31 juli 2012

Har alldeles nyss insett att inte kolla på ridning är det enda sättet att kolla på ridning. Det är alltför nervpirrande för mig smak, blundade mig igenom svenskens hoppning och när alla skrek tittade jag upp och sa "Vad har jag missat, vad har jag missat?!" haha. Fyra blev vi i alla fall, mellanmjölk så jag är ju inte ett dugg förvånad. Igår gick det inte heller jättebra för Sverige, men det var desto mer intressant att titta på herrarnas gymnastikfinal där Kina vann, följt av Japan, efter en överklagan! Det är vad jag kallar intressant hihi.  Det blir så mycket sportsnack här just nu, men det är faktiskt allting jag gör just nu. Jag läser, jag äter, jag sitter vid datorn, jag sover, men framför allt, jag tittar på sport! Ikväll är det inte så otroligt mycket att titta på, lite simning och Danmarks handbollsmatch vid halv nio! I övrigt har jag inte särskilt mycket mer att säga just nu så ja, jag bloggar lite senare istället!

30 juli 2012

Vet ni vad som irriterar mig? Mycket tänker ni, för det är ju inte helt ovanligt att jag börjar mina blogginlägg såhär, och det har ni ju rätt i också. Det finns en himla massa saker som irriterar mig, men just idag tänker jag på något alldeles speciellt. I rubriken ser ni ju att det står, väldigt klart och tydligt, den trettionde juli. Så varför i hela världen börjar en del skriva "åh, nu är hösten snart här" eller "ska in och kolla på lite höstkläder, sommaren är ju snart slut". Amen skärpning va. Det är ju fortfarande juli, visserligen precis i slutet, men det är fortfarande juli. Hela augusti är kvar och om jag inte missminner mig är det också en sommarmånad? Eller? Och om jag inte har helt fel för mig brukar det inte slå om och bli fem plusgrader och heldagsregn den första september? Eller? Om jag inte minns helt fel så var det så varmt att folk badade i havet i oktober förra året. Så kom inte här och säg att sommaren är slut när den knappt har börjat, för då jävlar åker ni på en verbal snyting!

I övrigt är livet tipptopp. Eller nja, kanske inte riktigt. Gårdagen var... gårdagen var en sådan där dag. Allt jag gjorde blev fel, jag tappade saker och jag snubblade och internet ville inte funka när det var hela jävla absolut nödvänligt att det skulle funka och blablabla. Ovanpå det åkte svensken ut i pingisen, vi fick punka i cyklingen och blev sexa, Sara Sjöström blev fyra och förlorade sitt världsrekord och, värst av allt, Spanien åkte ur fotbollsturneringen tack vare en sketen domare som inte kunde se skillnad på en kanin och en katt. Det enda positiva med hela dagen var att Danmark vann i handbollen med två mål. Alltid något I reckon. Hoppas på en bättre dag idag, men ärligt talat finns det inte jättemycket svenskinsatser. Men lite gymnastik, simning och simhopp blir det i alla fall! Så nu vet ni vart ni kan hitta mig om ni är intresserade av den där verbala snytingen jag talade om innan!

29 juli 2012

Idag regnar det igen. Jag visste att det skulle bli sämre väder, men det känns ändå som ett slag i magen när jag tittar ut genom fönstret och ser regnet vräka ner från en helt igenmulen himmel. Att titta på väderleksrapporter gör mig inte heller särskitl glad. Bara mer och mer regn, regn, regn. På ett sätt är det dock bra, eftersom OS håller på just nu och så länge det regnar behöver jag 1. Inte ha dåligt samvete för att jag ligger länge i sängen och 2. Inte ha dålig samvete för att jag sitter inne och tittar på sport hela dagarna. Igår var det cykling och gymnastik på eftermiddagen (höll på att skriva förmiddagen för ja, tekniskt sett så var det ju min förmiddag), efter det tog jag och mamma en promenad och hämtade hem pizza från ett till bristningsgränsen turistfullt Åhus. Åt framför svenskens pingismatch och sedan började simningen. Idag är det desto mer att se på, cyklingen som håller på just nu, tillsammans med ytterligare en svensk pingismatch samt herrarnas handbollsmatch mot Tunisien. Sedan är det ett fint litet uppehåll där jag inte vill se något, förhoppningsvis blir det ett uppehåll i vädret också, så jag hinner ta en promenad. För sedan blir det jobbigt igen. Simning mellan åtta och tio, Spaniens nästa fotbollsmatch som börjar kvart i nio (och som jag fortfarande inte listat ut var jag kan titta på den) och kvart över tio börjar det danska handbollslandslagets första match i turneringen. Full rulle alltså, men jag gillar det. Ska försöka pressa in lite skrivande, mysande med kattungarna och möjligen lite fotande i de lediga stunderna, men vi får se hur bra det går haha.

28 juli 2012

Jag har faktiskt inte sovit så här länge, men jag kan inte heller påstå att jag varit uppe och gjort en massa viktiga saker under dagen. Then again, när gör jag det egentligen? Jag somnade sent i natt och vaknade både vid elva, tolv och lite över ett av värmen i mitt rum. Vägrade dock stiga upp och eftersom jag inte kunde somna om valde jag att istället ligga och läsa en stund. En stund, som förvandlades till två timmar. Vid tre var jag dock nere framför tv:n och tittade lite på OS innan jag åt frukost och morgonbloggade på diverse femtioelva bloggar jag har. Och nu sitter jag här, utan att riktigt veta vad jag ska göra härnäst. En promenad står på schemat, en dusch och lite läsning, men jag vet inte riktigt vad jag ska börja med. Stora problem jag har idag, känner jag. Bjuder dock på detta underbara tweetet jag läste innan jag gick och la mig igår, fick mig att le stort och så väldigt, väldigt sant. Micromesien, är det ens ett land, föresten?


This is for everyone

Idag börjar OS officiellt, med den stora invigningen i London. Självklart satt jag bänkad framför tv:n klockan tio när allting började, beredd på att sitta framför tre timmar av en relativt långtråkig invigning. De flesta invigningar är ju det, tråkiga och väldigt långdragna. Men inte den här inte, långt ifrån. Hundra gånger om tänkte jag "Varför är jag inte där", "Varför är jag inte britt" och "Vad stolta UK måste vara". Med all rätt får jag säga. Zoe twittrade tidigare idag och sa att hon skulle titta på invigningen hon också, för att se när Storbritannien gör bort sig själva. Jag vet inte riktigt vad mina egna förväntningar var, jag hade inte tänkt särskilt mycket på själva invigningen, utan mer spelen i sig. Båda två blev väldigt förvånade när allting startade.

Det hela började med en (egentligen två...) nedräkningar där hela arenan skrek siffrorna då de visades på de stora skärmarna. Detta följdes upp av en väldigt snabb film som gick igenom alla länderna i Storbritannien innan allting började på riktigt, så att säga. En välkänd engelsk cyklist ringde i klockan för att visa att invigningen startat och sedan kom en massa människor ute i själva arenan, klädda i nästan medeltida kläder. Det var så många människor, så mycket saker överallt att jag inte riktigt visst vart jag skulle titta. Ett tag kände jag nästan att det var för mycket, att de liksom fortsatte att bre smör på en macka som redan hade ett tre centimeters smörlager på sig. Men sedan föll alla pusselbitarna på plats och jag förstod vad allt handlade om. Människorna var skådespelare och allt det konstiga ute i arenan, mindre hus och åkrar, var ett skådespeleri. De dansade och sjöng och en man utklädd som någon från en Shakespeare historia läste en text innan allting förändrades. Människorna ändrade plötsligt om scenen och jag insåg att vi gick från det medeltida samhället i England, till den industriella revolutionen. Allting hände samtidigt som en enorm mängd trummor skallrade över hela arenan och en massa människor kom in i rockar, höga hattar, soldatuniformer och långklänningar. Som tittare togs man med på en resa genom Storbritanniens historia, vilket jag tyckte var väldigt intressant, hur de liksom bejakade sitt arv och visade upp det för hela världen!

Detta följdes upp av ett ganska humorfullt klipp av två livvakter, tror jag de skulle föreställa, som hämtade Drottning Elisabeth på slottet och i helikopter flög henne till invigningen. När två helikoptrar kom in över arenan började de spela det välkända James Bond soundtracket och plötsligt hoppade både den ena livvakten och drottningen ut från helikoptern. Ja det var ju inte på riktigt, men det var kul ändå, och drottningen satt och tittade på, småleende. Jag förstår verkligen varför britterna gillar henne så mycket! Efter det kom en hyllning till Storbritanniens sjukvård och en massa sjuksköterskor och barn plus sängar fyllde arenan. De dansade och sjöng också, J.K Rowling läste ett stycke ur Peter Pan och när barnen skulle sova kom plötsligt en massa ondskefulla varelser från välkända brittiska böcker ut på arenan. Kapten Krok var visst där, och Voldemort var väldigt svår att missa! Mary Poppins kom dock in och såg till att alla hemska varelser försvann och barnen kunde sova tryggt!

Nu kommer jag inte exakt ihåg vad som hände, men jag har för mig att någon spelade lite, någon sjöng lite och folk dansade. Alla barn och sjuksköterskor försvann och sängarna ersattes av ett hus som snabbt fylldes av ungdomar. De dansande tonåringarna tog tittarna med sig på en resa genom musikens historia samtidigt som ett litet 2000-tals skådespeleri utfördes mitt i alltihopa. När det var slut är jag rätt säker på att länderna började tåga in, 207 stycken om jag inte minns helt fel, och Sverige gick in som nummer 177. Det tog ungefär två timmar för alla länderna att komma in, men det var väldigt kul att sitta och titta på alla flaggor, alla trupper och framför allt, alla dräkter. Det var en hel del länder som körde på traditionella kläder, Frankrike hade perfekta, marinblå kavajer, Rysslands män bar blå kavajer och kvinnorna röda medan alla hade vita byxor, Kina hade vackra solfjädrar i händerna, det kan ha varit Vitryssland som hade skitcoola blå gummistövlar och paraply i händerna, medan värdlandet själva bar snövita byxor och sportaktiga jackor försedda med den brittiska flaggan och gulddetaljer. Susanna Kallur hade visst sagt att Sverige såg ut som Bananer i Pyjamas och jag kan inte annat än att hålla med. De hade gul och blå randiga tröjor som var medelmåttiga, ganska inte-Sverige aktiga, men å andra sidan, exakt vad är Sverige? Samma gula och blå nyans som vi har i flaggan kunde de i alla fall ha haft, men nej, det var en blek version av hur vår flagga ser ut, som de hade på sig.

När Storbritannien vandrade in sist släpptes sju miljarder små papperslappar ner över alla 80 000 människor i arenan, en lapp för varje människa på jorden. Då alla länderna äntligen var inne på arenan, ungefär en kvart innan allting skulle vara slut, hade alla flaggorna placerats på en fin kulle med ett träd, som använts i det tidigare skådespelet och stod lite bakom allting. Där uppe höll två höga män vars auktoritet jag inte är helt säker på, tal, tal som Thomas inte skulle vara stolt över, tal som inte skulle gett det ett MVG i svenska C. Inte till framförandet i alla fall, men själva innehållet var fint. Hur alla ska tävla rent, ingen doping, respektera varandra och så vidare. Men också hur spel som detta förenar hela världen. När talen var slut bars den olympiska flaggan in av en massa kända personer (bland annat Muhammad Ali) och hissades upp under den olympiska nationalsången. Sedan hölls det ytterligare några löftes-tal och så kom facklan äntligen in. Ingen visste riktigt vem som skulle tända elden, men när en känd roddare kom in med facklan och överräckte den till en ung kille som hade sex andra unga människor bakom sig började jag undra. Det har länge spekulerats i just detta, vem som skulle tända elden. Kommentatorerna nämnde Drottning Elisabeth och David Beckham, men den senare överräckte elden till roddaren, vars namn jag helt tappat, så jag tyckte att det verkade misstänkt att han skulle komma tillbaka och tända elden. Och det hade jag rätt i. Jag hade också rätt i mina misstankar, när jag såg de där unga människorna ta över facklan fick jag för mig att det var de som skulle tända den, för att det var ett val ingen skulle kunna ha gissat sig till. För de är så pass okända för omvärlden. Och jag hade rätt igen. De sprang ett varv runt stadion, alla turades om att hålla facklan och under tiden berättade kommentatorerna att de sju var på väg uppåt inom idrottsvärlden, alla sju har enorm potential inför kommande stora event, och att alla har en mentor som är en känd idrottsstjärna. Mentorerna hade valt ut och rekommenderat de sju personerna, alla mellan 16 och 19 år, och det var därför det var just de som sprang där med facklan. De mentorerna stod vid slutet av stadion och kramade om sina skyddslingar och delade sedan ut vars en fackla till de sex som inte hade någon. Alla tände sina facklor och sedan sprang de fram till det ställe där alla blomaktiga, märkliga skålar som tilldelats en till varje land och burits in under själva trupparaden, stod. De tände alla vars en skål som genast tog fyr och elden spred sig till alla 207 skålar. När allting var tänt hissades skålarna upp så att de stod rakt upp och brann tillsammans. Kommentatorerna sa att det skulle föreställa en blomma som brann ända fram till slutet av spelen. Otroligt vacket. Mitt trötta huvud kan inte göra det rättvist i ord, men å andra sidan tror jag aldrig att jag skulle kunna göra den händelsen rättvis i ord, hur pigg jag än hade varit.

Det var själva ceremonin det, Artics Monkeys sjöng en låt och en massa cyklister med självlysande rosa-lila vingar kom in i den mörklagda arenan. Som Josse sa; "Jag diggar dem!". De var riktigt coola och hela grejen avslutades med att en utav dem flög iväg genom luften! Efter det klev Paul McCartney upp på scenen och sjöng (det verkade inte riktigt som han någonsin skulle sluta sjunga) men när det väl blev tyst på honom filmade de elden en lång stund och sedan var allting slut. Av invigningen, vill säga. Nu har ju spelen officiellt börjat och vi har 16 dagar fullpackad med idrott framför oss. Allt som allt måste jag säga att detta var den mest fantastiska OS-invigning jag någonsin sett. Den var rolig och intressant, fullspäckad med hemligheter och små händelser, sa jag att Mr. Bean var med på ett hörn? Och den avslutades perfekt, med de sju rising stars som tände elden. Det kunde inte ha varit mer perfekt. 

Alla bilderna är lånade från tumblr



Så här så det ut i början, ni kan ju förstå att jag blev förvirrad för det var så galet mycket att titta på!





The Dark Lord made an appearance!



Och så här såg kullen ut med alla flaggorna. Är det bara jag eller är den helt galet jäkla jättefin?





Och den brinnande blomman som nästan ser lam ut på bilden. Den var definitivt inte lam på tv, det kan jag säga!


Piraterna - VIII

När dessa bilderna togs (i torsdags) var Poes kattungar 57 dagar och Marys 48 dagar!








27 juli 2012

Ännu en vacker dag lyser upp Sverige med solsken och värme, kan knappast vara lyckligare över det fina vädret. Under de senaste åren har jag liksom kunnat märka en stor skillnad på mig själv, hur jag mår psykiskt, i olika väder och under olika årstider. Sommar, sol och värme gör mig helt klart lyckligas, men det kanske märks också haha. Igår låg jag ute och solade under eftermiddagen och vid halv fyra gick jag in för att titta på Spanien - Japan matchen (som jag först trodde spelades vid ett, men OS-tidningen förvirrade mig grovt får jag erkänna haha). Den gick ju dock inte särskilt bra, men det är inget att hänga läpp för just nu, fler matcher kommer och jag tror på mitt älskade Spanien! I vilket fall som helst, efter fotboll + mat satt jag mig på gräset och läste ut min bok, fotade kattungarna och spelade kort med mamma. Vid nio tog jag min vanliga kvällspromenad vilket följdes upp av bildredigering, tumblr och middag vid ett. Jag försökte verkligen blogga en gång till igår, men blogg.se vägrade lägga upp mitt inlägg hur många gånger jag än gjorde om det, så jag gav tillslut upp. Bättre lycka idag, hoppas jag!

26 juli 2012

Alltså jag är så glad och nöjd och lycklig över värmen och solskenet. Det är helt, helt underbart att kunna ligga ute och sola, att kunna sitta i skuggan och läsa utan att frysa, att ta kvällspromenader i solnedgången, titta på stjärnorna under natten och vakna upp till en lika perfekt morgon dagen efter. Så jag klagar inte, inte ett endaste ynka dugg. Inte på vädret i alla fall. Men helt klart på flugorna som följer med vädret. Liksom, varje natt när jag ska gå och lägga mig måste jag stanna uppe i alla fall tjugo minuter extra bara för att slå ihjäl en bunt flugor. Och det är inte så att jag kan skita i att göra det för då 1. Kommer jag inte kunna sova för att de surrar för högt eller 2. Om jag lyckas somna kommer de ändå väcka mig efter bara några timmar. Och det är ju inte så att de små jävlarna sätter sig synligt mitt på en vägg där det är enkelt att slå ihjäl dem heller, nejdå, de ska alltid sätta sig uppe i taket eller på ställen där jag varken kan se dem eller komma till med flugsmällan. Vilket i sin tur gör att jag inte somnar förens en halvtimme efter när jag egentligen skulle somna och tack vare värmen (som jag för övrigt inte klagar på) så vaknar jag numera alltid lite över elva då det är kokhet i mitt rum. Nu när jag har fått ut detta ska jag äta frukost och lägga mig en stund i solen. Egentligen börjar mitt OS redan idag, nu, om tjugosju minuter, då Spanien spelar match mot Japan, men jag känner att jag inte kan tacka nej till en sådan här underbar dag och sitta inne till klockan tre för att titta på fotboll. De spelar fler matcher under OS så jag kan se dem då istället. Jag har liksom hört att det ska bli sämre väder till helgen...

Just a little something



© Mikaela Olsson

25 juli 2012

Ska verkligen skärpa till mig när det gäller bloggandet, jag vet inte varför jag inte bloggar ännu en gång på kvällen. Kanske för att jag gärna vill lägga upp musik men inte längre vet hur jag gör, men allra mest för att jag inte orkar/jag helt enkelt glömmer bort det. Jag har inte redigerat studentbilderna heller (!) men så fort det är gjort kommer de upp här. Ska bara hitta tid och ork först.

Gårdagen var i alla fall en mycket fin dag. Ungefär tjugoåtta grader och strålande solsken från morgon till kväll med en del brisar (jag kan ju bli metrolog!) och denna dagen ser ungefär likadan ut. Jag låg ute och solade någon timme igår, vilket verkligen behövdes, och ska göra det samma idag, så fort jag ätit frukost. Igår åkte jag dock in till stan runt fyra tiden och sedan ner till marknaden i Åhus. Idag ska jag bara ligga ute i solen, ta en promenad och skypa med Lisa. Livet är skönt när solen lyser, eller hur?

24 juli 2012

Idag är det strålande solsken från en helt klarblå himmel och termometern visar tjugosju grader. Och det är fem månader till julafton. Är det inte svårt att tänka sig? Jag blir nästan yr i huvudet av tanken haha. Men jag är så väldigt tacksam över det fina vädret och gick därför upp lite tidigare idag, som ni ser om ni tittar på tiden då jag postade detta inlägget. Nu ska jag bara stoppa i mig lite frukost och sen gå ut och lägga mig i solen en stund. Jag har kommit fram till att jag är väldigt, väldigt blek för årstiden och nu när det ges en chans måste jag ju försöka ändra på det haha.

Igår var det också fint vädret och större delen av eftermiddagen och kvällen spenderade jag ute. När alla andra åt middag matade jag lillbobben och sedan satt vi i skuggan och hade det skönt. Jag fotade hela familjen innan de packade ihop alla sina pinaler och körde hem till Jönköping och sedan lagade jag mat till mig själv. Runt sju tittade Zigge förbi för att hälsa på kattungarna (och mig haha) och vi satt ute vid katthuset och pratade i nästan en timme. Ibland är det så lite som kan göra en så glad ni vet, solsken, fint vädret, sitta och skratta med en kompis utan en tanke på livets alla bekymmer. När hon kört tog jag en promenad i det fina kvällsvädret och när jag kom hem tittade jag lite på Band of Brothers, läste några kapitel i min bok, åt lite till och snurrade runt på tumblr. En väldigt fin dag, faktiskt!

23 juli 2012

Blir så trött på blogg.se och att saker och ting aldrig funkar riktigt som det ska här. Ja, förutom annonserna då, de funkar alltid perfekt. Föga förvånande. Som ni säkert märker så är jag absolut inte alls på humör, jag har blivit väckt tre för många gånger denna morgon och det finns inget som irriterar mig mer än att inte kunna äta frukost ifred utan att Micke sitter bredvid mig och försöker sno åt sig... just det, min frukost.

I övrigt lyser solen idag, från nästan en klarblå himmel, en utav de första vackra sommardagarna som det snackas om ska passera förbi här. Jag ska nog vara lycklig i vilket fall som helst, jag menar, det har ju visserligen regnat typ varje dag i nästan två månader nu (förutom igår!) men uppe i Luleå hade det visst kommit en decimeter snö i natt. Så när jag tänker efter så är jag egentligen lyckligt lottad som sagt. Vi kanske inte har sommar, men vi har definitivt inte vinter i alla fall!

22 juli 2012

Har inte skrivit mitt morgoninlägg än, men jag har faktiskt varit uppe i mer än bara några timmar haha. Vaknade rätt många gånger imorse och steg slutligen upp vid lite över halv ett, efter Micke och hans familj kommit hem. Vi åt lunch (och jag åt frukost) runt kvart över ett. Sedan hängde vi kvar ute (Micke sluta läs vad jag skriver högt för det är irriterande), jag gullade runt med lillbjörnen, tog en snabb promenad med mamma och sedan åkte vi till Åhus och åt glass i massor. Efter en runda i byn och en snabb titt på Konsum åkte vi hem (tack och lov åkte jag och Micke i olika bilar) och när vi landade här hemma var det dags att fixa till mat. Mat till kattungarna, mat till matvraket, mat till oss andra. Vi grillade och satt ute i solen och njöt, väldigt skönt med en regnfri sommardag man kunde spendera ute får jag erkänna! Samtalet gled in på det kommande bröllopet och vi satt en bra stund och planerade, bland annat kom vi fram till att jag skulle vara bröllopsfixaren (så nu när det står skrivet på min blogg måste det hända. Hör du det Micke? HÖR DU DET?). Nu ska jag gå och fixa till lite Homospace till familjen, borde väl kunna slå Micke, för alla vet ju att jag är smartare än honom...



He's making a statement!

-.


21 juli 2012

Vet inte vad jag ska säga... godmorgon? Det händer liksom ingenting i mitt liv just nu. Inget som är kul att skriva/läsa om i alla fall. Jag sover, jagar flugor, myser med katterna, läser läser läser och tittar på film/serier/handboll/taggar OS. Typ det som händer just nu. Och gömmer mig för regnet, som tycks falla varje dag förutom (än så länge) idag! Men mörka moln rullar just nu in, så jag har inga större förväntningar om att jag kan placera mig ute på gräsmattan med en bok. Här om dagen smsade jag Hanna och sa att jag längtar efter sommaren. Är det inte hemskt, att i mitten av juli, fick jag världens sjukaste sug och inser hur mycket jag längtar efter sommaren? Och med sommaren menar jag en riktig sommar med värme och solsken, inte denna jävla Sverige-sommar med evigt regn och blablabla. Nej skärpning på torpet nu väderguden, sommar ska det vara när det är sommar, inte i november, så det så!

(För övrigt så hade jag tänkt lägga upp en låt här igår, men blogg.se verkar fortfarande inte vilja göra på det gamla vanliga sättet, vilket är att kopiera en kod från youtube och lägga in som html-kod. Någon som har ett bättre förslag på hur jag kan få upp musik här nu, när det inte funkar längre? Och nu börjar det regna också. Jävla skit.)

20 juli 2012

Alla dagar känns som helgdagar just nu (vilket är otroligt skönt, det måste jag medge) men ibland kan jag vakna upp ur min dvala och tänka "vad är det egentligen för en dag?". Idag är det ju fredag och vid detta laget vet alla vad det betyder. Men jag har lovat mig själv att sluta upp att tänka så där så nu byter jag kvickt ämnet och säger; det regnar inte! För tillfället, alltså. När jag öppnade mitt fönster sken till och med solen, hör och häpna! Och runt tjugo grader är det också, vilket är en enorm förbättring jämfört med gårdagens tolv grader halv tio på kvällen. (Tolv grader! Det kom rök ur munnen på mig när jag pratade...) I alla fall, gårdagen spenderade jag och mamma i köket, vi spelade monopol (jag vann hihi) och sedan tittade jag på handbollen, tittade på Sex & the city, åt, ja ni vet lite sånt, jag hade inte ork till något annat. Denna kvällen kommer nog bli ungefär likadan tror jag, men jag borde verkligen, verkligen sätta mig och skriva snart. Och redigera studentbilderna, för det har jag fortfarande inte gjort...

Detta var förresten vad jag såg när jag loggade in på twitter nyss. Inte för att det stämmer för ögonblicket, inte här i alla fall, men åh så rätt de har!


19 juli 2012

Jag gjorde just helikopterljud med min mun och mamma tittade på mig som jag vore en bortbyting från Mars. Ni ser ju hur kul vi har det här hemma. Men ärligt talat (jag vet att det börjar bli tjatigt, men å andra sidan lider nog de flesta som läser detta lika mycket som jag) DET FINNS JU INGET ATT GÖRA NÄR DET REGNAR HELA JÄVLA TIDEN. Det är till och med så hemskt att jag behövde skriva det med stora bokstäver och jag skriver nästan aldrig med stora bokstäver när jag bloggar... Jag tror jag ska snoffsa till kattungarna idag, när de äter kattmat äter de med halva kroppen och allting är kladdigt, klistrigt och luktar... kattmat... Så dem ska jag fixa till lite, sen ska jag nog läsa lite också. Ikväll är det handboll på tv:n dessutom, så det ska jag se. En promenad hade varit skönt, men i detta eviga regn så tror jag att det blir ett nej. Jag lovar ingenting heller, men kanske, bara kanske, bloggar jag lite till senare haha.

Piraterna - VII

Jag brukar ju lägga upp detta på lördagar, men jag hade varken ork i lördags eller söndags för att fixa det. Istället fotade jag i måndags men jag har inte hunnit redigera och sätta ihop allting förens idag, så här kommer nu (förra) veckans kattbilder. När bilderna togs i måndags var Poes kattungar 47 dagar och Marys 38!








18 juli 2012

Jag var på väg att skriva "känner mig otroligt stolt, jag är ju uppe ovanligt tidigt idag!" men sedan slog det mig att jag inte var ett dugg stolt. Bara trött. Men sånt är livet när man vaknar halv ett och inte kan sova längre. Har ändå lite stuff att fixa i Åhus, så jag kände att kan jag nu inte sova längre kan jag lika gärna gå upp och fixa det nu som att skjuta upp det ytterligare två veckor. Alltså är jag här nu och äter frukost. Ingen sol idag, men inte heller något regn. Än så länge. Och det var inte helt galet kallt heller, så kanske, bara kanske, finns det en möjlighet för mig att gå ut och läsa en stund och låta kattungarna springa omkring på gräsmattan som luddiga små studsbollar. De är som allra roligast, som allra sötast just nu, när de hoppar runt, undersöker och snubblar omkring (de är fortfarande inte hundra procent stadiga på tassarna än och de håller just på att lära sig nya saker, som att springa istället för att grodhoppa fram, eller att klia sig bakom örat med baktassen utan att tappa balansen. De står åtminstone kvar på alla fyra när de nyser nu, i alla fall. Ett tag tappade de balansen helt och landade i en liten hög på golvet varje gång de nös haha). Oj vad mycket kattungsmojs det blev nu. Åh andra sidan, kan det någonsin bli för mycket? Jag undrar det, jag!

Karnevalen 2012

Det har nu gått snart fem veckor sedan den magiska Studentveckan gick av stapeln och jag anser att nu, nu är det nog dags att berätta om den! Anledningen till att jag har väntat så långt är för att jag inte har haft alla bilderna, det har jag fortfarande inte, men det känns som om jag kommer glömma en det mesta om jag väntar mycket längre. Så vi börjar med Karnevalen, som gick av stapeln onsdagen den 13:e och om några dagar skriver jag om själva studentdagen!

Jag fick skjuts in av mamma efter en liten sovmorgon, har för mig att jag mötte upp Josse vid tågstationen runt kvart över tio eller något, och P joinade inte långt efter det. Vi satt vid Barbacka en stund och bara njöt av den gassande solen (det var olidligt varmt, riktigt kvalmigt!) innan vi drog oss genom stan och ner mot rese. Där mötte vi upp Zigge, Bea och en hel del andra klasskompisar. Lite över elva gick bussen ut mot Fjälkinge, vår destination var Muffes hus och vårt mission var... tja öh, förfest haha. Vi kom dit lite över halv tror jag, jag minns inte helt. Men jag kommer ihåg att vi träffade större delen, inte alla, men större delen av klassen där. Vi åt, dansade, snackade, hade allmänt kul innan det började spöregna (föga oväntat) men det hade, som tur var, slutat när vi gav oss iväg vid halv två. Och för er som inte vet/har glömt/är nyfikna, så var MPKR09 utklädda till cowboys och indianer! Så vid en helt vanlig busshållsplats någonstans i Fjälkinge stod 25 cowboys/indianer som dansade, skrek och dansade lite till i väntan på bussen. Kan också meddela att när bussen väl kom tog det en bra stund innan hela klassen kommit på haha... jag är ju medveten om att vi är en stor klass, men det är först när alla går på en buss en och en som man verkligen inser hur många vi egentligen är! Var? Är! (Past tense, vi hade ju inte tagit studenten än haha). I alla fall, i sjöng oss fram genom Kristianstads yttre krets och kom in till stan prick 14:00. Och för er som inte vet, karnevalen börjar 14:00 och bussen stannade på fel sida stan. Så 25 cowboys/indianer fick springa som galningar genom stans gator för att komma ner till Tivoliparken i tid.

I tid kom vi inte men det gjorde ingenting. Funktionärerna hade fullt upp med att försöka organisera tåget och få oss att stå ordentligt (när vi passerade förbi början av tåget hann jag få en skymt av Michelle, som stod och skrek på några fulla studenter som vägrade backa, haha). Det tog en bra stund innan vi hittade LBS i ledet (tåget var sjuktjävlagalet långt!) men tillslut, som en uppenbarelse, stod några musikare där och höll upp ett lakan med "LBS" målat på och vi flöt in i tåget. Det tog ytterligare en bra stund innan allting blev klart, innan alla hittade sin plats (tror många gick fel trots allt) och vi äntligen kunde gå. Men så plötsligt rörde allting på sig och alla började dansa, alla började skrika, alla började sjunga och hela skolor skallade ut sina sånger om wendesraggare och söderportare. Själva sjöng vi ut klassikern "Oh ah o-are, vi är lbsare" så högt vi bara kunde när vi lämnade parken bakom oss. Tåget ringlade sig framåt, ut över vägen där poliser stod och stoppade trafiken (först då insåg jag hur mycket hela grejen, hela studentgrejen i sig, berör alla i hela stan, inte bara mig, min klass och min skola. Det var rätt mäktigt faktiskt). Sedan tågade vi in i själva stan och plötsligt var det folk precis överallt. På båda sidorna om tåget stod främlingar och fotograferade oss, vinkade till oss, log, pekade och skrattade. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig (jag har faktiskt aldrig varit nere i stan och tittat på karnevalen) men inte det här i alla fall. Vi passerade Lilla torg och in på en utav de större shoppinggatorna, affärsbiträden stod ute på trappan till butikerna och tittade på oss och föräldrar höll om öronen på sina barn när vi passerade, jag antar att vi gav rätt mycket ljud ifrån oss, men vad kan man vänta sig av ett tusen halvfulla artonåringar som ska ta studenten två dagar senare?

Vi vandrade gata upp och gata ner, sjöng och dansade fram och trängdes tillsammans med en massa folk som kommit på villovägar från sina klasser och skolor. Uppe vid BK var det fruktansvärt mycket folk och överallt blixtrade kameror, jag kunde inte låta bli att känna mig som en kändis, när jag gick där bredvid Josse och tittade in i kameror och log utan att veta vem det var som tog en bild av mig. Till slut återvände tåget ner mot parken i alla fall och redan innan vi kom ner till parkeringen och teaterhuset hördes musiken dunka från scenen mitt i parken. Ganska snabbt när vi passerat genom trädallén löstes tåget upp och alla sprang ner mot scenen och dansade till musiken. Sedan delade alla upp sig och min klass sjönk ner på en liten gräsplätt ganska mitt emellan scenen och teatern. Där satt vi sedan, lyssnade på musiken, skrattade, sjöng, satt-dansade, fotade och hade allmänt kul. Jag pratade lite med både Michelle och Sara som kom förbi, den förstnämnda hade nu tagit av sig funktionärs västen och den andra var utklädd till militär! Vi delade med oss av roliga historier, minnen och saker som just hänt vilket blandades med nuet och blev till saker som jag senare skulle komma att tänka på med ett stort leende på läpparna. Efter det hände dock inte särskilt mycket, vi gjorde inte mer än att bara hänga och det kan vara nog skönt det också. Vid halv fem tog jag och P bussen hem (för sista gången!). Fötterna ömmade och öronen värkte lite, men det var de värt. Ännu ett finfint studentminne att spara ner till framtida tillbakablickar!

Här nere följer en rad bilder som jag inte äger, de flesta tillhör Josse och Elin, men det finns en, rätt nära slutet, som är Muffes. Jag tog tillfället i akt att sno den från fb när jag såg den skymta förbi där för ett tag sen, det är något coolt över den helt enkelt! Dessutom, för er som inte har sett karnevalen (som mina icke-Kristianstads buddies) eller ni som inte kan föreställa er hur otroligtgaletjävlalångt tåget var (det är svårt att föreställa sig tusen studenter på en lång rad, tro mig, jag vet) så har jag här en liten länk till er. När jag själv var mitt i allting kunde jag varken se början eller slutet på tåget (inga dumma kommentarer om hur kort jag är nu och blabla, jag kunde faktiskt inte ens se början när vi svängde, så det så!). Fick för mig att vi var någonstans efter ungefär 75%, men videon visade mig fel. Väldigt fel. Nu har de visserligen inte med början, så det var inte hela tåget, men en hel del av det i alla fall. Nåja, videon från Kristianstadsbladet hittar ni HÄR




Trött cowboy-tjej på väg till förfest vid elva på morgonen!



Förr i tiden var cowboysen och indianerna på vars en sida, men på 2000-talet delar de gärna en cider med varandra i ett partytält!



Cowboys är förövrigt väldigt smarta...



... och indianer hänger definitivt med i utveckligen av mobiltelefoner!



Vi märkte oss också, för att visa vartifrån vi kom!







Malin plockade fram en munsbit på bussen in till stan och jag minns tydligt hur Muffe utbrast "Hon drar fram en kebbe ur väskan mitt i bussen! Ae det är fan de sjukaste jag varit med om!"











Och det var bland annat sådana här saker vi höll på med när vi kom tillbaka ner i parken sen haha. För er som inte kan se så är det Anya som flätar Dennis hår!

17 juli 2012

Slog mig alldeles nyss att jag inte bloggat idag! Brukar ju vanligtvis göra det när jag äter frukost, men idag åt jag ganska fort för att jag skulle hinna ut och hjälpa till att plantera lite blommor. Tro det eller ej, men ibland hjälper jag faktiskt till här hemma. Har faktiskt både tvättat och diskat idag (hemmafru nästa?) och jag såg precis klart veckans avsnitt av Top Model. I skrivande stund väntar jag snabbesök från José och efter det ska jag laga lite lunch till mig själv. Kvällen kommer säkert följas upp som alla andra, med en film. Dock har jag ingen aning om vilken jag ska se... bekymmer, bekymmer. 

16 juli 2012

Regn, regn, regn. Börjar bli riktigt less på det nu får jag ju erkänna. Visserligen skiner solen för tillfället, men för hur länge är en annan fråga. Å andra sidan steg jag ju upp för lite mer än en timme sedan så ja... jag vet inte varför, men jag är så galet trött nu för tiden. Beror antagligen lite på vädret och lite för att jag inte gör något annat om dagarna än sitter inne och tittar på film/läser/skriver. Fast det är trivsamt ändå på något sätt. Många som frågade mig vad jag skulle göra i sommar, innan vi tog studenten, fick svaret "Sova, jag ska sova bort hela sommaren" och jag tycker att än så länge har jag nog lyckats jäkligt bra med det där! Dessutom har jag så otroligt intressanta drömmar. Som i natt till exempel, drömde jag att jag var Harry Potter och att jag skulle hitta Gryffindors svärd som var gömt i vid-behovs rummet innan drömmens villain, ett spöke, fick tag på det. Jag skulle också döda spöket, vilket jag i efterhand tyckte var lite lustigt. Hur dödar man någon som redan är död liksom?

15 juli 2012

En månad sedan studenten. Helt sjukt hur fort tiden går. Minns den femtonde maj när jag tänkte "wow, det är bara en månad kvar till studenten". Och nu har den månaden gått och ytterligare en till. Är det bara jag, eller flyger verkligen tiden förbi i galen fart? Jag menar, det är ju i mitten av juli nu, mitten av sommaren. Ungefär elva månader sedan jag började trean, snart tre år sedan jag började gymnasiet! Ett år sedan Hanna var i Frankrike, två veckor sedan EM finalen i fotboll... Det är läskigt hur man blundar för ett ögonblick och sedan har en vecka av ens liv försvunnit bort. 

Idag steg jag dock upp tidigt (inte för att det märks nu) men det gjorde jag. Redan vid tolv kom mamma och brutalväckte mig ur min dröm och lite mer än en timme senare hade jag fått frukost i mig och satt i bilen på väg till Degeberga för en promenad runt marknaden. Som vanligt fanns där verkligen inget annat än skrikiga ungar och folk som tränger sig fram genom allting och vägrar flytta på sig när man kommer gående. Jag vet inte varför jag fortsätter följa med på marknader när jag vet att jag aldrig kommer hitta någonting där, men det är väl lite av en sommartradition antar jag. Något vi alltid har gjort på sommaren så det känns konstigt att inte göra det. Trött var jag dock, så otroligt, otroligt trött. Den senaste veckan har jag ju sovit ganska länge och jag har kommit fram till, för att jag ska vara utvilad måste jag sova minst tio och en halv timme, helst elva. Alltså blir elva timmar min normalsömn, ni vet, de flesta behöver ju åtta, men tydligen behöver jag elva. Så när mamma väckte mig idag efter att jag sovit i åtta timmar så hade jag missat tre timmars sömn. Hade samma sak hänt en person som klarar sig på åtta timmar hade den fått stiga upp efter endast fem timmars sömn. Så nu kanske ni förstår hur galet trött jag var. När vi kom hem vid fyra gick jag faktiskt raka vägen upp i sängen och sov två timmar i sträck and let me tell you, det var väldigt välbehövligt. Nu har jag precis ätit lite... uhm, frukost för andra gången? Tror jag ska gå och bada kattungarna nu, de är fortfarande smutsiga och hela högen luktar makrill...

Tittade för övrigt på Midnight in Paris igår, så jag avslutar detta otroligt långa morgoninlägg med en underbar gif på ingen mindre än filmens egen Salvador Dalí!


14 juli 2012

Som jag sa till Hanna innan jag steg upp, det där ögonblicket när man tror klockan är lite över två och när man tittar på telefonen så är den halv fyra. Det hände mig idag. Jag vaknade vid kvart över tolv, men tänkte att lite till kunde jag ju få sova. Vid ett vaknade jag till igen och tänkte att nu ska jag bara ligga kvar en liten stund till i sängen. Sen vet jag inte riktigt vad som hände efter det. Men nästa gång jag tittade på klockan så var hon mycket riktigt halv fyra. Att det sedan regnat ungefär hela dagen gör dock att jag inte har ett dugg dåligt samvete alls.

Jag vill inte gå in på några detaljer, men låt mig bara säga att när jag sedan väl kommit upp så fick jag vara med om lite för äckliga saker innan jag hunnit få frukost i magen. Lyckades få i mig tre mackor medan jag kämpade mot illamåendet som den tidigare onämnbara händelsen gett mig och nu känner jag att det är dags att städa undan från frukosten. Regnet och det supertrista vädret får mig att vilja stanna inne resten av dagen så det lär jag göra. Om jag överlever nästa punkt på mig att-göra lista idag, vilket är... att bada kattungarna. Om jag inte bloggar senare/imorgon vet ni varför. De små liven har rivit upp mina händer.

Fyra veckor sedan

Eftersom det är fyra veckor sedan jag tog studenten väldigt precis idag, så tänkte jag bjuda på en bild som togs efter jag kom hem, lagom bra till mottagningen. Hur gulliga är inte alla mina fina gosedjur? ♥


13 juli 2012

Fredagen den trettonde. Sa till P igår att jag skulle stanna i sängen hela dagen, men istället var jag ovanligt tidigt uppe. Om man jämför med de senaste dagarna i alla fall. Men jag ska återvända till min älskade så fort jag har fått lite mat i magen, mitt öra är fortfarande irriterande konstigt och det är galet jobbigt att vara ute när allting liksom låter så... konstigt. Anyway, jag ska strax äta lite frukost och sedan ska jag nog gå upp och lägga mig och vila en stund, kanske läsa lite, kanske Pottermora lite, i väntan på min skypedejt med Lisa. Vad resten av kvällen bjuder på är ännu osäkert, höll jag på att säga, men det var ju en galen lögn, för det kan jag berätta på en gång. Middag, film, förhoppningsvis lite skrivande och kanske till och med lite Homospace!

12 juli 2012

Regn, regn, regn regn regn regnregnregnregnregn. Jag har nu kommit till den punkt där ordet "regn" inte ser ut att vara ett riktigt ord längre, det har säkert hänt någon av er också någon gång. Och om jag ska vara helt ärlig så har jag nog börjat glömma bort hur solen ser ut. Hur solens strålar känns på en sommardag... Det regnar ju bara. Hela tiden. Hela, hela, hela jävla tiden. Gick och la mig i natt med vetskap av att det skulle börja regna (kan lukta mig till regn haha. Det är min superhjälteegenskap, och en riktigt svensk-sommar egenskap också. Jag kan numera lukta mig till regn och, beroende på vinden, säga ungefär när det kommer in också. Metrolog, någon?) och vaknade upp tre gånger nu under morgonen and guess what? Det regnade varje gång. 

On a happier note... on another note, jag spenderade gårdagen inomhus, surprise, surprise. Bryggde lite potions på Pottermore, tittade på några avsnitt Sex & the city, tittade på The Breakfast club, matade kattungarna, ja ni vet, en helt vanlig dag alltså. Och denna dagen kommer bli precis likadan. Eller ja, byt ut den ena filmen, så går vi från onsdag till torsdag. Wihi, wiho! Och just det, till alla de som kommit in på universitet idag, grattis grattis kära vänner!

11 juli 2012

Nu börjar det bli så här tråkigt här igen, men jag gör ju absolut inget intressant om dagarna. Inget som ni kommer tycka är interessant i alla fall. Igår läste jag i min bok, såg Top Model och tittade igenom de nya kapitlena på Pottermore! Efter det startade jag upp Captain America och tittade på den medan jag åt lite B&J. Imorse vaknade jag upp vid tio och hade lite svårt att somna om, låg och filosoferade en stund och nästa gång jag öppnade ögonen var klockan tio i ett och det regnade ute. Så jag steg upp och drog på mig lite kläder över min sovtröja, hoppade in i bilen och körde iväg för att hämta mamma, som jag inte riktigt ansåg kunde cykla hem i spöregn och åska. När vi var hemma igen gick jag och la mig, läste några kapitel i boken och sedan råkade jag visst somna om igen. Till tio i fyra. Hoppsan. Så nu är jag faktiskt relativt nyvaken, jag åt frukost när mamma åt middag och sedan gav jag kattungarna mat. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra faktiskt...

10 juli 2012

Jag har nu kommit fram till att jag helt klart definitivt alldeles etthundra procent säkert... har gått och blivit förkyld. Yey. Vilket jag försökte tyckte var lustigt, för jag är aldrig sjuk på sommaren. Sen, när jag tänkte tillbaka på de senaste dagarnas snabba väderväxling, insåg jag att nej, så lustigt var det kanske inte. Så gårdagen spenderade jag inne i sängen, med Agnes Cecilia, nudlar och Tristan & Isolde. När man är sjuk mitt i sommaren, då kan man behöva lite ond, bråd död och kärlekshistorier som bara cannot be, så jag kände att den filmen passade ju perfekt! Och denna dagen lär bli ungefär likadan känner jag. Om jag har tur så ligger det två paket i min brevlåda senare också, men man ska ju inte hoppas på alltför mycket...

9 juli 2012

Orkade inte blogga när jag steg upp imorse, är ärligt talat helt slut. Vaknade vid elva och kunde inte somna om, det var så sjukt varmt på mitt rum och antingen så börjar jag bli förkyld eller så har mina öron gått på strejk för det är något som inte stämmer helt med dem. Har mest vandrat runt i min egen värld hela dagen, legat lite i soffan, läste lite, inte orkat bry mig om någonting egentligen. Nyss ätit kinamat framför Sex & the city och det är väl så resten av dagen kommer se ut också, antar jag. Ville bara meddela er att jag faktiskt är vid liv.

8 juli 2012

Under själva studentdagen levde jag 100% i nuet. Det kändes underbart, eftersom det verkligen var en sådan dag man vill minnas och verkligen njuta av varje sekund så man kan komma ihåg precis allting senare. I vanliga fall lever jag antingen i det förflutna eller i framtiden, men aldrig just nu. Det kan tyckas enkelt att ändra på det, men det är de tyvärr inte kan jag meddela. Och idag lever jag i det förflutna. I "det var en vecka sedan EM finalen" och "för fyra veckor sedan satt jag i en bil på väg till balen...". Borde verkligen sluta upp med det där...

I alla fall. Det är söndag idag och en varm och vacker sådan! Själv tog jag sovmorgon (hallå, det är ju omöjligt att veta när det är soligt och varmt, när det regnar och är kallt eller när det vara är allmänt molnigt...) så jag har missat det mesta av dagen men det gör ändå inte mig särskilt mycket. Det blir nog en fin kväll tror jag! Och det var de igår också, trots att det regnade, för då körde jag upp till Josse och umgicks med henne. Vi lagade paj (självklart) och en inte särskilt kladdig kladdkaka (ja vi failade på att göra kladdkaka, men till vårt försvar fick vi improvisera lite när det kom till receptet). Det var god i alla fall och hälften av resterna ligger i kylen, så de ska jag äta upp senare hihi.

Piraterna - VI

Lite, lite sent, men ja, nu är de här i alla fall, veckans bilder på kattungarna! De växer så sjukt fort just nu och när jag redigerade bilderna nyss märkte jag verkligen skillnad på de äldre ungarnas ögonfärg, jämfört med förra veckan. Det är helt galet att de växer upp mitt framför ögonen på mig medan jag går här hemma och gör samma sak varje dag haha. I alla fall, Poes ungar är nu 38 dagar och Marys är 29 dagar!








7 juli 2012

Har lärt mig att saker och ting oftast inte blir som man planerat, men det kan bli bra ändå. Och detta ska nog bli bra ändå! Som ni ser är jag uppe tidigt idag (vaknade för över en timme sedan...). Betyder dock inte att jag är pigg, för det är jag verkligen inte. Låt oss säga att den där duschen jag ska ta efter frukosten antingen kommer bli det bästa jag gjort, eller det sämsta... I övrigt så är det riktigt tråkigt väder utanför fönstret. Typ samma som igår, fast med regn. Och för er som inte vet hur det var igår så kan jag säga att det var mulet och disigt och väldigt, väldigt dimmigt på kvällen. Och varmt. Tycker sådant väder är sjukt mysigt och det får mig alltid att vilja bada i havet haha. Men nu idag, när det har börjat regna, försvinner lite av charmen, det får jag ju säga... Nej nu pladdrar jag på om en massa skit. Jag ska äta klart min frukost nu och duscha sen. Fota kattungarna ska jag också göra (SIGRID DE ÄR JÄTTESTORA NU DU MÅSTE KOMMA OCH GOSA MED DEM ASAP!) för det är ju lördag! Så tills dess... kan nu njuta av denna urgulliga gif:en!


6 juli 2012

Fortsätter på det morgoninlägg jag skrev igår, om Pottermore House Cup. Jag vet att en del som läser mig blogg inte blev särskilt glada över Slytherins vinst hehe, men det kan väl jag med förstå eftersom de kom från andra hus. Jag blev jätteglad i alla fall, speciellt när jag läste på twitter idag och bara råkade snubbla över ett tweet från Pottermore. Om en hemlig bonus jag inte visste att vi skulle få för att vi vunnit. Och vilken bonus sen. Alla slytherinare kommer kunna se de nya kapitlena från bok två tjugofyra timmar före alla andra medlemmar! Excited? Oh yes!

Förutom det har jag faktiskt inte särskilt mycket att säga, jag gjorde typ ingenting igår. Och jag menar det. Tvättade mina sängkläder och renbäddade... gav kattungarna mat (men hey, det gör jag ju varje dag haha) och uhm... gick en promenad haha. Idag är det gråmulet men ändå relativt varmt, måste säga att jag verkligen älskar sånt här väder. Ska dra mig ut om en liten stund, så fort frukosten är uppäten!

Lycka i gif:ar



David Silva 14'





 

Är inte lilla Nora den sötaste ungen ever?

5 juli 2012

Den femte juli är en helt vanlig torsdag för de flesta, men för mig, och alla andra miljontals människor som är medlemmar på Pottermore, så är det en ganska speciell dag. Det är nämligen dagen då The Pottermore House Cup delas ut. Jag tror till och med att det är den allra första någonsin, men jag är inte helt säker... Så här såg det i alla fall ut när jag loggade in på Pottermore alldeles nyss.



Så stolt över mitt hus :')

Överraskningsfesten för Plag

Den elfte juni var dagen vi sett fram emot så länge, för det var nämligen den dagen då Plag kom hem från elva månader i Brasilien. Vi var alla trötta efter balen, som gått av stapeln dagen före, men vi packade ändå in oss i bilen och körde ner till Hörby för att ordna en överraskningsvälkommenhemfest för vår käre vän. Enligt mycket tillförlitliga källor skulle han landa i Köpenhamn klockan sju och vara hemma runt nio. Vi lämnade Kristianstad vid halv sex och kom ner till Hörby knappt en timme senare. Efter ett kort stopp på Ica landade vi utan för Casa de Plagman och efter en kort (men ack så plaskig) springtur i hälregnet, tillsammans med mängder av väskor och kassar, kunde vi äntligen söka skydd i Plags hus. Eftersom hans föräldrar samt bror åkt ner till Köpenhamn för att hämta upp honom, var vi ensam, vilket var en aning konstigt, det får jag ju säga… Men vi lämpade alla våra tillhörigheter i källaren, gick husesyn och förebredde själva överraskningen samtidigt som pizzor beställdes och några körde iväg för att hämta dem. Vi andra som var kvar började blåsa ballonger och vi hade väldiga diskussioner vad vi skulle skriva på banderollen av presentpapper vi hade tänkt göra. Det var dock först när jag rullade upp själva presentpappersrullen som jag insåg att vi kunde diskutera hur mycket vi ville om vad som skulle stå på den, för det skulle ändå inte synas särskilt tydligt, eftersom pappret vi valt ut inte var silver, som vi först trodde. Det var genomskinligt. Vilket skratt det gav oss!

När pizzorna kom hade vi lyckats förändra banderollgrejen till att vi skulle skriva på alla ballongerna och hänga upp dem istället. Men vi tog paus för att äta, självklart finns det ingen lugn stund med oss, så det uppstod givetvis en pizzaätartävling. Felix låg oerhört bra till, till Sara inflikade att han fortfarande inte ätit sin pizzasallad. Så med en burk sallad kvar för Felix och en relativt liten bit pizza kvar för Sara, kom ätartävlingen in på sitt upplopp. Med munnen full av pizza kunde vi konstatera att Sara vann och en liten segerdans uppstod i soffan. Men i alla fall, efter att maten var uppäten så fortsatte hälften av människorna att fixa till inför själva överraskningen och den andra hälften… satt kvar i soffan och gjorde ingenting. Nej, där ljög jag. Vi bytte faktiskt balbilder.

Jag misstänker att klockan kan ha varit lite över åtta, närmare halv nio, när Linnea skriker ut ”Okej, jag fick nyss ett meddelande av Plags mamma och de är här runt tjugo, trettio minuter!”. Alla började jäkta runt, nästan panikslagna. Det stod pizzakartonger och grejer precis överallt. Men så kom vi på att det var en halv timme kvar och alla lugnade ner sig lite. Tills någon frågade Linnea när hon mottagit smset och hon svarar ”Öhum, för typ en kvart sedan.” Det tog en stund innan hon förstod samma sak som vi gjorde; att vi plötsligt bara hade halva tiden kvar på oss. Så vi började jäkta runt igen och planera hur vi skulle göra. Vart skulle vi gömma oss? Uppe på hans rum? Stå i köket? Eller helt enkelt bara sitta på vars ett steg på trappan, vilket är nästintill det första man ser när man kommer in i huset? Ja det var mycket att tänka på och när vi som bäst stod matrummet och planerade det, samtidigt som några stod vakt vid fönstret och tittade efter bilar, hörde vi hur någon körde in på uppfarten. Bildörrar som öppnades och stängdes. Alla hukade sig ner och det blev knäpptyst. Steg utanför ytterdörren. Uppför trappan. Någon som låste upp dörren. De kom in. Allt var knäpptyst. Vi tassade fram i en samlad trupp mot öppningen mot köket. Alla var bredda. Stegen kom in i köket. Vi hoppade fram och skrek. Och de mittemot oss skrek. Och vi skrek lite till, för det var absolut inte Plag som stod där. Det var hans farmor och farfar som kommit för att hälsa honom välkommen hem. Jag vet inte vilka som blev mest rädda, de eller vi?

Efter att vi alla hälsat på varandra och gjort upp planer om att farmor och farfar Plag skulle stå ute och möta honom när de kom hem och göra så mycket liv som möjligt för att meddela oss att de var på väg, började vi vänta och speja igen. Tillslut svängde bilen in på uppfarten och vi förstod att nu, nu var det dags. Vi hörde hur de kom uppför trappan, öppnade dörren och klev in. Vi hörde Plag och alla smög lite längre fram för att kunna se utan att synas. Och när vi hörde honom kliva in i köket hoppade alla fram och skrek (trots allt vårt planerande planerade vi aldrig vad vi skulle skrika, så det blev lite lustigt…). Förvånad blev han, jag skulle nog till och med vilja säga överraskad faktiskt! Efter det utbröt ett stort kramkalas och mängder av frågor haglade på kors och på tvärs genom hela köket. När alla tillslut lugnat sig lite hamnade vi i små grupper där vi stod och pratade om lite allt möjligt och ja, hängde är väl det rätta ordet. Vid halv elva körde vi tillbaka på stan och nu när jag ser tillbaka på det så blev det nog en rätt bra överraskningsfest ändå.



Roadtrip!



Regnade gjorde det också... men till Hörby kom vi!



Sara, väldigt excited över att äta pizza!



Och Felix, silvermedaljören i pizzatävlingen!



Linnea, också väldigt excited!



Vi spejade efter bilar...



... men hittade bara en regnbåge!



Och här står vi, i väntans tider, alla lika nervösa/excitedblabla


4 juli 2012

Det känns som alla dagarna flyter ihop till en enda röra, men på ett bra sätt ändå. Jag gör absolut inte mer än jag måste, jag tar mig många friheter (som att sova till halv två och ta långa promenader till tio på kvällen) och detta gör att jag älskar livet så galet mycket. Tyvärr, för er då, så blir det inte så mycket intressant stuff här på bloggen. Dock har jag i flera dagar tänkt att jag skulle ladda upp bilderna från överraskningsvälkommenhemfesten för Plag, så ikväll ska jag banne mig ta itu med det! Förutom det så... har jag inte särskilt mycket annat att berätta, så jag... skriver senare ikväll istället haha.

3 juli 2012

Det slår mig då och då, oftast under de mest märkliga omständigheterna, att jag har tagit studenten. Inte bara att jag har tagit studenten, utan att jag inte kommer återvända till LBS i höst. Alldeles nyss kom jag på att jag aldrig mer skulle göra några inlägg i bloggkategorin "Knasiga Kent Klassen", som under tre år har varit den kategori jag kastat in alla skolinlägg. Okej, det var en liten lögn i den föregående meningen, för jag kommer göra fler inlägg där, med bland annat Karnevalbilderna och hela studentdagsredogörelsen (jag har inte kunnat skriva om något av det för att jag inte har haft tillräckligt mycket bilder att lägga upp, men det kommer snart!). I vilket fall som helst var det en underlig känsla att komma på att nej, jag kommer inte göra fler inlägg där efter jag har lagt upp de sista bilderna från studenten. Det blev så slutgiltigt liksom. Inga fler blogginlägg till den kategorin, inget mer LBS, inget mer MPKR09.

Och nu, när jag har gjort mig själv, och säkert någon annan som läser, ledsen och deppig, så kan jag gå vidare och berätta om vad jag gjorde igår. Vilket ärligt talat inte var särskilt mycket. Det var ju ingen fotboll på tv:n haha, så jag tog en promenad med mamma i skogen och promenerade lite själv när jag kom hem (det är ju så skönt att bara gå omkring precis i skymningstiden och känna lukten av sommaren och de värmande vindfläktarna trots att klockan närmare sig halv tio!). Ärligt talat minns jag inte riktigt vad jag gjorde efter det haha. Må låta konstigt, men det är blankt. Antar att jag satt mig vid datorn, tittade lite på tumblr och såg några avsnitt av Sex & the city. Läste gjorde jag också igår, en hel del faktiskt, och boken blev utläst imorse, både till lycka och sorg. Så idag ska jag skriva lite om den och lägga upp den på min andra blogg, faktiskt hjälpta till lite här hemma i huset och damma av en ny bok som ligger typ längst ner i den vingliga hög av böcker som står vid min säng haha. Det blir nog en fin dag i solen!

2 juli 2012

Är fortfarande glad och lycklig över matchen igår, det känns inte riktigt som om den lyckliga kommer över i första taget och skönt är ju det. De var alltför längesedan jag gick runt och var superglad i flera dagar i sträck. I övrigt kan jag meddela att resterande delen av gårdagskvällen, efter matchen, ägnade jag åt att försöka smälta alltihopa haha. Det gick väl så där får jag säga. När jag kom ner i köket för att ge katterna mat flera timmar senare log jag helt spontant bara vid minnet av alltihopa. Märkligt, det där, hur sådana här saker kan få en att känna och må!

Den här dagen kommer jag nog mest ägna åt att läsa tror jag, att sitta ute i solen och gå en promenad antar jag. Och mysa med kattungarna, självklart. Vet inte riktigt vad jag ska göra ikväll dock, om jag ska skriva eller sen en film... svårt det där. Kommer bli konstigt nu när både fotbolls EM och friidrotts EM är slut, det finns liksom inget kvar att titta på längre... speciellt på kvällarna, som jag flera dagar i veckan ägnat åt att titta på fotbollsmatcher. Nej, det kommer bli konstigt. Jag får väl trösta mig med att det bara är lite mer än tre veckor till OS smygstartar!

EM finalen 2012

Kände för att dela med mig av mina intryck, tankar, känslor men framför allt, min glädje. Åh, ni vet ju att jag har hållit på Spanien sedan way back under EM 2008 (har det verkligen gått fyra år sedan dess?). Jag minns fortfarande när jag såg den EM finalen och Torres gjorde mål i första halvlek, kan se framför mig ännu idag hur han fick bollen och sprang ifrån Tyskland, hamnade i en en mot en situation mot målvakten som slängde sig och han kunde enkelt skjuta in bollen över målvakten och göra matchens enda mål. Så det var ju en självklarhet för mig att fortsätta hålla på Spanien när VM drog igång för två år sedan. Följde deras matcher hela vägen till finalen där jag återigen fick se mitt kära lag ta hem vinsten genom ett mål av Iniesta i förlängningen. Och så kom då EM 2012 och självklart satt jag bänkad framför alla Spaniens matcher och följde dem genom gruppspel, kvar och semifinal fram till kvällens avgörande match. Finalen mellan dem och Italien.

Det började bra för Spanien med en hel del målchanser rätt snabbt faktiskt, och det första målet kom efter bara fjorton minuter av ingen mindre än David Silva. Italienarna kämpade vidare och nog fanns det målchanser för dem också, varav några sköt upp hjärtat i halsgropen på mig. Men Spanien var lika lugna och säkra som alltid (det sköna med Spanien är att de har, vad jag anser, är världens goaste lag med underbara spelare som alla är perfekta på sitt sätt. De är schysta, taktiska, iskalla och otroligt skickliga. De har oftast koll på allting och när någonting går fel... ja, då står Iker Casillas i mål och fångar in bollen som om den vore en magnet som drogs till honom) och Alba kunde skjuta in det efterlängtade 2-0 målet efter 41 minuter. Snygg mål också, måste nämnas. Italien, som fått byta ut en skadad spelare rätt tidigt i matchen, märkte nog att den otroliga fotbollsmaskinen Spanien var svår att få stopp på idag och det gick lite segare i andra halvlek. De försökte, men de kom inte riktigt någonstans och jag kände att 2-0 skulle noga räcka. Det skulle nog gå vägen. Men att ett tredje mål skulle behövas för att jag skulle bli helt lugnt (i Italien - Tyskland bevisade Balotelli hur snabbt det går att göra två raka mål, så jag var inte helt lugnt). Men det visade sig att jag kunde andas ut. Det var varken hans eller Italiens kväll ikväll. Det var Spaniens. För i andra halvlek, efter Italien använt alla sina tre byten hände det otroliga. Den senaste inbytte spelaren blir skadad (antar han fick en sträckning i låret eller något likande, det såg så ut) och han fick bäras ut från planen på bår efter knappt tio minuters spel. Och Italien hade inga fler byten, så de tvingades spela resten av matchen (närmare en halv timme) med nio utespelare och en målvakt. Efter det blev de inte särskilt svårt för Spanien att varken hålla ställningarna, men också fortsätta framåt. Speciellt inte efter att Torres blivit inbytt. Han sköt in det 3-0 målet som jag så gärna ville ha i den 84:e minuten och det var då alla med säkerhet visste att det var Spanien som skulle vinna. Och då hände något, inte särskilt oväntat, men lik förbannat underbart. Del Bosque (Del mysfarbror) bytte in en ny kille, Juan Mata, som inte spelat i en enda match under hela EM. Visserligen blev jag ledsen, för det var Iniesta som åkte ut och efter hans underbara mål i VM tyckte jag han förtjänade att stå på planen när visselpipan ljöd att matchen var slut, men jag förstod ju att den nya killen behövde erfarenhet. Jag förstod dock inte att det var han som skulle ge mig svar på min nästa önskan, som var ytterligare ett mål för att visa omvärlden hur totalt nermejade Italien blev. Men jodå, i den 88:e minuten får Torres bollen, springer mot mål och har skottläge, när han vänder sig om och passar bollen bakåt till Mata som sätter in den i nätet och gör 4-0. Så otroligt fint, så otroligt fantastiskt att se Torres göra något sådant där. Och där understryks mina tankar om att Spanien är världens goaste lag! Med två minuter kvar fanns det inte mycket kvar för Italien att göra, men än att bita ihop och spara tårarna till slutet av matchen, men självklart kommer det ytterligare tre extra minuter. Inget mål dock men vad gör det när Spanien redan klassat ut motståndarna så totalt?

Så när domaren blåste av dansade jag för mig själv i mitt rum samtidigt som Spanien dansade på planen, på läktaren och över allt i hemlandet. Jag är så otroligt lycklig över deras vinst, det förtjänar de verkligen! Och de vann inte bara (totalt överlägset. Jag tror ärligt talat inte Italien hade vunnit även om de hade haft alla spelare på planen, det var Spaniens kväll och det syntes verklien på laget), de försvarade också sitt EM guld och de slog rekord i antal mål i en EM match. 4-0 och en och en halv timmes underbar fotboll. Det är vad jag kallar en fin söndag det.

Jag vet dock att många har problem med Spanien, på grund av att de "spelar tråkigt". Som jag ser det spelar de taktiskt och de spelar på ett sätt som passar dem. Jag har inga problem med det och trots den kritik de har fått fortsätter de köra vidare. Tur är väl det. Själv är jag uppvuxen i en värld där ett spel går ut på att vinnas. Fotboll är en sorts spel så vad gör det att Spanien spelar tråkigt, om deras trista spel återigen tar hem guldet till dem? När Micke var hemma försökte han förklara för mig att folk betalar pengar för att åka ner och se matcherna och njuta av fotbollen, men jag förstår ändå inte riktigt. Om folk nu tycker att de spelar så tråkigt, varför tittar de ens på Spaniens matcher? Ingen har bett dem göra det, det är ett fritt land. Så kom inte här och klaga på ett lag som tydligen spelar sjukt trist men ändå så pass bra att de vinner hela skiten. Det är totalt onödigt att titta på något man redan avskyr och sedan trycka ner det för att det fortfarande är så dåligt som man redan från början trodde att det skulle vara. Många tycker att Spanien inte ens borde vara i final på grund av deras spel (som gav dem vinsten? Förstår inte riktigt hur dessa människor tänker. Spanien vann ju för att de spelade till sig vinsten. Inte för att folk röstade fram deras spel som det mest intressanta. Det är ju inte så det funkar) men om det finns ett lag som inte borde ha gått till final så var det ju faktiskt Italien, enligt mig. Jo visst, de kanske har spelat jättebra under hela turneringen, men man får inte glömma bort att de skulle möta världsmästarna som visserligen saknar en Mr. Villa men fortfarande vet hur man spelar fotboll. Italien dock, tycktes ha en riktigt fin dag när de mötte Tyskland och de flesta förväntade sig nog att något liknade skulle hända idag. Men nej, det Italien jag såg idag var trist, grått rentav. Dötrist. Ingen Balotelli, ingen Pirlo, ingenting. De chanserna de fick gav dem ingenting och mot slutet såg de trötta och totalt överkörda ut, vilket de också var. Ett Tyskland i final hade nog gjort matchen väldigt annorlunda (inte för att jag tror att det hade ändrat vem pokalen gick hem till. Spanien gick in för att vinna och det märktes. Det hade varit skit samma om det varit Tyskland eller Italien de mötte, de skulle vinna i vilket fall som helst). Dock är det väl bäst det som hände, jag (som älskar Tyskland så innerligt och fortfarande sörjer att de inte gick till final hade trots allt ändå hållit på mitt älskade Spanien om det blivit de två i final) hade fått svårt att se Tyskland förlora. Det var en sak att se italienarna ledsna, med tårfyllda ögon och en Balotelli som direkt gick av plan och puttade bort alla som försökte prata med honom. Kände mig nästan skadeglad där, lite "Haha där fick ni för att ni spelade ut Tyskland. Ni är inte värda att vara i en EM final". Men hade det varit Tyskland som stått där med tårar i ögonen... nej det hade gjort ont i mitt hjärta. Inte ens en spansk vinst hade helt kunnat lindra den sorgen. Men nu ska vi ju inte snacka om vad som kunde ha varit utan vad som faktiskt hände!

I vilket fall som helst. Jag är glad, överlycklig till och med. Spanien vann och visade återigen världen att vi kan, vi är bäst och de som säger att vi spelar tråkigt kan få hata oss hur mycket de vill, för det är vi som står här med guldet. Och när det blev klart, när matchen tog slut, hoppade alla spelarna på varandra. De stod i en ring och dansade. De skrek och var så jäkla glada och jag var så stolt. De hade klarat det, de klarade det! De visade återigen världen vilka som var bäst! Och spelarna, de sprang bort till läktaren där alla deras nära och kära satt och kramade om folk. Sedan hände det finaste någonsin. Folk började hissa över barn i alla åldrar, klädda i spanska lagets mundering, tröjor, shorts, kjolar i samma blå färg som shortsen, röda fotbollstrumpor, ja rubbet, och spelarna tog emot dem. Det var självklart barn, syskonbarn och andra släktingar. Och de filmade när Torres tog emot sina två barn, Nora och Leo, och de gick ut på planen och Torres satt sig på huk framför Nora och pekade mot den ena storbildskärmen och sa något (antagligen "ser du, du är på tv:n!) och hon tittade och han pekade på den andra och hon tittade på den också och de log och hon skrattade och sprang iväg och de filmade henne när hon dansade runt och hon var så söt att jag seriöst dog lite. Jag skojar inte. Och sen samlades de alla tre vid målet och skojade runt innan Torres lyfte upp dem båda och gick tillbaka till firandet. Världens.gulligaste.ungar. Och resten av laget var också omringat av barn i spanska lagets dräkter i miniformat (Torres barn hade vars en nummer nio tröja, Torres nummer, med sina egna namn på. Hur sött?!). Allting var Spaniens pangröda färg och klara, gula färg, alla skrattade, log, dansade, såg så lyckliga ut. Det var helt perfekt. Och när de sedan fick medaljerna och pokalen hoppade de runt och skrek och det var helt perfekt. Helt perfekt. Spanien förtjänade verkligen den här vinsten och jag är så stolta över dem, för att de lyckades igen! Avslutar detta megalånga glädjelyckliga rant-inlägget med bilder på Torres och de två barnen som jag hittade på tumblr. Dör, dör, dör så söta!


1 juli 2012

Känns lite lustigt att det redan är juli, liksom redan i den andra sommarmånaden. Vädret har också blivit lite bättre (även om jag vaknade till av ett mycket lustigt ljud vid sju tiden imorse, som visade sig vara total hälregn. Alltså jag skämtar inte, det verkligen vräkte ner två cm i diameters regndroppar. Försök föreställa er det och ljudet det ger ifrån sig haha). Gårdagen var fin, väldigt varm dock. Vi åt ute i skuggan och när Micke och de andra åkt hem klippte mamma gräset medan jag satt i solen och läste. Om det inte är sommar så vet jag inte vad. Chattade lite senare på kvällen och läste en bra stund innan jag somnade, precis som jag gjorde när jag vaknade upp idag. Frukost har jag hunnit äta, och gett kattungarna mat också. Nu ska jag alldeles strax laga till en paj som jag kan frysa in (vuxenpoäng...) innan jag ska titta lite på friidrott/gå en promenad och lugna ner mig lite inför EM finalen ikväll. Är alltför orolig för att det inte ska gå så som jag vill... let's pray.

RSS 2.0