Studenten 2013

Jag har aldrig riktigt sett studenten som något roligt. För mig har det alltid varit långa skolavslutningsdagar som slutar på en studentmottagning hos någon kusin, där man mest bara väntar ut ögonblicket då studenten drar in till stan och man själv kan åka hem och sova. Jag har bara varit på två utspring varav båda två utspelade sig när jag var fem-sex år.
   När jag själv tog studenten var jag osäker på hur det skulle kännas. Det visade sig att studenten var urkul. Att pressa bort framtiden och helt fokusera på champagnefrukosten, utspringet, flakåket och så vidare, det var förvånansvärt enkelt. Det är en sådan sak som man bara upplever en gång men tänker tillbaka på och önskar att man kunde få leva om. Ett minne för livet, helt enkelt.
   Detta året stod jag dock på andra sidan av karusellen. Jag skulle tillbaka till LBS, men denna gången skulle jag stå nedanför balkongen och stirra upp på alla glada studenter. Det spöregnade när jag kom in till stan och icke oväntat var det proppfullt med folk precis överallt. Jag mötte upp Josse och vi fixade det sista innan vi styrde stegen mot skolan vi inte varit på sedan i augusti. Det kändes otroligt konstigt att vara tillbaka och stå bland de anhöriga där nere, inte själv befinna sig inne i skolan.
   Vi mötte upp Zigge och Bea i folkvimlet. Jag, som haft tankarna på annat håll innan studenten, blev väldigt chockad när Z skrek ut ”Malin!” och kastade sig ut från rabatten vi tagit skydd i från regnet. Plötsligt dök Malin upp bland alla människorna, kortklippt och leende. Vi möttes i en stor gruppkram och alla började tjattra i mun på varandra. Det var som om det är året som gått sedan vi själva tagit studenten aldrig hade existerat.
   Det var Plag vi kommit för att titta på. Efter sitt år borta i Brasilien gick han i tvåan när vi gick i trean och nu var det äntligen hans tur att ta på sig den vita mössan och sjunga studentsången. Både jag och Zigge blev väldigt förvånade när studenterna sprang ut på balkongen och började sjunga. Vi såg på varandra. Varför sprang inte de andra ut? Eller vänta, var det där verkligen alla som tog studenten från LBS tre klasser? Vi räknade. Tjugotre personer. Tjugotre personer från tre klasser stod där uppe. När vi sprang ut förra året hade bara vår klass innehållit över trettio personer.
   Trots att det hade regnat under både förmiddagen och början på eftermiddagen var det uppehåll vid två när LBS sprang ut. När alla eleverna kom ner till sina anhöriga uppstod stora kramkalas innan alla drog sig bort mot flaket. Då det rullade ut från parkeringen kom solen till och med fram för ett ögonblick.
   Malin sprang iväg så fort Plag fått sin present och hon, jag samt Josse stått och pratat med Freddie, Jenny och Calle, som helt lugnt kom ut från skolan som om det vore det mest normala någonsin. För ett ögonblick kändes det nästan som om vi hade rast från en lektion och han kom ut för att ta en nypa luft. Sedan insåg jag att vi tagit studenten och han själv slutat i samma veva som vi lämnade skolan. Men det kändes så hemtamt och skönt att jag insåg att LBS alltid skulle vara hemma, hur många år som än passerar efter studenten.
   Josse, jag, Zigge, Bea och Johanna gick bort till konserthuset där vi kunde se på när IT sprang ut samtidigt som vi höll koll på alla flak som kom körande på vägen bredvid. Det tog en evighet för LBS att åka runt (tog det verkligen så långt tid för oss? Kändes som tiden flög fram!). Det fanns en hel del coola flak som åkte förbi och en hel del… mindre intressanta.
   Vid fyra delade vi på oss och jag gick med Josse bort till parkeringen och lirkade mig ut. Vid halv fem var jag hemma och då hann jag bara byta kläder och slänga i mig lite mat innan Micke kom hem. Vi snackade lite innan jag bytte kläder igen i samma veva som mamma och pappa kom hem. Alla sprang på vars ett håll i huset, skrek ”Var finns det, var finns det, är det någon som har sett detta?”, höll på snubbla in i varandra och så vidare och så vidare. Okej, kanske inte riktigt, men det kändes så åtminstone.

Micke flinade åt mig när jag sa ”Jag ska hämta Zigge i stan fem över sex”, han tyckte det lät konstigt, men så vet vi ju alla vem som fått hjärnan i vår familj. Och det är inte han. I vilket fall som helst, jag körde in till stan för att plocka upp Z och det var första gången jag kände mig riktigt vuxen. Visserligen har jag haft mitt körkort länge nu, men just att jag plockade upp Z i stan och körde ner till Hörby för att gå på en kompis studentfest kändes märkligt, men på ett bra sätt.
   Solen sken och vädret var fint. Vi landade utanför Casa de Plag vid sju och insåg rätt snabbt att vi var ganska sena, jämfört med de flesta andra. Det röda tältet i trädgården var fullt av folk, men vi fick ändå plats längst nere i ett hörn mellan Plag, Felix och Joel, Plags kompis. Där satt vi i flera timmar, de andra drack cider och jag, i min drivers duty, drack läsk. Men jag hade kul ändå. Skratt, skratt, skratt och hundratusentals knasiga internskämt skapades där innan klockan tickat iväg så pass att tältet börjat bli skumt och hälften av alla gästerna hade försvunnit.
   Plag presenterade sin flickvän Anja för oss och vi pratade med henne en stund innan alla flyttade ut sig till hammocken utanför. Där satt vi sedan medan mörkret sjönk över Hörby, skickade runt en vinflaska fram och tillbaka medan musiken dunkade och gungade så högt i hammocken att vi slog in i muren bakom oss. När de sista gästerna försvunnit var det bara Plag och Anja, Zigge, jag, Adrian, Ludwig och Joel kvar. Vi flyttade in till vardagsrummet, dansade, sjöng och uppfann en ny lek som gick ut på att man skulle kasta in godisbitar innanför någon annans tröja/skjorta. Jag vill passa på och meddela att jag ägde men de andra sa att det inte räknades eftersom jag var nykter. Förstår inte alls vad de menar med det, jag har ju sämst bollsinne…
   Det kvar en perfekt kväll som avslutades med ett enormt kramkalas innan jag och Zigge styrde stegen bort mot bilen sent, sent den kvällen. På hemvägen lyssnade vi på Billy Talent och hade sådana där djupa samtal man bara kan ha när den ena har druckit en aning för mycket och när det är mörkt i bilen och lugnt på vägarna. Jag släppte av henne i stan och fortsatts sedan hem. Vi behöver inte snacka om vad klockan var när jag klev in genom ytterdörren, men jag kan meddela att det hade börjat ljusna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0