XV IV MMXIII























© Mikaela Olsson

April 30 2013

För ett par dagar sedan frågade Josse vad jag skulle göra idag, var på jag svarade "Dö en långsam död". Kunde inte stämma bättre. Jag vet att det är valborg och att de flesta av er ska ut, kanske titta på bålen men antagligen festa. Själv bryr jag mig inte nämnvärt om valborg och har aldrig riktigt gjort det. Och även om det idag enligt kalendern är valborgsmässoafton, så är den 30:e april 2013 bara en enda sak för mig; returmatchen i Champions. Hanna vet hur viktigt detta är, men förutom henne undrar jag om ni kan förstå exakt vad detta betyder. Vinst eller förslut känns mer som leva eller dö. För om vi förlorar blir det inte vackert, det kan jag lova. Och jag tar definitivt inte i när jag säger att detta är den hittils viktigaste matchen Real har spelat under hela säsongen. Så att ni förstår varför jag inte bryr mig ett skvatt om majbål, grillad korv och festande. Vi hörs imorgon... if I survive...

Let the waves wash the pain away IV



























© Mikaela Olsson

April 29 2013

En ny vecka and an important one at that. Men det behöver vi inte prata om nu. Har ni haft en bra helg? Min har varit fylld med fotboll och trots det relativt vackra vädret har jag inte varit ute särskilt mycket. Idag är det halvmulet, vilket egentligen är perfekt eftersom jag håller på att tvätta mina sängkläder och snart ska göra del 1 av veckans städning där uppe. Ikväll, då det inte är någon fotboll, hade jag tänkt ta tillfället i akt och fota lite, kanske se en film och skriva. Blir nog bra det här! Och i vanlig ordning kommer ett tidsinställt inlägg upp till er om några timmar och tills vi hörs imorgon; ha det bra!



Såg nyss B's matskål. Visst är den uppiggande?

Let the waves wash the pain away III





























© Mikaela Olsson

Du är en dröm under konstruktion


April 28 2013

Man skulle kunna tro att någon som jag, som sover så mycket, är utvilad efter nio+ timmar i sängen. Så ligger det emellertid inte till. I natt till exempel; först blev jag jagad av dom andra (igen?), men det var lugnt, istället för att bli tillfångatagen och dödad manipulerade jag min dröm och lyckades fly. Like a boss. Efter det skulle jag och P gå en runda i skogen men istället var vi på väg ner mot Gamla huset där två spöken hade slagge. Linnea var också hemma från USA och jag tror vi skulle fira jul hemma hos mig... Och så vidare och så vidare. Fullt upp hela natten har jag haft med andra ord ja. Är, ganska förståligt, väldigt trött idag också. Får se om jag orkar dra mig ut på en promenad så jag får lite frisk luft innan Chelsea börjar spela klockan fyra. I skrivande stund sitter jag där uppe, i dubbelsängen och ja... det hade ju varit rätt skönt att luta sig mot kuddarna och blunda ett ögonblick...

Igår då, inte särskilt mycket hände, eller så känns det i alla fall. Egentligen hann jag dammsuga av uterummet ordentligt, läsa ut/skriva recension/börja läsa en ny bok, titta på första halvleken av BVB matchen följt mat och Gossip Girl innan jag tittade på derbyt. 1-2 till oss, tre poäng och Madrid är vitt. Sammanfattningsvis en mycket bra kväll. Låt oss hoppas att dagens match går lika bra (BVB vann också med 1-2 efter ett galet mål av Nuri som fick bänken att tappa hakan. Skojar inte). Annars så... ja nej ni får ha en bra söndag så hörs vi senare!



Bjuder på en gif från BVB bänken. Vet inte vems reaktion som är bäst, Weidenfeller, Neven eller Lewy. Reus är klockren med sitt "WOOOOOOAHOOO", men Schmelle tar nog hem priset trots allt...

XV IV MMXIII

































© Mikaela Olsson

April 27 2013

Ännu en varm, men inte särskilt solig, lördag har dagat över Skåneland. Eller, dagade för flera timmar sedan, det är bara jag som kom upp för några timmar sedan och precis har avslutat min frukost. En svag lögn dock, den åt jag färdigt för lite mer än en halv timme sedan, jag har spenderat de senaste minutrarna framför ett word-dokument där jag har skrivit ner mina tankar om boken jag, äntligen, läste ut innan jag steg upp. Faktiskt bättre än förväntat, slutet gjorde en hel del. Svindlande höjder, var det, för den som undrar.

Egentligen har jag inte tid att sitta här och babbla, jag har en hel del att göra (städa) idag innan BVB börjar spela vid halv sju och sedan är det Madrid derby klockan åtta. Fullt upp, med andra ord. Så jag ska ta itu med det nu, jag ville bara kika in här och säga hej och godmorgon samt önska er en fin dag. Vi hörs senare!

Let the waves wash the pain away II





















© Mikaela Olsson

Lämna & börja om på nytt

Jag gled sakta ut från medvetslösheten, utan att jag riktigt märkte det återvände jag till verkligheten. På avstånd kunde jag höra höga smällar som betydde både artilleri och kanonskott. Marken skakade till varje gång granater detonerade. Min kropp gungade till där jag låg och trots att jag legat vaken ett ögonblick tog det en liten stund innan jag kom ihåg var jag befann mig. Allt det som lett till att jag fallit ner medvetslös kom tillbaka till mig och jag öppnade sakta ögonen för att ta in den gråa himlen som låg tung ovanför mig.
   Försiktigt satt jag mig upp. Inte en levande själ fanns i närheten, men jag insåg att jag hade fallit baklänges när en granat kommit flygande, och tillsammans med andra soldater landat på rygg i utkanten av en skog. Nu var alla andra döda och när jag reste mig upp, på stela, darrande ben, såg jag att jag hade legat rakt över en man i samma mörkgröna uniform som jag bar. Skillnaden mellan oss var att hans ansikte var blodigt, hans kropp var stel och hans ögon stirrade utan att se.
   Ren skräck spred sig genom min kropp. Det var inte första gången jag såg döda människor, jag hade själv dödat, men det var första gången döden skrämde mig. Jag blev äcklad av tanken på att jag legat över ett lik, om så medvetslös. Genast tog jag några steg ifrån soldaten men utan att släppa honom med blicken. Detta resulterade i att jag snubblade över en annan stel, grönklädd man och jag föll handlös rakt ner i smuts och grus.
   Döden fanns överallt runt mig och jag kunde inte förstå hur jag själv lyckats undvika att stiga över till andra sidan. Av de tjugo personen som befunnit sig på samma ställe som jag var jag den enda som fortfarande hade ett hjärta som slog. Jag var tränad att se döda och att döda själv. Jag var tränad att se döden och inte frukta den, men trots det darrade jag till av rädsla inombords. På skakiga ben reste jag mig upp och såg sedan noga efter vart jag satt fötterna när jag zickzackade mig ut från gruppen av döda soldater. De låg runt mig, som en makaber blombukett, som avklippta stjälkar någon hade slängt på marken. De mörkgröna uniformerna påminde om färgen på rosblad och jag rös när jag sakta backade ifrån alla de döda människorna utan att kunna släppa dem med min blick.
   Det var folk jag kände, som låg där. Människor som jag hade talat med för bara en liten stund sedan. Människor som jag känt i flera år. Människor som jag till och med skulle kunna kalla för vänner. Nu var alla döda och jag kände inte längre något samband mellan mig och de nitton liken som låg där intill vägkanten. Jag visste att det var fel, men jag var bara en människa. När jag såg alla döda var min enda insikt att fly och det fort.
   När jag kommit in i skogen tvingade jag mig själv att vända bort blicken från soldaterna och fortsätta in bland de kala träden ensam. Jag fylldes upp med motsträviga känslor, både glädje över att jag lämnade döden bakom mig och lycka över att jag äntligen, kanske, var fri nu. Samtidigt kände jag besvikelse över mig själv, att jag inte stannade kvar och gjorde någonting. Stannade kvar och fortsatte slåss trots att de andra var döda. Jag skulle inte vara ensam och jag vände om och fortsatte kriga, då skulle jag ha alla andra soldater vid min sida. Jag skulle tillhöra en grupp igen. Jag skulle däremot vara ensam om jag fortsatte in i skogen. Där fanns det ingen vänlig själ, kanske ingen själ alls. Kanske fanns det bara fiender och jag visste inte vad som var värst. Att stöta på fiender eller att inte stöta på någon alls? Trots denna insikten fortsatte jag allt djupare in i skogen, utan att slänga en enda blick över min axel.

Det snöade lätt, det låt ett par centimeter på marken och luften var kylig och rå liksom kriget. Jag hade inte ätit på många timmar och inte sovit på minst lika länge. Jag var trött och hungrig, kall och huvudet värkte efter så många timmar i krigets tjänst och den hårda smällen jag tagit emot när jag föll medvetslös tidigare. Helst av allt hade jag velat lägga mig ner och sova i snön, men jag visste att det inte var en möjlighet om jag ville överleva, och det ville jag ju. Det var ju just precis därför jag lämnade allting bakom mig och flydde in i skogen.
   Förutom ljudet av kriget var skogen tyst. Det positiva med snön var att jag kunde se om någon hade gått på stigen före mig, vilket inte var fallet just nu. Jag undrade flyktigt om någon skulle sakna mig, anta att jag var död eller tillfångatagen, jag undrade hur kriget skulle fortsätta, hur länge det skulle vara och hur det skulle sluta. Det tog en liten stund innan jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig nämnvärt om varken det ena eller det andra.
   Snön knarrade lätt under mina kängor när jag gick. Det var mitt på eftermiddagen men solen gömde sig under de tjocka molnen, trots det var det ljust i skogen. Trädgrenarna var nakna på löv men tunga av snö. Flera av dem hängde ner mot marken, såg ut att brytas av när som helst på grund av den tyngd som tvingats på deras axlar. Synen påminde mig lite om mig själv och den känslan som rörde sig inombords mig när jag fortsatte allt längre in i skogen.
   Tystnaden bland träden var både lugnande och oroande. På avstånd kunde jag höra smällar av gevärsskott och granater, ljud som jag för så länge sedan vant mig vid, som blivit en del av min vardag. Jag undrade om jag skulle sakna ljuden sedan, eller om det skulle bli en tyst frihet att inte längre höra dem. När jag tänkte tillbaka på tiden innan kriget kunde jag dock inte minnas hur det var att vakna upp på morgonen och inte höra smällarna från pistolskott bara ett par hundra meter ifrån mig själv.
   Skogen låg lika öde som staden. Människorna gömde sig i hus eller i bunkrar under marken. De flesta var redan döda och deras kroppar låg utspridda över vägar och trottoarer, precis där de fallit av en dödande kula som lika gärna kunde ha kommit från mitt gevär, som från fiendes. Jag hade hört någonstans, att i krig fanns ina civilister. Till en början hade den tanken bekymrat mig, rentav hemsökt mig. Hur kunde det inte finnas civilister som levde mittemellan två krigande sidor? Nu förstod jag. Det enda som fanns i ett krig var människor som redan var döda eller som snart skulle dö.
   Utan att jag riktigt märkte det saktade jag in farten och snart hade jag stannat helt. Jag stod alldeles stilla och njöt av lugnet runtomkring mig. Det var inte tyst, jag hörde fortfarande kriget, blodisande skrik som bara kunde betyda den mest fruktansvärda av alla smärtor, men i skogen var det trots allt stilla. Lugnt. Ett träd knarrade till någonstans, en hög snö trillade ner på marken med en dov duns. Små lätta snöflingor seglade ner från himlen och förvandlade allt fult och smutsigt till något vackert och underbart.
   Jag såg mig runt. Träden var ljusbruna och himlen mörkgrå. Snön var lysande vit och min mörkgröna uniform stack ut där jag stod. Ett par buskar som stod längs med stigen jag gick på hade flera torra, bruna blad på sina grenar. Jag rörde vid dem lätt, de prasslade och ett par lossnade, föll ner och landade stilla på snön.
   Ett inre lugn spred sig inom mig när jag stod där och såg mig runt bland träd och snö i den ensamma skogen. Jag insåg att allt jag lämnade bakom mig inte betydde någonting längre, att allt som låg framför mig inte heller hade någon större mening just då. Det enda som betydde någonting, egentligen, var att jag var på väg bort.


April 26 2013

Det är märkligt hur lite några dagar solsken kan göra så stor skillnad på världen. Plötsligt är gräset... grönt. Och inne i stan börjar löven slå ut på buskarna och allt som allt så ser det faktiskt ut som det, trots allt, blir vår ändå i år. Tvivlade ni någon gång? I sure did. Själv är jag fortfarande inte helt säker på den saken faktiskt och varje gång jag ser blommor i trädgården eller knoppar på träden blir jag orolig att de ska frysa ihjäl när snön och frosten kommer igen. Jag antar att fyra månaders isande vinter ger en sådana där osäkra känslor.

Igår kväll somnade jag till ljudet av regndroppar som smattrar mot rutan (också fortfarande relativt ovant...) och imorse vaknade jag upp till fågelkvitter. Eller, imorse och imorse... tjugo över ett. Drog mig alldeles för länge och kom inte upp förens klockan var halv tre. Hoppsan. Inte bra, med tanke på att jag skulle ägna större delen av denna dagen åt att läsa ut min bok så jag kan lägga bort den någon gång och börja på en ny. Får ta tag i det sen, efter maten och den där promenaden jag funderar på att ta.

I övrigt då... igår var det ju torsdag i Champions veckan vilket betyder Europa League. Chelsea mötte Basel på bortaplan och lämnade tillslut den där vackra stadion med en 1-2 vinst efter ett väldigt sent frisparksmål av Sideshow Bob himself. Fyra gånger tror jag båda lagen träffade stolparna den där kvällen, när jag tittade på sammanfattningen av den andra semin, som spelades samtidigt, visade det sig att de också träffat stolparna ett par gånger. Alla studsade utåt på diverse sätt. Till och med deras straffspark. Riktigt så jävligt var det inte för Chelsea (men vi hade ändå en insida stolpe ut). Stolpträffarnas afton. Det var en fin match ändå och vinsten smakade bra. Ingen fotboll ikväll, vilket känns konstigt efter tre dagar i sträck, men imorgon är det derby i Madrid följt av en ever so important match i ligan för Chelsea på söndag. Sedan börjar vi om igen på måndag! Tror jag ska se en film senare ikväll, men det dyker upp några tidsinställda inlägg till er senare!

Let the waves wash the pain away I



























© Mikaela Olsson

April 25 2013

Detta är alltså vad som händer om jag inte bloggar när jag äter frukost. Jag inser, flera timmar efter, att jag inte har skrivit något alls. Just nu sitter jag, tillcskillnad från min vanliga plats i köket, uppe i dubbelsängen och slänger blickar ut genom fönstret där solen sakta håller på att gå ner. Jag tog en promenad efter frukosten och hjälpte mamma med maten när jag kom hem innan jag spenderade en timme i soffan tillsammans med min bok (jag tycks aldrig komma närmare slutet hur mycket jag än läser). Jag hade tänkt läsa lite till i väntan på att klockan ska slå nio och matchen mellan Chelsea och Basel sparkar av. (Vad som hände igår behöver vi inte tala om, men det är safe to say att Lewy var riktigt bra. Till Real's förtret).

I övrigt möttes jag av denna synen när jag loggade in på Pottermore. Ärad vara mitt hus... eller nått...


-.


Tides will bring me back to you


April 24 2013

Eftersom gårdagen inte var vilken vanlig dag som helst, utan Josés tjugoårsdag, så körde jag och Z upp till Osby för att fira. Vi hade paketöppning, åt cookies och spelade kort, bakade paj, åt middag, tårta, drack champagne och sjöng. Jag och Z lämnade casa José vid halv åtta och jag var hemma lagom bra för att se den första semisen i Champions mellan Bayern och Barcelona. En fin dag!

Om gårdagen var uppvärmning i Champions kan jag lova att det är fullt allvar ikväll. BVB mot Real. Kan lika gärna skjuta skallen av mig nu så slipper jag lidandet senare. Men innan fotbollen börjar ska jag in till stan en snabb runda, dessutom måste jag måla om mina naglar, så att de är vita, fina och helt perfekta till ikväll. Och så ska jag läsa några kapitel i Svindlande höjder. Bilder och annat mojs är tidsinställt och kommer upp senare ikväll, tills vi hörs igen (om vi nu gör det... man vet aldrig, fotbollen kan ta livet av mig) ha det bra!

Sockervaddsmoln













© Mikaela Olsson

And here's for twenty more


April 23 2013

Jag tänkte bara titta in här lite snabbt för att säga hej och godmorgon. Bloggar ovanligt tidigt idag, men så vaknade jag också upp vid halv tolv och gick faktiskt upp kort efter det (oftast brukar jag ligga kvar i sängen nästan en timme efter jag vaknat). Idag är dock ingen vanlig dag, så om en liten stund ska jag åka iväg en sväng med Ziggy herself och därför behöver jag nu byta kläder och kanske, först och främst, äta upp min frukost! Ni får ha en fin dag i det märkliga, men rätt sköna, väder vi har idag. Bjuder på en bild på kaxkatten;



Han vet att han inte får ligga på mammas filt men gjorde det ändå. Och sedan räckte han ut tungan till mig. Kaxig liten typ!

Känner du hur jorden rör på sig?

























© Mikaela Olsson

April 22 2013

Som de flesta redan vet så har jag ju fattat ett visst tyckte för märkligt väder. Ibland kan jag komma ner i köket och säga "Vilket underbart väder det är idag" och mamma fattar noll, för det är gråmulet och regnigt. Idag är det ett sådant härligt väder som ingen förstår att jag kan älska. Relativt varmt och en jämngrå himmel. Ska ge mig ut på en promenad så fort jag har postat detta inlägget!

Hade ni en fin helg? Min bestod av paj, godis, ljuvlig sol och evighetsredigering i photoshop, en hel mängd fotbollsmatcher, kvalitetstid med mina böcker och mys med katten. Ett par sköna dagar med andra ord! Nu är det en ny vecka (och inte vilken som helst... Chaaaaaampions!) och det slog mig bara igår att herregud, april är på väg att ta slut? Jag undrar också, är det inte dags för träden att bli gröna snart? Eller är det normalt att allting är små grått och trist vid den här tiden på året? Nej, jag ska sluta babbla nu och ge mig ut en runda istället. Vi hörs senare!

Kan du se vad som rör sig i skuggorna?





















© Mikaela Olsson

HP & the mysterious ticking noise


April 21 2013

En solig söndag följer upp den vackra lördagen vi hade igår. Jag var ute på en skogspromenad med mamma innan jag kom hem och gjorde paj samtidigt som veckans BVB match stod på i bakgrunden (de vann med 2-0!). Middag åt jag hastigt ute i solskenet innan jag sprang upp och startade nästa fotbollsmatch, vilket var Los Blancos mot Betis (3-1 till oss). Fina vinster med mål från Lewy, Reus, Benze och en brace av MÖ. Efter det spenderade jag några timmar framför Gossip Girl med min godispåse medan jag redigerade bilder/uppdaterade min hårddisk/tidsinställde en miljon inlägg till er. Så nu kommer det upp en massa bilder de närmsta dagarna!

I övrigt då... nej så mycket har faktiskt inte hänt och det kommer inte hända vidare mycket idag heller. Eftersom det är söndag betyder det mer fotboll (och i vanlig ordning, engelsk). Chelsea möter Liverpool borta om ett par timmar och resten av kvällen ska jag fortsätta redigera bilder. It never ends. Fast egentligen klagar jag inte. Inte så mycket i alla fall haha. Passar också på att skicka ett stort grattis till broder min, som fyller år idag. Ha en fin dag! ♥



Bjuder på en bild när jag och J spelade skitgubbe a la Norway i fredags.

V III MMXIII



































© Mikaela Olsson

April 20 2013

Vet ni vad som är galet svårt ibland? Att börja blogginlägg. Det är liksom, när man väl har kommit igång rullar allting på, men att väl starta är en helt annan sak. Hej känns fult och ibland står det stilla i skallen, man kommer liksom inte på något bara så där att börja snacka om. Idag, dock, fick jag igång dagens morgoninlägg genom att prata om hur jag inte visste hur jag skulle börja. Fint, eller hur?

Hur är det med er idag? Med mig är det finfint, men jag är lite trött. Vaknade vid kvart i tolv och kom på att jag bara hade fyrtio sidor kvar att läsa i boken jag håller på med, så jag plöjde igenom det innan jag steg upp, för jag ville se hur allting slutade. Toppenbok. Recension kommer upp senare... ja ni vet, här. Annars då? Jo igår hade jag en fin eftermiddag med José, hämtade upp henne i stan vid två och resten av eftermiddagen satt vi i min säng och snackade om allt och inget medan vi spelade kort och myste med katten. När jag skjutsat henne in till stan svängde jag inom Hemmakväll och fixade nödvändligheter inför min fredagskväll; godis och en film. Jag kom hem med inte riktigt den film jag hade tänkt mig, men det blev bra ändå. The perks of being a wallflower. Har velat se filmen sedan... ja, sedan den kom ut på bio i England, vilket var i september. Jag har en sådan där märklig grej att jag inte riktigt vill se filmer som är baserade på böcker, om jag redan läst dem, för oftast så är boken och filmen två helt olika grejer. Och så är karaktärerna dessutom. Men jag kan ändå inte låta bli... (The Hunger Games, The lovely bones, Mao's last dancer, Memoirs of a geisha, Harry Potter böckerna, The Help, The Notebook och nu Perks). Kan ju dock meddela att jag ska hålla mig så långt som det bara går ifrån filmversionen av The Maze Runner. Det räcker gott och väl med att jag inte kan få ut min fantasibild av the Grievers ur skallen, behöver inte se dem på en filmduk ovanpå allt... Nej i vilket fall som helst, Perks var faktiskt helt underbar. Små deltajer som inte stämde, men så är det ju alltid. Över lag dock, måste Perks vara den bästa filmatiseringen jag sett av en bok, hatten av för det. I loved it!


I can't drown my demons, they know how to swim


April 19 2013

Tänkte bara kika in här en snabbis för att säga hej, hur är det i blåsten? Ska snart köra in till stan för att hämta Josse men innan det måste jag dammsuga ovanvåningen, byta kläder och städa undan efter frukosten. Nämnde jag att jag ska köra om mindre än femton minuter? Stressigt värre alltså... nej, ville bara säga hej nu, annars hade det inte kommit ett blogginlägg förens vid halv åtta så ja. Ha en bra fredag guys!

April 18 2013

Torsdag igen. Tiden flyger verkligen iväg. Ibland har jag svårt att tro att det är april. Var det inte iskall vinter nyss? Men å andra sidan minns jag när jag och Ris satt inne på sjuksköterskans rum en dag i januari och snackade om hur lång tid det var till sommaren. Det var vårt första år på gymnasiet, alltså tre år sedan nu. Helt galet.

Jaha, hur är det med er idag då? Vädret är fint, men det blåser rätt ordentligt ser jag utanför fönstret. Igår, när jag var nere vid havet och promenade, var det så varmt att jag var tvungen att ta av mig min skinnjacka och trots att jag gick omkring i linne och en uppknäppt kofta var jag varm. Kan ni fatta hur underbart det var? Idag får jag nog dock hålla mig inne, inte bara på grund av blåsten, utan också för att jag ska till frisören om en liten stund. Vilket är mer än välbehövligt, det kan jag lova er!

Annars då... ja vad gjorde jag igår egentligen? En hel del faktiskt. Jag hade fullt upp hela natten (först blev jag jagad av dom andra genom Maxi och sedan skulle jag ta studenten igen). När jag väl kom upp ur sängen tog jag den där havspromenaden, läste i boken jag håller på med för tillfället, jag hann skriva en hel del, redigera ett gäng bilder och sen var det match mellan Chelsea och Fullham. (H - det finns tydligen en spelare i Fullham som heter Frimgpong. Jag dog av skratt). En must win match och med tre mål fick vi med oss tre välbehövliga poäng hem till the Bridge. Sideshow bob sköt in det sjukaste målet jag sett på länge; jag kunde nästan höra hur målställningen skallrade till när bollen landade i nätet. En riktig monster strike. Amazing, helt otroligt!

Nu ska jag gå och byta kläder, men innan jag försvinner så vill jag a) meddela att i natt drömde jag att en vikingabåt kom seglandes förbi huset och b) jag bjuder på en gif på det galna målet som fick mig att flyga upp ur sängen och om och om igen säga "Herregud. Herregud. Herregud."


You can run but you'll never escape


Now you can see the whole world















© Mikaela Olsson

April 17 2013

Yet another sunny day och jag hade bara tänkt kika in här för att säga hej och godmorgon, hur har ni det idag? J har det lagom bra, så jag skickar en kram till henne med förhoppning om att morgondagen blir bättre! Ni andra hoppas jag har möjlighet att försvinna ut i det härliga vädret och njuta av det. Själv ska jag gå en runda vid havet om en stund, men först sätta mig där ute och läsa lite!

If I am a river, you are the ocean


När dimman lättar finns det ingenting kvar

























© Mikela Olsson

April 16 2013

Jag skulle ha bloggat för flera timmar sedan, men av misstag råkade jag fastnade bland mina gamla inlägg från hösten 2011 (Tiny Leg, Bear Cheek & Joffe!). Sen ville mamma ha lite hjälp och efter det duschade jag and the rest is history.

Ni ska veta att det är helt awesome väder idag, tyvärr luktar det mindre trevligt och därför är jag nu inlåst i huset. Igår var det ju också sjukt väder, solsken och riktigt varmt, sjutton grader runt halv sju. Jag har insett nu, de senaste dagarna, att jag vill ta vara på värmen och solskenet så mycket det bara går, först förstod jag inte varför, sedan insåg jag att jag var genuint rädd att allting skulle försvinna om en dag eller två och ersättas av iskyla och snö. Har denna långa vinter skadat mig så djupt att jag inte kan förstå att det faktiskt är på väg mot varmare tider nu och att det, i praktiken, bara kommer bli mer och mer behagligt att vara ute? Det verkar faktiskt så.

Eftersom jag mest babblar om vädret nuför tiden kan jag berätta om den knasiga natten jag genomlevde tidigare idag, så ni kan skratta lite åt det. Först så vaknade jag av att katten vände sig om i sängen och trillade ner på golvet. Kanske kan ni inte riktigt förstå min rädsla, för jag förstod jag överhuvudtaget inte alls vad det var som hände. Katten själv klöste sig fast i täcket och ett rivande ljud uppstod när han trots det föll ner på golvet, vilket följdes av en duns och han som skyndade sig att börja tvätta pälsen (vilket är något han gör varje gång han faller ner från stolar eller snubblar in i väggar). Jag tror det handlar om att han tycker det är pinsamt och låtsas om att det inte hänt. Ja, i alla fall, jag släppte ut honom och la mig, sov i ungefär en halvtimme och sedan... vaknade jag av ett högt ljud som inte brukar sväva runt i huset klockan fem en tisdagsmorgon. Dammsugaren. Jag somnade återigen om och drömde tre helknasiga drömmar, som jag nu tyvärr har glömt bort. Nej nu ska jag ta och göra någonting, men vi hörs senare!

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig

Grenar och torra barr knäcker under mina fötter när jag springer fram längs stigen som halvt ligger i mörkret, halvt ligger i ljuset. Solen är ännu inte uppe, men jag kan se på himlen att det inte är långt kvar till gryningstimmarna. Min egen andning är det enda som hörs, i rytmisk takt återkommer ljudet, igen och igen. Jag börjar bli trött i benen men jag vägrar erkänna det, vägrar stanna. Jag vet att om jag stannar nu kommer jag aldrig fortsätta igen och jag vet att jag måste ta mig framåt. Det är de enda sättet att glömma det som en gång var. Men det gör ju inte att mjölksyran i benen magiskt försvinner bort, tyvärr. Istället hör jag hur jag börjar flämta efter luft och jag längtar starkt efter en bänk att slänga mig ner på, en stol, en trädstam, någonting annat än stigen full av myror, som löper framför mig. Men det finns inget annat så lång ögat når och jag tar det som ett tecken och fortsätter min snabba språngmarsch framåt.
   När jag, säkert en kvart senare, bryter igenom skogen och når havet känner jag mig lycklig och fri. Den salta luften får mitt huvud att gå runt och jag önskar att jag hade tillräckligt med tid för att lägga mig i sanden och vila en stund, men det vet jag att jag inte har. Himlen har redan börjat släcka ner stjärnorna, en efter en. I horisonten kan jag se ett ljussken växa sig allt starkare; platsen där solen strax ska stiga upp är gyllene. Hade jag inte haft tankarna på att fly hade jag nog stannat upp och beundrat den vackra synen, men nu får jag nöja mig med att titta åt det hållet medan jag vadar ut i vattnet med både kläder och skor på. Havet är svalt, men inte direkt kallt. Det omslingrar mig och jag drar några darriga, djupa andetag innan jag doppar huvudet under ytan. Där är det tyst, eftersom jag håller andan hör jag inte mina egna andetag längre. Bara mitt vilt dunkande hjärta som fortfarande inte lugnat sig efter den otroliga löpning jag nyss gjort genom skogen.
   Då jag äntligen dyker upp ovan ytan igen är jag nästan beredd på att någon ska stå på stranden och titta på mig. Vänta på mig. Hämta mig. Men jag är fortfarande ensam. Inte en levande själ rör sig ute på sanden. Havet ligger lugnt och stilla framför mig och dess kyla lugnar alla mina sinnen, får mig att tänka klart igen. Jag börjar simma, nertyngd av mina kläder men jag orkar inte bry mig. Jag vet att jag borde stressa, kanske till och med stiga upp på stranden igen och fortsätta springa, men vattnet är så lockande. Havet kallar på mig och jag kan inte låta bli att lyssna, att lyda. Så jag simmar vidare så gott jag kan. Vågorna bryts mot mitt huvud som jag har lite problem med att hålla över ytan. Det är ju inte alls som att simma i simskolans säkra bassäng, hinner jag tänka, innan jag hör en mås skrika ovan mitt huvud och i både förvåning och panik rycker jag till. Jag avbryts mitt i ett simtag och tvingas ställa mig upp, vilket gör att jag precis hinner se honom komma ut på stranden. Han ser villrådig ut, precis så som jag känner mig. Han tittar först åt höger och sedan åt vänster, men han upptäcker mig inte. Kanske för att det fortfarande är för mörkt för att se mig, kanske för att jag är för långt ut i vattnet. Men jag ser hur han börjar röra sig över sanden med blicken fäst någonstans ute vid horisonten. Kanske spejar han efter en båt, men han borde ju veta att jag inte skulle ha en möjlig chans att få tag på en, inte ens en eka. Och så borde han ju komma ihåg hur mycket jag avskyr båtar. Är det inte lustigt, att jag älskar havet men avskyr båtar?
   Försiktigt tar jag några nya simtag. Det plaskar lätt om min tjocka luvtröja när jag rör armarna i vattnet, men det är inte i närheten av ett ljud tillräckligt högt för att han ska reagera på det. Han är fortfarande alldeles för långt borta för att han ska upptäcka mig, även om han till min förfäran är på väg mot mitt håll. Jag undrar i en flyktig minut hur länge jag kan röra mig framåt så sakta i havet, när han skyndar fram så snabbt på stranden. Snart kommer han ju ikapp mig och då är det för sent. Då kan jag inte fly igen. Detta är min enda chans och det skrämmer mig mer än det faktum att jag snart kommer vara infångad av honom igen.
   Jag närmar mig en grupp stora stenar, som ligger utplacerade i havet utan någon egentlig tanke eller struktur. Som om en jätte en gång i tiden hade fyra stenar i en ficka med hål i och tappade ut dem när han marscherade över havet. Där har de legat sedan dess, stenarna, och jag ser plötsligt en chans till att gömma mig. I min iver glömmer jag tyvärr att ta det lugnt och försiktigt, jag tar några snabba simtag och det plaskar till mer än jag förväntat mig. Precis när jag ska komma i skydd bakom stenarna hör jag hur han skriker mitt namn. Jag vet att allt är över men jag kan inte ge upp när jag är så nära. Så jag låtsas som jag inte hört honom och simmar vidare, in bakom den allra största stenen och mot den lutar jag ryggen, blundar och väntar på att han ska komma och ta mig tillbaka. Han är inte långt borta, det hör jag. I ett fåfängt försök att inte bli blöt går han först upp längs stranden men inser snabbt att han inte når mig. Då kliver han rakt ut i vattnet och med plaskande steg går han fort fram till den stora stenen och till mig. Han säger ingenting när han tar mig i armen, men när jag öppnar ögonen och möter hans blick ser jag både ilska och sorg i dem. Jag inser att jag har sårat honom och att han, trots att jag först inte förstod det, har lidit lika mycket som jag. Kanske har han också känt behovet av att fly, kanske har han också önskat att han kunde kasta sig rakt ut i vattnet och se vart strömmen förde honom. Kanske har han också gråtit sig till sömns och vaknat upp av att hjärtat värker så mycket att han knappt kommit upp ur sängen. Först förstår jag inte varför han inte gett sig iväg, om han nu drömt om det lika mycket som jag gjort. Sedan slår det mig att om han skulle rymma iväg från verkligheten skulle han lämna mig kvar med sorgen. Han skulle aldrig kunna ta med mig på en sådan flykt, precis som jag inte kunde ta med honom när jag lämnade allting. Det går inte att fly från någonting och sedan ta med sig någon som ständigt påminner en om det man flydde ifrån från första början. Och vi är båda två livs levande påminnelser om vad den andra just har förlorat.
   Vi går tillbaka mot stranden genom vattnet, båda två är tysta. Det är första gången sedan det hände som jag kan tänka på någon annan än mig själv. Det är svårt, i en sådan situation, att se utanför sin egen sorg och jag lyckades inte med det, det vet jag nu. Men det gjorde han. Hans tankar har hela tiden varit på mig, annars hade han lämnat mig för länge sedan, jag kan se det i hans ögon nu. För första gången på så länge finns sanningen i dem. Inte dumma lögner om hur bra han mår när han egentligen mår kasst, utan sanningen. Sanningen som säger att jag verkligen sårade honom när jag flydde, för han skulle aldrig fly ifrån mig. Han skulle aldrig lämna mig, inte nu när vi två är det enda den andra har här i livet. Men när jag går där och funderar, då inser jag, att han aldrig skulle lämna mig ändå, även om allting hade varit som vanligt. Jag har varit respektlös och haft för små tankar om honom. Någonstans i förlustens mörker glömde jag bort att han tagit hand om mig sedan jag var liten, och kommer fortsätta ta hand om mig i framtiden. Varför har jag aldrig förr förstått hur mycket han älskar mig? Att han alltid kommer vara på min sida? Hur kunde jag lämna honom ensam bara för att jag led, när jag innerst inne visste att han led lika mycket?
   Ingen av oss säger något när vi går över stranden, bort mot parkeringen. Mina kläder droppar och sand fastnat på hans blöta byxben. Allting är stilla, världen har inte vaknat till liv än. De flesta sover fortfarande, men jag är klarvaken. Mina tankar på att fly känns dock väldigt avlägsna när jag går där bredvid honom, så nära att jag känner hans värme, men så långt borta att det värker i mitt hjärta av saknad. I det ögonblicket känns allting väldigt löjligt egentligen. Mitt patetiska försök att fly från det som hänt. Mitt försök att rymma från verkligheten, från sorgen och smärtan. Det finns inget sätt att rymma ifrån det, var jag än går kommer sorgen alltid finnas med mig. Enda sättet att bli av med den är att lägga allting bakom sig och det kan jag bara göra tillsammans med honom. Jag har lärt mig det nu, man kan inte fly från sig själv.


April 15 2013

I natt kom jag på att det är tio månader sedan studenten. Det bara slog mig och givetvis var jag tvungen att titta tillbaka på lite student och balbilder. Självklart drömde jag sen att jag gick på bal. Men allvarligt, kan ni fatta att det har gått så lång tid som tio månader? För jag kan verkligen inte få in det i min lilla skalle. Sen när jag loggade in på tumblr såg jag (och kom även ihåg) att det är 101 år sedan Titanic sjönk. Därför hade jag tänkt att titta på den filmen ikväll, medan jag redigerar de där 800+ bilderna jag tog nere vid havet tidigare idag.

Vad annars då? Nej, så mycket har inte hänt, jag bloggade ju så sent i natt att ni redan vet vad jag gjorde igår (fotboll, fotboll, fooooootboll). Jag hade tänkt tidsinställa några inlägg till er nu och sen fota lite till innan jag startar filmen. Bäst att sätta igång i tid, den är ju tre timmar lång!



Bjuder på en knasig B-bild. Han brukar ligga i de allra märkligaste ställningarna och sova.

April 14 2013

Väldigt sent blogginlägg idag, men jag har faktiskt haft fullt upp hela dagen. Direkt efter frukosten imorse (ja, okej, vid två) följde jag med mamma och handlade, hjälpte henne packa in varorna och sen satt jag mig i solen en stund och läste. Jag pratade lite med Micke och sen tumblade jag i väntan på att Chelsea - City skulle sparka av klockan fem. Det gick ju... inte så bra. But we died trying i alla fall och det är ju faktiskt värt en hel del. Efter matchen åt jag en bit, läste ut boken jag höll på med (och har hållit på med i ungefär nio dagar nu. Har känts som den aldrig velat ta slut, men nu äntligen). Jag hann precis sätta mig och skriva de första raderna om den innan Real - Bilbao började klockan nio. Och nu, efter en 0-3 seger med dubbla Ronaldo mål hade jag tänkt skriva klart min bokrecension av Vindens skugga och kanske skriva lite annat eller redigera lite, det beror på vad jag känner för. Ska snart krypa till kojs också, och börja läsa en ny bok. Vilken är ännu oklart. I vilket fall som helst, nu vet ni att jag lever i alla fall!

Life is a song with no one to dance to


April 13 2013

Tycker hela gårdagen var lite sådär lagom helknasig. Det var ju dimmigt ungefär hela dagen, så jag gick ut och fotade lite och sen satt jag mest och redigerade bilder hela kvällen. Natten var full av alla möjliga märkligheter vilket följdes av att jag slutligen somnade och drömde att jorden gick under och att mitt hus svävade ut i rymden, närmare och närmare solen och vi visste alla att vi skulle dö av värmen eftersom huset inte kunde klara 300 plusgrader. Men det var okej, för vi hade godis och kakor att äta i alla fall. Ja hm...

Nu har dimman lättat (men den får väldigt gärna komma tillbaka igen, jag fick en toppenfotoidé när jag satt och redigerade i natt...) och jag tänkte snart gå en liten promenad och sedan sätta mig och läsa lite. Ingen fotboll idag, vilket känns... konstigt. Jag ska tidsinställa något inlägg till er också (svär det är den bästa uppfinningen någonsin!) så något kommer poppa upp här om ett par timmar. Antagligen en låt, jag lyssnade igenom Sempiternal för några dagar sen och den var så jävla bra.

Copenhague


Kattorträtt



















© Mikaela Olsson

April 12 2013

Vaknade upp och var inte alls säker på vilken tid på dygnet det var. Allt var liksom så... mörkt. Som om det var mitt i natten. Eller åtminstone tidigt på morgonen. Tittade på klockan. Fem över ett. Jaha. Det visade sig att mörkret kom från det regndimdisiga vädret som råder utanför fönstret och får Skåne att se ut som en dag i november, ungefär. Fast å andra sidan, hur många av dessa tolv aprildagar som nu har passerat, har sett ut som riktiga aprildagar? Just det, ingen.

Jag kom upp lagom bra för att läsa igenom lottningen i Champions och Europa League, det blev liksom tre mackor och lite ångest till frukost idag. Nja, så farligt var det faktiskt inte. Eller jo. BVB. Dem ska Real möta och det känns... ja, det känns... det känns som det känns. Bra eller dåligt får tiden utvisa. Och Chelsea (som gick vidare i Europa League igår trots förlust mot Rubin Kazan) fick Basel, som jag faktiskt såg vinna över Spurs igår på straffar. Ja, det var då inte meningen, men när jag startade tv:n bara... var det där och det gick tillförlängning och jag visste det skulle bli straffar (och det är väldigt kul att titta på det, så länge det inte är ens eget lag. Senast jag sa det såg jag England bli utskjutna från EM på straffar vilket följdes av La Roja som sköt straffar mot Portugal. Kanske ska knipa käft om detta så inget dumt händer?). Ja i vilket fall som helst så vet vi nu. For better or worse. Eller nått.

Jaha fredag. Igår skulle jag skriva, eller så var det tänkt, men det blev ju inte av när jag fastnade framför ovanstående. Så, jag hade tänkt sätta mig ner och göra det, kanske spela något med mamma, annars tittar jag nog på en film. Vi får se. Nu ska jag i alla fall tidsinställa några inlägg till er som kommer upp senare och vi... tja vi hörs imorgon så ha en fin dag!

Imagine Dragons


Kan du känna sommarbrisen mot din hud?


April 11 2013

Mamma sa till mig att jag skulle göra maten om hon inte var hemma i tid. Hon glömde nämna exakt när "i tid" var och jag känner mig inte helt komfortabel att ringa och fråga när hon sitter i tandläkarstol. Med andra ord bloggar jag. Så, hur är det med er? Själv mår jag finfint, förutom det lilla faktum att jag fryser och mina ben sover. Ingen sol idag, snarare tvärtom. Ser ut som det ska börjar regna när som helst och det slog mig innan att jag inte kan minnas när det regnade sist. Hela sommaren och hösten var förstås blöt, men har det kommit en vattendroppe sen snön började falla i december? Jag undrar det...

Märkligt inlägg detta blev, väldigt svävande och om så många olika saker i en och samma paragraf (se där, nu börjar det regna också). Alltså nej jag har en känsla av att jag måste börja med maten nu jaaag ville mest bara säga hej, jag lever. Vet inte om jag hinner blogga mer idag, så jag tog vara på ögonblicket när det fanns där mitt framför nästan på mig... vad snackar jag om idag? Jag vet inte, jag vet inte. Vi hörs imorgon!

April 10 2013

Galnare tjugo timmar får man ju leta efter. Alldeles nyss skrämde katten livet ur mig när han stod framför källardörren och stirrade på mig med sorgsen varför-lämnade-du-mig-mamma blick. I natt drömde jag att jag blev jagad av en galen ko som skulle äta upp mig medan jag sprang omkring med en pizzakartong i famnen. Och igårkväll var det ju Champions. Fick fem hjärtattacker under kvällen, det vill jag lova. Som ni vet har jag ju ett gott öga till BVB också, men eftersom de spelar sina Champions matcher samma kväll, samma tid som Real, så har jag bara kunnat titta på två; de matcher Real mötte BVB. Ofta kan jag titta på två fotbollsmatcher samtidigt, men just när det kommer till denna turneringen är det lite annorlunda. För varje steg Real går vidare växer spänningarna, förväntningarna och nervositeten. Gruppspelet var nervpirrande, sextondelsmatcherna mot ManU var nagelbitande, kvartisarna mot Galatasaray gjorde mig illamående. Ni ser, det blir alltså värre och värre. Så även om jag hade velat sitta och dubbeltitta, alltså se båda matcherna samtidigt igår, prioriterade jag ändå Real, trots att alla sa att de var så gott som vidare och ett bortamål avslutade hela matchen. Det där bortamålet kom via Ronaldo efter sju minuter. "Han satt stopp för festen innan den ens hade börjat", sa någon, men ack så fel man kan ha. Jag känner Real och de tycks leva efter "Vi kan vinna allt, men vi gör det intressant och spännande och vinner inte förens i sista minuten". Gårdagen var helt klart inget undantag. För er som inte vet behövde Galatasaray göra fem mål för att gå vidare till semin, det tyckte ingen verkade möjligt. Jag har lärt mig att när det kommer till fotboll är inget omöjligt (Tyskland - Sverige är ett levande bevis på det där) och exakt samma sak hände igår. Galatasaray gjorde tre snabba mål och plötsligt behövde de bara två till för att gå vidare. Real darrade. Samtidigt låg BVB under med 1-2 och behövde själv två mål för att gå vidare. I slutminutrarna på båda matcherna tycktes allt hända samtidigt; Real fick Arbie utvisad och spelade med tio man, Ronaldo gjorde mål igen och BVB lyckades skjuta in två mål på ungefär sextio sekunder. Sammanfattningsvis gick båda mina lag vidare till semin och det är jag enormt glad för, men lätt var det definitivt inte och jag låg länge i sängen och pustade ut efter slutsignalen.

Med andra ord fick jag inte mycket annat gjort igårkväll, jag åt lite och bloggade, sen gick jag och la mig. Ikväll är det ytterligare två Champions matcher, funderar på att se PSG matchen bara för att se Zlatan återvända till Camp Nou. Eller så skiter jag i det, gör imorgon blev det åka av igen, så det kanske är bäst om jag har en fotbollsfri kväll och vilar upp mig inför morgondagens match och fredagens Champions lottning. Fram tills kvällen har jag dock så mycket planerat att jag inte längre har tid att stå här och skriva (var nyss ute på en promenad, ska städa där uppe och hastduscha, måla om naglarna, hjälpa mamma med maten, sätta mig och läsa ett par tio kapitel i min bok, skriva... ja ni ser) så jag säger adjö nu. Vi får se om det kommer upp något mer ikväll, annars hörs vi imorgon! Ha det bra!

New beginnings

























© Mikaela Olsson

April 9 2013

Hur irriterande är det inte när man äter prickigkorvmacka och korven tar slut före brödet? I-landsproblem eller vad? Jaja, hej på er alla och öh... trevlig tisdag på er. Dagens väderleksrapport: solsken med lite moln och en stark vind som kommer blåsa hattarna av er. 5-8 plusgrader. Okej, det där sista ljög jag ihop, men det blåser faktiskt väldigt mycket idag. 

Jag är sugen på att göra någonting. Ni vet, åka ut, undersöka, fota, vara sådär underbart kreativ. Men allting känns så trist. Vädret (nja okej, det är ju sol) men jag menar, allting är... brunt. Träden, åkrarna, gräsmattorna... Heltrist. Sen ska man ju kunna se saker som andra inte ser när man fotar, man ska ta vardagliga saker och göra dem vackra, visa upp dem på ett nytt sätt. Men jag kan inte riktigt se hur en gråbrun gräsmatta kan göras om till något som man inte sett förut. Längtar till träden blir gröna och världen får färg igen. Nu kanske ni kommer slå på mig för att jag säger detta, men antingen så ska det vara färger ut, göna löv, blommor och så vidare, eller så ska det vara snö (vilket faktiskt är väldigt härligt att fota, för det blir ett sånt fint ljus). Det här mellantinget... nja, det är inte så kul att vara kreativ när allting (bokstavligt talat) är dött. Får väl vänta och se. Om två-tre veckor så...

Det positiva i allt detta (om det nu finns något positivt med att känna sig kreativ men inte ha en möjlighet att få ut det) är att jag inte har tid för att fota idag. Eller imorgon. Ska ställa mig och laga kvällsmat om en liten stund, sen ska jag läsa och ringa till Micke hade jag tänkt. Och kvart i nio är det ju avspark i andra delen av kvartfinalen mellan Real och Galatasaray. Låt oss alla hålla tummarna för att Real har en toppendag och att vi vinner och går vidare och att allting är frid och fröjd (tycker vi kan be för Dortmund också, som jag dock inte kan titta på eftersom den matchen spelas samtidigt som den andra men de ska gå vidare. Så det så). Låt oss be. Får ser om jag kan/orkar/känner för att skriva något efter matchen. Ett tidsinställt inlägg kommer i alla fall poppa upp här till er om ett par timmar, så håll utkik!

April 8 2013

Känner att det finns väldigt många matbloggar där ute i cyberspacerymden vi snurrar runt i mest hela dagarna. Själv tror jag att jag skulle bli en ypperlig väderbloggare (om det nu finns några sådana förstås). Klart väder och tre plusgrader. Svag till måttlig vind. Regn fram mot kvällen. Typ. Fast så är det ju inte idag. Snarare; halvklart med svag vind och TOLV PLUSGRADER! Höll på att svimma när jag tittade på termometern. Och detta är i skuggan, måste tilläggas, viktigtviktigt. Gick ut i mina pyjamasshorts och en t-shirt och jag fröst bara lite! Det finns hopp om mänskligheten höll jag på att säga, men nej, det finns hopp om vädret! Känner för att åka ner till stranden idag och bara mysa, även om det säkert fortfarande finns en massa snö och is kvar vid vattnet så lockar det ändå!

I övrigt då... inatt drömde jag att Real tog sig vidare till Champions finalen. Ni kan ju ana min besvikelse när jag vaknade och insåg att så stod det inte alls till. Först måste vi ta oss genom kvarten imorgon och sedan, om vi då går vidare, spela semifinal och vinna för att slutligen stå i final. Den där goa känslan jag hade i kroppen efter den drömmen försvann rätt kvickt när dessa tankar dunsade ner i min skalle. Nåja, positivt tänkande, det sa alltid Emine!

Nej, nu ska jag ge mig ut och njuta av vädret och jag hoppas att ni också gör det! Ja, ni som har möjlighet till det då... tills vi hörs igen; ha det bra!

Håll andan, för nu kommer kylan

















© Mikaela Olsson

April 7 2013

Efter flera dagar med solsken känns det bakvänt med moln. Det är en aning obehagligt hur snabbt man vänjer sig vid solen och plusgraderna och hur lång tid det tar att vänja sig vid moln, kyla och snö. Å andra sidan är det rätt intressant också, att efter sommaren, när de första kalla höstdagarna kommer, blir man snabbt frusen trots att det kan vara fem plusgrader. Men efter en vinter på minus tjugo grader känns nollgradigt som rena sommarvärmen. Det är lustigt det där, vad man kan vänja sig vid. "A person can get used to anything, if given enough time", sa Nicholas Sparks en gång, och det är ju faktiskt väldigt sant!

Idag, liksom de flesta dagar, har det varit full rulle i min skalle hela natten. Man skulle kunna tro att någon som jag, som spenderar så många timmar i sängen varje dag, skulle vara ordentligt utvilad när jag steg upp om morgnarna. Det är helt fel. Snarare tvärtom faktiskt. I natt till exempel, hände detta; jag slutade skolan inför sommaren och funderade på vilka kurser jag skulle läsa följande år, jag letade efter en fotoskola jag ville börja på och fick en bok av någon som jag skulle läsa (alltså tre helt olika drömmar). Jag flög. Och så var jag och hälsade på Malin, för hon låg döende på sjukhuset. Det hände mer, men det har jag glömt nu, kanske är lika bra det...

Nu har jag inte tid att sitta här längre, det är snart kick-off i Chelsea - Sunderland och jag måste packa undan från frukosten först. (Real vann 5-1 igår, för den som undrar. Fin lördag hihi!). Vi hörs senare idag!

Det finns där, även om du inte kan se det


It's blue, what else matters?


April 6 2013

Man skulle kunna tro att vårvädret skulle göra mig piggare, men det är nästa tvärtom faktiskt. Trots att det är relativt fint väder, flera plusgrader, så är jag galet trött. Det kan ju också ha något att göra med att jag hade, ännu en gång, fullt upp i mina drömmar i natt. Fråga mig inte varför, men först så var jag och Zigge och tränade på något konstigt gym och sen skulle vi ta bussen tillbaka (vart? Det vet i katten) och då träffade jag en gammal klasskompis. Och helt plötsligt var jag hemma och hittade ett brev i min väska som tillhörde P och dessutom hade jag två paketer till henne som jag skulle lämna över, vilket gjorde att hon kom och hämtade mig och helt plötsligt var vi ute och körde i en snöstorm där jag skrek "P vi ska svänga nu!!!" och hon sa "Jaja" och sträckte sig efter en godispaket, åt och missade att sväga... ja det var väldigt knasigt hela grejen...

Så, det är lördag idag, vilket betyder fotboll hela dagen. Nja, kanske inte riktigt, men Real spelar klockan sex så det ska jag se i alla fall. Resten av kvällen kommer spenderas... på liknande sätt som igår. Med att skriva, titta på Kyle XY, tumbla och redigera bilder. Låter kanske trist, men det blir nog bra tror jag!

New Asking Alexandria single


Five months later















© Mikaela Olsson

April 5 2013

Godmorgon är kanske en aning överdrivet att säga nu... så hej på er! Jag råkade ligga kvar i sängen och dra mig lite för länge + dra ut på frukosten en aning, så jag hann aldrig blogga för tja, jag fastnade framför tumblr och innan jag visste ordet av det skulle jag hänga upp tvätten, ge katten hans medicin osvosv. Men nu är jag här och jag hade tänkt rota runt bland mina bildmappar för att se om jag kan tidsinställa några inlägg till er. I övrigt då? Det är en av de första dagarna på länge som solen inte skiner från en klarblå himmel, men vädret ger mig ändå vårkänslor. Gick ut för att hämta B tidigare, i bara linne, shorts och min kappa. Det var kanske inte galet varmt, men jag frös definitivt inte! Det går framåt!

Efter att jag spenderade nästan hela dagen igår med att sträckläsa The Maze Runner (vad jag tyckte om den står här) så vandrade jag omkring med märkliga bilder i skallen efteråt. Vid nio var det dock fotboll vilket fick mig på andra tankar, åtminstone för en liten stund. Seger med 3-1 och kort efter det bloggade jag bara innan jag gick och la mig, började läsa en ny bok och sen somnade jag och resten är historia. 

Egentligen skulle jag till J ikväll, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig så vi fick tänka om och nu har jag en tom fredagskväll framför mig som jag hade tänkt fylla med skrivande. På tiden att jag får färdigt vad jag håller på med just nu! Och som jag sa, några inlägg kommer upp senare ikväll, jag ska sätta mig och göra i ordning dem nu!

-.


Monster

Jag gled sakta ut från sömnen och blickade några gånger för att kunna fokusera blicken ordentligt. Det var mitt i natten, en mycket mörk natt. Jag kunde inte se någonting i rummet, inte så mycket som en springa ljus svepte in från fönsterna. Molnen måste ha dolt månen och alla stjärnorna.
   Mitt hjärta fladdrade till i bröstet, jag hade aldrig varit särskilt förtjust i mörker, speciellt inte en sådan kompakt svarthet som nu omgav mig. När jag varit liten hade jag alltid sovit med en lampa tänd om natten, men ju äldre jag blev desto pinsammare tyckte jag det var. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att möta min rädsla så jag släckte lampan och sov i mörkret. Vissa nätter funkade det hur bra som helst, andra vaknade jag upp och stirrade rakt ut i det oändliga svarta som omslöt mig, ett mörker som kunde liknas vid universum. Det hade varken början eller slut.
   Som så ofta när jag inte kunde somna om började mina tankar vandra iväg. Jag försökte hålla mig själv och min hjärna sysselsatt till jag blev så pass trött att jag somnade av ren utmattning. Det brukade fungera, men just denna natt var jag ovanligt pigg. Jag tittade rakt upp i taket utan att se någonting samtidigt som jag försökte lugna ner mitt hjärta, som fortfarande bultade hårt och snabbt i min bröstkorg.
   Jag började tänka på saker som lugnade mig, vilket kan tyckas konstigt då jag hur enkelt som helst skulle kunna tända lampan, se mig runt i rummet, försäkra mig om att det inte fanns något ute i mörkret och sedan somna om. Men jag ville inte vara svag och ge vika för min oro, alltså vägrade jag tända lampan. Jag höll tankarna ockuperade; vad skulle jag göra på morgonen, på något roligt en vän sagt ett par dagar tidigare, på boken jag just läst ut. Mina vilsna tankar förvirrad sig i min hjärna, kom på villospår och plötsligt kom jag på mig själv med att tänka på saker jag mitt under de ljusaste dagarna försökte undvika. Nu, i mörkret, kändes det lättare att tänka på tunga, obehagliga saker och jag tillät mig själv att fullfölja alla de tankar som virvlade upp i mitt huvud.
   Jag var inte ett dugg olik andra människor, det fanns saker jag gjort och upplevt som jag låste in i en liten låda i huvudet och blundade för när de dök upp mitt framför näsan. Men den natten, när jag låg där i mörkret, kändes det skönt att dra fram allt sådant som jag tagit avstånd från. Saker som jag önskade att jag aldrig gjort och saker som jag ångrat att jag inte provat. Människor, historier, händelser snurrade runt i mitt huvud. Samma gamla oro vaknade till liv, är jag tillräcklig? Perfektion var ouppnåeligt, det hade jag lärt mig, men nådde jag upp till godkänd nivån? Var jag tillräckligt söt, tillräckligt trevlig, tillräckligt smal, tillräckligt smart och intressant? Var jag tillräckligt mycket för att någon skulle vilja stå ut med mig resten av sitt liv?
   Ända sedan jag varit liten hade jag blivit sviken, om och om igen. Folk hade sagt att de älskade mig och sedan lämnat mig utan förklaring. Människor jag borde höra ihop med, som var min familj på papper, hörde aldrig av sig och vänner som lovat att vi alltid skulle vara tillsammans vände mig ryggen utan anledning. Detta blandat med oron över att inte vara tillräcklig (om alla försvann måste det ju vara något fel på mig) var sådant som jag blundade för under dagarna, men det gick inte att blunda för mitt i den svartaste natten. Osäkerheten gnagde på mitt självförtroende. Vad gjorde jag för fel?

När jag var liten hade jag sovit med en lampa tänd under nätterna i rädsla av mörkret, men jag hade också tagit ett stort språng och hoppat upp i sängen innan jag skulle sova, i tron om att det låg något därunder som skulle ta tag i mina ben och dra ner mig. Jag hade självklart inte tyckt om strömavbrott. Stearinljuslågornas skuggor som svepte över väggarna var nästan ännu mer skrämmande än mörkret i sig. Det påminde om en skräckfilm, tyckte jag.
   Problemet var att i alla ovanstående situationer kunde jag inte veta säkert vad som fanns gömt, varken under sängen eller i mörkret runt mig. Ofta bad jag mina föräldrar kika in i min garderob innan jag somnade, för att försäkra mig om att det inte fanns några monster där heller. Jag ansåg att man aldrig kunde vara säker på den saken och somnade inte förens någon tittat in bland mina kläder.
   Nu, när jag var vuxen och inte hade bett någon att leta igenom min garderob efter monster på åratal, kände jag mig trots allt inte fullt säker. Mörkret var inget jag kunde göra något åt, det skulle alltid finnas där. Hur många lampor jag än tände så kunde jag inte tända upp hela världen. Jag fick snällt vänta till solen steg upp, som alla andra människor. Däremot insåg jag något, när jag låg där i min säng den natten. När alla orostankar och all osäkerhet snurrade runt i mitt huvud förstod jag att de monster en människa egentligen behöver vara rädd för varken finns under sängen eller i garderoben. De finns inombords.

 


April 4 2013

De senaste dagarna har varit ett enda blurr av solsken och The Maze Runner, alltså boken jag håller på att läsa för tillfället. Den är så knasig och äcklig och obehaglig att den blir bra, hur mycet jag än vill kan jag inte sluta läsa den. Med andra ord har jag gått runt i tre dagar och tänkt på handlingen, varje kväll när jag ligger och läser får jag för mig att det står en massa grievers ute i hallen som bara väntar på att döda mig och varje natt drömmer jag lustiga labyrintdrömmar. Med andra ord ska jag läsa ut den så fort som möjligt (alltså inom de närmsta timmarna) så att jag kan börja på en ny bok ikväll och lägga allt sådant här bakom mig. Inte en sekund för tidigt!

I övrigt då? Solen fortsätter skina och vårvädret är kvar ännu en dag (jag bara väntar på att det ska börja snöa vilken sekund som helst, kan inte tro att vintern är slut, kan inte tro att det finns ett liv efter vintern heller). Jag ska ut på en promenad så fort jag har postat detta inlägget, sen ska jag duscha, måla om naglarna, läsa ut boken och fota lite, om jag har tid för det med. Ikväll är det fotboll vid nio, så något skrivande blir det nog inte (Real vann 3-0 igår för den som bryr sig hihi). Och ja nej... nu har jag inte så mycket mer att säga. Bjuder på en bild på katten när vi var påväg hem från veterinären igår. Han tyckte inte så mycket om att vara inlåst i buren i veterinärsväntrummet, men han verkade gilla att åka bil;
 

April 3 2013

Trehundratusen känslor rusar igenom min kropp i skrivande stund, var av tre fjärdedelar hör till kvällens stora händelse. It's champions night. Efter en och en halv veckas avbrott från klubbspel med internationella match följt av en påskhelg fullproppad med matcher kan jag nu säga att jag är absolut inte redo för detta överhuvudtaget. Med andra ord har en våg nervositet sköljt över mig ungefär var tioende minut sedan igårkväll och så kommer det fortsätta fram till klockan är elva ikväll och matchen är slut.

Egentligen har jag inte riktigt tid att sitta här och skriva, jag ska åka iväg med katten till veterinären så fort mamma kommer hem med bilen, vilket är om ungefär tio minuter. Med andra ord behöver jag nu plocka undan från frukosten, byta kläder och stoppa in katten i reseburen. Jag ville mest kika in här och säga godmorgon, jag känner att jag nog inte kommer att ha mycket mer tid att blogga idag (det är fint väder så jag ska gå en runda. Och sen ska jag läsa i min knasäckligtskrämmandeheltfantastisktintressantamenobehagliga bok. Sen är det ju Champions ikväll och det kommer ta upp all min tankeverksamhet efter att vi hämtat katten igen). Så ja. Ha det bra nu guys, så hörs vi imorgon. Ja, om jag överlever matchen förstås!

Vem du var, det har jag glömt för längesen


April 2 2013

Det är så ovant att det är ljust så länge om kvällarna nu. Lika lång tid som det tar att vänja sig vid mörkret under hösten, lika lång tid tar det att vänja sig vid ljuset under våren. Egentligen är det ju knäppt, för det är de där ljusa dagarna man längtar efter när det är kolsvart klockan fyra på eftermiddagen. Ändå känner jag mig förvirrad när solen fortfarande är uppe vid sju. Det har varit en lång, kall och mörk vinter, de senaste dagarnas solsken gör ont i ögonen, inte bara ljuset i sig, utan alla färgerna som träder fram. Det är märkligt att tänka på exakt hur mycket de där mörka vintermånaderna kan förändra en.

That being said, det är rätt underbart när våren sakta kommer smygande. Fåglarna som kvittar, solen som för första gången värmer ens ansikte, att kunna gå en promenad utan att bylta på sig fem lager kläder först. Det är ännu inte så varmt att man kan gå runt i bara t-shirt, det var faktiskt lite svalt att kliva ut med en kofta märkte jag tidigare, men igår när jag gick en promenad vid stranden var det en snubbe som badade. Det misstänker jag dock var ett vad eller ett utmaning och han flög upp kvickt som fan, men han hann ändå doppa hela kroppen. Jag frös bara jag såg honom, det låg snö vid strandkanten och is på de små vattenvikarna som bildats i den mjuka sanden.

Nej, nu ska jag sluta tjattra om väder och vind. Igår lyckades jag faktiskt göra en hel massa saker, jag blev lite förvånad själv faktiskt. Först tittade jag ju på en fotbollsmatch, sedan gick jag en promenad, läste tre kapitel i boken jag håller på med, tittade på två avsnitt Kyle XY samtidigt som jag redigerade och laddade upp bilder samt tidsinställde ett par inlägg här. Sen skrev jag klart ett litet arbete jag hållit på med ett litet tag. Se, jag saknar inte direkt skolarbetena och läxorna, men jag saknar att skriva arbeten och uppsatser om intressanta ämnen och när jag skulle skriva en sista uppsatts i Svenska C i våras hade jag en hel lista på saker jag ville skriva om. Jag valde sjöröveri, men när jag kollade igenom lista för några månader sedan insåg jag att jag ville läsa om de andra sakerna också, så jag bad mamma låna några böcker på skolbiblioteket och satt mig sedan och skrev ett arbete om världens sju underverk. Väldigt intressant faktiskt. Tror jag ska skriva ett par till och kryssa av ämnena på min lilla lista allt eftersom. "Är du helt sjuk i skallen?" kanske ni tänker nu och möjligen är det så, att jag är lite knäpp som gör sådant här. Det handlar inte alls om att jag har tråkigt här hemma, utan snarare att jag vill lära mig mer om saker vi aldrig läste om i skolan. Tror jag ska skriva om samurajer nästa gång!

Vilket långt inlägg det blev... känner att jag spårade ur rätt ordentligt idag haha! Ska ta och avsluta detta nu, gå en promenad och läsa vidare i min knasknasiga bok när jag kommer tillbaka. Jag bjuder på en gif på det vackra målet Demba Ba gjorde igår, som tog oss till semifinal. Tills vi ses igen; ha det bra!


Would you tell me how could it be any better than this



Detta är en sådan låt som för med sig så mycket minnen att det nästan gör ont när jag lyssnar på den. Den påminner mig om en gråmulen julidag när regnet smattrade mot tågfönstret och jag gled igenom skogar och städer i min ensamhet, när inget annat än regnet, denna låten och tankarna i mitt huvud betydde någonting.

V III MMXIII

























© Mikaela Olsson

April 1 2013

Happy april fools day... ja, eller nått. Har ni blivit lurade idag? Jag, som inte varit uppe särskilt länge, har lyckats hålla mig i från allt sådant än så länge. Däremot fick jag en snabb start på dagen när jag flög upp ur sängen ett par minuter över ett, då jag insåg att Chelseamatchen kickade igång en halvtimme senare. FA Cup replay mot ManU på the Bridge, ett underbart mål av Demba Ba och en skön vinst för Chelsea. Semifinal mot City coming up!

Nu har jag precis fått i mig lite mat och gått igenom twitter (det är så mycket att läsa när det är matchdag). Jag hade tänkt scrolla igenom tumblr nu och sen åka ner till havet och gå en promenad i det finfina vårvädret. Älskade april, vad jag har saknat dig! Resten av kvällen ska spenderad med Kyle XY, yoga, bildredigering och ett par timmar i word. Solskent gör mig på ett sådant underbart härligt humör, det i kombination med vinsten idag... it's such a lovely day. Vad livet är underbart ibland alltså!

RSS 2.0