31 augusti 2012

Låg kvar och drog mig länge i sängen imorse. Riktigt länge. Kom faktiskt alldeles precis upp. Men det kändes så skönt att ligga kvar där under det varma och gosiga täcket när det var alldeles grått och regnigt utanför fönstret. Ibland, åh, ibland är livet bra. Som när man vet om att man inte behöver stiga upp och kliva ut när det är kallt och blött. I vilket fall som helst... nej jag vet inte vad jag ska säga mer idag haha. Detta kommer bli ännu ett sådant där otroligt onödigt inlägg där ni inte får reda på mycket mer än att jag lever och att jag är hungrig/trött. Skyller på vädret. Vädret gör mig trött, inte att jag steg upp för typ en halvtimme sedan, vädret, vädret gör mig trött! Ska rota fram något från kylskåpet som jag kan tugga på nu, fram till middagen frukosten som är klar om en timme!

Något halvt bortglömt från en tid jag knappt inte minns

















© Mikaela Olsson

30 augusti 2012

Vaknade imorse av att jag tyckte att jag hörde någonting... någonting konstigt... det tog en stund innan jag insåg att det åskade. Och ganska mycket dessutom. Plötsligt hörde jag hur regnet vräkte ner och hela rummet lystes upp av blixt efter blixt följt av knallar som fick hela rummet att skaka till. Precis när jag höll på att somna om, då jag tyckte att nu, nu håller det nog på att dra förbi, precis då kom världens åskknall som fick mig att hoppa tio cm upp i sängen haha. Brutalväckning var det ja! Men somnade om gjorde jag, vaknade inte förens klockan var tio i två och skyndade mig upp för frukost. Sitter fortfarande kvar vid köksbordet just nu, har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra nu, men det ordnar sig säkert.

Igår, måste jag dock säga, var en riktigt bra dag. Det var en helt otroligt fin sommardag, med solsken och blå himmel, men ändå med dis i kanterna, precis så som jag tycker om det. Varmt var det också och jag satt ute och läste i skuggan under eftermiddagen, åt middag och åkte ner till havet med mamma. Vi tog en relativt lång promenad där jag, för första gånger detta året, kände på vattnet med fötterna haha. Jag har ju känt med fingrarna förut, men jag har inte badat ännu, att vada ut till knäna var det längsta jag kom igår. Inte varmt, men verkligen inte kallt heller. Riktigt mysigt var det! När jag kom hem tog jag en snabbpromenad i solnedgången och myste sedan med katt innan jag tittade på fotbollsmatchen. Som jag sa innan, det var en bra dag och matchen var helt klart inget undantag. När den var slut redigerade jag lite bilder och sedan försvann jag till sängs vid tre tiden. En finfin dag, fler sådana borde det bli!

Ville bara dela med mig av lyckan

Yeah, so this just happend;


29 augusti 2012

Blivit så där dålig på att blogga mer än en gång om dagen nu igen. Men igår hade jag faktiskt fullt upp, Zigge kom hit vid femtiden och vi körde ganska direkt ner till Degeberga för att fota ute i skogen, i regnet... haha nej men det blev faktiskt rätt bra ändå! Vi var hemma hos mig vid åtta, jag släppte i princip bara av henne och sa hejdå, sedan körde hon mot Bromölla och middag, båda var ungefär lika galet hungriga när vi kom tillbaka efter fotograferingen haha. Trots det fastnade jag framför ett lustigt tv-program som gick på ettan innan jag väl kunde laga lite mat och äta framför min HP bok. Vid tio plockade jag in katten och sen satt vi oss där uppe, jag gick igenom dagens bilder och hon... ja hon sov haha. Jag hann också redigera färdigt alla de bilderna jag tog när Micke var hemma i helgen, så idag ska jag sätta mig med bilderna från de två senaste fotograferingarna jag har haft. Det är där ni hitta mig idag, framför datorn. Ska redigera och kanske skriva lite, ikväll och det match också, så jag måste liksom hinna göra färdigt så mycket som möjligt innan dess haha. 

28 augusti 2012

Kom på att det imorgon är ett helt jäkla år sedan jag var iväg och gjorde halkbanan. Ett helt år sedan. För att komma fram till det där var jag tvungen att gå tillbaka ett år i mitt arkiv här på bloggen (och det är därför man har en blogg, för alla er som undrar. För att man ska kunna skriva en massa saker och sedan gå tillbaka och se vad man gjorde i skolan typ, några år senare. Faktiskt väldigt kul! Som en dagbok men mindre privat och inte lika detaljerad haha). Anyways, när jag var där i arkivet och rotade runt snubblade jag över en massa "nu-har-skolan-precis-börjat-igen" inlägg och det sved en aning att läsa dem faktiskt. Och igår skulle jag och Josse fota, så jag hämtade henne i stan och vi passade faktiskt på att gå inom LBS en liten stund. Det var... märkligt på något sätt, att vara tillbaka där, om så bara för en liten stund. Josse och P har båda varit väldigt snabba med att säga att om de fick chansen att komma tillbaka och plugga ytterligare ett år på LBS skulle de göra det. Jag själv? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag menar, om jag vetat om att jag skulle återvända till skolan nu i höst hade jag ju självklart gjort det, typ om man hade gått fyra år istället för tre. Men nu har jag varit så inställd på att studenten är slutet och i höst har jag inget att göra, att bara vända om och åka tillbaka dit för ytterligare ett år... nej det hade inte gått faktiskt. Men jag går ju erkänna att det som sagt gjorde lite ont att sitta där och läsa vad jag skrev förra året vid denna tiden, om datorutlämningar, galna Illustrator uppgifter och Thomas som sjöng biff-låtar. Liksom LBS var ju aldrig en vanlig skola så mina tre år där var högs ovanliga, skulle inte byta ut dem mot absolut någonting alls. Ibland undrar jag inte om det är de tre bästa åren i mitt liv, i alla fall än så länge. I vilket fall som helst ville jag nog mest bara ha sagt att trots allt kommer jag ändå sakna alla knasigheter LBS bjuder på, men jag är medveten om att min tid där faktiskt är förbi nu. Dags att skapa egna knasigheter själv. Och det ska väl inte bli så jäkla svårt, om jag känner mig själv rätt.

27 augusti 2012

Jag skulle bara läsa lite och sen bara lyssna ytterst lite på musik och sen bara ligga och dra mig en väldigt liten stund i sängen... vilket nu har resulterat i att jag är lite stressad haha. Solen skiner, vilket är perfekt, jag ska fota med Josse idag nämligen. Ska faktiskt hämta henne i stan vid två tiden och jag sitter fortfarande här och äter frukost... å andra sidan har inte mamma kommit hem med bilen än heller så tja, jag antar att jag kan ta det lite lugnt i alla fall haha. I vilket fall som helst... nej det finns inte särskilt mycket mer att säga just nu, men jag lär ju titta in här och blogga lite till senare i alla fall. Om inte annat för att i alla fall ladda upp lite bilder!

Musiken som är studenten



 





Birthday cake

Tänkte bara titta in lite snabbt och visa en bild på födelsedagstårtan jag bakade i fredags. Den kanske inte ser mycket ut för världen men satan vad god den är...


26 augusti 2012

Igår var en sådan där fin dag. Efter lunch (eller i mitt fall: frukost) åkte vi ner till stranden och Bella plaskade i havet medan jag fotade. Sedan spelade vi minigolf och åt glass innan vi åkte hem och öh... fikade haha. Jag gosade med lillen medan de andra packade och vid lite över sex åkte dem hem och lämnade huset tomt och tyst. Egentligen hade jag tänkt gå upp och lägga mig med en bok, men istället tog jag en ganska lång promenad, vilket var välbehövligt efter både glass och tårta haha. När jag kom tillbaka åt jag lite/tittade på UB/redigerade bilder till sent innan jag tumblade och slutligen la mig vid halv tre. Somnade typ direkt och sov till halv ett utan att bli väckt en enda gång. Det, det kallar jag kärlek det!

Ska snart gå ut och sätta mig en stund och läsa lite, har knappt inte gjort det på två dagar nu. Och ikväll ska jag redigera bilder, gå min vanliga promenad, äta upp resterna av tårtan och planera för morgondagens fotografering hihi.

Everything fades away in the end

























© Mikaela Olsson

25 augusti 2012

Igår hade vi födelsedagsfirande för både mig, mamma och pappa, med tårta och presenter. Fick den sista Harry Potter boken och la den ganska direkt i min redan väldigt vingliga bokhög vid sängen, där det redan låg fjorton böcker haha. Ovanpå allt brukar jag ha min musikmaskin, så när jag tog upp den imorse vajade hela högen till väldigt oroväckande haha. I vilket fall som helst satt jag uppe en stund och tittade på Inception igår, var inne lite på tumblr innan jag gick och la mig (huset blev liksom tyst vid tio och jag kände att det var lite väl tidigt att gå och lägga sig kanske...). Nu är jag i alla fall vaken, efter en finfin dröm och alltför många små uppvaknande under morgonen haha. Frukost står på schemat och sedan ska vi åka ner till stranden och springa av Bella fota!

24 augusti 2012

Multitaskar stort idag, bakar tårta (vispar maräng för tillfället) medan jag lyssnar på Radio 1, bloggar och läser tidningen samtidigt haha. Igår var jag på g ungefär hela dagen, städade hela ovanvåningen + toaletten, bytte sängkläder i gästsängen och dammsugade mellanvåningen. Efter det gick jag ut och klippte två gräsmattor och friserade lite blommor. Senare på kvällen  tittade jag på fotbollsmatch och uppdaterade min hårdisk, vilket var välbehövligt kan jag ju säga! Gick upp vid ett idag och åt frukost, sedan dess har jag bakat tårta och precis torkat färdigt disken. Micke kommer nämligen hem idag och vi ska fira min födelsedag (varav tårtan!). De landar nog när som helst, men nu ska jag göra sallad och hjälpa mamma med maten! Full rulle, men det är rätt skönt faktiskt, en liten förändring i min annars så underbart lugna och sköna vardag!

23 augusti 2012

Är så hungrig just nu, att jag knappt kan tänka (eller skriva ordentligt eftersom jag försöker proppa in så mycket av mackan i munnen som möjligt, medan jag trycker på tangenterna). Väcktes av en jävla flugjävel vid åtta imorse, den vägrade försvinna så jag slog ihjäl den. La mig ner och höll precis på att somna när... en annan jävla flugjävel började surra runt mig. Så jag slog ihjäl den med. Skulle precis blunda när surrsurrsurr började snurra runt mitt ansikte. Slog ihjäl den tredje och då blev det äntligen lugn och ro! Till telefonen ringde halv tolv. Och kvart i tolv. Efter det kunde jag inte somna om, så jag började läsa på min nya bok. Telefonen ringde igen vid halv ett, men jag låg demostrativt kvar i sängen för att visa de där jäkla telefonförsäljarna hur otroligt dumt det är att ringa mitt på dagen när de flesta jobbar (eller i mitt fall, sover). Jo jag vet vad ni kommer säga, de kan ju inte veta att du ligger och sover då för det är inte många människor som gör det blablabla. Men något jag inte fattar, som ni gärna får förklara för mig i såna fall är, varför fortsätter telefonförsäljarna att ringa till ett hus på exakt samma tid varje dag, när det aldrig är någon som svarar? Huh? Är det bara vad de ska göra, eller är de allmänt dumma i huvudet? För svarar man inte halv tolv en tisdag och inte halv tolv en onsdag, vad är då chansen att någon ska svara halv tolv en torsdag?


Åh, nu kom mamma hem. Riktig frukost. Har levt på kräm (mättar inte) och en torr brödskiva eftersom mitt bröd tog slut i natt. Maaaaaaaaaat! EDIT: Mamma hade inget bröd med sig hem, så jag sitter och gnagar på en morot nu. Yummy, frukost...

Student 2012

15 juni 2012

Det var en fredag mitt i juni, den där dagen som vi alla i MPKR09 längtat/dragit oss för så länge. Dagen med det stora s:et. Studenten. Själv misstänkte jag att jag skulle få alltför mycket ångest av att tänka på studenten och allt vad det innebär för långt innan, så jag hade inga större förväntningar faktiskt. Det var till och med så att jag vaknade upp på morgonen och när jag tänkte på vad vi skulle göra under dagen och hur det skulle kännas… ja, jag visste helt enkelt inte. Ingenting. Lustig känsla, men så här i efterhand var det bättre att ha det så än att vakna upp på morgonen med ångest.

I vanliga fall ringer min klocka prick 05:52, men eftersom jag inte skulle ta bussen halv åtta, kunde jag sova lite längre. Vid sju steg jag upp och då var det redan full rulle i huset. Mamma och pappa hade ätit frukost innan jag klev upp och de hastade omkring med de tidigaste förberedelserna redan. Micke och Johanna kom ner till frukostbordet strax efter mig, följt av en alldeles för morgonpigg Bella och en väldigt trött bebis. Vi åt frukost, jag framför datorn i vanlig ordning, där jag försökte låstas att det var en helt vanlig skolavslutning som Micke var hemma på, inte första gången. Det funkade ändra fram till jag skulle gå upp och byta om. Sätta på mig min inte-så-vita vita klänning (den var typ creamfärgadish), fixa till håret och… bambambam. Plocka fram studentmössan, som legat väl nerpackad i samma fyrkantiga box från ABC-gruppen som den låg i när jag hämtade ut den på skolan i januari, från min garderob, där jag stuvat in den för att inte tänka alltför mycket på studenten. Jag kände hur klockan började ticka iväg och stressen spred sig i kroppen när jag plockade upp mössan, det var i sista sekunden jag kom ihåg att byta ut den lilla pin-grejen från den som redan satt på mössan till den guldiga som media har. När den väl var på tryckte jag ner mössan på huvudet och stegade ut från rummet och ner i hallen där hela familjen stod uppradade och tittade på mig med sådana där lustiga wow-vår-flicka-har-blivit-stor – leenden och nästan tårar i ögonen haha. Jag kramade om Mickes familj och pussade bebis på kinden innan jag åkte iväg till stan med mamma och pappa, som släppte av mig utanför Graffiti på deras väg för att hämta maten och tårtan vi skulle ha på kvällen.

Det var bestämt att jag, Josse och Zigge skulle möta upp varandra vid kvart över åtta innan vi tillsammans gick ner till Tivoliparken. Josse, som spenderat natten i sin mosters lägenhet precis ovanför Graffiti, öppnade dörren till lägenhetshuset för mig och vi gick upp eftersom hon inte var helt klar med sitt hår. Där satt jag sedan i en fåtölj och var smakråd till diverse frisyrer Josse funderade på när Zigge ringde och meddelade att hon var i närheten. Jag gick ner och hämtade henne och sedan hann vi bara snabbt upp till lägenheten igen innan Josse kom ut med en fiskbensfläta och ett leende på läpparna. Vi sa hejdå till J:s moster och mötte P nere vid porten. Innan vi officiellt påbörjade dagens festligheter gick vi bort till torget och köpte en liter jordgubbar och sedan styrde vi stegen mot Tivoliparken. Redan innan vi korsat gatan, kommit över parkeringen och gått förbi teatern hörde vi den höga, dunkande musiken och ett lyckorus spred sig genom mig. Det var inte dagen då allt tog slut, det var dagen då vi skulle fira att vi klarat oss igenom tretton års pluggande. Parken var fylld med flickor i vita klänningar och pojkar i svarta kostymer, alla med de sedvanliga vita studentmössorna på huvudet. Det tog inte alls lång tid att hitta vår klass och vi slängde ut en filt på gräset och satt oss tillsammans med dem. Flaskan korkades upp och glasen fylldes; champagnefrukosten började. Vi släppte ner jordgubbar i glasen och skålade, skålade och skålade lite till. Sedan började mössorna skickas runt, alla skulle signera allas mössor, helst med personliga meddelanden. Det var mycket knepigare än jag först trott, mössorna är ju mjuka och det är svårt att skriva, men när vi lämnade parken efter nästan två timmar var min mössa helt nerklottrad inåt i, av namn och fina små meddelanden. Vi passade också på att fota en massa, självklart. En annan underbar situation som uppstod var när Josse skulle öppna champagneflaskan och hon först inte visste riktigt hur hon skulle få upp korken och sedan inte riktigt var säker på var hon skulle öppna utan att skjuta ner någon. Det slutade med att hon vände sig bort från klungan av MPKR09 elever till en plats där det inte var någon och tur var det. Korken flög iväg ungefär femton meter och landade intill ett träd, vilket fick oss båda att skratta högt.

Vi lämnade Tivoliparken och champagnefrukosten bakom oss vid tiotiden, i små klungor LBS-elever hoppade och studsade vi fram genom stan, skrek, tutade och visslade medan vi sjöng ”Vi ska ta studenten för vi ska ta studenten…” så högt att det ekade mellan alla husen. Folket vi sprang förbi glodde på oss, först lite förvånat, men sedan med ett leende på läpparna. Om det var för att de själva hade fina studentminnen eller för att vi såg helt galna ut förtäljer dock inte denna historian. Vi kom dock fram till LBS kort efter det, skolan såg fin ut utvändigt, med en massa björkris och blå och gula ballonger över balkongen, men invändigt… det var ju bara studenterna och lärarna där och det var så tomt, så tyst, så stilla. Vi satt oss där uppe och snackade lite, fortsatte att skriva lite i mössorna, alla hade inte blivit helt signerade ännu, men mest väntade vi på lunchen. Det var en sådan där dö-timme där ingen egentligen gjorde någonting. Eftersom vi inte fick dricka inne i skolan men vi fick sitta utanför, satt en ganska ansenligt stor mängd elever ute på diverse bänkar och drack, snackade och bara umgicks. Vi däremot, stannade kvar där inne, efter en tur på balkongen satt jag och Josse oss i de två röda fåtöljerna vid mjölken och… tja, gjorde inte särskilt mycket. Tog mest in alltihopa tror jag, tittade på våra klasskompisar, på våra lärare, på skolan i sig, försökte föreställa oss att idag är dagen, idag är studenten. Låter lika bisarrt att skriva det nu som det var att tänka det då. Av misstag råkade vi smygfota också (jag har länge tänkt men inte kommit fram till hur det gick till, men helt plötsligt så hade Josse tre lustiga bilder på taket/på våra halsar och hår i sin kamera. Märligt…). När det varit tyst en stund, alltså, vi inte har sagt något, det var trots allt fullt liv i skolan, med glada studenter och lärare som jäktade fram och tillbaka, så… börjar det tuta. Högt och gällt. Jag tittar på Josse och Josse tittade på mig. Vi höjde våra ögonbryn och kom till samma slutsats exakt samtidigt. Brandlarmet. På studentdagen. Lärarna stod stilla och stirrade på varandra, precis som om de inte riktigt visste vad de skulle göra. Det är ju inte första gången brandlarmet går (dock brukade vi inte ha några övningar… kan inte minnas att jag någonsin varit med på någon) men det kändes ju lite fel att ha brandövning just på studentdagen… larmet slutade inte gå men ingen rörde på sig, tillslut kom vi överens om att vi inte skulle gå ut och någon gick fram till larmet och slog till det. Det tystnade och alla återgick till vad de nyss höll på med. Det funkade i ungefär tre minuter innan brandlarmet gick igen och samma procedur upprepades. Efter ytterligare tre minuter gick det igen och alla började skratta högt. Det var ju bara en sådan konstig och typisk LBS-sak att hända på studentdagen. Vem som fixade det och vad personen gjorde vet jag inte, men det var de sista jag hörde av det brandlarmet i alla fall!

Lunchen serverades vid halv tolv, det skulle vara vår avslutningsmiddag med lärare och klass (de flesta brukar ju ha en sådan middag några kvällar före, men när skolan frågade hur vi ville ha det och vi svarade att vi hellre ville vara tillsammans allihopa efter champagnefrukosten och före utspringet blev det så här i stället. And I liked it!). Vi åt kyckling och potatissallad och drack alkoholfri (självklart) cider medan vi tittade på diverse små uppträdande. Rektorn och Thomas höll självklart tal. Kajsa sjöng otroligt vackert och fick nästan alla till tårar och några ettor hade satt ihop en rad kända, Svenska sommarlåtar till en enda lång låt där alla verser liksom smälte ihop och bildade… ja, en enda lång låt med en mängd olika låtar i låten. Wow, komplicerat… Och Elna i musikklassen klev upp och sjöng We are the world, också otroligt fint! Sedan kom det fler tal och folk som ville säga saker, tacka för de tre åren på LBS och så vidare. Sedan delade vi ut blommor till våra lärare och när Jenny tog emot sin blomma klev hon fram, tog den i ena handen och mikrofonen i den andra, skakade på huvudet och snyftade fram ett ”Ja detta… detta… detta var oväntat och jag… jag vill bara säga att ni… nej… tack så mycket” och sedan gick hon därifrån med tårarna rinnande ner för kinderna. Hemskt. Det knäckte nog de flestas hjärta. Emma klev också upp och avbröt alla fina minnessamtal, söta framträdande, roliga tal och tårfyllda tack med att säga ”Nu måste vi skynda oss för klockan ett ska vi fotas och sedan ska vi dela ut betygen och sedan blablabla”. Det var en riktig bitchslap, att mitt i alltihopa komma på att vi fortfarande var mitt i dagen, fortfarande hade så mycket kvar framför oss. Så vi lämnade matsalen och gick ner för att gruppfotas klassvis, och enskilt för den som ville det, men det var inte vidare många, speciellt inte då de flesta insåg att det knappt inte fanns någon tid. För prick kvart över ett skulle vi vara tillbaka uppe i matsalen igen (mycket viktigt!) då det serverades studenttårta (hihi) och skulle delas ut betyg. Alla satt där och åt sin tårta medan rektorn kallade upp fem stycken åt gången på scenen för att ta emot sina betyg, skaka hand och le strålande mot alla som satt vid borden och applåderade. Det var ungefär då, när jag slog mig ner bredvid Josse igen och öppnade mitt betygskuvert, som jag insåg att de skrivit fel i betygen… så jag fick ge mig iväg på jakt efter rätt lärare och övertyga honom att han visst sa att jag skulle ha VG i naturkunskap och inte G, som han gett mig. När han tittat igenom alla sina papper och kommit fram till att jag inte ljög tittade vi båda på klockan och insåg att vi verkligen inte hade tid med att hålla på med det där just då. Så jag gick tillbaka till matsalen och samlades upp med min klass, hängde med mina vänner och gick runt till några lärare och kramade om dem, tackade för de tre åren och sa hejdå. Kändes mycket enklare att göra det innan vi sprang ut än efter, i folkvimlet. När jag sa ”vi ses säkert i framtiden” till Calle skrattade han och frågade om jag verkligen trodde det. Självklart, har våra vägar korsats två gånger nu, kommer de helt klart göra det en tredje. Bara en fråga om tid, det är jag säker på.

Klockan tickade sig framåt och klassen stod helt plötsligt samlad precis framför balkongdörren. MPKR09 fick äran att springa ut först och där stod nu trettio personer som jag träffat nästan varje dag i tre år och sjöng alla möjliga lustiga låtar, smådansade och väntade på att klockan skulle bli två. Några minuter i prick tystade lärarna ner oss och ungefär två minuter över två ropade Emma i en mikrofon ute på balkongen; ”Här kommer MPKR09!” och så öppnades dörrarna och Ca Plane Pour Moi började spela sjukt högt. Bea var först ut följt av kanske tre andra och sedan var det min tur. Josse var precis efter mig, vi sprang fram till balkongräcket och dansade, hoppade, skrek. Och tittade ut över alla de människorna som stod där ute i solskenet med plakat upphöjda i luften. Faktiskt förvånansvärt många för en sådan liten skola! Hittade min familj efter ett tag, eller rättare sagt, jag såg plakatet, mamma och Micke! När alla klasserna blivit utropade och alla fått sin tid ute på balkongen sjöng vi studentlåten och sedan började Ca Plane Pour Moi spelas igen, samtidigt som MPKR09 vände om och sprang ut från balkongen. Jag var jämsides med Josse, vi kom in i cafeterian och i vanliga fall hade jag nog sett mig om och insupit allt en sista gång, men det fanns de ingen tid för nu. Det fanns ingen ångest, ingen framtidspanik, ingen oro, bara ett totalt lyckorus. Vi sprang ut i den långa korridoren tillsammans, den vi gått i så många gånger förut, nu för en allra sista gången. In genom dörren, ner för trapporna. Johan stod där och skrattade åt oss, sa ”ta det lugnt, ni får inte trilla ner och skada er nu” men vi saktade knappt ner på farten ändå. Ut på nedanvåningen, förbi älskade 207:an som vi spenderat så mycket tid i, ut genom den första dörren, ut genom den andra ut… ut i solskenet. I friheten. I framtiden. Vi sprang tillsammans, jämsides i solskenet, skrattande, glada, med massor av blickar på oss från främlingar som väntade på just sina barn, just sina syskon, släktingar, vänner. Vi kom fram till avspärrningen (skolan hade spärrat av ett område där alla skulle stå så att våra familjer inte ställde sig för nära ytterdörren och ingen kom ut) och det var där vi delade på oss. Josse gick till sin familj och jag gled under repet, smög mellan främlingar och kom slutligen fram till min familj. Kramade om Micke det första jag gjorde och blev överröst av blommor och mjukisdjur. Allt detta är liksom snabba, fragment av minnen som dyker upp då och då, det var så överväldigande alltihopa att jag inte har ett helt, klart, rullande minne från situationen. Jag minns att jag hela tiden vände mig om och såg nya, leende människor runt mig med blommor, mjukisdjur och godis att hänga runt min hals. Jag kramade allihopa, skrattade, log, pussade på bebis och blev fruktansvärt förvånad när jag vände mig om och helt plötsligt stod Plag bakom mig. Han hängde en flaska runt min hals, sa grattis och gav mig en kram innan han försvann in i vimlet av människor för att dela ut resten av sina presenter till våra andra vänner. Efter en stund samlades vi dock upp, jag, Josse, Zigge, Bea, Malin och P. Vi tog bilder ihop och visade varandra våra fina djur innan det var dags att försvinna bort till flaket. Jag lämnade kvar det mesta av mina saker, inklusive plakatet, blommorna ville jag inte förstöra och jag visste att det skulle blev messy på flaket, så jag hade faktiskt bara två djur hängande runt halsen när jag och Josse kryssade igenom folkmassorna för att tillsammans ta oss till andra sidan skolan på en utav de sista student-grejerna den dagen.

Flaket, det var en enormt stor traktorvagn som var utsmyckad med björkris, gul och blå ballonger, vimplar med Sveriges flagga samt media och musikklassens lakan. (Musik åkte med media eftersom alla enades om att det var olönt för den lilla klassen att ha ett eget stort flak när de lika gärna kunde dela med oss). Familjerna följde med och de stod som en enorm klump bredvid, fotade när vi klev på, när vi stod där och väntade på avfärd och följde efter oss när vi väl började åka. Det tog dock säkert tio minuter innan vi gled iväg, men helt plötsligt dunkade musik ut otroligt högt, så högt att hela flaket gungade. Med ett ryck startade traktorn och vi gled iväg, skrikandes, visslandes, tutandes. Flakturen var helt klart en utav de roligaste sakerna med hela studenten. Vi dansade och hoppade, jag har aldrig känt mig så levande förut. I vanliga fall brukar jag ju leva antingen i det som har varit eller i framtiden, men just då levde jag i nuet som aldrig förr. Det fanns ingen morgondag för mig, det fanns inte ens en tid då flaket skulle stanna och alla skulle bli tvungna att hoppa av. Det enda som existerade var klassen, mina vänner, firandet, musiken, solskenet och den ljumna champagne som jag och Josse drack medan vi skumpade framåt i stan. Flertalet roliga incidenter hände under flakturen, den första kom väldigt snabbt. Vi stannade nämligen vid ett fik där det först stod en gatuarbetare vid trottoaren som log och vinkade åt oss när vi stannade och började dansa i takt till vår musik. En mamma tillsammans med sina söner satt inne på fiket och kvinnan pekade upp på vårt flak medan barnen stirrade på oss med stora ögon, liksom förundrade, nyfikna, som om de önskade att de skulle få vara med om samma sak. Och det var då det slog mig att jag just nu upplevde de saker som barn och ungdomar längtar och ser framemot nästan redan då de börjar skolan vid sex års ålder. Det nästan alla längtar efter så länge, var vad jag upplevde just då. En helt otrolig känsla! Flaket körde vidare i alla fall och när vi stannade vid ett rödljus borta vid C4 kom en äldre kvinna gående på trottoaren med en sådan där blombukett som man hänger runt halsen på studenter, i handen. Hon stannade och tittade upp på oss och visade med handen, liksom frågade, om vi ville ha blommorna. Alla skrek självklart och sträckte ut sina armar, även jag och Josse, som stod alldeles för långt bort från kvinnan för att ha en möjlig chans att fånga blommorna. Men precis när hon skulle kasta iväg dem till oss slog det om till grönt och flaket började köra, men kvinnan stod kvar. Allting hände så fort. Hon kastade iväg blommorna i samma ögonblick som vi började svänga till höger. Allas händer var utsträckta, alla ville ha blommorna, alla. Plötsligt, utan att jag ens sträcker på mig, anstränger mig det minsta, flyger buketten rakt in i mina öppna, väntade armar. Jag skrek. Kvinnan log. Jag vände mig mot Josse och hon skrek också. Vad var oddsen? Väldigt små, men det hände. En vacker, röd ros var det, jag höll den i min hand under resterande del av åkturen.

Vi gled förbi teatern, där C4 precis skulle springa ut, och massor av folk längs med vägarna vinkade, log och dansade med oss. Helt plötsligt, out of nowhere, kommer det en massa gulblå girlanger fallande ner över oss och när vi tittar upp står två leende kvinnor på en balkong ovan oss och vinkar innan de kastar ner lite till. Vi gled vidare genom stan, stekhett var det, direkt i solen stod vid och hoppade omkring, knappt ens en liten fläkt kom, men jag ska inte klaga, inte en droppe regn kom det på hela dagen! Vi sjöng till Spice Girls och när vi åkte förbi en byggplats började arbetarna dansa när vi kom dunkande. Överallt längs med vägarna stod folk och tittade på oss, alla såg så glada ut att det verkligen inte kändes som om jag tog studenten, utan att alla gjorde det, även folk som inte hade en vit mössa på huvudet. Det var liksom som om alla, främlingar or not, firade när ett flak kom förbirullande, alla dansade, alla log, alla vinkade. Det var första gången i mitt liv jag kände en sådan gemenskap. På vår andra runda tänkte jag ”låt detta aldrig ta slut, låt detta aldrig ta slut” och när vi stannade vid nästa rödljus hände ytterligare en sjukt rolig sak. På en bänk borta vid fontänen en bit från skolan satt två alkisar och drack i sommarsolen. När vi stannade tjugo meter bort vinkade vi självklart, som till alla andra främlingar vi passerade. De vinkade tillbaka och Zigge slängde slängkyssar mot dem, som de besvarade med stora leenden vilket gav upphov till ett högt skratt från den halvan av MPKR09 som sett händelsen. När vi kom tillbaka på den tredje rundan satt bara de ena kvar, men vi vinkade ändå, med förhoppning om att han skulle känna igen oss (knappast) men mannen som satt kvar vinkade ändå till oss och när vi vinkade tillbaka höll han upp ett finger i luften för att visa att vi skulle vänta en stund, sedan vände han sig om mot sin systembolagetkasse som stod på marken bredvid honom, och så drog han upp två spritflaskor som han höll framför sig i luften nästan som troféer. Klassen skrattade ännu högre än efter slängkyssarna och alla sträckte ut båda armarna i luften på liknande sätt. Låter lustigt, men det var helt klart en sådan där ”måste vara där” incident som dock är hur underbart rolig som helst när den inträffar!

Efter tre varv runt i stan, efter tre varv av dansande, skratt och sjungande till alla möjliga fula låtar, rullade flaket tillbaka in på baksidan av LBS och vi klev av. Plötsligt blev alla väldigt medvetna om att nu var det slut, nu skulle alla sätta sig i vars en bil och åka på vars ett håll och kanske, bara kanske, aldrig med ses igen. Självklart tog vi gruppbilder och gick runt i en evighet och sa hejdå, kramade om varandra, snyftade, kramade om varandra lite till och snyftade ännu mer. Men tillslut var det oundvikligt, vi var tvungna att åka hem. Jag gick iväg med mamma och pappa och det kändes verkligen som jag lämnade en bit av mitt hjärta bakom mig. Hur konstigt det än kommer låta så älskade jag verkligen LBS. Det var verkligen inte världens bästa skolan, inte världens mest välplanerade skola och ja, de tre åren jag spenderade där förflöt verkligen inte utan problem. Men det var ändå hemma på något sätt, för jag har aldrig känt mig mer hemma någonstans, som jag gjorde där, aldrig känt mig mer hemma bland just de personerna jag spenderade varje dag med. Att lämna allting kändes fel, man lämnar ingenting som är så bra bakom sig. Det var tungt, varje steg var ett steg i fel riktning, det skrek min kropp ut. Jag sa ingenting på vägen hem och det var med en dyster uppsyn jag hängde på mig alla blommor och mjukisdjur samt tog tag i plakatet och stegade in i huset när vi väl stannade på uppfarten. Men det var snart full rulle igen, folk hade redan kommit dit, nästan direkt efter utspringet. Jag fick knappt inte ens tid att hänga av mig blommorna och byta klänning innan jag började ta emot presenter, gratulationer och lyckoönskningar. Jag åt tillsammans med den första omgången av gäster vi hade och gullade sedan runt med bebis resten av kvällen, det var så enkelt att bara lyfta upp honom, låta honom leka med mjukisdjuren som fortfarande hängde runt min hals, och liksom gömma mig bakom honom lite. Gömma mig för den där ångesten som jag visste skulle bita mig i baken tillslut, men som jag lyckats springa ifrån så länge. Men Micke och familjen åkte hem vid halv åtta och kvar blev jag, med en massa glada gäster, tårta och ångesten som gnagde på både hjärta och själ. En fin, men väldig överraskning i brevlådan från en viss snokare en bit upp i Sverige gjorde mig dock på bättre humör, men när gästerna kört hem vid tio och jag lämnades ensam med mamma, pappa, minnena och en massa disk, då kände jag att det bara fanns ett ställe att ta till flykt. Så jag gick upp och ringde till Zigge, lycklig över att höra av hon kände samma sak som jag och vi satt där sen och återberättade kvällarna för varandra medan vi vägrade prata om framtiden. Att dra ut senare på kvällen, det hade vi diskuterat så länge allihopa, men eftersom alla bor så långt ifrån varandra, och många en bra bit från stan, slutade med att vi sa nej till det. Jag vet inte, kanske skulle det ha varit kul att dra ut och dansa till gryningen, kanske. Men samtidigt var det rätt skönt att stuva in studentmössan så långt in i garderoben jag bara kunde och krypa ner i sängen vid ett tiden, med ett huvud som bultade hårt av värk och trötthet efter en lång och känslosam dag. Slutet kanske inte var det absolut perfekta, men det gör egentligen inte särskilt mycket, för själva studentfirandet med klassen kunde inte ha varit bättre, och är det inte det viktigaste, egentligen?






























































Media & Musik...



... och spel!








22 augusti 2012

Jag hade faktiskt tänkt blogga lite mer igår, men det blev inte riktigt av... jag skrev faktiskt ner hela studentspektaklet, men när jag väl var färdig (typ en och en halv timme senare...) så var jag alldeles för trött i huvudet för att börja ladda upp bilder också. Så det kommer nog upp idag eller imorgon. Är ju faktiskt på tiden, det får ju till och med jag erkänna haha. Annars då? Nej gårdagen spenderade jag med att läääääääsa, promenera runt, mysa med katterna och ja, skriva om studenten då. Idag hade jag tänkt städa lite, läsa ut boken och redigera de där bilderna jag aldrig satt mig ner med igår. Måste verkligen ta tag i det nu!

I'm thankful to be moving at all

 

21 augusti 2012

Idag är dagen som alla barn och ungdomar börjar skolan igen, här i Kristianstad. Får ju säga att det kändes rätt bra att sova till ett och rulla ur sängen när de flesta redan är hemma igen haha. Men nej, just nu känns det inte särskilt konstigt faktiskt, men om två veckor... då tror jag nog att jag verkligen kommer känna att något inte riktigt står rätt till! Men tills dess tänker jag ta var dag som den kommer och som det ser ut idag; ligga ute i solen och läsa HP och redigera bilder ikväll!

Igår åkte jag och mamma till kusin för att träffa mitt kusinbarn, Cornelia. Hon blir två månader idag och var hur söt som helst! Väldigt liten jämfört med lillkillen dock, men hon tittade hela tiden runt med sina stora blå ögon och försökte ta in så mycket som möjligt av hela fikastunden. Blev helt gulligull, satt och tittade på henne och log ungefär hela tiden. Huh, vem hade trott att det fanns mamma-känslor i mig också? Inte jag i alla fall, det kanske är därför jag blir så förvånad varje gång de bubblar upp till ytan... lite bilder tog jag på henne i alla fall, så de ska jag fixa till ikväll. Men nu: Harry Potter!

20 augusti 2012

Igår var en riktigt märklig dag, på mer än ett sätt. Det liksom låg något konstigt i luften över precis hela dagen. Det fanns liksom i vinden som svepte förbi mig när jag låg och läste HP och åt lakritssnöre, i solskenet som pressade sig in genom fönsterrutorna, i himlens färger, i molnen som hängde vid horisonten, i stjärnornas glittrande på himlavalvet. Till och med över matchen var det en märklig känsla, jag kunde inte skaka av mig den på hela dagen. Sov som en stock gjorde jag dock, till nästan halv två och sedan läste jag lite innan jag steg upp. Tydligen hade Kristianstad värmerekord igår, inte bara den högsta temperaturen i hela Sverige, utan den högsta temperaturen på hela året. Inte konstigt att jag tyckte det var lite hett! Idag är det också varmt, men jag tror inte att det är 31 grader. Jag ska strax gå ut i skuggan lite, mysa lite med kattungarna och så (de lider så i denna hettan, önskar lite att de hade tyckt om att bada, att det hade svalkat dem lite, men tyvärr avskyr de ju vatten. Finns inte mycket mer de, eller jag, kan göra, än att låta dem ligga i skuggan och invänta kvällen). 

19 augusti 2012

Idag är en sådan där otroligt, nästan olidligt varm dag. Jag klagar inte, för det är så skönt att sitta i skuggan och titta på när kattungarna leker och en svag bris sveper över ansiktet. Men jag får erkänna att det var rätt hett att bära in matkassarna från bilen, att gå omkring mitt på Maxis brännheta parkering och sitta i bastubilen in till stan. Ja, som ni säkert redan har listat ut steg jag inte upp för en liten stund sedan, faktum är att jag faktiskt redan var uppe vid ett. Åt frukost där ute i skuggan och följde med mamma för att handla. Fick en glass för det och den var välbehövlig, även om Magnum inte riktigt svalkar lika mycket som jag hade önskat... men god var den! Nu ska jag fixa lite iste och sätta mig i skuggan med min HP bok och läsa i några timmar, det är för varmt för min promenad ikväll och lika bra är det, fotbollsmatch ikväll - säsongen har ju precis kickat igång!

They're still just babies












18 augusti 2012

Jag vet inte riktigt varför, men jag fick för mig att det var den 18:e april idag... uppenbarligen har jag inte riktigt vaknat till än, vilket ändå är lustigt eftersom jag har legat och läst i min säng sen klockan var ett haha. Idag är en sådan där fin men samtidigt lustig dag, vädermässigt då alltså. Har bestämt mig för att mysa med kattungarna precis hela dagen, läsa klart min bok, ta en promenad, redigera bilder och... skriva. Ja hör och häpna. Det var verkligen längesedan jag gjorde det sist. Har varken haft ork eller inspiration riktigt och sen har det blivit att jag skjuter på det hela tiden, jag kan göra det imorgon, trots att jag egentligen vill göra det idag. Det låter lustigt, men ibland känns det inte riktigt som om tiden räcker till trots att jag inte gör särskilt mycket om dagarna. Jag vet dock att om jag bara börjar kommer det att rulla på av sig själv. Det är bara det där steget till att faktiskt ta tag i saker och ting om är jobbigt. Ska ta tag i det där ikväll! Och ladda upp livet bilder här ska jag också göra...

17 augusti 2012

Under sommaren som just passerat har jag lärt mig en hel del nya saker, jag har till exempel lärt mig att kunna lukta mig till regn, jag har lärt mig att hur mycket jag än jagar och slår så finns det ändå alltid flugor kvar i rummet som kommer väcka mig några timmar efter jag somnat. Men framför allt har jag lärt mig att jag fortfarande inte kan öppna en banan ordentligt. När alla andra liksom knäcker upp toppen så spricker mina bananjävlar alltid i ryggen. Varenda gång. Snart 19 år och jag kan fortfarande inte öppna en banan ordentligt. Framtiden ser ljus ut.

Igår var det i alla fall en finfin dag som jag spenderade med att fota en himla massa (så nu har jag äntligen lite att lägga upp här, det har ju varit torrt på både bilder och textinlägg här under sommaren). På kvällen redigerade jag lite, tittade på några riktigt gamla avsnitt av Vänner, chattade med Hanna och skypade med Tyskland. Ja, med Lisa då alltså. När klockan var tre var jag så trött att jag knappt inte kunde hålla ögonen öppna, så jag staplade i säng och slocknade som ett litet ljus. Men tro för all del inte att jag fick sova några tio timmar utan att vakna en enda gång, nejnej. Det var en fluga och sedan en annan fluga och sedan blev det så sjukt varmt i mitt rum att när jag vaknade upp vid tolv halvt låg halvt hängde mitt täcke utanför sängen nere vid fotändan. Läste lite gjorde jag (och telefonen ringde men jag svarade inte. När ska telefonförsäljare fatta att om de ringer mitt på dagen så kommer inte folk svara för att 1. De jobbar eller 2. De sover?). Nu har jag precis ätit frukost och ska strax dra mig ut lite i trädgården, klippa ner lite blommor och sånt. Det finns en hemlig trädgårdsmästare gömd inom mig, det visste ni inte va?

16 augusti 2012

Har absolut ingen aning om vad jag ska säga idag... ähum... solen skiner och livet leker? Igår, ja vad hände igår... solen lekte och livet sken? Haha, nästan faktiskt. Jag följde faktiskt med mamma och handlade igårkväll, för ja, jag behöver komma ut från huset och få lite social kontakt med andra människor ibland haha. När vi kom hem gick jag en promenad och sedan började den första friendly matchen kvart i nio och den andra halv elva. Satt och chattade en bra stund med Hanna och sedan drog jag mig tillbaka till tumblr, läste lite innan jag somnade och ja. That's it. Imorse vaknade jag av en jävla flugjävel och några timmar senare av telefonen som ringde. Nu är jag dock uppe och äter frukost, vad resten av dagen har att bjuda på ska bli intressant att se!

Adventurous


15 augusti 2012

Vaknade upp av att det var så varmt att jag inte kunde sova längre och när jag kikade ut så såg jag solsken och nääästan klarblå himmel. Upp och sola var det ja haha. Igår var en riktigt trist dag, jag läste lite, jag gick en runda, jag... minns knappt inte vad jag gjorde på kvällen haha. Ni ser, en trist och seg dag. Det sorgliga är att jag faktiskt är kreativ, jag känner mig faktiskt riktigt kreativ och vill fota, vill skriva men... jag kommer aldrig längre än till tanken. Det är som om all ork bara är... totalt bortblåst. Synd, eftersom jag vet att jag kommer hata mig själv för det till vintern, när jag verkligen kommer vilja fota men det inte komma finnas något fint att fota, tack vare vädret... Den kommer väl tillbaka någon gång, orken, och tills dess får jag helt enkelt stå ut I guess. Men det ska nog inte bli så svårt, det är vänskapsmatcher hela kvällen idag...

14 augusti 2012

Gårdagen blev, i avsaknad av idrott och OS-tittande, väldigt lång och ganska tom. Jag låg ute och solade en stund på eftermiddagen och åkte ner till Åhus med mamma på kvällen för att äta glass. Bad om två kulor men fick dubbelt (fattar ni vilken stor glass det var?). Var mätt i sex timmar efter det haha. När vi kom hem ringde jag till Jönköping och sedan tog jag min kvällspromenad följt av en tre timmar lång chatt med Hannabu herself. När hon gick och la sig åt jag lite, tumblade runt och kom inte i säng förens efter tre haha. Vaknade upp vid lite över elva idag, men kände att jag ville sova längre och det visade sig att jag skulle få betala för det. Hade nämligen världens mest obehagliga mardröm och vaknade upp med bultande hjärta runt ett. Insåg där och då att nej, denna gången ska jag nog hålla mig vaken... För tillfället sitter jag och äter frukost, vad som händer senare idag är fortfarande ett mysterium!

13 augusti 2012

Känns tomt och konstigt att tänka på OS som "slut" men det kommer nog inte märkas alldels för mycket förens om typ tre dagar, när jag inte har tittat på någon olympisk sport på tre dagar... men här kommer nog en del tycka att det är skönt (jag vet speciellt att en viss Ris inte var särskilt intresserad av OS) eftersom min blogg kommer återgå till det normala nu. Allmänt rabbel om vad jag gjorde dagen före, ska göra idag och, just det, vädret! Idag, soligt med en del stackmoln, ungefär 23 grader och en relativt svag bris. Om man plockar in detta i en ekvation tillsammans med 13:37 (som klockan är just nu) så får man svaret "sola" för det är precis det jag ska göra när jag har ätit upp min frukost. Alltså om en ostmacka med marmelad och en halv skål äppelkräm!

To inspire a generation

Nu är de trettionde olympiska spelen officiellt avslutade och det känns väldigt tomt redan nu. Avslutningsceremonin... jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, hade egentligen inte tänkt så mycket på den, ville väl inte tänka för mycket på den tror jag. Men wow. Hanna tyckte den var bättre än invigningen och jag är faktiskt benägen att hålla med henne. Under invigningen hade de ju temat "Storbritanniens förändring" där man fick följa med på en resa genom tiden och se hur Storbritannien vuxit sig fram till den märktiga nation de är idag. Under avslutningen hyllade man brittisk popmusik och det var en salig blandning artister och låtar. Hela innerplanen på arenan var i grunden byggd som den brittiska flaggan med en väg som löpte runt hela alltet och till en början fylld av kända landmärken så som Big Ben och London Eye. De tog tittarna med sig på en heldag i London med massor av musik och kända ansikten, bland annat Churchill dök upp i klocktornet! Och One Direction gled förbi sjungande på ett stort flak haha. Det som knöt samman invigningen och avslutningen var helt klart variationen av musik, alla dansarna, de galna kläderna och de fantastiska färgerna. Som jag sa till Hanna, det är inte logiskt, men det är de som gör allt så himla bra. Och alla de mest sjuka sakerna var med, jag menar det. Varken jag eller H var riktigt beredda på det tror jag, för varje ny artist som kom in, för varje ny låt som började spelas, för varje ny människa som kom in klädd i galna kläder blev vi lika förvånade. Alla var verkligen där. Allting var verkligen där. Queens spelade, en cover på en Placebo låt svävade över arenan, Wonderwall klingade så vackert över hela London. The Who, Take That, Muse, Spice Girls, till och med Freddie Mercury var med på ett hörn! Ovanpå det fanns där en mängd dansare, modeller, en gatusopare... En genomskinlig jättebläckfisk med en DJ i, bilar med superhjältar i, blå plommonstop med lysande glödlampor på, brasilianska dansare, en kvinna i romersk dräkt med en treudd, ja, till och med nunnor på rullskridsko! Ni ser ju själva vilken salig blandning av helt otroliga saker som var med på kvällens avslutning på ett helt otroligt underbart olympiskt spel!

Tanken med spelen var ju att inspirera en hel generation till att börja idrotta och förverkliga sina drömmar. När jag frågade Hanna om hon blivit inspirerad av spelen svarade hon att hon blivit inspirerad av helheten, men inte själva tävlingarna. Det fick mig att tänka vidare, har jag själv blivit inspirerad? Svaret är helt klart ja, men inte till att själva börja idrotta och för att en dag tävliga för Sverige i OS. Nej, de dagarna är nog redan förbi för min del. Däremot har jag helt klart blivit inspirerad, inte minst av de båda ceremonierna och hela "gå efter det man vill ha, sikta mot stjärnorna, grabba tag i sina drömmar". Kan de så kan jag liksom. Så jag tror nog faktiskt att Storbritannien har inspirerat en hel generation så mycket mer än vad de någonsin kunnat drömma om. För det handlar ju faktiskt inte bara om idrotten i sig längre, utan om allting, om att ta för sig och gå efter vad man vill ha. Och de lyckades de ju med otroligt bra!

Nu ska jag logga ut här ifrån, men innan jag går bjuder jag på en utav de härligaste ögonblicken under spelen;

 

 

12 augusti 2012

Idag är som bekant den sista dagen av OS och på en nivå ska det bli rätt skönt att det tar slut nu. På ett sätt. När jag satt på tumblr och scrollade runt igår såg jag nämligen en bild på en fotbollsspelare som sparkade i luften efter bollen och min första tanke var "Hade det där varit gymnastik hade han fått poängavdrag för att benen inte är helt raka!" haha. Så ja, på ett sätt ska det bli skönt, att koppla av lite från alltihopa. Men jag vet att jag kommer sakna det igen om bara några dagar!

Igår var en fantastisk sportsdag också, ännu en i listan av hur många fantastiska idrottsdagar som passerat sedan invigningen för lite mer än två veckor sedan. Jag såg OS finalen i fotboll, där Brasilien visserligen förlorade, men det var en härlig match ändå (vad kan man tänka sig, när det första målet kommer efter tjugoåtta sekunder...). Efter det tog jag en promenad, tittade lite på damernas bronsmatch i handboll, ytterligare en fotbollsmatch, vänskapsmatch dock, men med en fin vinst på 2-0 ändå! Och sedan var det herrarnas korta staffet där Jamaica sprang hem guldet på det nya världsrekordet 36,84. En helt otrolig uppvisning, satt med hårt bultande hjärta i fem minuter efter haha. Efter det åt jag lite framför herrarnas tio meters simhoppfinal där Kina grät över sitt silver och Storbritannien hoppade i bassängen med alla tränare för att fira sitt brons haha. 

Som sagt, det är den sista dagen på OS idag, avslutningen börjar vid tio ikväll, men innan det ska allting avslutas med något av det största, nämligen finalen i herrarnas handbollsturnering. Där Frankrike kommer möta inga mindre än Sverige. Som jag sa igår är jag osäker på guldet, det tror jag knappt att vi kan ta för jag vet hur bra Frankrike är. Men hur otroligt hade det inte varit om vi hade lyckats med den bravaden? I vilket fall som helst kommer vi hämta ut vår åttonde och sista medalj idag, guld eller silver, vad som än händer så har vi redan lyckats med det största. Ta oss till OS finalen i handboll 2012.

11 augusti 2012

Igår var en lustig men ändå fin dag! Jag hann precis springa iväg och fota lite texturer innan Top Model började vid sex tiden och gästerna anlände. I egenskap av att det inte var mina gäster fick jag tillstånd att sitta framför tv:n och äta = titta på handbollsmatchen och jubla när Sverige, mot alla odds, faktiskt vann och säkrade en plats i OS finalen. Wow. Det låter bara bättre och bättre ju mer man säger det hihi! Efter det började friidrotten, herrarnas stavhoppsfinal, damernas släggfinal (som var en otrolig resa bara den!), ett antal löpfinaler samt några försök och semifinaler, samtidigt som det pågick simhopp på datorn. Mitt i alltihopa började det åska och verkligen vräka ner, med en sådan kraft att fönsterna blev immiga haha. Innan jag försvann upp till mig hann jag slänga en blick på den andra handbollsmatchen och se att Sverige ska möta Frankrike i finalen, vilket gör att jag känner mig rätt säker på en silvermedalj. Men hoppas kan man ju alltid. När jag i alla fall kommit upp startade jag Dirty Dancing 2 och redigerade bilder framför filmen och när den var klar, runt halv två, fick jag agera taxi innan jag kunde gå igenom dagens händelser på tumblr och sedan gick och la mig. Jag vaknade till en gång lite snabbt vid kvart i elva tror jag det var, och när jag sedan vaknade upp på riktigt och såg mig runt i rummet trodde jag att klockan var runt tolv, kanske halv ett. Det var alltså en smärre chock att se att klockan stod på prick halv tre. Läste lite grann innan jag steg upp och nu sitter jag här och äter frukost medan jag går igenom alla mina morgonbestyr. Om exakt tolv minuter är det avspark i OS finalen i fotboll och självklart ska jag sitta bänkad framför den, inte minst för att försöka hitta Hanna uppe på läktaren haha.

Nervpirrande doesn't begin to cover it


10 augusti 2012

Det tycks verkligen inte kunna gå en enda dag utan att det regnar. Så trött på att allt är blött och plaskigt hela tiden. Sommaren, var har du tagit vägen? I övrigt har det tagit mig ungefär en timme att skriva detta blogginlägget. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska skriva haha. Igår var Zigge här i alla fall, vi fotade en bra stund, tittade lite i studentkatalogen som kom på posten och pratade, pratade, pratade. Som vanligt alltså. Sjukt mysigt! När hon kört hem tittade jag på herrarnas 200 meter final och sedan gick jag upp, åt lite och tittade över bilderna samt började redigera dem lite smått. Har helt glömt bort den där känslan man får när man har tagit riktigt bra bilder, när hjärtat liksom bultar hårt och snabbt och man är helt excited och det kliar i fingrarna efter att få börja redigera dem! Den var väldigt välkommen, den känslan, det får jag säga!

Ikväll ska mamma och pappa ha gäster, så jag ska baka bröd nu och springa ut och fota lite texturer innan jag låser in mig tillsammans med datorn på övervåningen. Att vara social är ju helt otänkbart!

9 augusti 2012

Idag är ytterligare en sådan där dag då det inte finns särskilt mycket att titta på när det kommer till OS (förutom den legendariska 200 metersfinalen ikväll), precis som igår då. Och i likhet med gårdagen så har jag vaknat upp sjutusen gånger under natten, tack vare en mängd flugor, och, till och med Annes ljusa kattjam utanför fönstret! Dessutom satt jag uppe och tittade på första halvlek av en vänskapsmatch som spelades i USA och när jag väl gick och la mig vid tretiden skulle jag bara läsa lite grann i min bok. Fast lite är ju aldrig lite så helt plötsligt hade jag läst ut boken och klockan var närmare kvart över fyra. Hoppsan. Och när jag vaknade upp av åskan runt ett insåg jag att nu var det nog dags att stiga upp ändå.  Har nu ätit frukost och tittat lite på rytmisk gymnastik (som inte var ett dugg kul, bara konstigt haha). Funderar faktiskt på att ta min promenad nu och dammsuga sedan, Zigge ska nämligen komma förbi ikväll!

8 augusti 2012

Idag är en sådan där lustig dag som påminner mig lite om hur nästa vecka kommer vara. Det är nämligen inte särskilt mycket intressant som visas på tv:n förens vid sju ikväll, vilket gör att jag helt plötsligt inte har någonting att titta på förens då. Ingenting att göra. Känns lustigt. Jag menar, de senaste dagarna, ja, veckan, har jag ju ätit frukost framför OS och tittat på diverse idrotter fram till jag går och lägger mig nästan. Men inte idag. Känner lite av hur det kommer bli nästa vecka när OS är slut, något jag inte ser framemot alls, får jag erkänna. Vad konstigt tomma alla dagarna kommer bli helt plötsligt...

7 augusti 2012

I vanliga fall sitter jag och äter frukost medan jag skriver mina morgoninlägg, men nu under OS har det blivit så att jag både äter frukost och tittar igenom alla grejerna på datorn, framför diverse tävlingar. Alldeles precis avslutades damernas bomfinal i gymnastiken, den gick inte helt som jag ville, det gjordes många misstag men kinesiskan som vann förtjänade sitt guld och jag skrattade gott när amerikanskan som alla höjer till skyarna trillade av hihi. Det kan hon ha. I väntan på herrarnas räckfinal visas volleyboll, Japan mot Kina. Slog mig att det var en evighet sedan jag spelade volleyboll och jag minns ju att det var rätt kul. Det är i sådana här tillfällen som jag kan önska att vi hade fått spela mer bollspel på idrotten i gymnasiet, eftersom vi inte hade någon egen idrottshall och därför tränade på Friskis höll vi på med saker som fanns till hands, mycket styrketräning, boxning och en del dans. Nu tog gymnastiken en väldigt tråkig vändning och jag tappade bort allt jag hade att säga, så särskilt viktigt kan det ju inte ha varit. Nu ska jag återvända till OS, vi hörs senare!

6 augusti 2012

Jag får erkänna att det har varit en väldigt händelserik dag så här långt. Först vaknade jag upp av att hela sängen skakade så jag blev helt illamående och förstod inte direkt vad det var som hände. Att det var en jordbävning kändes så normalt att jag somnade om igen och det var inte förens jag steg upp och lyssnade på radion och hörde att det faktiskt varit ett jordskalv som hade en magnitud på 4,4. Vem hade kunnat tro det, att jag skulle ha upplevt tre stora jordskalv vid knappa nitton år när alla alltid har sagt att det aldrig kan hända i Sverige? Efter att jag somnade om vaknade jag upp mitt i en märklig dröm av att det knackade på dörren och när jag väl gick och la mig igen (efter att ha spionerat på Mr. Knackare, inte öppnat dörren...) så ringde telefonen precis när jag höll på att somna om. Alltså vad i hela... tillslut vaknade jag upp halv tolv och insåg att nu är det nog bäst att jag håller mig vaken, annars kommer jag väl vakna av att brandlarmet går eller att ett flygplan kraschar utanför fönstret. Låg och läste gjorde jag dock, sedan åt jag frukost följt av en promenad i Degeberga, som jag och mamma nyss kom hem ifrån. Direkt in framför tv:n så klart och på med OS. Just nu finns det dock inte så mycket att välja mellan; ridning och boxning. Jag hoppas ni kan gissa er till vad jag tittar på. 

En medalj har vi dock kammat hem idag, ett brons i segling och det kändes finfint efter det där guldet vi fick igår. Jag kom ner till tv:n lagom bra till målgången igår och ser allas förvirrade miner på skärmen, hör de förvirrade kommentatorerna och fattar inte riktigt vad som hänt fören de skriker ut "Guld, Sverige tog guld, Sverige har guldet!". Då skrek jag också. Och sprang ut till mamma, dansade och skrek, skrek och skrek lite till. Sveriges första guld i OS-sammanhang sedan 2004. En helt otrolig känsla. Efter det tittade jag lite på gymnastiken och hann precis ta en kort promenad innan jag tittade på Borussia Dortmund - Werder Bremen finalen i Liga Totalt! Cup, där Werder vann efter den sjukaste fotbollsmatchen jag sett på länge. Werder gjorde två snabba mål i de första fem minuterna och Borussia gjorde mål på en frispark i den tjugoandra minuten, följt av ytterligare ett mål i den tjugofjärde minuten. När de visade reprisen sparkade de in ytterligare ett tredje mål. I andra halvlek gjorde Werder 3-3 och allt avgjordes i straffsparkar där Dortmund missade sin första och Bremen träffade, Dortmund träffade och Bremen missade. Ja ni ser, världens drama. Lagen satt de kommande tre straffarna och det gick till sudden death där dock Dortmund missade och Bremen satt sina sjätte slagna straffar och Werder Bremen vann. Sjukaste matchen som drog ut på tiden så att jag missade Anna Lindbergs första hopp i simhoppsfinalen haha. Hon hamnade på en tionde plats, vilket jag inte direkt är förvånad över, och sedan tittade jag på friidrott resten av kvällen. 100-meters finalen för herrar var ett måste och det var helt otroligt att se Bolt sänka sitt eget OS-rekord och försvara sin guldmedalj. Ännu en gång bevisade han att han faktiskt är världens snabbaste man.

Hände det där verkligen?


5 augusti 2012

Både trött och seg idag, har inte sovit så där üdersupderdupergott på länge nu, men istället för att gå upp när jag vaknade, vid tolv, så låg jag och läste lite i min bok. Det blir ju lätt så, i OS-tider, att man glömmer bort en massa andra saker. Som att läsa, eller som att mysa med kattungarna, jag har varken ork eller inspiration till att fota eller skriva, så det blir ju mest så att jag sitter kvar framför tv:n och tittar på sport hela dagarna. Men idag är det inte så otroligt mycket att titta på, i alla fall inte nu under eftermiddagen (de har lyckats lägga simhoppsfinalen och herrarnas höjdkval precis samtidigt. Men hallå ja) så som det ser ut nu hinner jag till och med titta på en fotbollsmatch mitt i alltihopa, och gå en promenad. Det behövs kan jag säga, när jag annars bara sitter framför tv:n hela dagarna haha. Börjar förstå the true meaning of "soffpotatis" nu!

Svenskarnas eviga lott

Börjar bli riktigt trött på detta nu. Imorse var vi nio tusendels sekunder ifrån ett guld. Jag kan inte ens greppa hur lite nio tusendelar är. Visserligen en silvermedalj men ajaj, det där sved. Anna Lindberg kom precis vidare i simhoppen (jag vet inte varför, men domarna ger alltid henne dåliga poäng och alla andra bra poäng trots att hon är bättre...). Avslutningsvis skulle Michel Tornéus kliva in i längdhoppsfinalen där hans mål var att få göra alla sex hoppen. Vilket han fick. Han fick också en fjädeplats. En fjädeplats. Och inte bara det. Han lämnar OS med vetskapen om att han var en endast ynka centimeter från en medalj. Jag klarar inte detta längre. Samtidigt lyckas Storbritannien plocka hem hela tre guldmedaljer på under tre timmar. Det är tre fler guldmedaljer än Sverige fått på både detta och det senaste olympiska spelen. Har nu kommit fram till, att enda sättet för Sverige att faktiskt få någon, är genom att själva ha OS här. När det nu kommer hända.

4 augusti 2012

Vaknade upp vid halv ett idag av extrem värme i mitt rum, men när jag såg att solen sken utanför fönstret tänkte jag att jag lika gärna kunde ligga ut och njuta av det lite, istället för att ligga inne och försöka, men inte lyckas med att somna om. När jag sedan kom upp fick jag höra glada nyheter om att Sverige tagit ännu en silvermedalj. Det sved mer än lite när jag hörde att vi var nio tusendels sekund ifrån en guldmedalj. Nio tusendels sekund. Herregud, det tar ju hundra gånger längre tid att skriva "nio tusendels sekund" än det tar för sekunderna att faktiskt passera förbi. Imorgon ska vi dock hämta ut ytterligaren en medalj, men i segling, håller tummarna för den finaste valören, men vi får väl se hur det går. För tillfället sitter jag och tittar på simhoppet (haha ja, igen. Semin idag) men det ser inte alldeles förträffligt ut just nu. Me no gusta.

Okej, nu ska jag sluta tjata om OS. Men det finns inte så mycket annat att säga tyvärr. Vädret är dock rätt fint och mina kvällspromenader är lika underbara som alltid och ehum. Ja, det var väl det. I brist på bättre bjuder jag på en bild på min psykokatt, som sover med ögonen halvöppna. Läskigt.


3 augusti 2012

Precis som alla andra dagar sitter jag just nu och tittar på OS. För tillfället är det damernas simhopp på tre meters svikt, vilket betyder en svensk tävlande, för er som inte är alltför insatta. Just nu ligger hon på en tionde plats, men det är bara ett kval så vinst är verkligen inte nödvänligt. Ikväll är det lite friidrott, simning och möjligen lite gymnastik, men inte mycket annat, så jag ska nog se en film tror jag. Känner att jag inte pratar om mycket annat än sport här just nu, men det blir så i OS tider och ja, sånt är livet helt enkelt. Det är ju bara nio dagar kvar, så det får ni st ut med. Nu ska jag fortsätta fokusera på simhoppet, Annas tur nu!

Sverige tuggar silver

Imorse skrev jag ju att det gick segt för Sverige och det gjorde det också. Riktigt segt. Stolpe ut hela tiden. Det var på håret att Håkan Dahlby gick vidare till skyttefinalen, men det gjorde han. Och tur var det, för de var han som tog hem Sveriges andra medalj, ett silvet även det. Helt galet nervös final var det, både ville och inte ville se, både blundade och tittade samtidigt... ni kan ju själva lista ut hur det såg ut haha. Men det gick bra i alla fall och det fick hela dagen att glänsa! Och halv nio var det Danmark - Serbien, för tredje gången detta året. EM final, Scandinavian Open och nu, i kvalgruppen i OS. Och Danmark vann igen, tredje gången i rad! Mitt i alltihopa simmade Phelps hem ännu en guldmedalj och nu ska Sverige snart spela match i handboll. Eftersom jag ändå har tv:n på kan jag lika gärna titta på den också!

2 augusti 2012

Börjar bli otroligt trött på att det alltid går åt fel håll för oss i OS. Vad som än händer, och Sverige är på fel sida. Fel sida hundradelarna, fel sida spelplanen, fel sida den vita linjen. Igår vurpade svensken i cykling och jag vill inte ens tala om hur många pojkar och flickor som varit så himla nära att gå vidare i simning, men som inte haft hundradelarna på sin sida. Kommer det lossna för oss, eller ska detta bli ett OS där Sverige hela tiden är runt och snokar, men aldrig riktigt kommer över det där hindret?

I vilket fall som helst (känner att jag måste prata om något annat nu för annars blir jag bara ledsen haha) så är det superfint väder idag, varav anledningen till att jag redan är uppe! Måste lägga mig i solen en liten stund, all den färg jag fick förra veckan har snart försvunnit i det eviga regnet som varit sedan dess. Har inte särskilt mycket att säga just nu... och ju mer klockan tickar dessto mer solsken missar jag, så jag försvinner bort härifrån nu och sen får vi väl se om jag bloggar lite senare istället!

1 augusti 2012

Har faktiskt varit otroligt produktiv idag. Gick upp vid ett och åt frukost, åkte in till stan med mamma en snabb runda och kom hem med två böcker. Har städat hela mitt rum ordentligt (vilket verkligen behövdes eftersom jag hade en enorm begravningsplats på golvet) samtidigt som jag tittade lite på OS och nu sitter jag här och bloggar. Vädret är relativt fint också så jag var faktiskt på bra humör. Tills jag insåg att ingen kanal sänder Spaniens sista OS-match. Den sista. Den sista. Den sista. Så nu ska jag gå och dra täcket över huvudet i ren frustration. Inte ens gymnastiken orkar jag titta på, så irriterad jag är.

Bara något jag snubblade över

Gick igenom studentbilderna och råkade snubbla över denna bild. Aj. Ajajaj.


RSS 2.0