High up in the clouds











© Mikaela Olsson

När döden ringer, svarar man då?

Havet röt och vinden ven. Det blåste upp till storm och hennes hår dansade runt huvudet, dansade i luften, dansade till ljudet av brutna vågor. Himlen var dassigt trist och det var omöjligt att se var horisonten var. Allting var grått, så grått. Det fanns inte den minsta skiftning i varken havet eller himlen, till och med stranden såg grå ut i det dystra skenet från solen som gömde sig där bakom allt det tråkiga. Det var en lidelseful sommardag som de flesta spenderade inomhus, men hon tog vara på tillfället.
   I hela sitt liv hade hon bott vid havet och i hela sitt liv hade hon älskat det salta vattnet mer än hon älskade sig själv. Hon såg det som terapi, som rening, som spa för själen. Havet var en bättre vän än de som hon haft i mänsklig form, för havet försvann aldrig, som hennes nära gjorde. När hon var rädd åkte hon till havet, när hon var olycklig sökte hon svaren i vågorna och när hon var glad delade hon sin glädje med den starka, mörkblå kraften hon både fruktade och älskade på samma gång.
   En fiskmås skrek när hon sjönk ner i sanden utan att släppa havet med blicken. Vågorna dånade, brusade, skrek efter något hon inte kunde se eller uttyda i mörkret som sakta började falla runt henne. Hon suckade lite lätt för sig själv och drog upp knäna under hakan, la armarna runt benen och bet ihop mot smärtan och kylan som smög sig på henne. Hon hade aldrig gett upp förut och hon vägrade att börja nu, så nära inpå slutet.
   Blåsten tilltog allt eftersom mörkret sjönk med väldig fart. Tillslut kunde hon inte se någonting framför sig, men hon visste att havet var där, bara några meter ifrån henne. Det var tröstande att höra vågornas skvalpande kluckar mot stranden. När hon slutligen vände blicken från vattnet och upp mot himlen, kunde hon se hur stjärnorna blinkade tillbaka mot henne. Vinden måste ha tagit molnen med sig på flykt över vattnet och lämnat efter sig en enorm svart duk med hundra tusentals miljoner glittrande nålstick. Hon hade alltid älskat universum, även om det, liksom havet, också skrämde henne. Kanske för att de liknade varandra så mycket; båda två var främmande oändligheter som ingen utforskat till minsta centimeter. Man visste aldrig vad som kunde gömma sig i det mörka under vattenytan eller utanför Vintergatan. Men nog var det lite av tjusningen också, att inte veta vad som fanns där ute. Bara för att det var okänt betydde inte det att det var något dåligt, tvärtom, det kunde vara något fantastiskt som bara väntade på att bli upptäckt. Hon önskade innerligt att hon kunde få vara med att upptäcka det, men visste att det var försent nu. Hennes tid var förbi.
   Då ryggen började värka, armarna somnade och benen längtade efter att bli utsträckta gav hon slutligen efter och la sig raklång ner på sanden. De små guldgula kornen som skimrade så fint när solen var uppe kröp innanför hennes tröja och byxor, men hon orkade inte bry sig om obehaget. Livet hade så få fina stunder att erbjuda, att man som människa var tvungen att ta till vara på varje ögonblick man fick. Man blev bara olycklig av att säga nej till något vackert för att göra något viktigt, det hade hon fått lära sig den hårda vägen.
   När hon låg där och tittade ut på det oändliga hon hade ovanför sig kunde hon inte låta bli att skratta lite för sig själv. Många människor ville tro att stjärnorna viskade ut hemligheter till folket på jorden, eller att saker ”stod skrivna i stjärnorna”. Det trodde hon inte alls på. Faktum var att stjärnorna bara var brinnande ljusklumpar ute i universum, som en dag skulle brinna klart och försvinna bort, ersättas av en annan klump och så vidare och så vidare. Det var inget magiskt med stjärnorna. Det stod inget skrivet på himlen. Och de viskade inte ut några hemligheter. Men hon fick hålla med om att de var vackra och även om oändligheten ute i det mörka skrämde henne, så lugnade de blinkade ljuspluttarna henne, åtminstone för stunden. Och det var allt hon begärde just nu. Att få vara lugn för ett ögonblick. Den senaste tiden hade rädslan vuxit sig allt större för varje dag som gick. Att veta men att ändå inte veta var skrämmande. Att veta halva sanningen så att säga, att hålla halva svaret i handen. Som att försöka rätta ett mattetal men halva facitsidan är bortriven. Vad som helst kan stå på den sidan. Och i hennes fall, när som helst. Det var egentligen mer skrämmande än oändligheten ovanför hennes huvud, än djupet som kunde dölja vad som helst där havets vågor rörde sig. Att veta att allting kunde, skulle, ta slut så snart, men aldrig veta, var det mitt sista andetag jag drog nu? Eller får jag känna den salta havsluften i mina lungor ytterligare en gång?
   Det var i sådana här stunder det var omöjligt att inte tänka på alla de saker hon önskade att hon gjort, alla de saker hon önskade hon inte gjort och alla de misstagen hon begått i sitt liv. Att inte kunna ta tillbaka någonting var olidligt, att inte kunna rätta till det som hon nu visste var fel fick henne att må illa. Det fanns så mycket hon skulle gjort om, om hon bara kunnat. Hon önskade att hon fick en chans att leva om sitt liv, leva om det men göra allting rätt. Skulle hon ligga här då? Eller skulle hon vara hemma hos en familj som älskade henne? Skulle hon ha någon som tog hand om henne när hon inte kunde klara sig själv? Skulle hon ens vara sjuk? Ja möjligheten fanns ju att hon kanske skulle vara frisk, ensamheten alla människor led av fyllde de flesta ut med kärlek till sina närmsta, men hon fyllde ut stunderna med cigaretter. I massor. Hon visste att hon försatt sig i situationen själv, men det gjorde ju inte mindre ont för det.
   Framför ögonen spelades plötsligt en film om hennes liv upp. Där kunde hon se var allting hade gått fel, vilka samtal som varit avgörande, vilka situationer som gjort att hon tillslut hamnat här. Hon insåg att allting börjat så mycket tidigare än vad hon först trott. Kanske hade Freud rätt. Kanske var barndomen grunden till allt det som skulle hända i framtiden. Kanske var barndomen en så stor sak i hela uppväxten att minsta fel kunde förstöra en människas liv. Och gudarna ska veta att mycket gått fel i hennes barndom. Hon var ett levande bevis på hur saker kan gå om man inte har tryggheten och kärleken runt sig redan i unga år. Det vill säga, hon var ett levande bevis än så länge. Snart skulle hon ju vara borta. Skulle någon minnas henne? Skulle någon komma på hennes begravning? Skulle det ens vara en begravning? Eller skulle hon bara försvinna från denna världen och lämna efter sig en rökskadad lägenhet och några sedan länge vissna krukväxter?
   Det var inte döden som var skrämmande, inte ens vad som kom senare som gjorde henne rädd, ja nästan förtvivlat panikslagen. Det var att hon aldrig visste när det skulle ske. När slutet skulle komma, när allting skulle vara över. Vissa morgnar var hon förbannad över att hon vaknade upp igen, vissa nätter grät hon sig till sömns av rädslan att hon aldrig skulle öppna ögonen igen. Det fanns fortfarande så mycket kvar att göra, så mycket kvar att uppleva, se, känna. Så många personer kvar att älska. Så många löften att hålla. Så många misstag att fixa. Hon var inte redo än, och ändå låg hon kvar där på stranden, i sin ensamhet, och stirrade upp på stjärnorna. Om döden kommit då hade hon försvunnit bort medan hon skjutit upp allt det hon ville fixa till innan hon dog.
   Hon visste inte vad klockan var, men vinden tycktes ha mojnat en aning, så ett par timmar hade säkert passerat. Trots att hon låg stilla kände hon sig stel i hela kroppen, men hon ville ändå inte resa på sig. Ville inte åka tillbaka hem till den gulnande lägenheten som tryckte upp sanningen i ansiktet på henne. Att hon själv ringt upp döden och bett honom komma och hämta henne alldeles för tidigt. Allt hon egentligen ville vara att ligga kvar där på stranden och stirra upp på stjärnhimlen, höra havets brusande och känna lukten av tång och saltvatten för all evighet. Men så mycket visste hon ju att det inte skulle gå, även om hon innerligt önskade det. För om hon dog på stranden skulle hon åtminstone bli upphittad av någon ganska snabbt. Om hon dog i sin lägenhet visste hon inte hur lång tid som skulle passera innan hennes kropp blev upphittad.
   Det tog emot att sätta sig upp och det var rent fruktansvärt att ställa sig. Hon kände sig utmattat trött och vimmelkantig, antagligen för att hon inte åt särskilt mycket längre. Aptiten existerade inte när döden lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Hon stod därför kvar en stund, på vingliga ben och med huvudet lutat bakåt för att fortsätta stirra upp på stjärnorna. Det var nästan omöjligt att slita blicken, hon varken ville eller kunde. Men hon var tvungen. Lagom bra till hon skulle gå tillbaka bort mot bilen kom hon att tänka på någonting hon läst en gång i tiden, för många år sedan. En vacker tysk mening som rört henne djupt och fått henne att fundera. "Erinnerungen sind für Menschen, die keine Zukunft haben." Minnen är till för människor, som inte har någon framtid, kom hon ihåg att det betydde. När hon varit yngre och hört meningen för första gången hade hon alltid tyckt att den var konstig, nästan skrämmande på något sätt. Vem ville leva i det förflutna när man kunde leva i nuet, ja till och med i framtiden? Hon kanske inte hade skött om, varken sig själv eller sitt liv, så som hon hade förväntats göra, men hon hade alltid levt med tankarna på att det alltid finns en morgondag. Men vad gör man när det inte längre finns en morgondag, är man tvingad att leva i det förflutna då? Att leva om gamla minnen, lyssna på konversationer man hade för många år sedan och se alla sina misstag spelas upp om och om igen framför ögonen på en? Är det verkligen sant att minnen är till för människor som inte har någon framtid, eller gäller det bara för människor som går och väntar på döden?

March 31 2013

Vilken underbar dag Skåne vaknade upp till idag. Solsken, klarblå himmel, flera plusgrader... kanske blir det vår ändå. Snön som föll för några dagar sedan är helt borta (igen) och förhoppningsvis var det sista gången för denna vintern. Jag var ute på en promenad efter maten, det var ljuvligt att gå omkring i skinnjackan istället för vinterjackan. Katterna sprang runt på gräsmattan och jagade flygade insekter och man kunde verkligen se hur hela världen börjar vakna till liv efter vintern. Till och med vårfåglarna svepte omkring och kvittrade, trots att det är bra mycket kallare i år än det var förra året vid denna tiden.

Eftersom det var fotboll hela dagen igår ska jag ta vara på denna dagen och skriva hade jag tänkt. Inte ens Det okända går på TV:n ikväll, så jag hade nästan hunnit titta på en film innan jag sätter mig framför word. Jag vet inte, vi får se. Först och främst ska jag gå igenom tumblr, ladda upp lite bilder och tidsinställa ett inlägg till er samt läsa ut boken jag håller på med just nu. Ta vara på det fina vädret peeps!



Detta var förövrigt Mou's reaktion på Ronaldos mål igår. Man kan inte annat än att älska den mannen!

Spring can't come soon enough













© Mikaela Olsson

March 30 2013

Jag har haft problem med min käke hela veckan. Precis hela veckan. Och med problem menar jag; den fastnar varje gång jag äter minsta lilla grej, och sen sitter den fast i ett par timmar. Häromdagen var den fast i över fem timmar i sträck. Sen kan jag ju öppna munnen, men inte lika mycket som vanligt vilket gör det... ja knepigare att äta och definitivt svårare att gäspa (och självklart är det allt jag kan tänka på när den sitter fast och därför behöver jag gäspa hela tiden). I vilket fall som helst, när jag vaknade imorse satt inte käken fast (den har en tendens att göra det när jag vaknar på morgnarna också). Däremot måste jag ha legat helt konstigt i natt, för nacken värker. Men käken satt åtminstone inte fast och det var jag förstås glad över. Sen åt jag. Och helt plötsligt sitter jag vid köksbordet med både nackspärr och en käke som sitter fast. Så jag kunde knappt få in maten i munnen, vilket var helt okej eftersom jag inte ville vrida på huvudet mot tallriken för det gjorde ont i nacken. It's gonna be a long day today! Glad påsk på er, jag hoppas ni får en bra dag! Själv ska jag hämta ett rep och hänga mig själv.

Make sure you live while you still can


March 29 2013

Dagens väderleksrapport: Snö. Snösnösnö. Snö. Mer snö.

Jag kan inte säga att det börjar bli tråkigt att skriva här, det är mer en vanesak än någonting annat, jag menar, jag har ju haft denna bloggen i snart fyra år (herregud, har det verkligen gått så lång tid?). Att logga in här varje morgon och skriva lite är vad jag gör varje dag och när jag hamnade i situationer där jag inte kunde göra det (som i höstas när internet inte fungerade på en vecka) var det helt klart bakvänt att inte blogga. Däremot kan jag ana att det är rätt trist för er att läsa, för varje dag är ju precis densamma nuför tiden. Det kommer ju ändras så småning om, men när vet jag inte riktigt. Igårkväll funderade jag på att sluta blogga helt, för jag har ju egentligen ingenting att säga, bara en massa bilder att lägga upp. Men sen slog det mig att det hade nog känts alldeles för konstigt och även om jag kommer sluta skriva här en dag så är idag inte den dagen.

Tills den dagen uppstår får jag väl försöka göra bloggen lite mer intressant. Vi får väl se hur det går. Fler bilder kommer i alla fall upp ikväll och jag ska sätta mig och skriva lite, så ni inte bara får mina dagliga väderleksrapporter och "idag ska jag göra" och "igår gjorde jag". Vad jag dock ska göra idag, är att städa, duscha, läsa och skriva lite, om jag har inspiration till det. Något jag helt klart borde sätta igång med nu. Tills vi hörs igen; ha det bra i snöyran!

Fly från verkligheten

Medan solen sakta försvann bakom en molnbank och mörkret började falla ökade hon takten. Från att gå fort till att springa sakta. Temperaturen sjönk och hennes andning steg. Runtomkring henne, i det land hon levde i, började de vanliga människorna göra sig klara för att sova och samla krafter inför en ny dag. Men hon var ingen vanlig människa. Tvärt om, hon var egentligen en väldigt ovanlig människa. Och vetskapen om att de flesta sov när hon levde, och levde när hon sov, fick henne i vanliga fall att le stort. Men inte idag. Idag kände hon sig rastlös, hon gick i väntans tider. På ett tecken, på att få höra någonting. Men inget ljud nådde hennes öron. Hon sprang för att hon inte orkade vänta länge och hon hade en alltför stark känsla av att hon skulle få springa länge innan hon fick veta något.
   Det knastrade om hennes steg när hon satt ner den ena foten före den andra, men ute på landet var det ingen som lyssnade, ingen som brydde sig. Rytmen som bildades, knastrandet som uppstod för varje steg hon tog, hennes andning som till en början varit lugn men nu ökat, var allt som hördes i tystnaden. Världen sov när hon sprang ifrån sin oro, sina spöken och allt det som hemsökte henne om nätterna. I mörkret. Hon stannade inte för någonting, rädd för att all hennes ångest skulle hinna ikapp henne på ett hjärtslag om hon stod stilla bara för en liten stund. Hon stannade inte för att beundra de vackra vallmoblommorna längs kanten på grusvägen, hon stannade inte för att slänga en sista blick på de brinnande molnen som gömde solen bakom sig, hon stannade inte för att dra in doften av sommaren, av potatisblommorna, av de vilda buskarna hon nyss passerade, av regnet som hägrade bortom bergen. Hon stannade inte för någonting, för hon visste, att om hon gjorde det skulle hon fastna igen.
   Vägen började ta slut och även om hon började bli trött ville hon inte vända tillbaka ännu. Hon ville inte återvända till det lugna, stilla huset, där ångesten blommade upp tydligare än här ute i det vilda. Hon ville inte sitta instängd till nästa kväll skulle komma och tillåta henne ännu en fri timme utanför de tunga väggarna. Hon ville springa vidare i all oändlighet, men så mycket visste hon ju, att hon inte kunde springa tills hon dog. Så efter en lång överläggning vände hon tillslut om och började springa tillbaka den väg hon just kommit. Gruset knastrade allt högre under hennes fötter, hon råkade sparka till en sten som for iväg en bit och slutligen rullade ner vid vägkanten. Efter ytterligare ett tiotal meter kunde hon skymta sitt hus flimra förbi bakom några höga träd. Hon kände ett tryck över bröstet, som gjorde att hon fick lite svårare att andas, som gjorde att hennes hjärta hoppade över ett slag och för ett ögonblick skapade obalans inombords. Paniken började sippra ut i blodomloppet och det fanns inget hon kunde göra för att få stopp på kedjereaktionen. Hjärtat bultade allt fortare och huvudet började snurra, andningen ökade men trycket över bröstet vägrade släppa. Hon fick tvinga sig själv till att stanna upp och böja sig framåt, trycka händerna mot knäna och blunda medan hon tog långa, djupa andetag för att pressa bort paniken. Det lyckades inte helt, men efter en stund kunde hon äntligen räta på sig och fortsätta sin löptur, som nu bara tycktes bli tyngre och tyngre för varje steg hon tog. Innan hade det varit en frihet att springa, tidigare, när hon var på väg mot det andra hållet. Då hade varje steg varit lätt, trots att hon borde ha varit trött och andfådd på grund av den långa sträckan hon faktiskt sprungit. Men det hade hon inte varit. Istället flög hon fram genom luften och kände sig friare än hon gjort på länge. Men så fort hon vände riktning ändrades också humöret, känslan och kärleken för själva löpningen. Förut hade hon varit på väg ifrån allting och den vetskapen hade gjort att hon mådde bättre. Nu var hon återigen på väg tillbaka och det behövdes inte en vetenskapsman för att berätta varför hon helt plötsligt mådde mycket sämre.
   När hon svängde upp på den sista raksträckan innan hon nådde huset var det nästan helt mörkt. För ett ögonblick lutade hon huvudet bakåt och hon kunde se himlavalvet ovan sig, glittrande, lockande, oändligt. Hon hade läst någonstans att den stjärna som var närmast jorden var fyra ljusår bort och att varje gång en människa tittade upp på stjärnhimlen tittade de upp på en förfluten tid. Det var vackert tyckte hon. Så många människor önskade att de kunde leva om saker som redan hänt, önskade att de kunde spola tillbaka tiden. Genom att titta upp på stjärnhimlen kunde man ju göra det, om så bara för en liten stund.
   Grenarna på björkträden som kantrande hela vägen upp till huset rörde på sig när hon sprang förbi, de liksom dansade svagt i luften och ett visst prasslande ljud uppstod. Hon var inte helt säker, men om hon blundade för ett ögonblick kunde hon nästan höra ljud. Röster. Löften viskas ut i den svarta natten. Men hon var inte helt säker.
   Huset tornade upp sig framför henne när hon slutligen stannade några meter från dörren. Alla fönster var mörka, inte en lampa var tänd. Ingen bil fanns på uppfarten, inget liv rörde sig på andra sidan dörren. Det krävde all hennes energi och viljestyrka bara för att låsa upp och kliva in i den kalla, tysta hallen. Hennes andetag var allt som hördes i det stora, tysta huset och hon kunde höra hur de ekade ut och slog mot alla väggar, mot alla tak, mot alla fönster och golv. Paniken började komma igen, men sakta, liksom smygande. Hon märkte det inte först, men plötsligt fick hon lite, bara lite svårare att andas. Själen mörknade till igen, så som den alltid gjorde när hon fick panikattacker. Hjärtat bultade som en hammare i bröstet och slagen ekade i öronen. Hon skakade till och kände hur feberhettan kröp över hennes skinn. Sedan tände hon hallampan och skrämde bort sitt panikmonster, även om det bara var för ett ögonblick.
   När hon varit liten och umgåtts med sina vänner hade en hel del berättat för henne att de var rädda för mörkret och skuggorna som uppstod på nätterna, det mörker som tog något som var så vackert i dagsljus, som ett träd, och förvandlade det till något fasansfullt hemskt om nätterna, som en lång arm som rörde sig över väggen, mot sängen. Men själv hade hon aldrig varit rädd för de där skuggorna som rörde sig runt i rummet under nätterna. Skuggorna betydde att det fanns ljus i närheten. Då var istället ett totalt mörker något som hon fasade för, eftersom man aldrig riktigt vet vad som gömmer sig i mörkret. Därför skyndade hon sig att tända så många lampor hon bara kunde i huset, för att pressa bort mörkret som helt plötsligt invaderat hennes hus. Först när ljuset flödade i alla rummen kunde hon andas ut, men inte helt. Aldrig helt.
   Rastlös vandrade hon runt i huset, från rum till rum och tog in alla detaljer, alla känslor och spelade upp flera minnen som dök upp i huvudet när hon klev in i köket, i vardagsrummet, tillbaka ut i hallen, upp på sitt gamla rum, in på sitt nya rum och nerför trappan. Här hade de stått och bakat pepparkakor en jul och hon hade snubblat över sina egna fötter, satt sig på baken och skapat en liten spricka i trägolvet. De hade skrattat länge åt den händelsen. Och på just den stolen hade hon suttit bara några veckor tidigare och firat hennes student, omgiven av släkten. Hon hade stått på just den platsen ute i hallen, när hon fått en impuls och kramat om dem innan hon bett dem köra försiktigt när de bara skulle iväg och handla.
   Hon hade lyckats jaga iväg det mörker som tagit sig in i huset, men hon lyckades inte jaga iväg det mörker som lagt sig tillrätta i hennes själ. Mörkret som bara tycktes växa sig allt större och större för varje dag som gick och hon hade för längesedan slutat försöka pressa bort det, för hon visste att det var omöjligt. Hur mycket hon än skulle försöka skulle det alltid återvända, det skulle fortsätta återvända fram till det ögonblicket hon fick ett svar och kunde lämna det väntrum hon förvandlat huset till och obarmhärtigt tvingats in i själv. Och om inte beskedet skulle komma snart, kände hon, att mörkret skulle ta över allting och lämna henne som ett tomt skal där hennes medvetande flöt omkring bland de sedan länge bortglömda minnena långt bak i hennes hjärna.
   När telefonen ringde förstod hon först inte vad det var för ljud och var det kom ifrån. Hon upptäckte snart att hon försvunnit bort till en annan värld för ett ögonblick och skyndade sig fram till luren för att personen inte skulle lägga på medan hon själv återvände till verkligheten. Med andan i halsen svarade hon utan att titta på telefonnumret, utan att försöka få en föraning om det var de som ringde, eller om det bara var en telefonförsäljare. Hon visste egentligen inte vad som vore bäst. Hon ville förstås ut från mörkret och slippa ifrån paniken så fort som möjligt, det tärde på henne att leva i denna ovetskap hon bott i den senaste tiden. Men samtidigt ville hon att det bara skulle vara den där trista telefonförsäljaren. För om det var de som ringde och de hade dåliga nyheter…
   Det var en kvinna på andra sidan luren och hon sålde absolut ingenting. Men hon delade ut nyheter och besked, goda som dåliga. Glada som sorgliga. Fantastiska som fruktansvärda. Hon lyssnade länge på vad kvinnan hade att säga utan att stoppa, utan att avbryta henne, utan att flika in en fråga här eller där, som hon kanske borde ha gjort. Istället försökte hon ta till sig vad kvinnan sa, men utan att egentligen helt lyckas. Hon visste inte riktigt vad hon själv sagt när de la på och hon var inte heller helt säker på att det kvinnan sagt riktigt nått hennes hjärna och förstånd. Men hon förstod så mycket som att det var över nu. Hon kunde sluta springa. Det var över nu. Väntan var över.

V III MMXIII























© Mikaela Olsson

March 28 2013

Genast när jag vaknade imorse hade jag en sådan där skön känsla i kroppen. Den där känslan man får när det börjar bli vår och man riktigt känner hur hela kroppen verkligen vaknar till liv. Den känslan hade jag. Solen sken från en disblå himmel och det såg riktigt skönt ut. Precis som vanligt så är frasen "men skenet bedrar" en perfekt beskrivning på det svenska vårvädret i år. Jag gick ut på en promenad efter frukosten och nja, så där himla skönt var det inte. Det blåste (som vanligt) och nu känns det som om hela mitt huvud är alldeles genomblåst. Kan knappt tänka ordentligt!

In other news... nej denna dagen kommer spenderas precis så som gårdagen gjordes, med att läsa och titta på Kyle XY (ja jag har börjat titta om på den serien igen och jaaaaaa den är precis lika bra som förut!). Jag ska få in en skypedejt mellan hjälpa-mamma-med-maten-och-äta-middag och redigera-bilder-till-mina-fingrar-blöder. Men det blir nog fint detta. Ska blogga lite mer senare, för nu har det varit stiltje här alldeles förlänge tycker jag!

March 27 2013

Jag har otroligt svårt att fatta att det snart är april. Kan ni förstå det? April. Det är en utav de månaderna jag älskar allra mest, i alla fall den andra halvan. När löven slår ut på träden, när det börjar bli varmare på riktigt, när blommorna börjar slå ut och gräsmattorna återhämtar sig efter vintern och blir gröna igen, när man kan gå ute utan jacka, ibland till och med utan tjocktröja. För två år sedan var påsken sen och jag minns att det var otroligt fint väder, jag låg ute och solade i bikini i april, solen stekte och det var tjugofem grader varmt. Tror inte det blir riktigt sådär denna påsken, som visserligen är tidigare, men enligt väderleksrapporterna tycks vilja bjuda på snö större delen av helgen. Vi får väl se.

Det är i alla fall uppehållsväder idag, så jag ska snart ge mig ut på en promenad (det är så skönt när man äntligen kan gå ut och röra på sig igen för let's face it, det är inte ett dugg lockande att gå ut en runda när det är tio minusgrader eller blåser tjugo m/sekund eller när det är halt och tre decimeter snö på marken). De två senaste dagarna har spenderats framför fotbollsstreamar (Tyskland vann 4-1 och La Roja 1-0 igår) så idag ska jag titta på en film om jag hittar någon bra, annars ska jag sitta framför Kyle XY och redigera bilder, de där orden jag har uttalat så många gånger den senaste veckan men aldrig tagit tag i. Det är dags nu. Skriva ska jag också göra om jag har inspiration till det och sen ska jag läsa, läsa, läsa.

March 26 2013

Jag tänkte bara titta in lite snabbt här och meddela att jag lever. Det fanns varken ork eller tid att blogga när jag åt frukost, för direkt efter jag svalt den sista tuggan på min gröt sprang jag upp för att byta kläder och åka in till stan på ett par ärenden (känner mig så vuxen när jag säger så haha) (egentligen hämtade jag linser och köpte påskgodis...) och direkt när jag och mamma kom hem började vi på maten och nuuuu... ja nu har jag precis ätit upp ungefär och jag ska snart ge mig ut på en liten promenad, så länge solen är uppe. Och ikväll ska jag titta på fotboll, det är ju vecka två, dag två på international week (Brasilien drog igår igen? Men det var fint att se dem på the Bridge i alla fall!). Tyskland möter Kazakstan, igen, och Spanien spelar mot Frankrike i Paris. Det enda som krånglar till saker och ting är att båda matcherna spelas på ungefär precis samma tid. Men det blir nog bra ändå! Nej, nu måste jag skynda mig ut, solen håller på att gå i moln och utan den är det faktiskt rätt jävla kallt idag! (Som alla andra dagar då...)

March 25 2013

Tro det eller ej, men det har faktiskt slutat snöa nu. Ja, för tillfället. Solen skiner och himlen är molnlös och klarblå (fast det har visserligen inte stoppat snöandet tidigare...) och det ser ut som en riktigt underbar marsdag. Kallt var det dock, märkte jag när jag stack ut huvudet genom fönstret, men snön har i alla fall smält bort. Igen. Ser dock ut som det ska komma mer till helgen. Igen. Nåja, vad finns det att göra åt det?

Söndagar brukar ju vara min Chelsea-dag, men eftersom det fortfarande är international week fick jag nöja mig med att titta på världscupavslutningen i längdskidor och sen satt jag och läste större delen av dagen kändes det som. Det okända tittade jag förstås också på, det är ju trots allt söndag, och sen vet jag inte riktigt vad som hände men hela kvällen försvann på bara några ögonblick och sedan skulle jag plötsligt sova. Jag hade fullt upp i mina drömmar i natt och så fort jag vaknade läste jag två kapitel i min bok, åt frukost och gick en promenad i det fina vädret. Nu ska jag gå upp till min bok (igen) och ikväll hade jag tänkt redigera de där bilderna jag aldrig pillade med i helgen!



Bjuder på en fin bild när Snaffe låg och sov för några dagar sen!

March 24 2013

Det lustiga vädret fortsätter. Inga moln, men en massa snö. Jag förstår inte? Men det kanske inte är meningen heller... (Något ironiskt dock, nu har mer än halva mars gått och för tre månader sedan var det julafton. Idag måste jag ha vinterjackan och halsduk på när jag ska gå ut, men då åkte jag med skinnjackan på?).

Det blev en seg start på dagen, jag vaknade visserligen vid tolv, läste ett kapitel i min HP bok och sedan steg jag upp för att titta på den allra sista världscupstävlingen i längdåkning för denna säsongen (Vargis vann, oväntat nog. Tog hem alla tre grejerna; dagens jaktstartstävling, minitouren i Sverige samt hela världscupvinsten). Jag lyssnade på eftersnacket efter tävlingen och helt plötsligt var klockan över tre och jag hade inte ätit frukost än. Lagom bra till jag kom ner i köket kom mamma hem från affären, så jag var en snäll flicka och hjälpte till att packa upp kassarna (det och att jag inte a) inte kunde äta något på grund av alla påsarna på och runt bordet och b) min mat fanns i kassarna). Sen har min käke suttit fast ända sedan jag vaknade imorse, så ni kan ju gissa hur lång tid det tog att pressa ner två bullar i magen. Nu, två timmar efter jag kom ner i köket ungefär, har jag ätit upp och det känns som om halva dagen redan har gått trots att jag bara varit uppe i några timmar. Vet inte om jag ska gå en promenad nu eller om jag ska gå upp och skriva lite, eventuellt läsa i min bok. Vi får se. Först och främst ska jag i alla fall duka undan från frukosten...

March 23 2013

Lördag igen, och för en gångs skull skiner solen. Snön håller på att smälta bort (äntligen, men jag ska väl inte säga alltför mycket...). Det kom flera galna snöbyar igår, så jag litar inte på det där med "våren" förens det är... tja maj? In other news, jag har precis ätit frukost (men inte just stigit upp) tvärtom faktiskt, jag vaknade vid tolv, läste lite och sedan gick jag upp för att sy lite på min sovtröja och ta bort mitt nagelack medan jag tittade på världscupen i längdskidor. Åt frukost efter målgången + eftersnacket och nu hade jag tänkt dammsuga lite där uppe, kanske tassa ut en snabb runda, duscha och måla om naglarna efter det. Resten av kvällen kommer spenderas framför en film, jag känner för att titta på något riktigt långt, typ Titanic, så jag kan redigera bilder under tiden. Blev inte så mycket tid över för det igår, som jag misstänkte fastnade jag framför sporten när jag kom hem efter min lilla utflykt. Pizza framför skidåkningen och sen fotboll, fotboll, fotboll (Die Mannschaft vann, La Roja drog) och sen hann jag precis äta lite snabbt innan jag skulle sova.

Ska se om jag lägger upp lite bilder medan jag titta på filmen ikväll, kan dock inte lova någonting, ni vet ju alla hur glömsk jag är när det kommer till det...

March 22 2013

Är inte helt säker på vad vi har gjort för att förtjäna sådant här väder. Och på något sätt lyckades snön just vräka ner när det inte fanns ett enda moln över huset och solen sken för fulla muggar? Ge dig Sverige, I've had enough of your crazyness!

In other news... nej det finns inte så mycket att säga faktiskt. Eftersom det är international week har jag inte sett fotboll på nästan hela veckan och så puff, läggs alla matcher samma dag (och gärna samma tid). Jag såg visserligen Brasilienmatchen igår and it was good, men idag är det ju the real deal. VM-kvalisarna. Tyskland möter Kazakstan, vilket jag uppenbarligen ska se, följt av La Roja som spelar mot Finland. Får se om jag orkar titta på det där, båda matcherna går ganska precis om varandra och om jag tittar på båda blir det fotboll i fyra timmar ungefär. Kompensation för att jag inte har sett mina vanliga tisdag-onsdags matcher denna veckan... nej nu ska jag knipa käft om detta, jag vet att ni inte bryr er ett smack om det. Vad mer har jag att säga då? Inte särskilt mycket får jag tyvärr erkänna, men om ni är intresserade så kan jag meddela att min käke har fastnat (yet again) och det visade sig vara lagom knepigt att äta en banan när man inte kan öppna munnen ordentligt... Ska se om jag kommer ihåg att lägga upp lite bilder här senare, annars har jag väl fastnat framför en fotbollsmatch!

March 21 2013

När jag som bäst satt och åt min gröt till frukost (ja, jag äter gröt ibland och ja det är jättegott och ja det hade varit väldigt nyttigt om jag inte hade haft så mycket socker på) och så plötsligt tycker jag att ljuset i rummet förändras och sen tittar jag ut och ser... ingenting. Allting är vitt. Vitt, vitt som ett papper, vitt som... ja som snö. Plötsligt vräkte det ner och allt man kunde se var snöflingor som yrde omkring i luften. Lika snabbt som det började, slutade det och plötsligt började saker växa fram genom den vita snöyrsdimman. Hus, träd, elstolpar och så vidare. Det var som om någon dammade av ett smutsigt bord eller något. Märkligt. Det har slutat nu i alla fall, men vintern tycks inte vara över för det. Jag uppmärksammade, när jag var ute och hämtade katten, att det hängde decimeterlånga istappar från altantrappan. Okej.

In other news, resterande del av dagen kommer spenderas inomhus, jag började läsa den tredje Harry Potter boken igår, så den ska jag kura ner mig med efter maten. Brasilien spelar match ikväll men jag vet inte om jag ska se den, om jag är på humör så! Annars hade jag tänkt se en film, redigera bilder och skriva resten av kvällen. Just like any other day med andra ord!

Shadowy world black & white pt II

























© Mikaela Olsson

March 20 2013

Så kom snön ändå. Någonstans långt inom mig hade jag väl faktiskt hoppats att vi skulle slippa det, men tydligen inte. Inte för att det ligger en decimeter på marken (jag ska väl inte säga för mycket...) men lite vitt har det allt blivit igen. Och så snöar det fortfarande, förstås. Bland det första jag hörde när jag steg upp var dessutom en vädersnubbe som sa "Och det ser inte ut som det kommer bli vår på minst tio dagar". Nähä. Uppmuntrande nyheter så här på morgonkvisten alltså.

Annars då, nej särskilt mycket händer inte. Vädret låser in mig i huset, det är inte ett dugg lockande att stiga ut genom dörren, varken när det snöar eller blåser. Igår tittade jag på Sex & the city, redigerade bilder och skrev i närmare två timmar. Ikväll har jag en Skypedate med Lisa och innan det hade jag tänkt titta på världscupen i längdskidor. Kvällen kommer spenderas på precis samma sätt som igår, med photoshop och word alltså.

The little man











© Mikaela Olsson

March 19 2013

Känns som det aldrig vill bli vår. Tänk att vi är i mitten av mars nu, ja mer än det faktiskt, och igår gick jag runt med mössa, halsduk och vantar inomhus. Sitter och värmer mig framför vår lilla fläkt just nu, men det hjälper inte vidare mycket får jag erkänna. Låg i exakt samma position i sängen under hela natten, för jag visste att om jag snurrade runt skulle madrassen vara kall. Känner att det är dags för vintern att pysa iväg nu och inte komma tillbaka förens jag har glömt bort hur isande kalla Skåne-vindarna faktiskt är. Men jag ska väl inte klaga antar jag, vi har ju inte fått någon snö i alla fall...

Så, vad gjorde jag igår då, förutom hackade tänder? Nja, inte särskilt mycket, inte något ovanligt, i alla fall. Jag trotsade blåste och gick ut för att fota en stund, jag läste lite och redigerade ett gäng bilder, skrev lite och så vidare och så vidare. Som sagt, inget ovanligt. Denna kvällen kommer nog bli ganska lik gårdagen, skulle jag tro. Om jag inte fryser fast i köksstolen, vill säga.


March 18 2013

För en vecka sedan var jag så lycklig, för då hade vinden precis börjat avta. Nu sveper den över de skånska slätterna igen. Så pass hårt, att träden har böjt sig. B blev överlycklig när jag släppte in honom i huset och de andra två blev precis lika lyckliga när de insåg att de fick lov att springa in i garaget och söka skydd från vinden där. Att vi är mitt inne i mars, och därför borde vara på god väg mot en vacker vår, tycks inte vädret ta någon större notis om. Det ska snöa i fyra dagar nu.

Annars då... jo förutom att jag är nerkyld ända in i märgen och att min käke har fastnat ännu en gång, så är livet faktiskt helt okej. Hela förra veckan var underbar, sådana där småsaker som gör att man blir glad ända in i själen, saker som inte bara har med fotbollen att göra, men så klart så lyser det upp tillvaron dessutom. Alla matcher mina lag spelade förra veckan vann vi, Chelsea spelade 2-0 på hemmaplan, clean sheet, Lampard fick sitt 200:e mål för laget och vi knep tre poäng som flyttade oss tillbaka upp på tredjeplatsen, bara några ynka poäng ifrån City. Livet är allt bra ibland. Senare på kvällen satt jag och skrev, vilket var både välbehövligt och skönt och i natt har jag haft fullt upp i mina drömmar (som vanligt). Jag flydde från ett fängelse med åtta kompanjoner och på flykten käkade vi skumtomtar medan vi vandrade längs en öde landsväg och funderade över framtiden.

Mer bilder kommer nog upp senare idag, ska sätta mig och redigera lite framför en film ikväll och om jag orkar ta mig ut i busvädret hade jag faktiskt tänkt fota lite grann innan solen går ner!

Svartvitvärld

















© Mikaela Olsson

March 17 2013

Hur lurigt är det inte när solen skiner och himlen är klarblå, men det blåser som fasen och därmed är det iskallt ute? Liksom, det ser skönt ut... tills man kliver ut genom dörren... elakt! Antar jag får sitta inne och studera det fina vädert... just as good. Annars då, hur är det med er? Med mig är det finilifinfint. Gårdagen var en toppendag, med lillpluttemys, femmilen och fotbollsmatch på kvällen. Och eftersom jag sa att det var en bra dag kan ni nog lista ut att vi vann, 5-2. Sov länge idag och har precis ätit upp min frukost nu. Resten av denna dagen kommer spenderas precis som alla andra söndagar; hjälpa mamma att handla, titta på Chelsea när de spelar, yoga, fota, redigera bilder, skriva, titta på Det okända och läsa. Ska se om jag kommer ihåg att lägga upp lite bilder här senare, annars får de vara tills imorgon!



Hela gårdagens match sammanfattad i en gif.

March 16 2013

Gårdagen var väldigt lustig, med lustiga händelser och lustiga människor... men det slutade bra i alla fall. Bakade kakor och paj till Micke kom hem och större delen av kvällen lekte jag med lillen innan han skulle sova. När alla andra hade gått och lagt sig tittade jag på Step Up 3 med katten, redigerade bilder och gjorde min yoga. Och imorse klev jag faktiskt upp tidigt, redan vid elva, åt frukost, lekte lite till med lillplutten, sen åt vi mat, fortsatte leka, fotade lite, fikade och tittade på femmilen. När Micke & co åkt såg jag färdigt längdskidorna, duschade och målade om naglarna framför Sex & the city. Nu hade jag tänkt göra lite mat och klockan åtta är det fotboll, Real möter Mallorca på hemmaplan! Hoppas ni får en finfin lördagskväll!

March 15 2013

Egentligen har jag inte alls tid att sitta här och skriva, ska spendera hela denna eftermiddagen (eller i era ögon, vad som är kvar av den. Jag har ju just ätit frukost så...) med att stå i köket. Ska också hinna dammsuga, vet bara inte när? Får väl skylla mig själv, låg kvar lite för länge i sängen imorse men jag var så trött, och när jag steg upp hade dragningen för nästa runda av Champions precis avslutats, så jag var ju tvungen att läsa ikapp allting om allting ungefär. Ska inte säga för mycket nu, men Real fick i alla fall ett motstånd att föredra, vet inte riktigt vad jag skulle ha tyckt om vi dragit Barca eller Bayern och Zlatan mot min klubb hade ju varit... ja. Galatasaray blev det och som sagt, det kunde ha blivit bra mycket värre. Jag är helnöjd! I övrigt verkar de andra dragningarna också väldigt intressanta, så det ska bli kul att följa detta! Även Chelsea, som vann 3-1 igår, var med i Europa League dragningen nu i eftermiddags och det känns så skönt att båda mina lag har gått vidare till nästa runda i sina turneringar.

Så, nu, slut på fotbollssnacket. Vill ni höra något kul? Det snöar, ganska mycket också, men solen skiner. Bara i Sverige mina vänner, bara i Sverige. Nej, nu ska jag börja baka så vi får mat och kakor till middagen och fikan ikväll. Finbesök från Norrland landar om några timmar!



Bjuder på en bild på B. Finaste!

The evolution of Bella



2009 - 2012

March 14 2013

Förstår överhuvudtaget inte vad som var meningen med snöfallet som kom igår. Kom kanske två centimeter och när jag vaknade imorse sken solen och det var plusgrader och nu håller allting på att smälta bort. Blir så trött och irriterad på sånt här. Antingen ska det vara snö, eller inte. Och vi vet ju alla att detta inte var det sista som kom, så det skulle inte förvåna mig om det allting smälter bort nu och sen kommer det fem centimeter till nästa vecka. Gah. Vet att det är mycket vädersnack nuför tiden, men det är för att jag är så jäkla trött på vintern nu. Vill inte ha mer snö och kyla, det är för fasiken mars, vart är våren? Förra året vid denna tiden hade jag varit ute och fotat snödroppar och vandrade omkring i skinnjacka och nu ligger det snö på marken. Tre och en halv månad av vinter har vi haft nu och det räcker mer än väl till snön börjar falla i november igen. Jag vill inte mer, jag är så jävla jävla asigt trött på den här skiten nu!

I övrigt då... jo men annars mår jag rätt bra, är lite småtrött och så, ska städa lite idag och göra i ordning till imorgon då jag kommer spendera större delen av min dag i köket. Till att börja med nu ska jag hänga upp lite tvätt och sen ska jag dra fram dammsugaren. Senare hade jag tänkt läsa lite och kanske redigera lite bilder (evighetsarbete det där, men jag klagar inte), om jag får tid ikväll hade jag tänkt skriva lite också. Det är ju torsdag och Europavecka i fotboll, så Chelsea spelar andra mötet mot det där Rumänska laget jag fortfarande inte har lärt mig att stava till. Låt oss alla hålla tummarna och be för att vi vinner fint och tar oss vidare till nästa omgång! ♥

Shadowy world in colour pt III





© Mikaela Olsson

March 13 2013

Jag hade på känn att det skulle bli så här. Som jag har nämnt förut, om jag inte bloggar när jag äter frukost gör jag inte det förens rätt mycket senare än vanligt. Som nu. Efter att jag legat och läst lite imorse steg jag upp och åt, läste på twitter och kollade genom tumblr, men jag blev aldrig riktigt färdig till att blogga, jag kände inte att jag direkt att jag hade något att säga och sköt upp det. Vid fyra tittade jag på världscupen i längdskidor, åt lite till och vid sextiden gick jag upp för att läsa ut En geishas memoarer och det är ungefär där jag är nu. Boken ligger nyutläst bredvid mig och jag har precis skrivit några rader om den som jag alltid brukar göra. Nu ska jag med andra ord blogga, läsa igenom twitter lite snabbt och sen hade jag tänkt titta lite på Sex & the city innan jag sätter mig och skriver resten av kvällen. Trist kan så tyckas, men jag gillar det trots allt! Och om ni undrar vad jag tyckte om boken kan ni läsa det HÄR, precis som vanligt.

March 12 2013

Egentligen känns det så onödigt att sitta här och skriva idag, när jag inte direkt har något nytt att säga. Men det har blivit en vanesak att blogga (och så vet jag ju att alla blir oroliga när jag inte gör det haha) så på något sätt hamnade jag här ändå. Denna dagen kommer spenderas på precis samma sätt som jag gjorde igår, med några små ändringar. Först ska jag skriva lite nu på eftermiddagen och kanske gå en liten promenad, efter maten hade jag tänkt sätta mig och läsa en stund och sedan ska jag spendera resten av kvällen med att fortsätta skriva. Skulle egentligen ha gjort det igår, men det slutade med att jag tittade på en film och åt vindruvor istället, vilket visserligen inte var helt fel, bara aningens dumt eftersom jag har deadlines att hålla. Ska se om jag lägger upp lite bilder senare, men jag lovar inget. Nu ska jag leka lite med katten, vi hörs... tja, när vi hörs!

March 11 2013

Ja, godmorgon på er. Hur är läget denna måndagsmorgon? Här skiner solen och blåste har faktiskt avtagit lite (hallelujah) och jag sitter som bäst och äter vaniljäppelkanel-yoggi till frukost. Visserligen vaknade jag för ett par timmar sedan, men jag stannade kvar i sängen och läste en stund innan jag slutligen drog mig ner i köket. Resten av denna eftermiddag hade jag tänkt spendera framför ett word-dokument och ikväll sitter en chatt och en film på planerna, jag ska också sätta mig och läsa vidare i min bok och fortsätta redigera förra veckans bilder!

Igår ja, vad gjorde jag då... efter att jag följt med mamma till affären duschade jag och målade om naglarna (de är blå nu, en ovan färg för mig, kan inte bestämma mig om det passar eller inte...) och sedan tittade jag på fotboll i tre och en halv timme i sträck. Så är det när matcherna nästintill avlöser varandra. Först spelade Chelsea mot ManU och drog 2-2 så det blir omspel på Stamford Bridge inom de närmsta veckorna. Sedan mötte Real Celta Vigo, vilka de vann mot med 2-1. Det, i samband med Atleticos förlust gjorde att vi (ÄNTLIGEN) klättrade upp på andra platsen i ligan. Det här har jag väntat och längtat efter sedan oktober... Resten av kvällen spenderade jag framför Sex & the city, spagetti och köttfärsås samt yoga. En brokig blandning, men det blev bra ändå!

March 10 2013

Åh det är kallt idag. Nej, jag tror inte ni fattar exakt hur kallt det faktiskt är. Termometern må visa minus två, men det känns som en nolla bakom hade stämt bättre. För folk som inte har spenderat en vinter i Skåne förr kan jag meddela att det är oftast så det ser ut här, nollgradigt, ett par minusgrader, men vindarna... det har blåst ordentligt sen i torsdags, nästan så man får svårt att andas när man kliver ut genom dörren, och ovanvåningen gör verkligen skäl för namnet Sibirien idag. Just nu känns det ungefär som när man går omkring i convers och det är tio minusgrader och fötterna blir alldeles stela ni vet? Så känns det i mina fötter nu, och jag har just spenderat nästan två timmar under en filt i sängen framför TV:n. Det är så kallt att jag nästan får panik, för man vet liksom inte vad man ska göra, vart man ska ta vägen, när det år så kallt överöverallt.

Som jag nämnde tidigare så satt jag framför TV:n imorse och tittade på längdskidscupen och nu väntar jag på frukost. Efter det ska jag följa med mamma och hjälpa henne att handla (visst är jag snäll, som ska göra det trots att jag inte ens vill tänka på hur kallt det är utanför husets väggar...) och sen ska jag duscha när jag kommer hem, så jag blir lite varm. För en stund i alla fall. Ikväll är det fotboll, först Chelsea halv sex och sen Real klockan sju. Ska äta och titta på Band of Brothers efter det och kanske skriva, om mina fingrar inte fryser till is innan dess!

Shadowy world in colour pt II





















© Mikaela Olsson

March 9 2013

Jaha, då var det lördag igen. Sådär lagom både-soligt-och-molnigt-och-iskallt-och-väldigt-väldigt-blåsigt väder. Mamma ville ut på en promenad med mig, jag ser inte fram emot det alls får jag erkänna. Gick direkt upp från min varma säng imorse, tog på mg mina kläder och svepte in mig i min luddfilt och sen tittade jag på väldscupen i längdskidor innan jag lämnade filten bakom mig och parkerade mig framför värmefläkten. Kan man ha den på innanför jackan tro?

Annars då... ja denna dagen kommer se ut ganska precis som gårdagen gjorde, med små ändringar, till exempel att jag ska baka paj senare idag och gå den där promenaden. Förutom det hade jag tänkt skriva lite ikväll, kanske se en film och läsa vidare i min bok, som är mycket intressant, men det går grymt segt ändå. Hatar när det är så. Skulle lägga upp lite mer Zigge-bilder igår med, men det blev inte av så jag får göra det idag istället och tja... det var väl det! Ha en bra lördag!

March 8 2013

Vet inte vad blogg.se håller på med, men den nya lilla förändringen där jag sitter och skriver inläggen ser inte alls bra ut. Bara konstigt och förvirrande. Ville bara dela med mig av det eftersom jag inte kan undgå att se det när jag sitter här och skriver. Nåja. Den åttonde mars är ju ingen vanlig dag, så happy international women's day på er alla, ja, alla tjejer då.

Idag är det riktigt kallt och blåsigt, vaknade av att hela kroppen värkte för att jag legat som en liten boll antagligen hela natten på grund av kylan i mitt rum. Det är ju så att jag föredrar att sova med mitt element nästan avstängt eftersom jag inte alls kan sova när det är för varmt. Med andra ord är det rätt behagligt när jag somnar, men oftast iskallt när jag vaknar upp mitt i vintern. Tassade upp för att hämta katten och när jag lämnade rummet insåg jag att det var riktigt varmt jämfört med resten av huset, då solen åtminstone stått rakt på mitt rum under morgonen. Kröp dock ner i sängen igen så fort jag fått tag på katten och så låg vi där och myste en stund. Nu har jag precis ätit frukost och väntar mest på att mamma kommer hem så vi kan åka in en snabb runda till stan. Kvällen kommer spenderas med min bok, lite glass och antagligen en film!

March 7 2013

Det är nästan lite sorgligt hur snabbt man kan vänja sig vid soligt och varmt väder och sen bli förvånad när det... inte är soligt och varmt längre. Igår var det säkert över femton grader mitt i solen där det inte blåste någonting, idag ligger det ett gråvitt molntäckte över himlen och det är fem grader kanske. Och blåser. Så där riktigt, riktigt kallt som det bara gör i Skåne under vintermånaderna. Ska in till stan om en liten stund och det känns som jag måste ta vinterjackan igen (har kört på skinnjackan i nästan en hel vecka nu...). I alla fall, gårdagen flög förbi i rasande fart, tog en promenad vid havet med mamma och gick rakt på Zigge! När vi kom hem sen (jag och mamma, Zigge lämnade vi kvar på stranden...) åt vi middag, jag läste lite, chattade med Hanna, tittade genom bilderna jag tagit i tisdags och sen var det dags att sova. Ja, jag vet inte heller vart tiden tog vägen.

Idag ska jag som sagt in till stan om en liten stund och ikväll är det fotboll, Chelsea möter ett lag från Romänien som jag inte kan stava till. Låt oss hoppas på det bästa! Ska redigera bilder efter matchen hade jag tänkt, kanske skriva lite och så ska jag börja läsa på en ny bok så ja... en helt vanlig dag med andra ord!

Shadowy world in colour pt I















© Mikaela Olsson

Prelude

Efter ett par månader på is av diverse anledningar, har nättidningen Prelude, som jag skriver för, börjat uppdatera igen. Jag tycker ni kan klickan er in dit och läsa lite, det finns många duktiga skribenter och massor av kreativa, fantasifulla och intressanta inlägg. Länk till sidan hittar ni HÄR eller i min kategorisida under Vänner och Prelude!

March 6 2013

Idag är det nog den vackraste dagen på hela året, och den varmaste för den delen. Termometern visade hela 14,8 grader (!!!) när jag var ute nyss. Det var dock mitt i solen, men ändå, ändå! Ska ta en promenad vid havet när mamma kommer hem sen, vi gjorde det visserligen igår också, men när det är sånt här underbart väder så måste man ju njuta, eller hur? Tog med mig kameran ner igår med så ikväll ska jag sätta mig och titta igenom alla bilderna jag tog (blev nästan fyrahundra, sa ju att jag blir kreativ när det är fint väder?) och börja redigera dem. Ska dessutom läsa ut boken jag håller på med just nu och chatta lite med Hanna och kanske skriva senare, om jag känner mig tillräckligt inspirerad för det. 

Annars då, vad gjorde jag mer igår? Jo, jag tittade på fotboll förstås, det var ju Champions och i så mångas ögon "Matchen som hela världen kommer stanna upp att titta på". Det trodde ju inte riktigt jag och ska jag vara helt ärlig trodde jag inte att den skulle bli så där kanonbra som alla trodde, jag tänkte mest på (och oroade mig för) om Real skulle gå vidare eller inte. Det var ingen superduper match, tyckte inte jag i alla fall, inte så här i efterhand åtminstone. Vi vann i alla fall, om det var rättvist eller inte tänker jag inte gå in på, men det känns soy muy feliz. Drömmen om La Decima lever i alla fall vidare och just nu är det allt som betyder någonting.


(Och målet Modric gjorde, madre mia)

Shadowy world black & white pt I















© Mikaela Olsson

March 5 2013

Ja jag vet vad jag sa och ja jag vet att det finns en liten missy out there som inte är jätteglad på mig just nu men så fort jag har postat detta inlägget ska jag tidsinställa ett nytt fullt med bilder så jag inte glömmer lägga upp dem senare idag. It's bound to happen, med tanke på vad som går av stapeln om ett par timmar.

I vilket fall som helst, solen skiner och himlen är blå, termometern visade höga siffror och vårkänslorna guppar omkring inombords likt vågor på havet. Ja, eller nått. Fint väder är det i alla fall, ska dra med mamma ner på en promenad vid havet när hon kommer hem hade jag tänkt. Ska nog ta med mig kameran också, blir alltid så sugen på att fota när det är sånt här fint väder. Efter det hade jag tänkt hjälpa till lite med maten och sedan läsa för att försöka lugna ner mig lite. Har varit nervös i två dagar nu, vill inte ens tänka på hur det kommer vara om ett par timmar. Det är fotboll jag pratar om, så klart. Second leg i Champions, Real möter ManU på bortaplan och om vi förlorar åker vi ur hela turneringen. Det får inte hända. Inte bara skulle vi förlora chansen att ta hem La Decima ännu ett år, jag kommer inte kunna titta Micke i ögonen på länge om hans röda slår ut mina vita. I vilket fall som helst har jag stensäker tro på att vi kan vinna detta och avancera till nästa runda. Hala Madrid!

March 4 2013

Imorse (jaja vid tolv) vaknade jag upp till strålande solsken och, vad jag misstänker, var en klarblå himmel (gardinerna var fördragna, men det tycktes vara något blått där bakom Big Ben och Eiffeltornet). Jag drog mig en liten stund, vaknade sakta till liv och läste två kapitel i boken jag håller på med just nu. Och när jag klev hade det börjat... molna på? Typiskt. Uppe är jag i alla fall och efter att jag gjort mina vanliga morgonbestyr, läst igenom sportdelen i tidningen, ätit frukost och scrollat runt på tumblr, läst igenom twitter och min favoritdel på måndagarna; läst igenom Juan Matas blogginlägg. Nu ska jag fortsätta med resten av mina måndagsbestyr, vilket i sin enkelhet betyder "städa". Ska hänga upp min tvätt när jag har postat detta och sen ska jag dra upp dammsugaren och städa av den tredje våningen, gå och duscha, måla om mina naglar, sätta mig och läsa, ja lite sånt. En helt vanlig måndag med andra ord! Ska lägga upp lite Zigge-bilder senare ikväll också, så håll ögonen öppna!

Ghost town













© Mikaela Olsson

March 3 2013

Vilken eftermiddag. Vaknade rätt tidigt imorse, låg och drog mig en stund i sängen innan jag steg upp vid tolv för att titta på femmilen. Den sista etappen i VM och också den tyngsta. Åt frukost och tumblade samtidigt som jag slängde blickar på TV:n, men när Johan Olsson, som lett nästan alla varven, gled in på det nästsista ställde jag bort datorn och låste blicken på skärmen. Följde loppet med höjd puls och hög nervositet men det räckte hela vägen fram och efter två veckor och 6 silver snyltade Sverige äntligen guldet framför näsan på Norge. Nej, nu ljög jag, Norge var inte ens i närheten att varken vinna eller få medalj. Vilket nästan gör allting ännu bättre! Så glad, så stolt, toppenavslutning på VM!


I övrigt då, solen skiner och jag ska snart följa med mamma och handla. Kvällen kommer spenderas med min bok, jag ska redigera färdigt mina bilder, har inte gjort det ännu, så kanske kommer det upp några sådan senare. Ska se om jag orkar/har tid/solen fortfarande skiner när jag kommer hem igen, så kanske jag går en liten runda i vårvädret. Det är ingen fotboll idag, så det känns som om jag kan göra precis vad jag vill ungefär. Nästa vecka är ju Europamatcher, så de flesta lagen spelade match igår, både Real och Chelsea kickade av klockan fyra och jag får ju erkänna att jag bara slängde hastiga blickar på Chelseamatchen, såg att de gjorde mål, blev glad att de vann och så vidare, men annars hade jag hela min uppmärksamhet på TV:n och El Clasico på hemmaplan. 2-1 slutade den matchen till Real och det var med ett stort flin som jag lutade mig tillbaka i sängen medan Los Blancos klev av från planen, med lika stora leende som jag hade, och vetskapen av att vi slagit Barcelona två gånger på en vecka.

March 2 2013

Varför kan det inte vara fint väder idag, när det var så underbart igår? Ska visserligen inte klaga, det varken snöar eller regnar, men det hade varit trevligt om solen velat visa sig när jag och mamma ska ut på vår lördagspromenad. Kom aldrig ut igår, utan fastnade istället framför VM (Norge vann igen. Sverige blev tvåa. Igen. Är det bara jag eller känns det som om det inte är en tävling mellan alla världens länder längre, så mycket som en tävling mellan Sverige och Norge? Fast när tävlar vi inte mot Norge...). I vilket fall som helst, jag spenderade kvällen med att läsa, spela lite spel med mamma, äta engelskt godis (den där chokladen var döööögod J!), sen tittade jag på den sjunde HP filmen och redigerade bilder. En bra kväll all around! Nu ska jag springa upp och byta kläder, gå en runda och sen hasta hem. Fotboll klockan fyra. Dubbelmatch. Återigen, förstår inte varför de måste lägga både Real och Chelsea samtidigt? Idag om något borde det ju vara olagligt, eftersom det är El Clasico. Kommer antagligen inte blogga mer idag eftersom mitt hjärta lär stanna tio gånger under eftermiddagen. Men Hala Madrid!

Något från november









© Mikaela Olsson

March 1 2013

Tänka sig, det är redan mars. Tiden springer verkligen iväg. Idag är det dessutom den första vårdagen och hur underbart låter inte det? Solen skiner från en klarblå himmel, termometern stod på tio (!) grader, visserligen rakt i solskenet, men ändå... hade tänkt ta en promenad efter frukosten, men jag fastnade framför längdskids VM och det är där jag kommer sitta fram till Sverige har gått i mål, inte så långt kvar nu. Ska se om jag kommer ut på min promenad sen, sedan ska jag hjälpa mamma med maten. Kvällen kommer bestå av filmtittande, känner för att se en Harry P film, jag ska läsa och fortsätta redigera onsdagens bilder och så ska jag skriva om jag får tid över. Kommer dessutom tidsinställa ett inlägg med bilder till senare ikväll, så kika in här senare!

RSS 2.0