Lämna & börja om på nytt

Jag gled sakta ut från medvetslösheten, utan att jag riktigt märkte det återvände jag till verkligheten. På avstånd kunde jag höra höga smällar som betydde både artilleri och kanonskott. Marken skakade till varje gång granater detonerade. Min kropp gungade till där jag låg och trots att jag legat vaken ett ögonblick tog det en liten stund innan jag kom ihåg var jag befann mig. Allt det som lett till att jag fallit ner medvetslös kom tillbaka till mig och jag öppnade sakta ögonen för att ta in den gråa himlen som låg tung ovanför mig.
   Försiktigt satt jag mig upp. Inte en levande själ fanns i närheten, men jag insåg att jag hade fallit baklänges när en granat kommit flygande, och tillsammans med andra soldater landat på rygg i utkanten av en skog. Nu var alla andra döda och när jag reste mig upp, på stela, darrande ben, såg jag att jag hade legat rakt över en man i samma mörkgröna uniform som jag bar. Skillnaden mellan oss var att hans ansikte var blodigt, hans kropp var stel och hans ögon stirrade utan att se.
   Ren skräck spred sig genom min kropp. Det var inte första gången jag såg döda människor, jag hade själv dödat, men det var första gången döden skrämde mig. Jag blev äcklad av tanken på att jag legat över ett lik, om så medvetslös. Genast tog jag några steg ifrån soldaten men utan att släppa honom med blicken. Detta resulterade i att jag snubblade över en annan stel, grönklädd man och jag föll handlös rakt ner i smuts och grus.
   Döden fanns överallt runt mig och jag kunde inte förstå hur jag själv lyckats undvika att stiga över till andra sidan. Av de tjugo personen som befunnit sig på samma ställe som jag var jag den enda som fortfarande hade ett hjärta som slog. Jag var tränad att se döda och att döda själv. Jag var tränad att se döden och inte frukta den, men trots det darrade jag till av rädsla inombords. På skakiga ben reste jag mig upp och såg sedan noga efter vart jag satt fötterna när jag zickzackade mig ut från gruppen av döda soldater. De låg runt mig, som en makaber blombukett, som avklippta stjälkar någon hade slängt på marken. De mörkgröna uniformerna påminde om färgen på rosblad och jag rös när jag sakta backade ifrån alla de döda människorna utan att kunna släppa dem med min blick.
   Det var folk jag kände, som låg där. Människor som jag hade talat med för bara en liten stund sedan. Människor som jag känt i flera år. Människor som jag till och med skulle kunna kalla för vänner. Nu var alla döda och jag kände inte längre något samband mellan mig och de nitton liken som låg där intill vägkanten. Jag visste att det var fel, men jag var bara en människa. När jag såg alla döda var min enda insikt att fly och det fort.
   När jag kommit in i skogen tvingade jag mig själv att vända bort blicken från soldaterna och fortsätta in bland de kala träden ensam. Jag fylldes upp med motsträviga känslor, både glädje över att jag lämnade döden bakom mig och lycka över att jag äntligen, kanske, var fri nu. Samtidigt kände jag besvikelse över mig själv, att jag inte stannade kvar och gjorde någonting. Stannade kvar och fortsatte slåss trots att de andra var döda. Jag skulle inte vara ensam och jag vände om och fortsatte kriga, då skulle jag ha alla andra soldater vid min sida. Jag skulle tillhöra en grupp igen. Jag skulle däremot vara ensam om jag fortsatte in i skogen. Där fanns det ingen vänlig själ, kanske ingen själ alls. Kanske fanns det bara fiender och jag visste inte vad som var värst. Att stöta på fiender eller att inte stöta på någon alls? Trots denna insikten fortsatte jag allt djupare in i skogen, utan att slänga en enda blick över min axel.

Det snöade lätt, det låt ett par centimeter på marken och luften var kylig och rå liksom kriget. Jag hade inte ätit på många timmar och inte sovit på minst lika länge. Jag var trött och hungrig, kall och huvudet värkte efter så många timmar i krigets tjänst och den hårda smällen jag tagit emot när jag föll medvetslös tidigare. Helst av allt hade jag velat lägga mig ner och sova i snön, men jag visste att det inte var en möjlighet om jag ville överleva, och det ville jag ju. Det var ju just precis därför jag lämnade allting bakom mig och flydde in i skogen.
   Förutom ljudet av kriget var skogen tyst. Det positiva med snön var att jag kunde se om någon hade gått på stigen före mig, vilket inte var fallet just nu. Jag undrade flyktigt om någon skulle sakna mig, anta att jag var död eller tillfångatagen, jag undrade hur kriget skulle fortsätta, hur länge det skulle vara och hur det skulle sluta. Det tog en liten stund innan jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig nämnvärt om varken det ena eller det andra.
   Snön knarrade lätt under mina kängor när jag gick. Det var mitt på eftermiddagen men solen gömde sig under de tjocka molnen, trots det var det ljust i skogen. Trädgrenarna var nakna på löv men tunga av snö. Flera av dem hängde ner mot marken, såg ut att brytas av när som helst på grund av den tyngd som tvingats på deras axlar. Synen påminde mig lite om mig själv och den känslan som rörde sig inombords mig när jag fortsatte allt längre in i skogen.
   Tystnaden bland träden var både lugnande och oroande. På avstånd kunde jag höra smällar av gevärsskott och granater, ljud som jag för så länge sedan vant mig vid, som blivit en del av min vardag. Jag undrade om jag skulle sakna ljuden sedan, eller om det skulle bli en tyst frihet att inte längre höra dem. När jag tänkte tillbaka på tiden innan kriget kunde jag dock inte minnas hur det var att vakna upp på morgonen och inte höra smällarna från pistolskott bara ett par hundra meter ifrån mig själv.
   Skogen låg lika öde som staden. Människorna gömde sig i hus eller i bunkrar under marken. De flesta var redan döda och deras kroppar låg utspridda över vägar och trottoarer, precis där de fallit av en dödande kula som lika gärna kunde ha kommit från mitt gevär, som från fiendes. Jag hade hört någonstans, att i krig fanns ina civilister. Till en början hade den tanken bekymrat mig, rentav hemsökt mig. Hur kunde det inte finnas civilister som levde mittemellan två krigande sidor? Nu förstod jag. Det enda som fanns i ett krig var människor som redan var döda eller som snart skulle dö.
   Utan att jag riktigt märkte det saktade jag in farten och snart hade jag stannat helt. Jag stod alldeles stilla och njöt av lugnet runtomkring mig. Det var inte tyst, jag hörde fortfarande kriget, blodisande skrik som bara kunde betyda den mest fruktansvärda av alla smärtor, men i skogen var det trots allt stilla. Lugnt. Ett träd knarrade till någonstans, en hög snö trillade ner på marken med en dov duns. Små lätta snöflingor seglade ner från himlen och förvandlade allt fult och smutsigt till något vackert och underbart.
   Jag såg mig runt. Träden var ljusbruna och himlen mörkgrå. Snön var lysande vit och min mörkgröna uniform stack ut där jag stod. Ett par buskar som stod längs med stigen jag gick på hade flera torra, bruna blad på sina grenar. Jag rörde vid dem lätt, de prasslade och ett par lossnade, föll ner och landade stilla på snön.
   Ett inre lugn spred sig inom mig när jag stod där och såg mig runt bland träd och snö i den ensamma skogen. Jag insåg att allt jag lämnade bakom mig inte betydde någonting längre, att allt som låg framför mig inte heller hade någon större mening just då. Det enda som betydde någonting, egentligen, var att jag var på väg bort.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0