31 maj 2011

Sista dagen i maj vilket känns ganska härligt, speciellt när jag tittar ut och ser en strålande sol från en helt, helt klarblå himmel. Och så är jag ledig idag. Kan det bli bättre än så? Nej, jag tror faktiskt inte det! Ska slänga i mig lite frukost nu och seda lägga mig ute på gräsmattan och bara njuta av värmen och solen. Ha det fint idag, peeps!

Sommarlovet hägrar

Hemma från skolan nu, den allra sista måndagen för detta läsåret är över (har ni någon aning om hur skönt det var att skriva?). Dagen var har i alla fall varit ganska bra, men mestadels seg. En hel del väntande, som vanligt. Vi hade religion imorse och sedan en engelskalektion där jag inte hade något att göra (Kevins förslag var att jag skulle sitta med och hjälpa honom betygsätta de som gjorde det muntliga nationella haha). Lunch och matte - där vi inte gjorde någonting för att avsluta dagen med ännu mera religion. Men det känns skönt på något vis, att ha dagen avklarad. Nu ska jag slappa med en bok resten av kvällen! Och kattungarna förstås...

30 maj 2011

Kommer nog aldrig vänja mig vid den där galna tröttheten jag känner varje måndagsmorgon. Har gått i skolan i snart tolv år, men den hänger fortfarande med och jag antar att den kommer fortsätta likadant nästa år också. Det och vetskapen om att man har en lång vecka framför sig innan det blir helg brukar vara anledningen till att jag verkligen hatar måndagar. Denna veckan är realtivt kort. Så jag hatar bara denna måndagen för att jag just nu är så trött att jag håller på att somna på tangentbordet.

Men jag kan berätta något som hände igårkväll; jag satt och tittade på Gossip Girl med kattungarna, böjer mig ner och kliar Mary på magen för ja, varför inte liksom? Och hon sträckte på sig och verkade tycka det var skönt. Så skönt att hon fick för sig att det var en bra idé att sparka Dupin i huvudet tre gånger. Kunde ju inte låta bli att skratta. Det finns nog en hel del kämparglöd i den kattungen haha.

We are the children who can’t be saved

Brutal musikvideo. Galet bra låt.



29 maj 2011

I mitt huvud är det idag tisdag, eller i alla fall måndagmorgon, eftersom jag har varit långledig denna helgen. Känns alltså väldigt bakvänt att sitta här och skriva, när jag egentligen (enligt mitt huvud) borde vara i skolan och hämta böckerna inför dagens sista lektion. Men det är ändå rätt skönt kan jag meddela, tog en liten sovmorgon imorse, läste i några timmar och har precis ätit frukost. Ska göra lite, lite läxor och självklart fira mamma eftersom det är morsdag. Tänkte baka och det kommer nog ta upp större delen av min eftermiddag. Ser ut som en lugn och härlig söndag ligger framför mig, vilket kan behövas, för jag är rätt säker på att nästa vecka kommer ta musten ur mig totalt.

Flyga drake

Minns ni att jag för någon vecka sa att jag läste en bok som hette Flyga drake? Minns ni att jag sa hur mycket jag älskade den och hur otrolig jag tycker den var? I vilket fall som helst så har jag nu skrivit några ord om den och jag hoppas verkligen att ni alla tar er några minuter av er dyrbara tid och läser den;

För dig ska jag göra det tusen gånger om

Knatteligan - Del III

De små börjar bli stora nu, ännu kan de inte riktigt gå, men de tar sig fram oväntat fort ändå. Till nästa vecka kan de säkert springa omkring på stadiga små tassar och leka med varandra, även om de redan börjat så smått med det sistnämnda också.

Knatteligan - 18 dagar









Veckans bild(er)



SmygtittarN?



28 maj 2011

Godmorgon kära läsare. Lördag idag och som alla andra dagarn den senaste tiden så är det inte ett sådant där otroligt fint väder med strålande solsken och klarblå himmel. Jag saknar det, faktiskt, varför måste det vara molnigt precis hela tiden?
Îgår hade jag en slappedag där jag gjorde noll hela dagen, det mest avancerade var nog när jag skar upp frukt till en fruksallad. På kvällen låg jag uppe i dubbelsängen, tittade på film med kattungarna, som faktiskt tycktes gilla Mulan. Jag visste väl att jag har smarta små bebisar. På tal om det så ska jag ju fota dem idag, de har vuxit så otroligt mycket att till och med jag blir förvånad, och jag ser dem ju ändå varje dag haha.

If you wanna say goodbye to everything, I could say goodbye too













© Mikaela Olsson

27 maj 2011

Den bästa dagen på veckan är äntligen här, fredagen, men jag har ju firat in helgen för längesedan, känns det som. Hemma idag också, för den som inte förstått det, har inte särskilt mycket på min att-göra lista dag. Detta inlägget känns redan nu riktigt trist och helt onödigt så det är bäst att jag avslutar nu inte... I don't know, jag är helt borta idag. Vi hörs senare, ska slänga upp lite bilder i eftermiddag.

Sista uppgiften i Foto C

Idag lämnade jag in min sista fotouppgift, en uppgift där man skulle välja en känd fotograf från fotohistorian, analysera några av dennes bilder, fota tre egna bilder som är inspirerade av fotografens och sedan göra en analys på sina egna bilder. Några analyser får ni inte läsa, men bilderna jag blev inspirerade av får ni se. De tillhör Annie Leibovitz - fotografen jag gjorde mitt arbete om och runt. Den första, tredje och femte bilden är hennes och de andra är mina egna bilder. De bilderna jag lämnade in till själva arbetet var oredigerade, det är inte dessa dock.













© Mikaela Olsson

26 maj 2011

Godmorgon bloggen och alla läsare. Jag har ganska precis stigit upp (hunnit ut en runda till kattungarna också, bara för att se Raskolnikov briljera med sin nya kunskap - hon har lärt sig att sitta, haha). Ska alldeles strax äta frukost innan jag startar upp min skoldator och gör klart det allra sista i foto. Känns vemodigt att jag snart lämnar in det sista arbetet. Vemodigt och det är ganska svårt att förstå också, har snart hela tvåan gått?
Jaja, frukost först och läxor sedan. Fundersamma tankar får komma någonstans efter det. Vi hörs senare peeps!

Someone, somewhere


I wish you could see me

Nu när jag sitter vid köksbordet med datorn framför mig och väntar på middagen kan jag lugnt säga att det känns som denna dag har flugit fram. Imorse åkte jag till skolan med P och sedan vidare till Friskis. Vi återvände till LBS efter en inte så ansträngande lektion, åt och hade matte. Efter ungefär tre fjärdedelar av lektionen tog jag och Plag rast, vi satt oss i en soffa och småsov till lektionen tog slut (hehe). Sedan tog vi bara våra grejor, gick ner och satt oss igen, snackade Disneyfilmer med Emilie och sedan drog vi hem. Ingen lång dag, ingen jobbig dag, men en bra dag all around. När jag väl var hemma sedan gick jag ut en runda och nu, som tidigare nämnt, väntar jag på middag innan jag ska sticka ner till Åhus och fota med Michelle. Ska slänga upp lite bilder/låtar/texter och annat grejs när jag kommer hem, det har blivit lite trist här på bloggen den senaste tiden tycker jag. Men det ska ändras på. Fast först - mat.

25 maj 2011

Det är alltid lika sur när jag är ledig och har bestämt en massa jag ska göra, sen gör jag inte ens hälften av det. Surt, men ganska skönt faktiskt. Slappade bort dagen igår, myste med kattungarna, fotade lite, tittade på Gossip Girl och pratade med Alex. En ganska perfekt ledig dag egentligen.
Men idag ska jag tillbaka till skolan, var lite segt att vakna imorse, men tanken på att det endast är några få dagar kvar som jag faktiskt måste gå upp och åka iväg innan sommarlovet värmde faktiskt ganska skönt. Nu ska jag äta frukost, får se om jag bloggar i skolan, annars gör jag det när jag kommer hem igen. Ha det fint peeps.

We can just feed your remains to the birds



© Mikaela Olsson

#Klantkatt


24 maj 2011

Jag gillar denna tiden på året. Inte bara för att det är så grönt, varmt och vackert (förutom idag då det regnar), inte heller endast för att det är då vi brukar få kattungar eller att det bara är några få dagar kvar till sommarlovet. Nej, för att i skolan börjar kurserna så smått ta slut och det gör att man inte behöver vara på de lektioner man är klar med allting i. Som idag. En ledig dag dök upp, bara så där. Det var ju inte helt fel. Inte helt fel alls, faktiskt.
Ska spendera denna dagen med att göra trista saker som att städa och plugga igenom lite få grejor, inget man vill ta en ledig dag till, men det måste göras. Hoppas mina läsare får en fin dag, trots det trista vädret!

The big powernap day

Har varit hemma från skolan en stund, känns skönt att denna måndagen är över och att det bara är en enda måndag kvar på denna terminen. Skönt, men lite läskigt. Igen, tiden går väldigt fort. Och det har denna dagen med gjort, imorse satt jag och skrev lite på olika uppgifter, jag och Malin gjorde det muntliga engelska nationella innan lunchen och sedan åt vi. På matten räknade jag och Plag hårfärger ungefär hela lektionen, sedan hade vi en ganska intressant men seg religionslektion. Och sedan åkte vi hem. Rätt chill dag med andra ord.


Primitiva LBS använder sig av kaffefilter som toasthållare. Gulligt.


23 maj 2011

Det blir aldrig riktigt något mycket blogg under helgerna, men det är ganska skönt tycker jag, speciellt nu när det börjar bli fint och varmt väder, det är nog inte så många som sitter inne framför dator och slappar då. Nåja, min helg har varit bra, igår var det ju pluggsöndag och jag pluggade på, dessutom kollade jag på lite repriser och var ute och fotade lite snabbt. Det rullade in ett tungt åskoväder kort efter det och jag måste erkänna att sitta med kattungarna och titta på Gossip Girl medan det åskar, det var inte helt fel faktiskt, haha.
Idag är det måndag, som alla vet, slog mig när jag steg upp att detta är den nästsista måndagen som jag ska vara i skolan på. Jag tror inte ni förstår hur skönt det var! Men än är det faktiskt skola, vilket betyder att jag måste lägga på ett kol så inte hela min morgon blir försenad. Vi hörs senare peeps.

22 maj 2011

Helt galet hur fort helgen går, redan söndag idag och jag har massor, massor att göra, inte bara idag utan de kommande veckorna också. Får mig att bli lite ledsen och lite illamående. Väldigt trött dessutom. 
Igår tog jag en välförtjänt day off, gjorde ingenting som hade med läxor eller skolan att göra och det var väldigt skönt kan jag meddela. Hängde med Michelle på eftermiddagen och sedan grillade vi på kvällen. Jag såg en film innan jag skulle somna och det var väl ungefär min dag, i snabba drag. Ganska skön lördag, får jag säga. Till skillnad från idag, då jag har en hel lista av läxor som måste skrivas, rum som måste städas och tv-program som måste ses (jag är en nerd, deal with it). Lika bra att starta nu så kanske, kanske hinner jag få lite andrum innan jag ska sova ikväll. Vi hörs senare peeps.

Knatteligan - Del II

Som ni kommer se så har det hänt en liten olycka och lilla Fjodor Dostojevskij finns inte längre med oss. Väldigt synd, men sånt är tyvärr livet och jag är ändå glad för de fyra jag har. Inte världens bästa bilder, men ju äldre de blir desto lättare kommer det vara att fota dem. Tror jag. Vi får se. Katter är våra djur att fotografera haha. 

Knatteligan - 11 dagar







Poe har inte helt öppnat ögonen än, ifall ni undrar.



21 maj 2011

Blev inte mer bloggande igår märkte jag, men jag hade inte så mycket att säga faktiskt. Idag klev jag upp tidigt och åkte in till stan, letade avslutningsklänning och lite annat sånt smått och gott. Nu är jag hemma, ska äta en lite sen lunch och städa och sedan... wow, sen har jag inte tänkt längre. Vi får se helt enkelt. Hope you all have a nice Saturday!

20 maj 2011

Änuu en vacker majdag, solen skiner och jag har precis stigt upp ur sängen. Vaknade för flera timmar sedan men låg och läste en bra stund innan jag kom ur sängen. Ska äta och sedan sätta igång med skolarbeten, det är galet hur mycket det finns att göra nu, precis innan sommarlovet. Och på tal om lovet, när jag låg i sängen och funderade imorse kom jag fram till att om tre veckor så är min skolavslutning över. Om tre veckor har jag gått ut tvåan. Det känns ganska... overkligt, faktiskt. Tiden har bara sprungit iväg.

Come knock on my door

Huvudvärken dunkar i min skalle men jag är mätt och glad ändå. Har spenderat timmarna sedan jag kom hem, med att läsa Kerrang! och Flyga Drake. Nu har jag precis ätit pannkakor och funderar på om jag ska ut en runda eller stanna inne och vänta på Young Guns U-stream ska börja. Ganska svårt val, för att vara helt ärlig. Vi får se hur jag gör. Mer än det har jag inte att säga så, tja, vi hörs senare peeps. 

Gamla minnen

Sitter i skolan och har fotolektion. Den är ovanligt dryg idag, för tillfället sitter några i klassen och snackar om första dagen på gymnasiumet, känns så galet längesedan, sen vi satt våra fötter på det gamla LBS i vår gamla sal med den helt nya klassen. Alla var så uppenbart nervösa och på något sätt har de flesta glömt bort just dessa första dagarna, som om alla förträngt minnena. Allt som finns kvar är små minnesbilder som kommer fram då och då när vi sitter och pratar om det. 
Innan det hade vi nedräkning till sommarlovet, imorgon är det tre veckor. Känns också konstigt, precis som det över, fast på ett helt annat sätt. Har jag verkligen snart gått två år på LBS? Var det snart två år sedan jag gick ut nian? Är det verkligen bara ett år kvar innan jag ska ta på mig en vit klänning, min studentmössa och springa ut i regnet och publikens rop (självklart kommer det regna när jag tar studenten, varför skulle det inte göra de, när det ändå alltid regnar på såna dagar).
Känner att detta inlägget mest blev en massa babbel om gamla, nästan helt bortglömda minnen och annat sådant som hände för så länge sedan. Många säger att man inte ska tänka tillbaka på det förflutna utan leva i nuet och kanske är det så, men samtidigt kallas det ju minne för en anledning. Man ska tänka tillbaka ibland.

19 maj 2011

Har sovit väldigt bra i natt, ändå är jag trött nu. Jaja, man kan inte få allt, right? Hoppas dock på att det ska bli en bra dag, det är torsdag och det är fotodag hela dagen. Ju närmare sommarlovet vi kommer, desto närmare slutet på fotodagarna kommer vi också. Och det är väldigt sorgligt tycker jag, för att vara lite negativ så här på morgonen. 
Ser att klockan håller på att springa iväg nu, ha det bra peeps, bloggar kanske i skolan, annars hörs vi senare i eftermiddag.

Skratta eller gråta?

Så var jag hemma igen. Kom bara till skolan för att få reda på att dagens lektioner var inställda/kunde läsas på distans. Med andra ord var det bara att styra fötterna mot Rese och ta bussen hem igen och nu sitter jag här, med kattungarna i knäet, ska skicka iväg några mail och sedan börja på mediekunskapen. Underbar dag. Inte alls helt totalt olönt att komma till skolan. Inte alls.

18 maj 2011

Kan inte komma in till stan förens vid halv tolv idag, vilket gör att jag missar den första lektionen men får en lång sovmorgon istället. Därför sitter jag nu här, läser igenom en bunt tweets och försöker fundera ut vad jag ska ha till frukost. Om det ska bli vad jag vill får jag nog sätta lite fart här, ville bara säga godmorgon till alla läsare, ha en fin dag!

Without us you'd fall and fade away









































© Mikaela Olsson

Kommentera inte att det blev många bilder, för det är jag själv medveten också. Och av flera anledningar, allra mest att det var svårt att välja ut, eftersom alla är så lika, men ändå så unika på något sätt.

Anledning varför man inte ska pausa en Asking Alexandria musikvideo är...

... för Danny kommer skrämma skiten ur dig.


Det galna landet Muffendorf

Gick till skolan imorse, genom regnet med Josse, tänkte negativa tankar om provet som vi skulle ha en liten stund senare. När det väl blev utdelat kan jag säga att det ungefär som jag förväntat mig. Nationellt matteprov om andragradsekvationer, sannolikhetslära och linjens lutning, ja, ni kan ju gissa själva hur det var.
Vi fick i alla fall sluta efter det (absolut ingen aning om varför, eller hur) men nu är jag hemma och ska strax äta lunch. Tänkte stänga inne mig själv för resten av dagen, för vädret är riktigt kasst, regnigt, blött och kallt. Ska mysa med kattungarna och göra lite mediekunskapsläxa, hade jag tänkt. Och rubriken? Platsen som Muffe vill flyta till i framtiden (för den som inte har fattat det - de ligger i Tyskland). Tydligen ska allting vara rosa och luddigt där. Tror jag ska undvika den staden, faktiskt, haha.

17 maj 2011

Fick en liten sovmorgon imorse och åker med mamma in till stan idag. Jag tror aldrig det har hänt faktiskt, att jag har fått skjus till skolan någon gång. Inte på gymnasiet och definitivt aldrig på högstadiet. Kanske någon gång på lågstadiet, då jag var riktigt liten haha. Anyway, har fyra timmar nationella i matte nu på morgonen, något jag verkligen önskar jag kunde slippa (vilket jag i och för sig kan... men jag är rätt trogen av mig haha). Får se hur resten av dagen blir, ju nu ska jag dock återvända till min frukost. Vi hörs senare, peeps.

Måndag borde inte få finnas

Lärarna säger hela tiden att vi är i sluttampen av vårt maratonlopp, som de liknar skolåret med, just nu, de upprepar hela tiden att man måste ge allt den sista kilometern och inte vila då man snart är i mål. De vill alltså att vi ska jobba, jobba och jobba så vi kan få det sommarlov vi verkligen förtjänar. Men just nu vill jag inget annat än att sova. Vädret är kasst, det är kallt och jag har haft huvudvärk i flera dagar. Imorgon har vi det nationella matteprovet som jag bävar så för, och resten av de sista veckorna i skolan är fullbokade av grejer som måste skrivas, fotas, pluggas till, lämnas in och så vidare i all oändlighet. Om fyra veckor har jag lov. Jag kommer skratta mig lycklig den dagen. Lycklig.

16 maj 2011

Som vanligt är jag trött och seg just nu, det är ju måndagmorgon. Sov relativt bra men är fortfarande trött, i vanlig ordning med andra ord. Ska alldeles strax äta frukost innan jag beger mig ut i det märkliga vädret vi har idag. I vilket fall som helst, hoppas ni har en fin dag så hörs vi senare. Bye peeps.

You are my one, cherry blossom tree











© Mikaela Olsson

15 maj 2011

Helgerna flyger förbi alltför snabbt, i ena stunden hoppar jag av bussen med ett leende på läpparna och glädjs för att det är fredag, i nästa släpar jag mig upp ur sängen på söndagsmorgonen och försöker att mentalt bli förberedd för en lång dag med plugg innan jag ska sova och sedan tillbaka till skolan. Men sommarlovet hägrar och det känns skönt, men tiden innan lovet, tiden då man längtar efter lediga dagar, sovmorgnar till två och filmtittande hela nättrna långa, känns så långt borta när jag sitter här och försöker lära mig allting inför matte nationella eller skriver en meterlång inlämningsuppgift. Sommarlovet kan inte komma fortare, jag längtar, men jag hinner nog bara blinka och så är det också borta.

Stuck here living someone else's dream





















© Mikaela Olsson

Knatteligan - Del I

Tänkte att det kanske hade varit kul och intressant (i alla fall för mig i efterhand haha) att ta bilder på mina kattungar en gång i veckan och visa här på bloggen, för att följa hur mycket de växer vecka efter vecka (det händer otroligt mycket på sju dagar faktiskt). De små liven föddes troligtvis natten till tisdag, så några nyfödda bilder på dem har jag inte, med andra ord så får allting börja när de är ungefär fyra dagar gamla och varje fotografering kommer ske på lördagarna.
Jag har redan döpt dem och gemensamt kommer de att kallas för Knatteligan, men deras enskilda namn kommer från kända författare och karaktärer från romantiken och realismen. 

Knatteligan - 4 dagar



Auguste Dupin



Fjodor Dostojevskij



Mary Shelley



Poe



Raskolnikov

14 maj 2011

Som vanligt på lördagarna så är vädret inte det alla bästa, jag förstår inte varför solen alltid kan lysa när det är skola, men inte när man är ledig? Fast å andra sidan är jag konstig nog och gillar faktiskt när det är jämngrått och varmt, så jag jag klagar egentligen inte. Tror nog att jag ska sitta ute hos kattungarna och plugga matte idag, vi har ju nationella på det på tisdag och jag bävar redan för resultaten.
Nu ska jag i vilket fall som helst äta frukost, slänger upp lite bilder senare, som jag var ute och tog igår. Ha det bra peeps!

13 maj 2011

Fredag den trettonde. Har aldrig riktigt trott på det där faktiskt, förens en dag för ett par år sedan, då något riktigt hemskt hände, och efter det har jag aldrig riktigt kunnat släppa det. Fredagen den trettonde. Fredagen den trettonde maj, speciellt, eftersom det var då det hände. Fredagen den trettonde maj 2005.
Hoppas verkligen att denna dagen blir bättre. När jag vaknade i morse regnade det, men nu skiner solen i alla fall, så man kan alltid hoppas, right?

Den bästa tiden på året

Titta vad jag har hittat...


When time flies

Har faktiskt varit hemma i några timmar nu, stack lite tidigare från skolan för att jobba hemifrån, men råkade istället fastna framför Kyle XY, har totalt glömt bort hur bra den serien är. Nu däremot, ska jag skriva det sista på min bildanalys och börja fundera på de sista fotograferingarna jag ska ha som har med skolan att göra, kan inte fatta att allt i Foto C ska vara inlämnat och klart om två veckor. Känns helt galet, började vi inte med a-kursen nyss?

12 maj 2011

Igårkväll åskade det, för första gången detta året (tror jag?). Det blev dock inget tyngre, vilket jag är glad över, gillar inte att sova när det åskar. Och nu är det morgon och... tja, solen lyser, men bakom den enorma dimbanken som ligger över hela stan. Ska strax dra till skolan och skriva ett nationellt prov i engelska, inget jag ser fram emot, inte ens lite faktiskt. Dessutom behöver jag frukost nu, så vi hörs senare peeps.

För det är så de är



© Mikaela Olsson

Förgivet liv

För mig var livet en given sak, ingenting jag egentligen uppskattade eftersom jag inte visste vad jag hade. När man föds får man ett liv och det är nog inget många tänker två gånger över – det bara är så. Inte heller tackar man för livet, chansen att sätta sina spår i historian. Eller jag gjorde åtminstone inte det och jag tror inte heller att jag är ensam om att leva som jag har all rätt till att vistas i denna värld.  
Jag var som de flesta andra, levde ett liv som många önskade sig och studerade noga på amerikanska tv-shower. Jag var vacker och ung; hade hela livet framför mig. Och jag tog livet förgivet, ett fel jag ångrar nu. Ett misstag jag aldrig vill göra om igen, om jag bara får en andra chans till att fortsätta leva.


Det förvirrade mig, minnena. Allt som jag visste nyss hade hänt förvirrade mig eftersom det kändes mer som en dröm än som verkligheten. Jag kunde inte hålla i sär bandet mellan de två världarna, jag kunde inte ens se det. Ett tag kändes det som de försvann bort från mig och för en sekund slog det mig – om jag gav upp nu fanns det inget att komma tillbaka till. Någonsin. Så trots att det var så svårt greppade jag efter något jag inte kunde hitta, en länk som skulle föra mig tillbaka till det livet som jag tagit förgivit. Det livet jag levt och ibland kan se tillbaka på med hat, som jag önskat skulle ta slut så jag kunde slippa bli sårad. Så jag kunde sluta ha ont av psykisk smärta som hela tiden skadade mitt hjärta.
För mig hade det varit väldigt enkelt; att leva var något vi alla gjorde och inget man egentligen brydde sig om eller ens stannade upp för att tänka vidare på. Varför skulle jag göra det när ingen annan gjorde det? Och varför överhuvudtaget tänka när det inte fanns något att tänka på? Jag skulle göra som alla andra och gå i skolan. Sedan skulle jag göra som alla andra och jobba, skaffa familj och vara lycklig. Gå i pension och dö som en gammal tant med barnbarn och många fina minnen. Det var min plan. Men som de flesta vet går nästan inget som man planerar och det gjorde självklart inte mitt liv heller.

Det var november. En kylig dag, alldeles gråmulen var den. Det såg ut som det skulle börja regna när som helst. För mig var det lite svårt att förstå hur snabbt allt kunde ändras. Då visste jag ju inte vad som väntade utan bara vad som redan vart; sommaren. Den sena hösten. Frankrike-resan med min familj. Allt kändes som flera år sedan och allt hade hänt inom ett halvår. En konstig känsla, ibland fick jag panik för att tiden gick så fort, ibland ville jag inget annat än att fly från allt. Från livet. Det livet jag inte uppskattade, med vänner jag tog förgiva och en familj jag visste skulle finnas där vad som än hände. Kanske var det fel av mig, men jag var en tonåring och det var så jag kände mig. Oövervinnerlig. Som om inget kunde knäcka mig.
Kanske finns det människor som är oövervinnerliga. Men jag vill tro att vi alla är lika sårbara. Att alla är byggda likadana och alla har fått samma potential. Vad man sen gör med den är en annan sak. Hur ens föräldrar tar hand om en när man är nyfödd, hur man uppfostras och hur många människor man låter trampa på sig själv innan man förstår att alla är lika. För även om vi i denna värld tidigare har trampat ner på andra på grund av alla möjliga olika anledningar; för att han är svart, eller hon är en hon. Eller för att den familjen är en judisk familj, även om vi gjort det så betyder det inte att alla är lika. För det är vi och det har vi alltid varit. Men i varje generation finns det människor som tror att de är mer betydelsefulla än alla andra. Folk som tror att de är värda mer. Män, de vita, de ariska, nazisterna. Och i mitt fall; mördarna. De som tror att de har fått något speciellt av Gud som ger dem tillåtelse att behandla andra människor hur de vill. De som tror att de har ett frikort till att mörda folk utan att få ett straff.  

Plupp. En regndroppe smällde i marken bredvid mig. Plupp. En träffade mitt ben. Vinden fick de vissna löven att dansa på grenarna, jag såg inte, men jag kunde tänka mig hur det såg ut. Det var ju något jag sett varje höst sedan jag föddes. Ytterligare en sak man tar förgivet. Världen. Naturen. Årstider och förändringar.
Plupp. En regndroppe landade på marken vid mitt öra. Plupp, plupp. Två stycken smällde ner i en vattenpöl som började bildas en bit från min stilla kropp. Jag ville vända mig om för att studera regnet men jag hade ingen ork kvar i mig. Ingen ork att vända mig om, ingen ork att öppna ögonen. Ingen ork att bry mig. Jag ville så gärna bry mig, visa Gud eller vem det nu var som fanns där ute, att jag brydde mig. Att jag ville leva och att jag faktiskt förtjänade en andra chans. Men jag orkade inte. Jag var för trött. Och jag höll på att falla in i en svart sömn när jag hörde något. Plupp. En droppe till. Plupp, plupp. Två stycken. Jag bestämde mig för att räkna dem, för att hålla mig vaken. För att inte somna och försvinna in i mörkret som omgav mitt huvud. Som lurade i kanterna. Som omringat mig och nu tvingat in mig i mitten av mitt huvud, där det var som ljusast. Men nu mörknade det mer och mer för varje sekund.
Plupp. Jag fick en regndroppe på näsan. Plupp. En på kinden. Plupp, plupp. En på halsen och en i pannan. Det var stilla en stund. Alldeles tyst. Jag väntade på nästa droppe – den kom aldrig. Mer regn skulle det tydligen inte bli och nu fanns det inget som stoppade mig för att halka in i mörkret som tycktes komma allt närmare för varje mikrosekund som passerade förbi.

Jag kunde se mig själv. Utifrån. Det var svårt att förstå först, men jag levde antagligen om det som nyss hänt genom en utomkroppslig upplevelse. Det var första gången för mig. Och när jag kunde se mitt eget blonda huvud som tvingades in i den lilla bilen hoppades jag på att det skulle vara den sista gången också. En bultande tanke snurrade igenom mitt huvud; av alla de minnen jag hade, så var det just detta jag var tvungen att leva om. Men egentligen var det väl ganska självklart att det blev just så, att jag tvingades igenom mitt värsta minne.
Ett skrik så starkt att det kunde krossa en fönsterruta, ekade i mina öron. Mitt eget. Det gjorde ont i mitt hjärta när jag såg honom slå mig. Såg mig själv försöka försvara mig mot slagen. Försvara mig mot något jag visste att jag aldrig skulle kunna rädda mig från. Men jag kunde också känna hatet i mitt hjärta, i mitt bultande hjärta som befann sig i den rädda flickan jag nyss varit. Jag visste innerst inne att det var fel att inte slå tillbaka. Att jag var tvungen att stå upp för någonting, även om det skulle kosta mig mitt liv. Att jag kanske kunde rädda någon annan genom att själv dö.
Kanske var det en hjältestanke men det var så jag kände i den stunden. Om jag nu skulle dö skulle jag inte bara göra det med hedern om att jag kämpat för mitt liv som det så vackert heter, jag skulle också dö med tanken på att jag kanske räddat någon. Att världen äntligen fått upp ögonen för vilka som var den i nya gruppen förtryckare. Vem som nu trodde att han hade något mer än alla andra, som kunde ta livet av vem som helst. Mördaren. Och i just den stunden när jag såg honom ta strypgrepp på den blonda flickan som råkade vara jag, ja då ville jag leva bara för att se hans fruktansvärda ansikte bakom galler.

Mörkret blev bara värre. Stängde inne mig på ett obehagligt sätt. Låste mig i mitt huvud och slängde iväg nyckeln. Det gjorde mig illamående och kallsvettandes. Att jag inte kom loss, att det inte fanns en dörr. Det fanns ingenting. Ingenting. Det var bara jag. Jag och mörkret. Och det var ju precis som att vara ensam. För mörkret sa inget. Det försökte bara föra mig vidare, trycka bort mig från min egen kropp. Bort från min egen värld som jag själv byggt åt mig. Tog ifrån mig framtiden jag drömde om. Pressade mig mot det där ljuset som alla pratade om. Det jag nu tycktes skymta långt borta vid horisonten av mina slutna ögon. Än var det så pass långt borta att det ännu inte skrämde mig mer än mörkret, men jag visste att det snart skulle ändras. Alltför snart.
Jag försökte öppna mina ögon men det gick inte. Jag var för trött, orkeslös. Istället spetsade jag mina öron för att höra något. Vad som helst. Men inte ett ljud hördes. Annat än vinden som fick löven att dansa och prassla, jag försökte föreställa mig dem men kunde inte. Som om det minnet redan hade lämnat mig och att jag aldrig skulle få tillbaka det. Det skrämde mig. Mer än mörkret. Mer än det avlägsna ljuset. Det skrämde mig så mycket att jag bara ville krypa upp i min mammas famn och låta henne krama mig, klappa mig över håret och viska att allt skulle bli bra. Men det slog mig att jag kanske aldrig skulle få uppleva det där igen. Och jag blev ännu räddare.

Han slog henne. Hårdare och hårdare för varje slag. För varje skrik hon gav ifrån sig blev han allt mer ilsken. Han skar hennes ansikte och tog strypgrepp på henne. På mig. Jag sprattlade och skrek, eller min kropp gjorde det. Själv såg jag på från någon annans ögon. Eller från ett ingentings ögon, jag vet inte. Men den blonda personen sprattlade och försökte skydda sig själv. Skydda sin kropp med en kraft som för längesedan runnit ur henne. Försökte slå honom men nådde inte. Och han skrattade, ja till och med hånflinade mot hennes, mitt, förvridna ansikte. Ett ansikte så fullt av smärta och ånger, jag önskar att någon annan än bara han hade sett mig i det ögonblicket. Någon som kunde ta till sig min smärta, någon som sedan skulle förstå hur fel hela situationen var. Flickan som straffades för att hon endast älskat en annan människa. Behövde hon dö för det? För kärleken hon gett någon annan, den kärlek som så många andra aldrig får uppleva? Är det verkligen rätt?
Ångern jag kände var för det hon, jag, gjort och för det vi aldrig varit tacksamma för. Och för det vi varit för öppna mot, som honom. Att ingen av oss, varken kroppen, själen eller sinnet insett vad han var kapabel till. Allt vi, jag, gjort, var att älska honom och endast det. Men det räckte för att han skulle försöka mörda mig.
Duns. En dov duns. En sådan som uppstår när en kropp träffar marken. När en medvetslös tappar fotfästet. När en mördare släpper sitt offer. När jag trillade från vår gemensamma värld till min nya. Den värld där jag inte visste om jag hade en framtid eller inte. Och min kropp låg stilla, ett tecken på att den andra vunnit. Men han var inte nöjd, han sparkade på henne, på mig, på oss. Fortsatte att slå utan motstånd. Och jag mådde illa för jag ville stoppa honom men jag kunde inte. Jag visste att jag i detta nu var på väg att möta mörkret och samtidigt som jag ville tillbaka till min egen kropp för att fortsätta kämpa blev jag nyfiken på hur jag kunde vara på två ställen samtidigt. Eller så var det bara som jag drömde, önskade mig ifrån mörkret i min egen kropp. Det mörker jag inte bara var rädd för, utan också längtade lite till jag skulle få möta. Så jag kunde bli ett med min kropp och kämpa för mitt liv med min fulla kraft.

Mörkret drog mig inte närmare ljuset, så som jag trodde det skulle göra. Jag blev förvånad när jag kunde känna mig själv som mig själv igen, med den delen som tidigare studerat min slagna kropp från ett annat perspektiv, den var tillbaka. Jag var hel. Och jag var tillbaka till mörkret igen. På ett lustigt sätt kändes det hemtamt, min utomkroppsliga upplevelse hade skrämt mig så pass att jag nästan trivdes i det centrala av mitt huvud; min hjärna. Det var tryggt trots mörkret och det fanns ingen som i den stunden kunde trösta mig, så jag fick nöja mig med vad som fanns till hands; det svarta som omgav mig.
I mörkret kunde jag bara se en enda sak. Min syster. Hon satt mitt emot mig vid köksbordet och vi åt pasta. Bråkade om någonting oväsentligt. Vi var olika, så olika som syskon bara kan vara, jag var blond och hon brunhårig. Jag rökte och hon festade aldrig. Kanske var olikheterna något som gjorde att jag hatade henne ibland. Att hon inte var ett dugg lik mig, att hon inte levde det som jag ansåg var ett bra liv. Men jag visste också hur mycket jag skulle hata mig själv om jag aldrig kom tillbaka till henne igen. Om jag lämnade henne ensam i det röda huset utan fåglar. Huset vi vuxit upp i, huset vi levt våra liv i. Huset med så många fina minnen i. Ett hus jag aldrig ville lämna. Ett hus där min syster bodde i. Min syster som jag älskat från den dagen hon föddes, trots alla bråken, trots alla olikheter. För vad som än skulle hända visste jag att hon skulle vara vid min sida och om jag försvann skulle hon sörja. Aldrig bli sig själv igen och kanske, kanske aldrig mer våga lämna vårt hus. Fortsätta leva i ständig tystnad och inte våga sig in i mitt gamla rum igen. Bara gå förbi och tänka på vad som hänt, fälla några tårar och låsa in sig i sin egen kropp. I sitt eget sinne, i sin egen värld. Min död kunde bli slutet på hennes liv lika mycket som det skulle bli slutet på mitt eget.  
Minnena var allt jag hade kvar av mitt förra liv, livet jag trodde var slut. Livet jag faktiskt var mentalt förberedd för att säga adjö till nu, när ljuset närmade sig och mörkret började skingrade sig. Mitt huvud bultade av den tunga ansträngningen som krävdes för att hålla mörkret på plats, jag visste att om jag dog nu så hade jag gjort allt i min makt för att överleva. Ingen annan visste det, jag skulle lämna så många människor ensamma, av människorna runt mig skulle ingens liv skulle någonsin bli normalt igen. Men jag hade gjort vad jag kunnat, jag hade kämpat med all kraft jag haft, jag hade tagit ett farväl till de som betydde något för mig. Ett farväl de emellertid aldrig skulle få höra, men som tyst skulle sväva runt i universum för alltid.
Då hörde jag en röst. En okänd röst och den skrek. Skrek till mig att kämpa, att inte ge upp. Och allt det jag redan tagit farväl av i mitt huvud och lagt åt sidan för smärtan jag egentligen inte kände men visste bultade bakom de svarta skuggorna, de blev levande igen. Jag kunde se alla rörelser jag någonsin gjort, alla ord jag någonsin sagt ringde i mina öron och jag ville, jag önskade av hela mitt hjärta att jag skulle få vakna upp och se min familj igen. Det var allt jag ville, en andra chans och jag skulle äntligen kunna älska livet på rätt sätt.

© Mikaela Olsson


11 maj 2011

Solen lyser så fint idag och min mage kurrar av hunger. Ska strax äta frukost och sedan börja med lite läxor, har en hel del att göra, så jag borde ju egentligen börja med det istället för att sitta här och skriva en massa skit som ingen bryr sig ett dugg om haha. Vi hörs senare idag peeps, take care.

Fearless spring





© Mikaela Olsson

Straight to the bookstore

Är nu hemma efter en ganska kort skoldag, hade bara två lektioner och vi gjorde inget vettigt på den första och såg bara på små snuttar från gamla filmer som Dracula på mediekunskapen, så egentligen har vi inte gjort något alls idag. Hann i alla fall redovisa en filmgrej i median innan jag och Josse stack ut på stan en runda innan vi åkte hem. Nu kan jag inte bestämma mig för vad jag ska göra, vi får väl se. Har en bokanalys att skriva klart, så det lutar ju åt att jag kommer sätta mig med den en stund.
Just de, bilder kommer nog upp ikväll också, tror jag, när de är färdigredigerade haha.

10 maj 2011

Flög runt som en liten boll igår, åkte till Åhus, kom hem, stack ut, kom hem, sprang fram och tillbaka så mycket att jag blev helt snurrig i huvudet. Men nu har jag i alla fall lite bilder att visa er när jag kommer hem. För tillfället äter jag frukost, börjar lite senare idag och har bara två lektioner, vilket är ganska så skönt måste jag säga. Har tyvärr en hel del läxor, så även om jag hinner hem innan solen försvinner kommer jag nog inte kunna njuta av den ändå. Men vi får se hur det blir. Nu ska jag fokusera på min mat, vi hörs senare peeps.

They say that I can't last a day in the real world, I say you wouldn't survive one night in mine


You put the music in my heart

Hemma efter en... ganska härlig dag i skolan faktiskt. Det var lagom slappt, men vi gjorde ändå någonting (förutom i engelskan där vi mest satt och skrev femtioelva mindmaps om Rödluvan?). Som sagt, en härlig dag all around, vädret är kanon och jag är på väldigt bra humör. Och nu ska jag sparka gång mitt fotoprojekt på riktigt, så egentligen har jag inte tid att sitta här och babbla. Vi hörs senare, mina kära små, jag slänger nog upp en Asking Alexandria låt senare, helt omöjligt att sluta på det bandet.

9 maj 2011

De två värsta stunderna på veckan: söndagkväll och måndagsmorgon. Man somnar sent, man vaknar jättetrött och i mitt fall, hamnar helt ur balans med min morgonrutin när jag gör ett fel. Med andra ord: Jag har för bråttom för att sga något vettigt just nu. God morgon. Eller nått.

8 maj 2011

Ganska seg morgon, var uppe relativt länge igår och spelade kort med familjen. Drömde som vanligt de allra konstigaste drömmarna innan jag slutligen fann orken att resa på mig. Hann äta ungefär en tredjedel av min frukost innan jag gick ut och vinkade av Micke, som skulle åka igen, sedan åt jag klart min frukost och ja, nu sitter jag här. Vädret är helt otroligt fint, men det blåser lite för mycket kanske. Om allt vill som det ska så ska jag ut och fota lite, innan jag kollar igenom en massa repriser och fortsätter med mina läxor. Japp, plugg-söndag alla around.

7 maj 2011

Ingen lugn helg för mig känner jag. Jag längtar alltid efter att Micke ska komma hem och fem minuter efter han kommit innanför dörren inser jag hur skönt det är när han inte är hemma. Eftersom vi inte träffas särskilt ofta och inte har vuxit upp med varandra särskilt mycket heller, blir det väldigt mycket retande när vi väl ses. Ibland känns det som jag är den mogna trettonåringen och han den retlige femtonårige brodern. Ganska irnoiskt, då jag snart är arton och han nyss fyllt 31. 
Kommer bli en lång helg. Och jag ska ta vara på varje sekund eftersom vi inte ses mer än några gånger om året. Vi hörs senare, nu ska jag fortsätta slå honom på armen och dra honom i håret ♥

Timeless


Slinkisar

Hej folket. How is life, this sunny day? Hos mig är det bara bra, nationella var... det gick... jaja, det är över i alla fall så nu slipper jag tänka på det. Jag åkte hem efter det, åt och fotade lite innan jag parkerade mig här framför. För tillfället ser jag igenom lite intervjuer med Asking Alexandria men jag borde springa ut och fota lite till innan jag blir alltför bekväm här. Ska baka också idag, är det tänkt, skriva min bildanalys i foto och jag hade behövt städa av ovanvåningen. Så inte Micke kvävs till döds av alla dammråttor som finns där uppe, när han kommer hem imorgon. Som ni ser, finns lite på min att-göra lista. I better get started.

6 maj 2011

Fredag och det tycker väl de flesta är skönt. Jag hade tyckt det var ännu skönare ifall jag inte behövt skriva ett engelska nationella prov idag, något jag verkligen, verkligen avskyr. Varför gör man det egentligen? Jaja, mitt morgonhumör är sådär lagom bra idag, så vi får väl se hur den här dagen blir. Alltså igen, jag vet inte vad jag skriver. Jag måste börja stänga av radion när jag gör detta, för det är omöjligt att koncentrera sig bland en massa äcklig musik och konstiga kommentarer från radiofolket. Ska ni snacka, säg något bra, ska ni spela musik så spela något bra. Så jag avslutar detta väldigt förvirrande och klagande inlägg med frågan "Varför har Sverige ingen bra radiokanal?"

Wake up, this is the real world

Kom på att jag inte skrivit här sedan jag kom hem (vilket i och för sig var en stund sedan), men helt ärligt hände det inte så mycket viktigt i skolan. Vi mest satt och... satt. Jag fixade lite med ett reportage och funderade över vilken fotograf jag skulle välja och ja, det var väl det ungefär. Lämnade skolan vid elva, gick bort till pressbyrån för att köpa några tidningar och sen åkte jag hem. Det var min skoldag det. 
För den som bryr sig och vill veta: Nu ska jag strax äta och efter det ska jag skriva på min bildanalys i foto och så ser resten av min kväll ut. Kul, huh?

Droger & Beroende







© Mikaela Olsson

5 maj 2011

Tillbaka till skolan idag och det var självklart lite segt att gå upp, men det var rätt väntat. För tillfället sitter jag i köket och försöker undvika att få solen i ögonen medan jag skriver, lite i-landsproblems varning på det där. Nåja, idag har vi foto hela dagen, kan bli intressant, för jag har ingen aning om vad jag ska jobba med på vårt sitta projekt, så jag antar att jag får sitta och fundera på det hela dagen. Mycket mer än det har jag inte att säga, faktiskt måste jag skynda mig och äta frukost... och stänga av radion. De spelade just Måns Zelmer...löv?  Safe to say att det gjorde lite, lite ont i mina öron när jag hörde det.

We can still survive


4 maj 2011

Vet att jag skrev igår att jag skulle lägga upp mina tre Droger & Beroende bilder och jag hade faktiskt tänk göra det. Fram till jag insåg att den som hänger uppe på Barbacka bara finns som slutredigerade på min skoldator, så det får jag vänta med till imorgon helt enkelt.
Annars då, är det bra med er? Jag mår fint, kunde inte komma till skolan idag heller, mitt vanliga onsdagsproblem, så jag tog en liten sovmorgon (till halv tio) och började sedan läsa en bok (till klockan tolv). Det är galet vad snabbt man kan glömma bort tiden när man ligger och läser. I vilket fall som helst hade jag nu tänkt äta frukost och sedan plugga lite matte. Bara för att jag inte kan ta mig till skolan betyder det ju inte, nörd som jag kan vara ibland, att jag ska missa en massa grejer. 

Slänger upp en låt senare, en sådan låt som man hör en gång, blir helt fast i och lyssnar på så mycket att man tillslut spyr på den så dålig den är. Men än är jag bara i "detta-är-världens-bästa-låt" - stadiet, så då får ni plågas lite ni också, tycker jag, haha.

3 maj 2011

Vaknade av en fruktansvärd huvudvärk imorse och valde att stanna hemma idag. Somnade om efter några huvudvärkstabletter och sov nästintill fram till nu. Huvudvärken har till största del försvunnit och nästa grej på listan är att äta frukost, sedan ska jag fortsätta vila lite till. Tror jag ska slänga upp mina Droger & Beroende bilder om några timmar, så kika in här då, i fall ni vill se dem. Tills dess: ha det bra peeps, I'll talk to you later.

You died in my arms, when the sun came down









© Mikaela Olsson

Kylan slog tillbaka

Har varit hemma i några timmar nu, ägnat tiden åt att äta och fota lite, ska alldeles strax hoppa in i duschen, vilket jag har längtat efter en bra stund, är lika kall som en isglass, ungefär. 
Skolan var helt okej, vi gjorde inget, men det är ju precis, precis som vanligt med andra ord. Har egentligen inte så mycket tid att sitta här och babbla om helt onödiga saker, har en del att göra ikväll, men, men, men, jag ska lägga upp lite bilder till er, det var ett tag sen sist och jag har lite nytt, så håll ögonen öppna. Vi hörs senare peeps.

2 maj 2011

Och så var det måndag igen. Alltid lika svårt att ta sig upp ur sängen, alltid lika trött och seg och alltid lika irriterad på mig själv för jag gör aldrig klart allt jag måste göra under söndagarna. Men förhoppningsvis så flyger denna veckan förbi, och... nej, ärligt, jag kan inte skriva ett inlägg och höra radiofolket i bakgrunden. Det stör min tankeförmåga. Jag har kämpat och nu ger jag upp. Ha det bra så hörs vi senare idag.

1 maj 2011

Efter så otroligt många fina, soliga dagar börjar det nu molna på mer och mer och jag hörde någonting om att det skulle bli regn imorgon. För mig får det gärna regna idag, eftersom jag har både det ena och det andra att hitta på inomhus. Först och främst ska jag äta frukost, sedan är jag inte helt säker på om jag ska skriva min bokanalys i svenskan eller om jag ska göra färdigt ett reportage i foto. I vilket fall som helst kommer denna dagen bestå av en hel del plugg, vilket inte är et dugg förvånande, eftersom det är the one and only, pluggsöndag.

RSS 2.0