Memory lain - Tiden då man bara var ett barn

Har tänkt att skriva detta inlägget ett tag, men nu när jag sitter här hemma med min förkylning och inte har något bättre för mig, då kan jag ju passa på. I vanliga fall så brukar jag ju gärna kombinera texter och bilder i Memory lain, men dessa minnena är från en tid då det inte fanns digitala kameror. Och de bilder jag har, som är väldigt få förövrigt, kan jag inte få in i datorn eftersom jag inte har en scaner. Men det får gå ändå.

När man är liten går man på dagis. Men jag gjorde aldrig det. Istället gick jag till en dagmamma tillsammans med en liten grupp andra barn som bodde i närheten av mig, på en radie av en mil eller två. Eftersom vi inte var så många fick vi bra gemenskap, det enda vi gjorde var ju att leka hela dagarna. Och anledningen till att jag vill föreviga detta minnet är för att få ner allt i ord, om hur kul man har det när man är barn. Så annorlunda mot när man blir äldre.
Ja, jag gick hos dagmamma, Inez hette hon. Hos henne fanns också Philip, tre år äldre än mig, Gabriella, två år äldre, Kim, två år yngre. De bästa vännerna Mattias och Andreas samt Mattias storebror Marcus. Syskonparen Ebba och Hugo, Oskar och Evelina samt den lilla flickan Moa. Självklart var inte alla där samtidigt, någon slutade och en annan började, men det var dessa jag minns från min tid i alla fall.
Kul hade vi, så som bara barn kan. Jag slutade när jag var nio eller tio, jag minns inte riktigt, i vilket fall som helst så var de sista åren inte fullt lika roliga som de första och allt som hänt sedan jag börjat där, föll ganska snart i glömska. Och minnena suddades ut, försvan långt bak i mitt huvud och det är först nu, under de senaste månaderna, som jag har tänkt på allting igen. Dammat av alla minnena och försök komma ihåg vad vi gjorde om dagarna. Så med rädsla av att jag ska glömma bort allt igen, skriver jag nu ner det här för att för alltid kunna ha det kvar.

Det fanns ett lekrum i Inez hus, med brungråa väggar, en stor, vit soffa, ett lägre bord med stolar, en enorm kista under den vridna trappan och självklart: en massa leksaker. Inte såna tråkiga saker som Barbidocker och ritböcker, utan saker som bowlingkäglor i plast och miljoner pärlor att göra pärlplattor av. Anledningen till att jag skrev med bowlingkäglorna är för att vi lekte mycket med dem. Spelade bowling gjorde vi inte, utan vi brukade leka en enkel lek som man väl kan kalla för "stad" rätt och slätt. Det fanns en bankman, en lärare, några elever, och så vidare och så vidare. Det roligaste jobbet var ju självklart att vara frisör, vilket jag och Gabbis brukade dela på. Och bowlingkäglorna var där av flaskorna vi hade när vi färgade håret på våra kunder. Vi brukade dessutom putta ut den där stora kistan en bit och lägga stora kuddar som tillhörde soffan, där bakom. Ett litet hem helt enkelt. Sen sov några där och vi brukade låtsas att allt var på riktigt, självklart, så vi snarkade ljudligt tills någon fick nog och sa "nu är det morgon", då rullade allt igång igen. Så kunde vi hålla på i timmar.
En annan sak som vi också brukade göra, var att leka rockband. Självklart. Inez hade flera papperspåsar med gamla kläder som hon själv inte använde, kjolar, klänningar, tröjor, högklackade skor, you name it. Alltså klädde vi ut oss och byggde upp vår lilla scen i lekrummet. Några instrument hade vi inte, men barn kan vara väldigt uppfinningsrika och vi var definitivt inget undantag. Någon, oftast Andreas, brukade spela trummor bygget av stolar i en u-formad ring. En gitarrist krävdes ju också och denne fick spela på trappräcket som satt fast i väggen. Att man spelade både bak och fram samt på fel håll gjorde ju inget särskilt. Alls. Och en sångare då också, självklart. Som alltid kom ner från övervåningen i klänning (antingen jag eller Gabbis). Minns en dag då vi hade ett "uppträdande" för Inez och Frans, hennes man. Det gör mig lycklig att tänka tillbaka på denna tiden då vi hade så väldigt kul.

Nu har det ju gått många år sedan tiden hos Inez och jag har tappat kontakten med alla som jag blev vän med där. De flesta gick ju dock i samma skola senare, men vi var ju inte lika gamla, så vi pratade nästan aldrig. Kim var väl den jag var närmast vän med, nu går han i nian och jag har inte pratat med honom på flera år. Gabbis och jag bor nästan grannar men hon flyttade till Kanada för några veckor sedan, Anderas ser jag fortfarande då och då, men Mattias är jag inte träffat sedan han gick ut nian och jag åttan.
När man är mitt inne i sitt eget liv märker man inget, tiden som springer förbi. För mig känns det dock som nian var igår och plötsligt går jag i tvåan, jag har ingen aning om hur det har gått till. Men på något sätt så blir det så fruktansvärt verkligt när man ser bilder på de gamla vännerna på Facebook. Vad vi har växt, hur vuxna vi har blivit. Hur mycket vi har växt ifrån varandra. Och hur kul vi än hade när vi var små, så var det allt vi fick. Minnen men ingen framtid.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0