Chelsea - Everything is Blue

Jag snubblade in i Chelsea nästan av misstag i mitten av oktober. Med andra ord hade jag redan missat viktiga händelser under säsongen; nya spelare, starten av Premier League, Super cupen med mera, med mera. Det var av en ren händelse att jag blev blå och jag kom in i början av Den stora depressionen. Dubbla Manchester United matcher var bland det första jag såg, fulla av mål och röda kort och allt vad man nu kan tänka sig. Jag såg Chelsea spela Shaktar hemma och Oscar gjorde ett mål som jag sent ska glömma. En ljusglimt i mörkret innan allt blev svart. Di Matteo sparkades och vi stod utan tränare mitt i november. Rafa (eller ”den spanska servitören” som han också kallades) kom in tre dagar innan den otroligt viktiga matchen mot Manchester City. Vi skrev historia genom att bli det första titelhållande laget att åka ut ur Champions League i gruppspelet. Europa League var ett faktum och vi underpresterade i ligan. I december förlorade vi Club World Cup.
   Den engelska ligan är lite annorlunda jämfört med andra ligor i Europa. De spelar nämligen under jul och nyår, vilket jag tacksamt tog emot. Två dagar före julafton sprakade laget till hemma mot Aston Villa; vi fick en underbar 8-0 vinst att fira under juldagarna. Men de följade två matcherna var inte lika bra och förlusten mot bottenlaget QPR hemma sved. När det nya året kom såg det ut som vi skulle fortsätta där 2012 slutade; på fritt fall rakt ner i en mörk håla.
   Januari och februari var ett par tuffa och kalla månader. Chelsea tyckte plötsligt det var kul att leda med ett par mål och sedan försvara urkasst för att slutligen nöja sig med ett kryss eller en förlust. Jag var trött på laget, trött på förlusterna, trött på Rafa och hans dumma beslut. Antagligen kände laget likadant. Förluster tär på självförtroendet.
   Men i början av våren hände det någonting. Plötsligt vaknade alla till liv och vi kastade oss huvudstupa in i Europa League med nytt självförtroende. Ligan gick lite bättre och vi lyckades slå ut Manchester United från FA cupen och klättra vidare i den europeiska tävlingen. Tyvärr åkte vi ut på rumpan från semifinalen i FA cupen mot City och när vi hade spelat fyra matcher på åtta dagar började spelarna se riktigt trötta ut. Vi vägde mellan tredje och fjärde plats i ligan och flera gånger spelade vi tre matcher i veckan. Men det var som om alla luktade sig till säsongens slut och ville göra sitt bästa. Trots att Chelsea spelade ett rekordhögt antal matcher under 2012/13 (69 stycken) så knep de ändå Europa League vinsten framför näsan på Benfica i mitten av maj. Vi avslutade säsongen starkt med att vara obesegrade i tio raka matcher. Tredje platsen och en direktkvalificering till Champions League var säkrad och äntligen kunde alla andas ut. Två veckor senare återvände José Mourinho till Stamford Bridge

Klassiska ögonblick
– Frank Lampard bröt (äntligen) Chelseas alltime top scoring record med dubbla mål mot Aston Villa borta i maj. 203 är det nya rekordet och mer ska det bli nästa säsong!
– Branislav Ivanovic reaktion när domaren blåste av Europa League finalen och Chelsea stod som vinnare efter hans avgörande nickmål när vi stod 45 sekunder ifrån en förlängning.
– Under andra halvan av säsongen talade alla om den nya tränaren som skulle komma under sommaruppehållet. Alla visste vem det skulle bli, men det var en enorm lättnad att läsa ”Chelsea Football Club is delighted to announce the appointment of José Mourinho as the first team coach.” Bring on the new season!

Bästa målcelebrationen
Eden VS Stoke efter ännu ett av hans otroliga mål. Ingen vidare förklaring behövs.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0