The box

Kaffet brände min tunga och jag ställde ner koppen med en hård smäll på bordet. Den svarta, heta vätskan skvimpade över kanterna och jag suckade irriterat när jag såg att jag hade spillt på tidningen. En mörk kaffefläck spred sig över fotbollsresultaten som jag just suttit och läst. Jag gjorde mitt bästa för att torka upp röran, men skadan var redan skedd och tillsist insåg jag att jag fick vara utan tidningen den morgonen.
   Irriterad och morgontrött som jag var slängde jag den nerkladdade tidningen och de brunfläckiga papperstussarna jag använt för att suga upp kaffet i soporna och sjönk återigen ner vid bordet. Frånvarande åt jag upp vad som återstod av min frukost innan jag sköljde ner allting med det numera ljumna kaffet. Jag slängde en hastig blick på väggklockan bara för att inse att jag skulle bli sen om jag inte rappade på. Disken ställde jag ner i vasken, kaffekoppen blängde jag på, som om det var dennes fel att hela min morgon blivit bakvänd och att jag var på bittert humör.
   Trots att det var en helt normal tid att vara uppe på så låg hela lägenhetshuset ovanligt tyst och stilla. Inte ett ljud hördes från de angränsande lägenheterna, varken barnskrik, rop eller radiopratares glättiga morgonbabbel. Tystnaden var behaglig och skön, jag hade anklagat mig själv för att jag valt att flytta in i ett hus med så många småbarn flera hundratals gånger. Att slippa höra grannens tvillingar skrika att de inte ville till dagis klockan sju på morgonen kändes som en högvinst på en skraplott.
   Jag nynnade för mig själv när jag gick från köket till mitt sovrum för att välja ut en slips ur min garderob. Med ett halvt öga på klockan drog jag fram en mörkblå och knöt den framför spegeln utan att egentligen titta på vad jag gjorde. Slips hade jag burit till arbetet i över tio år nu, jag kunde antagligen knyta den med slutna ögon om jag ville, men mina rutiner var så inkörda att jag behövde stå framför spegeln och göra det, annars skulle hela min morgon bli fel. Det hade den ju redan, förstås. En morgon utan kaffe och sportdelen i tidningen kunde bara bjuda in till en katastrofdag, tänkte jag för mig själv när jag rättade till skjortans krage.
   Jag drog handen genom håret och synade mig själv uppifrån och ner i helfigursspegeln. Kostymbyxorna var perfekt pressade, skjortan nystruken och slipsen var ordentligt knuten. Många hade sagt åt mig förr att jag var alltför pedantisk när det kom till mitt utseende men jag visste själv hur mycket ett ordentligt första intryck gjorde. Därför la jag alltid ner lite extra tid på att se hel och ren ut innan jag lämnade min lägenhet.
   Utan att behöva titta på klockan visste jag att tiden sprang iväg, det var hög tid att åka iväg till kontoret. Jag vände mig ifrån spegeln och samlade ihop mina papper och stoppade dem i portföljen innan jag lämnade rummet med kavajen i handen. I hallen tog jag på mig mina blanka skor och drog kavajen över skjortan. Jag hade just fått på mig ytterrocken och skulle precis ta upp portföljen från golvet när jag insåg att jag hade lämnat mobilen kvar i köket på laddning. Utan att bry mig om hur högt mina steg hördes klampade jag genom hallen. Ingenting gick rätt idag.
   Mobilen låg i fönsterkarmen, jag drog ur laddaren och stoppade den i rockfickan innan jag slängde en snabb blick på klockan. Jag suckade tungt när jag såg att jag var på väg att bli försenad. Just som jag skulle lämna köket ringde hemtelefonen. Det här kan inte vara sant, tänkte jag när jag sträckte mig efter luren.
   ”Hallå?”, sa jag en aning mer irriterat än jag hade tänkt. Jag hörde hur någon andades på andra sidan, men inget svar kom.
   ”Hallå?”, upprepade jag, men det var fortfarande tyst. Precis när jag skulle lägga på damp något ner i mitt brevinkast. För ett ögonblick vände jag uppmärksamheten dit, jag kunde urskilja ett paket liggande på dörrmattan just som personen som ringt la på. Jag hängde tillbaka luren på väggen innan jag lämnade köket, förvirrad och ännu mer irriterad.
   Väl ute i hallen funderade jag ett ögonblick på om jag skulle låta lådan ligga kvar oöppnad tills jag kom hem den kvällen, men nyfikenheten tog överhand och trots att jag egentligen inte hade tid böjde jag mig ner och tog upp den. Jag förvånades över hur lätt den var och jag undrade vad det kunde vara, eftersom den inte kommit med posten. Det fanns varken avsändare eller adress. Jag knöt upp bandet som höll om lådan och öppnade locket med fumliga fingrar. När jag såg dess innehåll drog jag efter andan. I några sekunder stod jag fastfrusen och stirrade på den välknutna snaran som låg ensam, utan varken en liten lapp eller ett brev, vilket egentligen inte behövdes. Snaran i sig själv var meddelande nog.
   Jag släppte lådan på golvet och drog upp dörren men som väntat fanns det ingen där och när jag steg ut från lägenheten var även trappuppgången öde. Det kvittade egentligen, jag visste ju redan vem som hade lämnat lådan. Och vad de ville.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0