Real Madrid - Real Dramadrid

Om La Liga har lärt mig en sak denna säsongen, så är det att varje match innehåller drama. Drama, drama, drama. Och Real Madrid är mästarnas mästare när det kommer till drama och att hålla en match intressant.
   Vi gick in i säsongen som titelhållarna, men i ligan gick saker och ting inte riktigt som det skulle. Kryss och förluster mot lag vi borde slå. Vi tappade poäng och Barcelona tog tag om ledningen. I augusti spelade vi de två första el clasicona för säsongen, en förlust, en vinst och Super Copan var våra. Dragningen till Champions League grupperna gjordes och vi såg oss hamna i grupp D – the group of Death. And it really was. De regerande ligamästarna från Holland, England, Tyskland och Spanien i samma grupp. Med andra ord, fyra av de största lagen från fyra av de största ligorna i Europa men bara två kunde gå vidare. Real, som nästan redan i september börjat lägga La Liga bakom sig, siktade på det största de kunde vinna. La Decima. Den tionde Champions League titeln. Den skulle inte bli lätt att få, när topplag som Ajax, Manchester City och Borussia Dortmund stod i vår väg.
   Det var tre internationella pauser under hösten som såg Real Madridspelare komma tillbaka till den spanska huvudstaden med skador som höll dem borta från spel länge. Även om ligan gått trögt i början hade vi äntligen kommit in i den lite mer och stora hål i vår backlinje var det sista vi behövde. På något sätt höll vi ändå ihop det och lyckades knycka åt oss andraplatsen i gruppspelet i Champions League. Den bjöd på ett hårdare motstånd i sextondelsfinalen, men jag tror de flesta bara var lyckliga över att vi kom ur den där gruppen med livet (och självkänslan) i behåll.
   Ronaldo hade flyt, med Benzema spelade en blek säsong och Higge var borta i nästan två månader över årsskiftet. Papa Mou kallade in den nittonårige Varane till startelvan och han överraskade hela fotbollsvärlden med sin otroliga talang. Samtidigt var det oro i lägret när Casillas, vår capitán, blev bänkad i förmån av andramålvakten Adán.
   När det nya året rullade in följde märkliga nyårslöften med. Papa Mou sa att hans löfte var att han skulle vinna alla matcher med Real. Jag misstänker starkt att laget själva ville göra den andra halvan av säsongen så dramatisk som möjligt. Och de lyckades de med. Under de första matcherna i januari fick vi två röda kort, sedan var det stopp en match innan vi fick två röda kort samma match. Spelarna tävlade om vem som kunde få ett fortast, Kaká höll ledningen med tjugo minuter mellan första och andra gula innan Ramos fick två gula inom loppet av sextio sekunder. Dí Maria vann slutligen med dubbla gula på under tio sekunder. Att spela med tio man blev plötsligt helt naturligt.
   I slutet av januari slog Real alla knasighetsrekord då en utav försvararna bröt handen på vår målvakt. Styrelsen snabbsignade Diego Lopéz under januarifönstret vilket drog in en ny vinkel i målvaktssituationen. Lopéz räddade dock våra rumpor både en, två och fem gånger under resterande del av säsongen. Han spelade utmärkt under djävulsveckorna, när vi hade dubbla clasicós mellan Champions League mötena mot Manchester United.
   I ligan var vi sedan länge borträknade, men i cupen gick vi vidare till final efter att vi slagit ut både Valencia och Barcelona. I Champions League blev det drama, drama, drama när vi slog ut United och Galatasaray bara för att återvända till var allting började. Dubbelmöte mot Borussia Dortmund. Bortamötet på Signal Iduna Park slutade precis som det gjort under gruppspelet; med förlust. Hemmamatchen vann vi dock, men det var ingen glädje när vi precis snubblade på målsnöret och ännu en gång missade Real Madrid chansen att ta sig ifrån semifinalen till finalen.
   Efter vad som kändes som en evighetslång säsong fylld av besvikelser, skvaller och irritation stod slutligen Los Blancos framför sin enda chans att knipa någonting av värde innan säsongen tog slut. Copa del Rey. Men när väl de 120 minuterna var spelade såg Real sig besegrade av sina rivaler, Atletico Madrid och den dåliga säsongen var plötsligt ett faktum. En sådan ynkligt liten trofé som Super copan är inte tillräckligt för ett lag av Real Madrids kaliber. De spelade av La Ligas sista matcher (och vann fint med 4-2 på hemmaplan under säsongens sista matchdag) innan José Mourinho lämnade laget efter tre år. Nu är den stora frågan; vem blir Reals nya tränare? Och hur kan vi förbättra oss till nästa säsong?

Klassiska ögonblick
– Under hösten skulle vi spela en bortamatch mot Rayo som fick skjutas upp en dag eftersom någon klippt sönder ljuskablarna och bara halva stadion var svagt upplyst. Det stoppade förstås inte spelarna från att leka runt ute på planen.
– Casillas gick ut för att boxa bort en boll från straffområdet och kolliderade med Pepe, som blev liggande medvetslös på planen ett några ögonblick. När han vaknade sa han ”Mitt namn är Pablo, vad gör jag här?”
– Ett tungt regnoväder gjorde planen borta mot Levante till en bassäng. Spelarna kallade matchen för ”Vattenpolomatchen”. Det var även under denna matchen Ronaldo blev skadad under de första minuterna och bara spelade den första halvleken, då med endast syn på ett av ögonen. Det hindrade honom förstås inte från att göra mål ändå.
– Håll i backlinjen gjorde att Papa Mou kallade in nittonårige Varane. Många var förvånad men efter ett par lysande matcher mot Barca och United sågs han som den nye superförsvararen från Madrid.
– Vi mötte Barcelona två gånger på samma vecka. En gång borta, en gång hemma. Vi slog dem i båda, vilket gjorde att vi inte bara knep tre poäng från dem, utan också sparkade ut dem från Copa del Rey. Också vann vi självklart skryträttigheterna.
– Madrisimon som sprudlade under returmötet mot BVB i Champions League semifinalen. Vi må ha förlorat de dubbla mötena, men vi sjönk med flaggan i topp.

Den bästa målcelebrationen
Sergio Ramos's Bird of freedom till Mesut Özil


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0