes mycket enklare att göra det innan vi sprang ut än efter, i folkvimlet. När jag sa ”vi ses säkert i framtiden” till Calle skrattade han och frågade om jag verkligen trodde det. Självklart, har våra vägar korsats två gånger nu, kommer de helt klart göra det en tredje. Bara en fråga om tid, det är jag säker på.

Klockan tickade sig framåt och klassen stod helt plötsligt samlad precis framför balkongdörren. MPKR09 fick äran att springa ut först och där stod nu trettio personer som jag träffat nästan varje dag i tre år och sjöng alla möjliga lustiga låtar, smådansade och väntade på att klockan skulle bli två. Några minuter i prick tystade lärarna ner oss och ungefär två minuter över två ropade Emma i en mikrofon ute på balkongen; ”Här kommer MPKR09!” och så öppnades dörrarna och Ca Plane Pour Moi började spela sjukt högt. Bea var först ut följt av kanske tre andra och sedan var det min tur. Josse var precis efter mig, vi sprang fram till balkongräcket och dansade, hoppade, skrek. Och tittade ut över alla de människorna som stod där ute i solskenet med plakat upphöjda i luften. Faktiskt förvånansvärt många för en sådan liten skola! Hittade min familj efter ett tag, eller rättare sagt, jag såg plakatet, mamma och Micke! När alla klasserna blivit utropade och alla fått sin tid ute på balkongen sjöng vi studentlåten och sedan började Ca Plane Pour Moi spelas igen, samtidigt som MPKR09 vände om och sprang ut från balkongen. Jag var jämsides med Josse, vi kom in i cafeterian och i vanliga fall hade jag nog sett mig om och insupit allt en sista gång, men det fanns de ingen tid för nu. Det fanns ingen ångest, ingen framtidspanik, ingen oro, bara ett totalt lyckorus. Vi sprang ut i den långa korridoren tillsammans, den vi gått i så många gånger förut, nu för en allra sista gången. In genom dörren, ner för trapporna. Johan stod där och skrattade åt oss, sa ”ta det lugnt, ni får inte trilla ner och skada er nu” men vi saktade knappt ner på farten ändå. Ut på nedanvåningen, förbi älskade 207:an som vi spenderat så mycket tid i, ut genom den första dörren, ut genom den andra ut… ut i solskenet. I friheten. I framtiden. Vi sprang tillsammans, jämsides i solskenet, skrattande, glada, med massor av blickar på oss från främlingar som väntade på just sina barn, just sina syskon, släktingar, vänner. Vi kom fram till avspärrningen (skolan hade spärrat av ett område där alla skulle stå så att våra familjer inte ställde sig för nära ytterdörren och ingen kom ut) och det var där vi delade på oss. Josse gick till sin familj och jag gled under repet, smög mellan främlingar och kom slutligen fram till min familj. Kramade om Micke det första jag gjorde och blev överröst av blommor och mjukisdjur. Allt detta är liksom snabba, fragment av minnen som dyker upp då och då, det var så överväldigande alltihopa att jag inte har ett helt, klart, rullande minne från situationen. Jag minns att jag hela tiden vände mig om och såg nya, leende människor runt mig med blommor, mjukisdjur och godis att hänga runt min hals. Jag kramade allihopa, skrattade, log, pussade på bebis och blev fruktansvärt förvånad när jag vände mig om och helt plötsligt stod Plag bakom mig. Han hängde en flaska runt min hals, sa grattis och gav mig en kram innan han försvann in i vimlet av människor för att dela ut resten av sina presenter till våra andra vänner. Efter en stund samlades vi dock upp, jag, Josse, Zigge, Bea, Malin och P. Vi tog bilder ihop och visade varandra våra fina djur innan det var dags att försvinna bort till flaket. Jag lämnade kvar det mesta av mina saker, inklusive plakatet, blommorna ville jag inte förstöra och jag visste att det skulle blev messy på flaket, så jag hade faktiskt bara två djur hängande runt halsen när jag och Josse kryssade igenom folkmassorna för att tillsammans ta oss till andra sidan skolan på en utav de sista student-grejerna den dagen.

Flaket, det var en enormt stor traktorvagn som var utsmyckad med björkris, gul och blå ballonger, vimplar med Sveriges flagga samt media och musikklassens lakan. (Musik åkte med media eftersom alla enades om att det var olönt för den lilla klassen att ha ett eget stort flak när de lika gärna kunde dela med oss). Familjerna följde med och de stod som en enorm klump bredvid, fotade när vi klev på, när vi stod där och väntade på avfärd och följde efter oss när vi väl började åka. Det tog dock säkert tio minuter innan vi gled iväg, men helt plötsligt dunkade musik ut otroligt högt, så högt att hela flaket gungade. Med ett ryck startade traktorn och vi gled iväg, skrikandes, visslandes, tutandes. Flakturen var helt klart en utav de roligaste sakerna med hela studenten. Vi dansade och hoppade, jag har aldrig känt mig så levande förut. I vanliga fall brukar jag ju leva antingen i det som har varit eller i framtiden, men just då levde jag i nuet som aldrig förr. Det fanns ingen morgondag för mig, det fanns inte ens en tid då flaket skulle stanna och alla skulle bli tvungna att hoppa av. Det enda som existerade var klassen, mina vänner, firandet, musiken, solskenet och den ljumna champagne som jag och Josse drack medan vi skumpade framåt i stan. Flertalet roliga incidenter hände under flakturen, den första kom väldigt snabbt. Vi stannade nämligen vid ett fik där det först stod en gatuarbetare vid trottoaren som log och vinkade åt oss när vi stannade och började dansa i takt till vår musik. En mamma tillsammans med sina söner satt inne på fiket och kvinnan pekade upp på vårt flak medan barnen stirrade på oss med stora ögon, liksom förundrade, nyfikna, som om de önskade att de skulle få vara med om samma sak. Och det var då det slog mig att jag just nu upplevde de saker som barn och ungdomar längtar och ser framemot nästan redan då de börjar skolan vid sex års ålder. Det nästan alla längtar efter så länge, var vad jag upplevde just då. En helt otrolig känsla! Flaket körde vidare i alla fall och när vi stannade vid ett rödljus borta vid C4 kom en äldre kvinna gående på trottoaren med en sådan där blombukett som man hänger runt halsen på studenter, i handen. Hon stannade och tittade upp på oss och visade med handen, liksom frågade, om vi ville ha blommorna. Alla skrek självklart och sträckte ut sina armar, även jag och Josse, som stod alldeles för långt bort från kvinnan för att ha en möjlig chans att fånga blommorna. Men precis när hon skulle kasta iväg dem till oss slog det om till grönt och flaket började köra, men kvinnan stod kvar. Allting hände så fort. Hon kastade iväg blommorna i samma ögonblick som vi började svänga till höger. Allas händer var utsträckta, alla ville ha blommorna, alla. Plötsligt, utan att jag ens sträcker på mig, anstränger mig det minsta, flyger buketten rakt in i mina öppna, väntade armar. Jag skrek. Kvinnan log. Jag vände mig mot Josse och hon skrek också. Vad var oddsen? Väldigt små, men det hände. En vacker, röd ros var det, jag höll den i min hand under resterande del av åkturen.

Vi gled förbi teatern, där C4 precis skulle springa ut, och massor av folk längs med vägarna vinkade, log och dansade med oss. Helt plötsligt, out of nowhere, kommer det en massa gulblå girlanger fallande ner över oss och när vi tittar upp står två leende kvinnor på en balkong ovan oss och vinkar innan de kastar ner lite till. Vi gled vidare genom stan, stekhett var det, direkt i solen stod vid och hoppade omkring, knappt ens en liten fläkt kom, men jag ska inte klaga, inte en droppe regn kom det på hela dagen! Vi sjöng till Spice Girls och när vi åkte förbi en byggplats började arbetarna dansa när vi kom dunkande. Överallt längs med vägarna stod folk och tittade på oss, alla såg så glada ut att det verkligen inte kändes som om jag tog studenten, utan att alla gjorde det, även folk som inte hade en vit mössa på huvudet. Det var liksom som om alla, främlingar or not, firade när ett flak kom förbirullande, alla dansade, alla log, alla vinkade. Det var första gången i mitt liv jag kände en sådan gemenskap. På vår andra runda tänkte jag ”låt detta aldrig ta slut, låt detta aldrig ta slut” och när vi stannade vid nästa rödljus hände ytterligare en sjukt rolig sak. På en bänk borta vid fontänen en bit från skolan satt två alkisar och drack i sommarsolen. När vi stannade tjugo meter bort vinkade vi självklart, som till alla andra främlingar vi passerade. De vinkade tillbaka och Zigge slängde slängkyssar mot dem, som de besvarade med stora leenden vilket gav upphov till ett högt skratt från den halvan av MPKR09 som sett händelsen. När vi kom tillbaka på den tredje rundan satt bara de ena kvar, men vi vinkade ändå, med förhoppning om att han skulle känna igen oss (knappast) men mannen som satt kvar vinkade ändå till oss och när vi vinkade tillbaka höll han upp ett finger i luften för att visa att vi skulle vänta en stund, sedan vände han sig om mot sin systembolagetkasse som stod på marken bredvid honom, och så drog han upp två spritflaskor som han höll framför sig i luften nästan som troféer. Klassen skrattade ännu högre än efter slängkyssarna och alla sträckte ut båda armarna i luften på liknande sätt. Låter lustigt, men det var helt klart en sådan där ”måste vara där” incident som dock är hur underbart rolig som helst när den inträffar!

Efter tre varv runt i stan, efter tre varv av dansande, skratt och sjungande till alla möjliga fula låtar, rullade flaket tillbaka in på baksidan av LBS och vi klev av. Plötsligt blev alla väldigt medvetna om att nu var det slut, nu skulle alla sätta sig i vars en bil och åka på vars ett håll och kanske, bara kanske, aldrig med ses igen. Självklart tog vi gruppbilder och gick runt i en evighet och sa hejdå, kramade om varandra, snyftade, kramade om varandra lite till och snyftade ännu mer. Men tillslut var det oundvikligt, vi var tvungna att åka hem. Jag gick iväg med mamma och pappa och det kändes verkligen som jag lämnade en bit av mitt hjärta bakom mig. Hur konstigt det än kommer låta så älskade jag verkligen LBS. Det var verkligen inte världens bästa skolan, inte världens mest välplanerade skola och ja, de tre åren jag spenderade där förflöt verkligen inte utan problem. Men det var ändå hemma på något sätt, för jag har aldrig känt mig mer hemma någonstans, som jag gjorde där, aldrig känt mig mer hemma bland just de personerna jag spenderade varje dag med. Att lämna allting kändes fel, man lämnar ingenting som är så bra bakom sig. Det var tungt, varje steg var ett steg i fel riktning, det skrek min kropp ut. Jag sa ingenting på vägen hem och det var med en dyster uppsyn jag hängde på mig alla blommor och mjukisdjur samt tog tag i plakatet och stegade in i huset när vi väl stannade på uppfarten. Men det var snart full rulle igen, folk hade redan kommit dit, nästan direkt efter utspringet. Jag fick knappt inte ens tid att hänga av mig blommorna och byta klänning innan jag började ta emot presenter, gratulationer och lyckoönskningar. Jag åt tillsammans med den första omgången av gäster vi hade och gullade sedan runt med bebis resten av kvällen, det var så enkelt att bara lyfta upp honom, låta honom leka med mjukisdjuren som fortfarande hängde runt min hals, och liksom gömma mig bakom honom lite. Gömma mig för den där ångesten som jag visste skulle bita mig i baken tillslut, men som jag lyckats springa ifrån så länge. Men Micke och familjen åkte hem vid halv åtta och kvar blev jag, med en massa glada gäster, tårta och ångesten som gnagde på både hjärta och själ. En fin, men väldig överraskning i brevlådan från en viss snokare en bit upp i Sverige gjorde mig dock på bättre humör, men när gästerna kört hem vid tio och jag lämnades ensam med mamma, pappa, minnena och en massa disk, då kände jag att det bara fanns ett ställe att ta till flykt. Så jag gick upp och ringde till Zigge, lycklig över att höra av hon kände samma sak som jag och vi satt där sen och återberättade kvällarna för varandra medan vi vägrade prata om framtiden. Att dra ut senare på kvällen, det hade vi diskuterat så länge allihopa, men eftersom alla bor så långt ifrån varandra, och många en bra bit från stan, slutade med att vi sa nej till det. Jag vet inte, kanske skulle det ha varit kul att dra ut och dansa till gryningen, kanske. Men samtidigt var det rätt skönt att stuva in studentmössan så långt in i garderoben jag bara kunde och krypa ner i sängen vid ett tiden, med ett huvud som bultade hårt av värk och trötthet efter en lång och känslosam dag. Slutet kanske inte var det absolut perfekta, men det gör egentligen inte särskilt mycket, för själva studentfirandet med klassen kunde inte ha varit bättre, och är det inte det viktigaste, egentligen?






























































Media & Musik...



... och spel!








Bara något jag snubblade över

Gick igenom studentbilderna och råkade snubbla över denna bild. Aj. Ajajaj.


Karnevalen 2012

Det har nu gått snart fem veckor sedan den magiska Studentveckan gick av stapeln och jag anser att nu, nu är det nog dags att berätta om den! Anledningen till att jag har väntat så långt är för att jag inte har haft alla bilderna, det har jag fortfarande inte, men det känns som om jag kommer glömma en det mesta om jag väntar mycket längre. Så vi börjar med Karnevalen, som gick av stapeln onsdagen den 13:e och om några dagar skriver jag om själva studentdagen!

Jag fick skjuts in av mamma efter en liten sovmorgon, har för mig att jag mötte upp Josse vid tågstationen runt kvart över tio eller något, och P joinade inte långt efter det. Vi satt vid Barbacka en stund och bara njöt av den gassande solen (det var olidligt varmt, riktigt kvalmigt!) innan vi drog oss genom stan och ner mot rese. Där mötte vi upp Zigge, Bea och en hel del andra klasskompisar. Lite över elva gick bussen ut mot Fjälkinge, vår destination var Muffes hus och vårt mission var... tja öh, förfest haha. Vi kom dit lite över halv tror jag, jag minns inte helt. Men jag kommer ihåg att vi träffade större delen, inte alla, men större delen av klassen där. Vi åt, dansade, snackade, hade allmänt kul innan det började spöregna (föga oväntat) men det hade, som tur var, slutat när vi gav oss iväg vid halv två. Och för er som inte vet/har glömt/är nyfikna, så var MPKR09 utklädda till cowboys och indianer! Så vid en helt vanlig busshållsplats någonstans i Fjälkinge stod 25 cowboys/indianer som dansade, skrek och dansade lite till i väntan på bussen. Kan också meddela att när bussen väl kom tog det en bra stund innan hela klassen kommit på haha... jag är ju medveten om att vi är en stor klass, men det är först när alla går på en buss en och en som man verkligen inser hur många vi egentligen är! Var? Är! (Past tense, vi hade ju inte tagit studenten än haha). I alla fall, i sjöng oss fram genom Kristianstads yttre krets och kom in till stan prick 14:00. Och för er som inte vet, karnevalen börjar 14:00 och bussen stannade på fel sida stan. Så 25 cowboys/indianer fick springa som galningar genom stans gator för att komma ner till Tivoliparken i tid.

I tid kom vi inte men det gjorde ingenting. Funktionärerna hade fullt upp med att försöka organisera tåget och få oss att stå ordentligt (när vi passerade förbi början av tåget hann jag få en skymt av Michelle, som stod och skrek på några fulla studenter som vägrade backa, haha). Det tog en bra stund innan vi hittade LBS i ledet (tåget var sjuktjävlagalet långt!) men tillslut, som en uppenbarelse, stod några musikare där och höll upp ett lakan med "LBS" målat på och vi flöt in i tåget. Det tog ytterligare en bra stund innan allting blev klart, innan alla hittade sin plats (tror många gick fel trots allt) och vi äntligen kunde gå. Men så plötsligt rörde allting på sig och alla började dansa, alla började skrika, alla började sjunga och hela skolor skallade ut sina sånger om wendesraggare och söderportare. Själva sjöng vi ut klassikern "Oh ah o-are, vi är lbsare" så högt vi bara kunde när vi lämnade parken bakom oss. Tåget ringlade sig framåt, ut över vägen där poliser stod och stoppade trafiken (först då insåg jag hur mycket hela grejen, hela studentgrejen i sig, berör alla i hela stan, inte bara mig, min klass och min skola. Det var rätt mäktigt faktiskt). Sedan tågade vi in i själva stan och plötsligt var det folk precis överallt. På båda sidorna om tåget stod främlingar och fotograferade oss, vinkade till oss, log, pekade och skrattade. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig (jag har faktiskt aldrig varit nere i stan och tittat på karnevalen) men inte det här i alla fall. Vi passerade Lilla torg och in på en utav de större shoppinggatorna, affärsbiträden stod ute på trappan till butikerna och tittade på oss och föräldrar höll om öronen på sina barn när vi passerade, jag antar att vi gav rätt mycket ljud ifrån oss, men vad kan man vänta sig av ett tusen halvfulla artonåringar som ska ta studenten två dagar senare?

Vi vandrade gata upp och gata ner, sjöng och dansade fram och trängdes tillsammans med en massa folk som kommit på villovägar från sina klasser och skolor. Uppe vid BK var det fruktansvärt mycket folk och överallt blixtrade kameror, jag kunde inte låta bli att känna mig som en kändis, när jag gick där bredvid Josse och tittade in i kameror och log utan att veta vem det var som tog en bild av mig. Till slut återvände tåget ner mot parken i alla fall och redan innan vi kom ner till parkeringen och teaterhuset hördes musiken dunka från scenen mitt i parken. Ganska snabbt när vi passerat genom trädallén löstes tåget upp och alla sprang ner mot scenen och dansade till musiken. Sedan delade alla upp sig och min klass sjönk ner på en liten gräsplätt ganska mitt emellan scenen och teatern. Där satt vi sedan, lyssnade på musiken, skrattade, sjöng, satt-dansade, fotade och hade allmänt kul. Jag pratade lite med både Michelle och Sara som kom förbi, den förstnämnda hade nu tagit av sig funktionärs västen och den andra var utklädd till militär! Vi delade med oss av roliga historier, minnen och saker som just hänt vilket blandades med nuet och blev till saker som jag senare skulle komma att tänka på med ett stort leende på läpparna. Efter det hände dock inte särskilt mycket, vi gjorde inte mer än att bara hänga och det kan vara nog skönt det också. Vid halv fem tog jag och P bussen hem (för sista gången!). Fötterna ömmade och öronen värkte lite, men det var de värt. Ännu ett finfint studentminne att spara ner till framtida tillbakablickar!

Här nere följer en rad bilder som jag inte äger, de flesta tillhör Josse och Elin, men det finns en, rätt nära slutet, som är Muffes. Jag tog tillfället i akt att sno den från fb när jag såg den skymta förbi där för ett tag sen, det är något coolt över den helt enkelt! Dessutom, för er som inte har sett karnevalen (som mina icke-Kristianstads buddies) eller ni som inte kan föreställa er hur otroligtgaletjävlalångt tåget var (det är svårt att föreställa sig tusen studenter på en lång rad, tro mig, jag vet) så har jag här en liten länk till er. När jag själv var mitt i allting kunde jag varken se början eller slutet på tåget (inga dumma kommentarer om hur kort jag är nu och blabla, jag kunde faktiskt inte ens se början när vi svängde, så det så!). Fick för mig att vi var någonstans efter ungefär 75%, men videon visade mig fel. Väldigt fel. Nu har de visserligen inte med början, så det var inte hela tåget, men en hel del av det i alla fall. Nåja, videon från Kristianstadsbladet hittar ni HÄR




Trött cowboy-tjej på väg till förfest vid elva på morgonen!



Förr i tiden var cowboysen och indianerna på vars en sida, men på 2000-talet delar de gärna en cider med varandra i ett partytält!



Cowboys är förövrigt väldigt smarta...



... och indianer hänger definitivt med i utveckligen av mobiltelefoner!



Vi märkte oss också, för att visa vartifrån vi kom!







Malin plockade fram en munsbit på bussen in till stan och jag minns tydligt hur Muffe utbrast "Hon drar fram en kebbe ur väskan mitt i bussen! Ae det är fan de sjukaste jag varit med om!"











Och det var bland annat sådana här saker vi höll på med när vi kom tillbaka ner i parken sen haha. För er som inte kan se så är det Anya som flätar Dennis hår!

Studentbalen 2012

Nu, när jag har en liten stund över, tänkte jag berätta om balspektaklet som gick av stapeln i söndags! Jag steg upp tidigt på morgonen (hehe, tio, men det var tidigt för att vara mig!) och tvingade i mig frukost, vilket var svårt eftersom jag var galet nervös. Men tillslut var vi på väg i alla fall, jag och mamma. Det första stoppet var till min frisör, där vi spenderade nästan en timme med att fixa till min baluppsättning. När det var klart körde vi vidare mot Bromölla och casa de Zigge där jag skulle bli sminkad. På motorvägen möter vi enorma bilköer och det är först efter en bra stund som vi inser att 1. Bilköerna har uppstått på grund av alla de festivalbesökare som skulle hem från Sweden Rock och 2. Vi kommer hamna i de där köerna när vi ska hem, vilket vi absolut inte har tid med. Men det ordnade sig. När vi kom fram blev jag sminkad rätt snabbt ändå och sedan fick vi en vägbeskrivning som tog oss på en utflykt, men som också gjorde att vi undvek hela karavanen, så det var skönt!

Väl hemma visste jag att jag var tvungen att äta men jag ville inte förstöra mitt läppstift, så jag bredde en ostmacka med marmelad till mig, som jag åt med kniv och gaffel rakt på bordet haha. Vi kom hem ungefär 40 minuter hem innan vi skulle åka igen, så jag hann bara svälja mackan innan jag fick springa upp och byta om till balklänningen och alla tillbehören som skulle på. Fem minuter sent kom vi i alla fall väg, med mig väl inpackad i bilen haha. Väl i stan lyckades jag och mina elva centimeters klackar ta oss över kullerstenen och bort till vår mötesplats; utanför Graffiti! Jag hann precis bort och säga hej till Josse och stå där i ungefär två minuter innan bilen rullade in och stannade mitt framför oss. Ut kliver tre pojkar (vilket jag inte alls fick ihop, huvudräkningsmässigt, eftersom den ena skulle vara vår baldejt och den ena var chauffören, men vem var den tredje...?). Nåja, vi sa hej och fick champagne och sedan var det då dags med det mest otroliga, att sätta oss i bilen. Jag säger otroligt, för det var en historia för sig själv. Han som satt i passagerarsätet erbjöd sig att hålla våra saker medan vi satt oss och det började med att Josse fastnade i sin väska... mer än det säger jag inte. Men när vi, efter många om och men, fått in allt vad klänningar, sjalar, väskor och champagneglas heter, så kunde vi äntligen köra iväg. Röda mattan rullas ut klockan tre på Bäckaskog, men som gäst får man komma så sent som fem, innan det var dags för mingeldrink. Så vi åkte från stan vid tjugo över tre och kom bort till bilköerna vid tjugo i fyra tror jag. Och för er som inte förstår hur många människor det är som går på studentbalen och hur många som är där och tittar, så kan jag säga att vi köade i ungefär fem kilometer. Det som skulle tagit oss runt åtta minuter att köra, tog oss 40 minuter att småputtra framåt. Men vi hade kul i bilen, lyssnade på vår amerikanska chaufför och passagerarkillen när de pratade om allt möjligt konstigt (om jag säger vad de pratade om kommer ni tro att de var konstiga, vilket inte alls var fallet. De var faktiskt väldigt trevliga haha).

När vi, efter ett litet missöde (Josse lär ju skratta högt nu, för hon vet precis vad jag pratar om) så rullade vi tillslut in på slottsgården och stannade. Baldejten gick ur först och sedan fick jag och Josse knyckla oss ut, vilket helt klart var lättare sagt än gjort. Men ut kom vi, efter en bra stund dock haha. Vi lämnade chauffören och passagerarsnubben bakom oss och gick ut på den röda mattan (snarare den mönstrade mattan) som faktiskt var en besvikelse, för den var både liten och kort. Efter det kom vi rakt ut bland människohavet, blev fotade och träffade en massa människor vi kände och kramade om klasskompisar som vi nästan snubblade över haha. Både Zigges och Josses familj ägnade en ganska lång stund åt att fota oss, men de bilderna har jag fortfarande inte, så om jag får tag på dem kommer de upp här en annan gång haha.

Då klockan närmade sig fem (och efter att jag och J insett att vi inte bara tappat bort vår baldejt och inte kunde hitta honom) kollade vi vår placering på det enorma placeringspappret och precis när vi skulle gå in på slottsgården dök baldejten tack och lov upp haha. Vi gick i en samlad trio in och drack en ganska äcklig välkomstdrink medan vi försökte gömma oss från regnet under två stora träd. Efter en timmes minglande, snabbmöte med gamla kompisar och olidlig smärta i fötterna, fick vi äntligen gå in i... tja, ladan, för att börja äta. Vi hittade snabbt våra platser på b-bordet (b som i bäst haha. Mer om det senare). Förrätten var redan serverad när vi kom in och vi bröt isen med våra bordsmänniskor genom att diskutera vad som var och inte verkade vara ätbart på tallriken (det fanns en konstig brunaktig goja på tallriken som såg väldigt icke-ätbar ut. Vilket den visade sig vara också). I början gick samtalet rätt segt, men allt eftersom (allt eftersom folk började få lite i sig) blev det bra mycket gladare och skojigare på bordet. Det var någonstans där, precis i slutet av förrätten, som en utav snubbarna på bordet började med "Nu skålar vi, bästa bordet! SKÅÅÅL". Och sen skålade vi, ja jäklar. För varje rätt skålade vi och där emellan skålade vi lite till haha. Så medan ett gäng söderportare vallfärdade upp på scenen för att hålla helknasiga och totalt onödiga tal, så satt bord b och åt varmrätt och skålade för oss själva haha. Mellan rätterna försvann en hel del från borden ut till baren, så jag och Josse flyttade närmare varandra (jag satt på vänstersidan, sedan satt baldejten och sedan satt Josse, så när han försvann hoppade Josse upp på hans mycket vingliga stol haha) och satt mest och konverserade för oss själva. När efterrätten sedan kom hade bordet fått bra mycket att dricka så stämningen var hög vilket var kul faktiskt. Och efterrätten var väldigt god!

Efter middagen städade arbetarna undan de flesta borden i ladan och skapade på så vis ett dansgolv. Jag och Josse mötte upp Zigge och sedan vandrade vi runt på slottsgården, delade en cider, satt inne i ladan och snackade/tog en massa sjuka bilder haha. Vi hann också med en dans var med vår baldejt, ja, jag och Josse då. Zigge spelade safe och dansade inte, men å andra sidan såg jag inte heller hennes baldejt ute på golvet haha. Vid tolv drog vi ifrån balen efter en lång och intensiv dag och efter en hel del gulliga avsked med en hel del fulla människor haha. Allt som allt, en mycket bra dag och ett mycket fint minne att ha till kyliga framtidsdagar!




Jag har ingen bild på mig, Josse & vår baldejt på röda mattan, så jag bjuder på en bild på Bea & Johanna med sin, så ni får se mattan och omgivningen!







Linnea & Sara i sina fina, röda klänningar!



Sara, Josse, jag och Zigge med våra fina fejksmile som liksom fastnade i facet efter ett antal foton haha.







Och här ser ni själva slottsgården samt en del av alla de människor som var med på balen!



Johanna, Josse, jag & Bea under mingeldrinkstimmen!





Jag träffade Niklas för första gången på tre år och vi var ju tvugna att ta en bild för att föreviga det ögonblicket!



Linnea, Bea, Josse, Ghia och Anya sittandes!



Jag har fått en del frågor om vi tar en gruppbild tillsammans, alla gästerna på balen, som en hel del gör på sn studentbal. Svaret på den frågan är nej och här har ni anledningen till varför vi inte gör det. 750 gäster är många människor, för många för att trycka in i en enda bild!



Ladan där vi åt. Som ni ser var det så kallt på b-bordet att många tjejer bad om filtar att ha på sig under middagen för att inte förfrysa helt!



Jag i väntan på varmrätten!



Detta var vad jag och Josse, två nötallergiker, fick som efterrätt. Sjukt gott! Typ en chokladbrowniekaka med färska jordgubbar bredvid och en hallonsorbet i den lilla skålen. Nom.







Malin, Johanna & Bea!



Linnea, Bea, Sara & jag utanför ladan.



Gruppbild, från vänster till höger; Rebecca, Emilia, Sara S, Linnea, Sara J, jag, Zigge, Josse, Muffe, Bea. Främre raden; Malin R, Sofie.









En inte särskilt bra bild på dansgolvet, men ni ser poängen av hur mycket galna, glada, dansande studenter där var!



Och hela detta jätteinlägg får avslutas med en bild på Zigge en stund innan vi drog oss hemåt!

Vi är LBS:are

Det är liksom den melodin som rör sig i mitt huvud just nu, men det är väl inte särskilt konstigt antar jag... Idag var det nämligen karneval i Kristianstad! Jag åkte in och mötte upp José och P vid halv elva tiden och vi drog till rese där vi tog bussen tillsammans med ett gäng andra klasskompisar, idag i cowboy form dock. Destinationen var Muffes place i Fjälkinge där vi förfestade tillsammans med, ja större delen av klassen. Inte alla, men de flesta. Mitt i allt börjar det självklart regna också, varför inte. Men det förstörde inte MPKR09's humör, utan vi mer dansade än gick bort till bussen och bussturen var lika galen som ni misstänker, efter mängder av sprit och ja, studentdagen så nära inpå! Vi formligen skrek oss igenom hela den närmare femton minuter långa resan in till stan och det är ett under att chauffören inte kastade av oss...

När vi alla fall kommit in i stan insåg vi att vi var galet sena, så vi halvjoggar över hela stan, skriker och visslar och sjunger och blabla, alla i full cowboy utstyrsel också. Folk som inte kände till spektaklet lär ju ha undrat. Anyways, nere i Tivoliparken är det fullt kaos med skrikande studenter och funktionärer som försöker få ordning på allting och det gick ju så där får jag säga. Vi hade också svårt att hitta vår plats i tåget, men efter en bra stund såg vi det fladdrande LBS lakanet och vi ställe oss bakom tillsammans med resten av klassen samt spelarna och musikeleverna. Efter en bra stunds babblande, skrikande, några knallpulverskott och annat mojs kunde vi äntligen lämna parken och börja vår vandring genom staden. Det var poliser över allt, trafiken stoppades och vårt megasuperlånga tåg passerade över vägar och in i själva centrum där alla kanter, alla caféer, alla affärer, balkonger, ja minsta tomrum, var proppat med folk. Mängder med kameror, mängder med bilder. Och vi där i mitten som skriker och skriker och skriker och sjunger den vanliga "för vi ska ta studenten" och den klassiska "oh a ohare, vi är LBS:are", men också någon annan lustig LBS melodi som jag helt glömt bort just nu haha. Nåja, det var galet kul i alla fall. Tåget gick över hela stan och seriöst alla stannade upp för att titta. Det var så långt att LBS, som stod ungefär tre fjärdedelar bak i tåget, varken kunde se början eller slutet. Ett enormt muller, ungefär som åska, hördes från alla ändar och när jag säger muller menar jag verkligen det. Svårt att förstå, för jag kan knappt fatta det själv, att det var så många människor där.

Tåget leddes i alla fall tillbaka ner till Tivoliparken där ett gäng människor började spela på scenen och en enorm dansfest bröt ut bland alla, ja säkert åttahundra studenter som var där. Själv slog jag mig ner tillsammans med Josse, Zigge, Malin, P, Felix och ett gäng andra LBS:are i gräset och vilade, som de trötta cowboysen vi faktiskt var. Vi sattdansade och skojade, umgicks och hade allmänt trevligt fram tills jag och P drog oss till halv fem bussen och åkte hem. Slog mig nu att det var den allra sista gången jag tog bussen hem eftersom vi är lediga imorgon och jag kommer ju inte ta bussen varken till eller från studenten på fredag. Skum känsla faktiskt. 

Bjuder på denna superfina bilden på mina cowboykompisar. Ja jag vet Malin har sin mun öppen men jag ska säga er, att fota henne är inte lika lätt som det ser ut. Fyra bilder tog jag och på alla bilderna pratade hon, så tillslut gav jag upp och nöjde mig med denna haha. 



Magiskt, så magiskt

Jag har ganska precis (en timme sedan så kanske inte så ganska...) kommit hem från en relativt onödig men väldigt känslomässig dag i skolan. Det var ju dagen D. Inlämning av böcker och... datorer. Så imorse när jag och P kom satt vi oss som vanligt i journalistklassrummet, tumblade lite och flyttade sedan över till 205:an där resten av klassen befann sig. Vi hade tiden klockan nio, så när det närmade sig fick vi ju ja, fixa det sista, lägga över de sista bilderna och sedan stänga ner datorn en sista gång innan vi gick ner och lämnade dem ifrån oss, högt motvilligt får jag erkänna. Sedan deppade vi tillsammans medan vi sprang över hela skolan och lämnade böcker till en massa lärare och plockade upp våra tavlor som hängde lite överallt. Tanken var att vi skulle fixa med lakanet till flaket idag, men när jag suttit i matsalen tillsammans med Zigge och P i över en timme och lyssnat på musikettornas rep inför skolavslutningen så fick jag nog. Samlade ihop det sista i skåpet, krokade av låset, tog mina tavlor och lämnade skolan för vad jag antar var den sista gången före studenten. Var både trött och hade sjukt ont i huvudet, fullpackad till max (hade till och med papper och böcker i datorväskan haha), jackan på armen, dubbla väskor och två tavlor i handen. Går mot stället där jag skulle möta upp mamma för att åka hem med henne när en bil plötsligt kör förbi mig och tutar. Inser ju att det är till mig, jag var den enda på trottoaren och det är ju en underdrift att säga att jag blev galet rädd. Var helt inne i mina egna tankar och jag misstänker att jag hoppade upp fem centimeter i luften. Hann bara slänga en snabb blick på människan i bilen men jodå, det var min baldejt haha. Vad är oddsen? Kul var det i alla fall!

Trots det fina och relativt varma vädret så skiter jag faktiskt i att gå ut och istället ska jag gå upp och powernappa i två timmar. Tro mig, det kan verkligen, verkligen behövas. Har varit så där cranky som jag alltid blir när jag är trött, i typ tre dagar nu. No good. Men jag lovar att bjuda på bilder senare. När jag har vaknat till liv igen haha.

Det var magiskt!

Känns som denna, min fina, lediga dag, har varit hur lång som helst! Jag gav mig iväg imorse vid åtta, åkte in till sjukhuset för att kolla mina ögon (min jävla, ständiga problem med ögonen. När kommer detta försvinna?). Jag fick luftpuffar igen, vilket alltid är lika obehagligt, och gula droppar i ögonen vilket gjorde hela världen gul. Också ganska obehagligt. Nåja, när vi var färdiga följde jag med mamma till Maxi och handlade innan jag fick skjuts in till skolan. Jag satt mig på tredje vånigen och läste i väntan på Josse, när hon väl kom gick vi ner i kjollan en stund innan vi gick bort till Tivoliparken för att träffa vår baldejt! Och när vi sedan gick skilda vägare (baldejten & jag och Josse då alltså haha) drog vi två bort till ån för en minipicknick bestående av vars en Sverige-muffin samt en flaska vatten haha. Men det var mysigt! Vi kollade runt i en mängd affärer efter det och när klockan närmade sig ett gick jag bort till Anneli. När jag var klar där mötte jag upp mamma och vi köpte balsmycken och sedan (äntligen) åkte jag hem! Så jag klev innanför dörren vid lite i tre ungefär, hämtade katten, bytte kläder blablabla, ja ni känner till historian. Nu ska jag äta lite, för jag har inte ätit annat än min muffin sen frukosten och det var ju ett tag sedan. Och ikväll ska jag förhoppningsvis ha tillräckligt med ork för att lägga upp lite bilder här haha.



Ful picknick bild. Men mysigt var det!

Not my day

Kom på att jag aldrig bloggade när jag kom hem, men det har varit en jobbig eftermiddag så ja. Vi lämnar det så. Skolan i alla fall. Totalt onödigt egentligen, men det visste jag redan från början. Jag och P tog bussen in vid nio och satt framför tumblr i typ femtio minuter innan lektionen väl började. Malin höll sitt muntliga framförande om mimik och Rebecca sitt om fattigdom i Sverige. Efter en del avbrott och lite förseningar slutade vi i alla fall två minuter innan min buss gick, så jag fick vackert stanna kvar i stan. Dock lämnade vi skolan vid kvart i tolv eller något, för att ge oss ut på jakt efter cowboy hattar och dylikt haha. Det var faktiskt rätt kul, speciellt när vi stod på BR och testade barnhattar och Josse satt sig på baken. Varför minns jag inte... men skrattade gjorde vi haha. Elin försvann, men jag och J tog en tur bort till gamla LBS innan vi parkerade oss på rese där vi satt och snackade en bra stund i väntan på min buss och hennes tåg. Och ja, sedan åkte jag hem och sen lämnar vi det där helt enklet. Nu ska jag se film och tänka på annat.

What's up phone? Do you feel lonely today?

Idag har varit en... lustig dag. Luftig är nog det rätta ordet! Jag och P kom ju till skolan som vanligt, vi hade betygssamtal och fick se resultaten på de där proven vi gjort förra veckan (nio procent, det är allt jag säger...). Sedan pluggade vi (läs: tumblade) innan vi skrev projekt & företagandeprovet och ja, när det var klart hade vi håltimme. Så José drog med mig och P ut på stan på jakt efter studentpresent, själv hämtade jag ut en bok på Bokia! När vi kom tillbaka, efter typ en halvtimmes vandrande, åt vi lunch där min näsa sniffade fram att det var stekt korv med stuvade makaroner redan i trappuppgången, vilket jag inte vet om det är positivt eller negativt... haha. Nåja, efter en lååång lunch (ärligt talat så brukar vi faktiskt sitta kvar typ tjugo minuter efter vi ätit bara för att prata och ja, ta det lugnt helt enkelt. Så det var faktiskt inte sarkastiskt överhuvudtaget!) så började mediekommunikationen, där tanken var att jag och J skulle arbeta med våra hemsidor. Så blev inte fallet. Istället tumblade jag och hon pratade med Zigge. Och sen kom rektorn in för att ge oss lite mer information om studenten, lite om karnevalen och ja, utspringet och så. Det var... melankoliskt att sitta där och lyssna, det får jag erkänna! Och ja, efter det packade vi ihop och tog bussen vid halv tre hela högen! Och nu sitter jag här, efter en tjugominuterssnabbmysning med kattungarna och vet inte riktigt vad jag ska göra med resten av dagen. Inga läxor. Smaka på det.

Det närmar sig med stormsteg

Är helt slut efter en galen vecka full med läxor, uppgifter och mängder med plugg. Nu har jag helg i alla fall och jag behöver ju inte nämna hur jäkla skönt det är! Men det slog mig att jag tar studenten om två veckor imorgon och då insåg jag att dessa konstiga halvdagar fulla med sista-minuten plugg och betygssamtal gärna hade fått släpa sig fram nu. Två veckor är liksom ingenting. Ett blink och sedan är allt förbi. Hur har detta året kunnat gå så fort? Hur är det möjligt att det bara är femton dagar kvar innan jag springer ut? Galet.

I alla fall. Dagen. Den har varit lång och jobbig och tröttsam men helt okej ändå! Tog bussen in till stan i vanlig tid imorse, arbetade på uppsatsen tillsammans med Josse och varvat med tumblr så var vi klara vid kvart i elva. Okej, varvat med mycket tumblr. Egentligen la vi inte till jättemycket mer på själva uppsatsen, vi var bara tvugna att söka rätt mycket fakta och det tog en hel del tid. Nåja, det är klart nu i alla fall. Färdig och inlämnad, så nu är den kursen också klar. Vilket är sjukt haha. Efter det satt vi kvar och väntade, jag pratade med lite lärare och vi försökte peppa Malin som har enormt matteprov just nu. Glad att jag inte är i hennes skor men jag är säker på att hon kommer lyckas! Anyway, när vi äntligen lämnade skolan vid typ tjugo i tolv lämnade Josse av mig på vägen till stationen och jag mötte upp mamma för att testa min balklänning en sista gång + ta med den hem. Så nu kan jag lyckligt nog stryka för alla klänningarna på min "att ha"- lista. Känns galet bra! Och ja, nu sitter jag här hemma, med mat i magen och ingenting att plugga på. (Lögn, jag har ett prov på måndag, men det orkar jag inte börja med nu...). Tror faktiskt jag ska sätta mig och läsa bara för att jag kan. Och för att boken är bra haha.

Allt vände

Jag trodde faktiskt att detta skulle bli en utav de dagarn denna veckan, som vi faktiskt skulle göra en massa saker på. Men det visade sig när vi kom till skolan, att Emma är i Göteborg (ja, jo, det visste jag förstås redan). Men ingen i klassen var där förutom jag, P och José. Ingen lärare kom, ingen vikarie kom, ingen admin, ingen rektorn, ingen sa någonting. Hade vi inte fått veta att Emma var borta på andra vägar hade vi suttit där som dumma fån. Känns ju inte helt okej faktiskt. Jag tog i alla fall tag i tiden och gjorde klart mitt CV samt skickade in det. När vi skulle leta upp Calle tog vi en omväg till vår kära gamla fotosal, 101:an, och hängde gubbe där, vilket var nykommet och riktigt kul faktiskt. Efter att vi sedan pratat med Bruce stack vi upp till vårt vanliga klassrum, läste lite psykologi och väntade in resten av klassen. Men bara Malin kom. Så när Emine kom in och såg sig runt och frågade "är detta alla?" ja, då insåg vi att det inte skulle bli en vanlig lektion. Efter lite diskuterande fram och tillbaka så kom vi fram till att vi kunde skriva the listening part, som är det vi hade kvar på engelskan, ni vet, innan vi får betyg... det gick väl så där, främst för att de pratade sjukt fort (jag läser engelska C så jag är van vid att läsa/prata/lyssna på människor som pratar fort på engelska) så jag menar inte att de pratade sjukt fort. De pratade i den takt jag var van vid. Bara det att jag skulle läsa frågorna/lyssna/svara på frågorna på samma gång. Det var inte det lättaste får jag medge. Och så hackade skivorna och vi fick börja om och sedan tog allting slut mitt i en berättelse och ja, det var konstigt helt enkelt, men allt som allt gjorde vi vårt bästa på det vi hade att stå på. 

Vi slutade i alla fall efter det och jag gick bort till sjukhuset, svängde inom apoteket och fick skjuts av mamma till Köpinge för att hämta bilen där och sen köra hem. Ni hör ju hur omständigt det är bara att ta sig hem. Nåja, jag var jättehungrig när jag klev ur bilen men ville ändå ha in katten, så jag gick där och kallade, men ingen Poe kom. Vilket var konstigt, eftersom hon alltid kommer när man kallar. Så jag kollade i det lilla huset. And guess what. Där låg katten bland blod, smuts och smörja tillsammans med fem übersöta små (med betoning på små) kattungar! Ah, den lyckan går inte att beskriva. Halvsprang/halvdansade tillbaka till ytterdörren medan jag skrev av mina lungors fulla kapacitet; "KATTUNGAR MAMMA VI HAR FÅTT KAAAAATTUUUUUUNGGAAAAAAAAAAR!!!". Så vi ägnade en liten stund åt att göra det fint för dem på altanen, flytta upp dem, ge Poe mat och så vidare. De ligger där ute och har det bra nu och jag ska själv äta om en liten stund. Kattungemys står på schemat, men först senare ikväll, så några bilder kommer inte förens då. Troligtvis imorgon dock. Men mer om det senare, min mat är klar nu!

Dreamweaver, are you kidding me?

Har äntligen kommit hem och fått på mig mina mjukiskläder, men det tog tid får jag meddela! Visserligen hade jag ju sovmorgon imorse och det var riktigt skönt, och på textkommunikationen fyllde vi bara i en enkät, så det var helt okej. Men på svenskan, däremot, höll jag mitt tjugo minuter långa föredrag om sjöröveri. Det gick dock helt okej, men att stå framför klassen och babbla i tjugo minuter är inte helt min grej. Även om det handlade om Blackbeard och piratskepp. Anyways, efter det fortsatte jag och José att rätta vår vetenskapliga uppsats (med rätta menar jag självklart läsa igenom alla tolv sidorna och ändra minsta lilla fel). Sedan åt vi lunch, som var... nja, inte helt okej god. Och efter det, tisdagens huvudpunkt. Webbdesign. Dagen till ära fick vi jobba fritt och jag satt i en och en halv timme och försökte få min hemsidas två undersidor att se likadana ut som indexsidan. När jag väl fixade det råkade jag förstöra alltihopa igen och sedan var jag tillbaka på ruta ett. Den ruta ett jag stod på för typ tre veckor sedan... men det blev bra ändå i slutet och jag hann till och med peta in några meta-taggar, så nästa vecka ska jag bara fixa ett javascript och sen jävlar är jag nog färdig. Jag säger nog, för att jag och Dreamweaver inte är bästa vänner. Jag säger nog, för att jag vet att min dator kommer göra någonting så att allting förstörs. Eller så kommer jag klanta till det själv. Båda de två senaste sakerna är mycket troliga.

Jag åkte hem sedan i alla fall, med P och halv fyra bussen. Hann dock bara vara hemma i typ en halvtimme innan vi åkte in till stan igen. Tanken var att vi skulle hämta ut balklänningen, men den skulle jag visst testa en gång till med mina skor, som jag inte hade med mig, så det får jag göra senare i veckan. Jag fick i alla fall med mig två nya, mycket efterlängtade, böcker hem. Alltid något, I guess. Nu blir det mat i alla fall och efter det ska jag fortsätta arbeta med mitt CV, titta på Top Model och sova. Och tänka på Jejje, som tagit studenten idag. Grattis, grattis hälsar Skåne ♥

Lovely Monday

Som jag nämnde imorse hade jag ju ont i magen och det har jag fortfarande av och till. Jag sa ju att jag kanske skulle sticka hem lite tidigare men ironiskt nog tog min måndag en helt ny vändning! När jag kom till skolan så skrev jag en läsövning i engelskan vilket följdes av en ganska lång rast (well, längre än vanligt eftersom standardrasterna på LBS är 10 minuter haha). Sedan skrev jag ett läxförhörsprovgrejs i projekt och företagande och sedan slutade jag, wihiwiho! Jag var hemma vid tolv, åt och tittade på ett avsnitt UB och för skrivande stund håller jag på att blogga på tumblr. Näst på tur står att baka paj, vilket följs av "gör färdigt CV" och "plugga in mitt föredrag". Such a fun day!

Projektarbetsredovisningsdagen

Nu är jag hemma efter en egentligen helt onödig dag i skolan, men som faktiskt visade sig bli ganska intressant. Hur det nu går ihop. Och jag kom inte "just hem" heller, utan för närmare två timmar sedan. Men jag skulle läsa Årsboken/äta/titta på Ugly Betty och så vidare och så vidare när jag kom hem så ja. Anyway. Vi hade ju projektredovisningar idag och det var faktiskt väldigt intressant att titta på alla andras projekt! Linneas fick mig nästan tårögd, hon hade klippt ihop en jättefin video med bilder och klipper från hennes resa till Afrika där hon lämnade donerade kläder till ett barnhem! Rebecca hade gjort en sjukt snygg kokbok med amerikansk mat och Malin gjorde en undersökning mellan analoga och digitala kameror som hon sammanställde i en bok, som jag visserligen inte hann titta på, men det såg coolt ut! Och ett gäng spelare hade filmat en skejtvideo som faktiskt var det enda projektet som fick dubbla applåder (det säger väl det mesta) och en annan spelare hade skapat en miljö till ett datorspel som fick hela MPKR09 att dra efter andan. Detta följdes av Banafshes kommentar "Ja, de där spelarna gör ju faktiskt riktiga saker på sina lektioner...". Kände att min klass fick en dänga där, men å andra sidan har hon ju rätt. Vi gör ju aldrig något haha. Anyways, kul att se andras projekt och när redovisningarna var över ändrade jag och José på vårt samhällsarbete innan vi stack hem igen. Ni ser. Onödig, men intressant dag!

Crazy day is crazy

Rubriken säger allt. Imorse, när jag stod och plattade håret, kom jag på att jag inte sett bilnyckeln, som alltid ligger på samma ställe. Så när jag kollar finns den självklart inte där. Ringer mamma, men hon vet inte. Ringer pappa, som skickar mig på en vild jakt genom hela huset. Keep in mind, detta var när jag egentligen skulle köra. Hittar den äntligen, stressar på mig ytterkläder, tar väskan och springer ut. Kör i 80 på en grusväg (vilket bara det var en galen ride), kom faktiskt i tid till bussen och åker in till skolan. Trodde vi skulle göra en massa viktiga saker idag, men istället satt jag av både textkommunikationen och svenskan. Hehe, rättelse: på den första lektionen pluggade jag lite projekt och företagande samt bloggade och på den senare duellerade jag och Josse på Pottermore till förbannelse. Lunchen var dock ganska god (ingen vattnig pasta idag!) och sedan hade vi en dubbeltimme webbdesign med två genomgångar och fritt arbete med våra egna hemsidor. På vägen hem höll jag och P först på att dö av värmeslag, både ute och i bussen, där det var omöjligt ännu varmare. Sen höll vi på att krocka också, men det är en annan historia.

Nu vankas mat och sedan ska jag leta rätt på katt1 och katt2, lägga mig i skuggan och bara vila. Kan behövas efter denna dagen!

Excuse me, but did you call for headache?

Känns som dagen har gått i expressfart, så här i efterhand. Men den sniglade sig fram imorse. Vi hade betygssamtal på engelska och pluggade naturkunskap mellan varven, sedan skrev vi provet och jag hade mitt betygssamtal. Efter den extremt smaklösa lunchen hade vi mediekommunikation med ännu mer betygssamtal och sedan stack jag en kvart in på (vad som faktiskt verkade bli en intressant) projekt och företagandet. Började känna av illamåendet + fick huvudvärk efter lunchen, så jag är hemma nu, för att äta och vila resten av kvällen. Ingen läxa till imorgon och det tackar jag för.

Fun fact: Fick höra av tre lärare idag, att jag var uppe och nosade på MVG i tre olika ämnen. Frustrationen.

Gulklänningen & Den psykopatiska massmördaren

Hela klassen (eller ja, den halva av klassen som faktiskt var där idag...) bokstavligt hoppade ut från 107:an efter mediekommunikationen slutade. Långledigt. Igen. Well why not? Tyvärr kan jag meddela att jag kommer spendera denna extra långa helgen med att... ae det gör ont att säga det... plugga... naturkunskap. Japp. Svider i mitt hjärta. Anyhow, den sorgen tar vi då! För att snabbare än snabbast dra igenom dagen: vad jag och P gjorde imorse, ja det vet ni ju redan. Och sedan satt vi mest av samhällen (jag arbetade faktiskt lite med min projektrapport. Faktiskt). På pyskologin såg vi klart den där myskomyskofilmen som numera kommer gå under namnet "filmen där gulklänningen blev skjuten i baken". Japp, ni läste rätt. Slutet var minst lika konstigt som början och jag kunde inte låta bli att skratta lite här och där vilket gav mig en aning dåligt samvete. Jag menar, filmen handlade ju om en massmördare... Nåja, när den var slut fick vi sluta så jag och P satt kvar i fönstret och fortsatte spionera. Sedan åt vi och efter det hade vi då en och en halv timmes mediekommunikation där det inte hände mycket mer än att vi sjöng julsånger och planerade inför studenten. Mindre än en månad kvar nu. Aj.

Just like any other day

Jag och P spionerar på byggarbetare och målare, just like any other day on LBS. Oh, and this is happening too;



Tidigare inlägg
RSS 2.0