Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig

Grenar och torra barr knäcker under mina fötter när jag springer fram längs stigen som halvt ligger i mörkret, halvt ligger i ljuset. Solen är ännu inte uppe, men jag kan se på himlen att det inte är långt kvar till gryningstimmarna. Min egen andning är det enda som hörs, i rytmisk takt återkommer ljudet, igen och igen. Jag börjar bli trött i benen men jag vägrar erkänna det, vägrar stanna. Jag vet att om jag stannar nu kommer jag aldrig fortsätta igen och jag vet att jag måste ta mig framåt. Det är de enda sättet att glömma det som en gång var. Men det gör ju inte att mjölksyran i benen magiskt försvinner bort, tyvärr. Istället hör jag hur jag börjar flämta efter luft och jag längtar starkt efter en bänk att slänga mig ner på, en stol, en trädstam, någonting annat än stigen full av myror, som löper framför mig. Men det finns inget annat så lång ögat når och jag tar det som ett tecken och fortsätter min snabba språngmarsch framåt.
   När jag, säkert en kvart senare, bryter igenom skogen och når havet känner jag mig lycklig och fri. Den salta luften får mitt huvud att gå runt och jag önskar att jag hade tillräckligt med tid för att lägga mig i sanden och vila en stund, men det vet jag att jag inte har. Himlen har redan börjat släcka ner stjärnorna, en efter en. I horisonten kan jag se ett ljussken växa sig allt starkare; platsen där solen strax ska stiga upp är gyllene. Hade jag inte haft tankarna på att fly hade jag nog stannat upp och beundrat den vackra synen, men nu får jag nöja mig med att titta åt det hållet medan jag vadar ut i vattnet med både kläder och skor på. Havet är svalt, men inte direkt kallt. Det omslingrar mig och jag drar några darriga, djupa andetag innan jag doppar huvudet under ytan. Där är det tyst, eftersom jag håller andan hör jag inte mina egna andetag längre. Bara mitt vilt dunkande hjärta som fortfarande inte lugnat sig efter den otroliga löpning jag nyss gjort genom skogen.
   Då jag äntligen dyker upp ovan ytan igen är jag nästan beredd på att någon ska stå på stranden och titta på mig. Vänta på mig. Hämta mig. Men jag är fortfarande ensam. Inte en levande själ rör sig ute på sanden. Havet ligger lugnt och stilla framför mig och dess kyla lugnar alla mina sinnen, får mig att tänka klart igen. Jag börjar simma, nertyngd av mina kläder men jag orkar inte bry mig. Jag vet att jag borde stressa, kanske till och med stiga upp på stranden igen och fortsätta springa, men vattnet är så lockande. Havet kallar på mig och jag kan inte låta bli att lyssna, att lyda. Så jag simmar vidare så gott jag kan. Vågorna bryts mot mitt huvud som jag har lite problem med att hålla över ytan. Det är ju inte alls som att simma i simskolans säkra bassäng, hinner jag tänka, innan jag hör en mås skrika ovan mitt huvud och i både förvåning och panik rycker jag till. Jag avbryts mitt i ett simtag och tvingas ställa mig upp, vilket gör att jag precis hinner se honom komma ut på stranden. Han ser villrådig ut, precis så som jag känner mig. Han tittar först åt höger och sedan åt vänster, men han upptäcker mig inte. Kanske för att det fortfarande är för mörkt för att se mig, kanske för att jag är för långt ut i vattnet. Men jag ser hur han börjar röra sig över sanden med blicken fäst någonstans ute vid horisonten. Kanske spejar han efter en båt, men han borde ju veta att jag inte skulle ha en möjlig chans att få tag på en, inte ens en eka. Och så borde han ju komma ihåg hur mycket jag avskyr båtar. Är det inte lustigt, att jag älskar havet men avskyr båtar?
   Försiktigt tar jag några nya simtag. Det plaskar lätt om min tjocka luvtröja när jag rör armarna i vattnet, men det är inte i närheten av ett ljud tillräckligt högt för att han ska reagera på det. Han är fortfarande alldeles för långt borta för att han ska upptäcka mig, även om han till min förfäran är på väg mot mitt håll. Jag undrar i en flyktig minut hur länge jag kan röra mig framåt så sakta i havet, när han skyndar fram så snabbt på stranden. Snart kommer han ju ikapp mig och då är det för sent. Då kan jag inte fly igen. Detta är min enda chans och det skrämmer mig mer än det faktum att jag snart kommer vara infångad av honom igen.
   Jag närmar mig en grupp stora stenar, som ligger utplacerade i havet utan någon egentlig tanke eller struktur. Som om en jätte en gång i tiden hade fyra stenar i en ficka med hål i och tappade ut dem när han marscherade över havet. Där har de legat sedan dess, stenarna, och jag ser plötsligt en chans till att gömma mig. I min iver glömmer jag tyvärr att ta det lugnt och försiktigt, jag tar några snabba simtag och det plaskar till mer än jag förväntat mig. Precis när jag ska komma i skydd bakom stenarna hör jag hur han skriker mitt namn. Jag vet att allt är över men jag kan inte ge upp när jag är så nära. Så jag låtsas som jag inte hört honom och simmar vidare, in bakom den allra största stenen och mot den lutar jag ryggen, blundar och väntar på att han ska komma och ta mig tillbaka. Han är inte långt borta, det hör jag. I ett fåfängt försök att inte bli blöt går han först upp längs stranden men inser snabbt att han inte når mig. Då kliver han rakt ut i vattnet och med plaskande steg går han fort fram till den stora stenen och till mig. Han säger ingenting när han tar mig i armen, men när jag öppnar ögonen och möter hans blick ser jag både ilska och sorg i dem. Jag inser att jag har sårat honom och att han, trots att jag först inte förstod det, har lidit lika mycket som jag. Kanske har han också känt behovet av att fly, kanske har han också önskat att han kunde kasta sig rakt ut i vattnet och se vart strömmen förde honom. Kanske har han också gråtit sig till sömns och vaknat upp av att hjärtat värker så mycket att han knappt kommit upp ur sängen. Först förstår jag inte varför han inte gett sig iväg, om han nu drömt om det lika mycket som jag gjort. Sedan slår det mig att om han skulle rymma iväg från verkligheten skulle han lämna mig kvar med sorgen. Han skulle aldrig kunna ta med mig på en sådan flykt, precis som jag inte kunde ta med honom när jag lämnade allting. Det går inte att fly från någonting och sedan ta med sig någon som ständigt påminner en om det man flydde ifrån från första början. Och vi är båda två livs levande påminnelser om vad den andra just har förlorat.
   Vi går tillbaka mot stranden genom vattnet, båda två är tysta. Det är första gången sedan det hände som jag kan tänka på någon annan än mig själv. Det är svårt, i en sådan situation, att se utanför sin egen sorg och jag lyckades inte med det, det vet jag nu. Men det gjorde han. Hans tankar har hela tiden varit på mig, annars hade han lämnat mig för länge sedan, jag kan se det i hans ögon nu. För första gången på så länge finns sanningen i dem. Inte dumma lögner om hur bra han mår när han egentligen mår kasst, utan sanningen. Sanningen som säger att jag verkligen sårade honom när jag flydde, för han skulle aldrig fly ifrån mig. Han skulle aldrig lämna mig, inte nu när vi två är det enda den andra har här i livet. Men när jag går där och funderar, då inser jag, att han aldrig skulle lämna mig ändå, även om allting hade varit som vanligt. Jag har varit respektlös och haft för små tankar om honom. Någonstans i förlustens mörker glömde jag bort att han tagit hand om mig sedan jag var liten, och kommer fortsätta ta hand om mig i framtiden. Varför har jag aldrig förr förstått hur mycket han älskar mig? Att han alltid kommer vara på min sida? Hur kunde jag lämna honom ensam bara för att jag led, när jag innerst inne visste att han led lika mycket?
   Ingen av oss säger något när vi går över stranden, bort mot parkeringen. Mina kläder droppar och sand fastnat på hans blöta byxben. Allting är stilla, världen har inte vaknat till liv än. De flesta sover fortfarande, men jag är klarvaken. Mina tankar på att fly känns dock väldigt avlägsna när jag går där bredvid honom, så nära att jag känner hans värme, men så långt borta att det värker i mitt hjärta av saknad. I det ögonblicket känns allting väldigt löjligt egentligen. Mitt patetiska försök att fly från det som hänt. Mitt försök att rymma från verkligheten, från sorgen och smärtan. Det finns inget sätt att rymma ifrån det, var jag än går kommer sorgen alltid finnas med mig. Enda sättet att bli av med den är att lägga allting bakom sig och det kan jag bara göra tillsammans med honom. Jag har lärt mig det nu, man kan inte fly från sig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0