May 28 2013

Jag tror alla har hört den där "det kändes som mitt hjärta krossades i tusen bitar när jag fick den där nyheten". Det har blivit en kliché och varje gång jag hör det eller skriver det själv, känns det som jag upprepar något som andra har sagt hundratals gånger förut. En sak man mest säger för att förklara hur ont det gjorde. Men för ett tag sedan insåg jag själv att det finns en anledning till varför man säger det, till varför det har blivit en kliché. För att det är sant. Det är sant att hjärtat, muskeln som pumpar ut blod i kroppen, kan sprängas i tusen bitar när man får höra något fruktansvärt. Det är sant att det känns som om hjärtat går itu och sedan faller ner i skorna på en. Det är sant att man kan gå igenom något som är så hemskt att det känns som om hjärtat är borta. Att det liksom inte finns kvar i kroppen längre. Att det har gått itu och bitarna har trillat ner på golvet och det kommer aldrig komma tillbaka.

Det är också sant att ibland kan man bli så lycklig att man känner hur hjärtat är sprängfullt av kärlek och glädje, att varje hjärtslag inte bara pumpar ut blod i ens ådror, utan också lycka. Hur varje cell i hela kroppen kommer i kontakt med den där lyckan och hur man tillslut känner sig så genuint glad att det känns som om man svävar en decimeter ovanför marken när man går. Det är också en sak som använts mycket i böcker och andra historier, men som är minst lika sann för det. Är det inte märkligt, egentligen, hur ett organ, hur en muskel som hjärtat faktiskt är, kan tyckas känna olika känslor, det kan kännas som om organet går i sönder men också att det är fullt av liv. Är det inte märkligt, egentligen, hur vi kan ha känslor låsta till en muskel på det där sättet, att det verkligen känns som hjärtat går itu? Är det inte märkligt, egentligen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0