Gardening





















© Mikaela Olsson

Good morning world









© Mikaela Olsson

Studenten 2013

Jag har aldrig riktigt sett studenten som något roligt. För mig har det alltid varit långa skolavslutningsdagar som slutar på en studentmottagning hos någon kusin, där man mest bara väntar ut ögonblicket då studenten drar in till stan och man själv kan åka hem och sova. Jag har bara varit på två utspring varav båda två utspelade sig när jag var fem-sex år.
   När jag själv tog studenten var jag osäker på hur det skulle kännas. Det visade sig att studenten var urkul. Att pressa bort framtiden och helt fokusera på champagnefrukosten, utspringet, flakåket och så vidare, det var förvånansvärt enkelt. Det är en sådan sak som man bara upplever en gång men tänker tillbaka på och önskar att man kunde få leva om. Ett minne för livet, helt enkelt.
   Detta året stod jag dock på andra sidan av karusellen. Jag skulle tillbaka till LBS, men denna gången skulle jag stå nedanför balkongen och stirra upp på alla glada studenter. Det spöregnade när jag kom in till stan och icke oväntat var det proppfullt med folk precis överallt. Jag mötte upp Josse och vi fixade det sista innan vi styrde stegen mot skolan vi inte varit på sedan i augusti. Det kändes otroligt konstigt att vara tillbaka och stå bland de anhöriga där nere, inte själv befinna sig inne i skolan.
   Vi mötte upp Zigge och Bea i folkvimlet. Jag, som haft tankarna på annat håll innan studenten, blev väldigt chockad när Z skrek ut ”Malin!” och kastade sig ut från rabatten vi tagit skydd i från regnet. Plötsligt dök Malin upp bland alla människorna, kortklippt och leende. Vi möttes i en stor gruppkram och alla började tjattra i mun på varandra. Det var som om det är året som gått sedan vi själva tagit studenten aldrig hade existerat.
   Det var Plag vi kommit för att titta på. Efter sitt år borta i Brasilien gick han i tvåan när vi gick i trean och nu var det äntligen hans tur att ta på sig den vita mössan och sjunga studentsången. Både jag och Zigge blev väldigt förvånade när studenterna sprang ut på balkongen och började sjunga. Vi såg på varandra. Varför sprang inte de andra ut? Eller vänta, var det där verkligen alla som tog studenten från LBS tre klasser? Vi räknade. Tjugotre personer. Tjugotre personer från tre klasser stod där uppe. När vi sprang ut förra året hade bara vår klass innehållit över trettio personer.
   Trots att det hade regnat under både förmiddagen och början på eftermiddagen var det uppehåll vid två när LBS sprang ut. När alla eleverna kom ner till sina anhöriga uppstod stora kramkalas innan alla drog sig bort mot flaket. Då det rullade ut från parkeringen kom solen till och med fram för ett ögonblick.
   Malin sprang iväg så fort Plag fått sin present och hon, jag samt Josse stått och pratat med Freddie, Jenny och Calle, som helt lugnt kom ut från skolan som om det vore det mest normala någonsin. För ett ögonblick kändes det nästan som om vi hade rast från en lektion och han kom ut för att ta en nypa luft. Sedan insåg jag att vi tagit studenten och han själv slutat i samma veva som vi lämnade skolan. Men det kändes så hemtamt och skönt att jag insåg att LBS alltid skulle vara hemma, hur många år som än passerar efter studenten.
   Josse, jag, Zigge, Bea och Johanna gick bort till konserthuset där vi kunde se på när IT sprang ut samtidigt som vi höll koll på alla flak som kom körande på vägen bredvid. Det tog en evighet för LBS att åka runt (tog det verkligen så långt tid för oss? Kändes som tiden flög fram!). Det fanns en hel del coola flak som åkte förbi och en hel del… mindre intressanta.
   Vid fyra delade vi på oss och jag gick med Josse bort till parkeringen och lirkade mig ut. Vid halv fem var jag hemma och då hann jag bara byta kläder och slänga i mig lite mat innan Micke kom hem. Vi snackade lite innan jag bytte kläder igen i samma veva som mamma och pappa kom hem. Alla sprang på vars ett håll i huset, skrek ”Var finns det, var finns det, är det någon som har sett detta?”, höll på snubbla in i varandra och så vidare och så vidare. Okej, kanske inte riktigt, men det kändes så åtminstone.

Micke flinade åt mig när jag sa ”Jag ska hämta Zigge i stan fem över sex”, han tyckte det lät konstigt, men så vet vi ju alla vem som fått hjärnan i vår familj. Och det är inte han. I vilket fall som helst, jag körde in till stan för att plocka upp Z och det var första gången jag kände mig riktigt vuxen. Visserligen har jag haft mitt körkort länge nu, men just att jag plockade upp Z i stan och körde ner till Hörby för att gå på en kompis studentfest kändes märkligt, men på ett bra sätt.
   Solen sken och vädret var fint. Vi landade utanför Casa de Plag vid sju och insåg rätt snabbt att vi var ganska sena, jämfört med de flesta andra. Det röda tältet i trädgården var fullt av folk, men vi fick ändå plats längst nere i ett hörn mellan Plag, Felix och Joel, Plags kompis. Där satt vi i flera timmar, de andra drack cider och jag, i min drivers duty, drack läsk. Men jag hade kul ändå. Skratt, skratt, skratt och hundratusentals knasiga internskämt skapades där innan klockan tickat iväg så pass att tältet börjat bli skumt och hälften av alla gästerna hade försvunnit.
   Plag presenterade sin flickvän Anja för oss och vi pratade med henne en stund innan alla flyttade ut sig till hammocken utanför. Där satt vi sedan medan mörkret sjönk över Hörby, skickade runt en vinflaska fram och tillbaka medan musiken dunkade och gungade så högt i hammocken att vi slog in i muren bakom oss. När de sista gästerna försvunnit var det bara Plag och Anja, Zigge, jag, Adrian, Ludwig och Joel kvar. Vi flyttade in till vardagsrummet, dansade, sjöng och uppfann en ny lek som gick ut på att man skulle kasta in godisbitar innanför någon annans tröja/skjorta. Jag vill passa på och meddela att jag ägde men de andra sa att det inte räknades eftersom jag var nykter. Förstår inte alls vad de menar med det, jag har ju sämst bollsinne…
   Det kvar en perfekt kväll som avslutades med ett enormt kramkalas innan jag och Zigge styrde stegen bort mot bilen sent, sent den kvällen. På hemvägen lyssnade vi på Billy Talent och hade sådana där djupa samtal man bara kan ha när den ena har druckit en aning för mycket och när det är mörkt i bilen och lugnt på vägarna. Jag släppte av henne i stan och fortsatts sedan hem. Vi behöver inte snacka om vad klockan var när jag klev in genom ytterdörren, men jag kan meddela att det hade börjat ljusna.


Faceless



© Mikaela Olsson

Chelsea - Everything is Blue

Jag snubblade in i Chelsea nästan av misstag i mitten av oktober. Med andra ord hade jag redan missat viktiga händelser under säsongen; nya spelare, starten av Premier League, Super cupen med mera, med mera. Det var av en ren händelse att jag blev blå och jag kom in i början av Den stora depressionen. Dubbla Manchester United matcher var bland det första jag såg, fulla av mål och röda kort och allt vad man nu kan tänka sig. Jag såg Chelsea spela Shaktar hemma och Oscar gjorde ett mål som jag sent ska glömma. En ljusglimt i mörkret innan allt blev svart. Di Matteo sparkades och vi stod utan tränare mitt i november. Rafa (eller ”den spanska servitören” som han också kallades) kom in tre dagar innan den otroligt viktiga matchen mot Manchester City. Vi skrev historia genom att bli det första titelhållande laget att åka ut ur Champions League i gruppspelet. Europa League var ett faktum och vi underpresterade i ligan. I december förlorade vi Club World Cup.
   Den engelska ligan är lite annorlunda jämfört med andra ligor i Europa. De spelar nämligen under jul och nyår, vilket jag tacksamt tog emot. Två dagar före julafton sprakade laget till hemma mot Aston Villa; vi fick en underbar 8-0 vinst att fira under juldagarna. Men de följade två matcherna var inte lika bra och förlusten mot bottenlaget QPR hemma sved. När det nya året kom såg det ut som vi skulle fortsätta där 2012 slutade; på fritt fall rakt ner i en mörk håla.
   Januari och februari var ett par tuffa och kalla månader. Chelsea tyckte plötsligt det var kul att leda med ett par mål och sedan försvara urkasst för att slutligen nöja sig med ett kryss eller en förlust. Jag var trött på laget, trött på förlusterna, trött på Rafa och hans dumma beslut. Antagligen kände laget likadant. Förluster tär på självförtroendet.
   Men i början av våren hände det någonting. Plötsligt vaknade alla till liv och vi kastade oss huvudstupa in i Europa League med nytt självförtroende. Ligan gick lite bättre och vi lyckades slå ut Manchester United från FA cupen och klättra vidare i den europeiska tävlingen. Tyvärr åkte vi ut på rumpan från semifinalen i FA cupen mot City och när vi hade spelat fyra matcher på åtta dagar började spelarna se riktigt trötta ut. Vi vägde mellan tredje och fjärde plats i ligan och flera gånger spelade vi tre matcher i veckan. Men det var som om alla luktade sig till säsongens slut och ville göra sitt bästa. Trots att Chelsea spelade ett rekordhögt antal matcher under 2012/13 (69 stycken) så knep de ändå Europa League vinsten framför näsan på Benfica i mitten av maj. Vi avslutade säsongen starkt med att vara obesegrade i tio raka matcher. Tredje platsen och en direktkvalificering till Champions League var säkrad och äntligen kunde alla andas ut. Två veckor senare återvände José Mourinho till Stamford Bridge

Klassiska ögonblick
– Frank Lampard bröt (äntligen) Chelseas alltime top scoring record med dubbla mål mot Aston Villa borta i maj. 203 är det nya rekordet och mer ska det bli nästa säsong!
– Branislav Ivanovic reaktion när domaren blåste av Europa League finalen och Chelsea stod som vinnare efter hans avgörande nickmål när vi stod 45 sekunder ifrån en förlängning.
– Under andra halvan av säsongen talade alla om den nya tränaren som skulle komma under sommaruppehållet. Alla visste vem det skulle bli, men det var en enorm lättnad att läsa ”Chelsea Football Club is delighted to announce the appointment of José Mourinho as the first team coach.” Bring on the new season!

Bästa målcelebrationen
Eden VS Stoke efter ännu ett av hans otroliga mål. Ingen vidare förklaring behövs.


La Rojita

 

Portrait in black & white

 




© Mikaela Olsson

Real Madrid - Real Dramadrid

Om La Liga har lärt mig en sak denna säsongen, så är det att varje match innehåller drama. Drama, drama, drama. Och Real Madrid är mästarnas mästare när det kommer till drama och att hålla en match intressant.
   Vi gick in i säsongen som titelhållarna, men i ligan gick saker och ting inte riktigt som det skulle. Kryss och förluster mot lag vi borde slå. Vi tappade poäng och Barcelona tog tag om ledningen. I augusti spelade vi de två första el clasicona för säsongen, en förlust, en vinst och Super Copan var våra. Dragningen till Champions League grupperna gjordes och vi såg oss hamna i grupp D – the group of Death. And it really was. De regerande ligamästarna från Holland, England, Tyskland och Spanien i samma grupp. Med andra ord, fyra av de största lagen från fyra av de största ligorna i Europa men bara två kunde gå vidare. Real, som nästan redan i september börjat lägga La Liga bakom sig, siktade på det största de kunde vinna. La Decima. Den tionde Champions League titeln. Den skulle inte bli lätt att få, när topplag som Ajax, Manchester City och Borussia Dortmund stod i vår väg.
   Det var tre internationella pauser under hösten som såg Real Madridspelare komma tillbaka till den spanska huvudstaden med skador som höll dem borta från spel länge. Även om ligan gått trögt i början hade vi äntligen kommit in i den lite mer och stora hål i vår backlinje var det sista vi behövde. På något sätt höll vi ändå ihop det och lyckades knycka åt oss andraplatsen i gruppspelet i Champions League. Den bjöd på ett hårdare motstånd i sextondelsfinalen, men jag tror de flesta bara var lyckliga över att vi kom ur den där gruppen med livet (och självkänslan) i behåll.
   Ronaldo hade flyt, med Benzema spelade en blek säsong och Higge var borta i nästan två månader över årsskiftet. Papa Mou kallade in den nittonårige Varane till startelvan och han överraskade hela fotbollsvärlden med sin otroliga talang. Samtidigt var det oro i lägret när Casillas, vår capitán, blev bänkad i förmån av andramålvakten Adán.
   När det nya året rullade in följde märkliga nyårslöften med. Papa Mou sa att hans löfte var att han skulle vinna alla matcher med Real. Jag misstänker starkt att laget själva ville göra den andra halvan av säsongen så dramatisk som möjligt. Och de lyckades de med. Under de första matcherna i januari fick vi två röda kort, sedan var det stopp en match innan vi fick två röda kort samma match. Spelarna tävlade om vem som kunde få ett fortast, Kaká höll ledningen med tjugo minuter mellan första och andra gula innan Ramos fick två gula inom loppet av sextio sekunder. Dí Maria vann slutligen med dubbla gula på under tio sekunder. Att spela med tio man blev plötsligt helt naturligt.
   I slutet av januari slog Real alla knasighetsrekord då en utav försvararna bröt handen på vår målvakt. Styrelsen snabbsignade Diego Lopéz under januarifönstret vilket drog in en ny vinkel i målvaktssituationen. Lopéz räddade dock våra rumpor både en, två och fem gånger under resterande del av säsongen. Han spelade utmärkt under djävulsveckorna, när vi hade dubbla clasicós mellan Champions League mötena mot Manchester United.
   I ligan var vi sedan länge borträknade, men i cupen gick vi vidare till final efter att vi slagit ut både Valencia och Barcelona. I Champions League blev det drama, drama, drama när vi slog ut United och Galatasaray bara för att återvända till var allting började. Dubbelmöte mot Borussia Dortmund. Bortamötet på Signal Iduna Park slutade precis som det gjort under gruppspelet; med förlust. Hemmamatchen vann vi dock, men det var ingen glädje när vi precis snubblade på målsnöret och ännu en gång missade Real Madrid chansen att ta sig ifrån semifinalen till finalen.
   Efter vad som kändes som en evighetslång säsong fylld av besvikelser, skvaller och irritation stod slutligen Los Blancos framför sin enda chans att knipa någonting av värde innan säsongen tog slut. Copa del Rey. Men när väl de 120 minuterna var spelade såg Real sig besegrade av sina rivaler, Atletico Madrid och den dåliga säsongen var plötsligt ett faktum. En sådan ynkligt liten trofé som Super copan är inte tillräckligt för ett lag av Real Madrids kaliber. De spelade av La Ligas sista matcher (och vann fint med 4-2 på hemmaplan under säsongens sista matchdag) innan José Mourinho lämnade laget efter tre år. Nu är den stora frågan; vem blir Reals nya tränare? Och hur kan vi förbättra oss till nästa säsong?

Klassiska ögonblick
– Under hösten skulle vi spela en bortamatch mot Rayo som fick skjutas upp en dag eftersom någon klippt sönder ljuskablarna och bara halva stadion var svagt upplyst. Det stoppade förstås inte spelarna från att leka runt ute på planen.
– Casillas gick ut för att boxa bort en boll från straffområdet och kolliderade med Pepe, som blev liggande medvetslös på planen ett några ögonblick. När han vaknade sa han ”Mitt namn är Pablo, vad gör jag här?”
– Ett tungt regnoväder gjorde planen borta mot Levante till en bassäng. Spelarna kallade matchen för ”Vattenpolomatchen”. Det var även under denna matchen Ronaldo blev skadad under de första minuterna och bara spelade den första halvleken, då med endast syn på ett av ögonen. Det hindrade honom förstås inte från att göra mål ändå.
– Håll i backlinjen gjorde att Papa Mou kallade in nittonårige Varane. Många var förvånad men efter ett par lysande matcher mot Barca och United sågs han som den nye superförsvararen från Madrid.
– Vi mötte Barcelona två gånger på samma vecka. En gång borta, en gång hemma. Vi slog dem i båda, vilket gjorde att vi inte bara knep tre poäng från dem, utan också sparkade ut dem från Copa del Rey. Också vann vi självklart skryträttigheterna.
– Madrisimon som sprudlade under returmötet mot BVB i Champions League semifinalen. Vi må ha förlorat de dubbla mötena, men vi sjönk med flaggan i topp.

Den bästa målcelebrationen
Sergio Ramos's Bird of freedom till Mesut Özil


Portrait in black & white







© Mikaela Olsson

Fairytale V



















© Mikaela Olsson

Fairytale IV















© Mikaela Olsson

The box

Kaffet brände min tunga och jag ställde ner koppen med en hård smäll på bordet. Den svarta, heta vätskan skvimpade över kanterna och jag suckade irriterat när jag såg att jag hade spillt på tidningen. En mörk kaffefläck spred sig över fotbollsresultaten som jag just suttit och läst. Jag gjorde mitt bästa för att torka upp röran, men skadan var redan skedd och tillsist insåg jag att jag fick vara utan tidningen den morgonen.
   Irriterad och morgontrött som jag var slängde jag den nerkladdade tidningen och de brunfläckiga papperstussarna jag använt för att suga upp kaffet i soporna och sjönk återigen ner vid bordet. Frånvarande åt jag upp vad som återstod av min frukost innan jag sköljde ner allting med det numera ljumna kaffet. Jag slängde en hastig blick på väggklockan bara för att inse att jag skulle bli sen om jag inte rappade på. Disken ställde jag ner i vasken, kaffekoppen blängde jag på, som om det var dennes fel att hela min morgon blivit bakvänd och att jag var på bittert humör.
   Trots att det var en helt normal tid att vara uppe på så låg hela lägenhetshuset ovanligt tyst och stilla. Inte ett ljud hördes från de angränsande lägenheterna, varken barnskrik, rop eller radiopratares glättiga morgonbabbel. Tystnaden var behaglig och skön, jag hade anklagat mig själv för att jag valt att flytta in i ett hus med så många småbarn flera hundratals gånger. Att slippa höra grannens tvillingar skrika att de inte ville till dagis klockan sju på morgonen kändes som en högvinst på en skraplott.
   Jag nynnade för mig själv när jag gick från köket till mitt sovrum för att välja ut en slips ur min garderob. Med ett halvt öga på klockan drog jag fram en mörkblå och knöt den framför spegeln utan att egentligen titta på vad jag gjorde. Slips hade jag burit till arbetet i över tio år nu, jag kunde antagligen knyta den med slutna ögon om jag ville, men mina rutiner var så inkörda att jag behövde stå framför spegeln och göra det, annars skulle hela min morgon bli fel. Det hade den ju redan, förstås. En morgon utan kaffe och sportdelen i tidningen kunde bara bjuda in till en katastrofdag, tänkte jag för mig själv när jag rättade till skjortans krage.
   Jag drog handen genom håret och synade mig själv uppifrån och ner i helfigursspegeln. Kostymbyxorna var perfekt pressade, skjortan nystruken och slipsen var ordentligt knuten. Många hade sagt åt mig förr att jag var alltför pedantisk när det kom till mitt utseende men jag visste själv hur mycket ett ordentligt första intryck gjorde. Därför la jag alltid ner lite extra tid på att se hel och ren ut innan jag lämnade min lägenhet.
   Utan att behöva titta på klockan visste jag att tiden sprang iväg, det var hög tid att åka iväg till kontoret. Jag vände mig ifrån spegeln och samlade ihop mina papper och stoppade dem i portföljen innan jag lämnade rummet med kavajen i handen. I hallen tog jag på mig mina blanka skor och drog kavajen över skjortan. Jag hade just fått på mig ytterrocken och skulle precis ta upp portföljen från golvet när jag insåg att jag hade lämnat mobilen kvar i köket på laddning. Utan att bry mig om hur högt mina steg hördes klampade jag genom hallen. Ingenting gick rätt idag.
   Mobilen låg i fönsterkarmen, jag drog ur laddaren och stoppade den i rockfickan innan jag slängde en snabb blick på klockan. Jag suckade tungt när jag såg att jag var på väg att bli försenad. Just som jag skulle lämna köket ringde hemtelefonen. Det här kan inte vara sant, tänkte jag när jag sträckte mig efter luren.
   ”Hallå?”, sa jag en aning mer irriterat än jag hade tänkt. Jag hörde hur någon andades på andra sidan, men inget svar kom.
   ”Hallå?”, upprepade jag, men det var fortfarande tyst. Precis när jag skulle lägga på damp något ner i mitt brevinkast. För ett ögonblick vände jag uppmärksamheten dit, jag kunde urskilja ett paket liggande på dörrmattan just som personen som ringt la på. Jag hängde tillbaka luren på väggen innan jag lämnade köket, förvirrad och ännu mer irriterad.
   Väl ute i hallen funderade jag ett ögonblick på om jag skulle låta lådan ligga kvar oöppnad tills jag kom hem den kvällen, men nyfikenheten tog överhand och trots att jag egentligen inte hade tid böjde jag mig ner och tog upp den. Jag förvånades över hur lätt den var och jag undrade vad det kunde vara, eftersom den inte kommit med posten. Det fanns varken avsändare eller adress. Jag knöt upp bandet som höll om lådan och öppnade locket med fumliga fingrar. När jag såg dess innehåll drog jag efter andan. I några sekunder stod jag fastfrusen och stirrade på den välknutna snaran som låg ensam, utan varken en liten lapp eller ett brev, vilket egentligen inte behövdes. Snaran i sig själv var meddelande nog.
   Jag släppte lådan på golvet och drog upp dörren men som väntat fanns det ingen där och när jag steg ut från lägenheten var även trappuppgången öde. Det kvittade egentligen, jag visste ju redan vem som hade lämnat lådan. Och vad de ville.


Fairytale III















© Mikaela Olsson

Fairytale II















© Mikaela Olsson

Fairytale I





















© Mikaela Olsson

RSS 2.0