Årets pics 2010 #1 part 1

Efter många fotograferingar och annat kul, så har ju en hel del märkliga saker hamnat på våra kameror under det gångna året. För att få alla att skratta lite så har jag plockat ihop de allra roligaste och fulaste bilderna vi tagit under 2010.



Ta den snabba vägen. Ta fågelvägen - över stenhögen.



Vad är den underliggande meningen med denna bilden? Hm...



När man inte har tid att slänga in kläderna i torktumlaren, använd hårtorken!







En styck katt i en vattenkanna, tack.



"Syns det att vi filmar?"







Världens konstigaste bild. Någonsin.







"VAD gör vi i Höör?"



"Det finns speglar i taket."









Sjöjungfru gör Egyptienstyle.





31 december

Årets sista dag. De känns lite vemodigt, 2010 har varit ett bra år men jag hoppas att 2011 kommer bli bättre. Jag fick nyss ett litet morgonutbrott och mamma stirrade på mig som om jag var helt snurrig i bollen. "Jaa, men jag kan inte koncentrera mig när ungarna på radion sjunger julsånger på japanska ju!". Sant, det var faktiskt väldigt svårt. 
Egentligen skulle jag ha laddat upp lite bilder igår, men det blev helt enkelt så att jag mest satt och redigerade innan jag startade filmen 2:37, som jag hade höga förväntningar på. Alldeles för höga. Nej, den var inget bra. Inget bra alls faktiskt. Är inte det surt, när man verkligen har sett fram emot att se en film, och så är den inte alls lika bra som man tror att den ska vara?

Parafras

Jag kikade runt på bloggen och insåg att jag inte hade lagt upp min bild till parafrasuppgiften vi haft i skolan, för ett ganska bra tag sen, dessutom. Så, lite sent, men ja, nu kommer den i alla fall. Och för er som inte vet vad en parafras är - man väljer ut en gammal bild (eller, målning som i mitt fall när det gällde uppgiften) och gör en modern nyversion av den, antar jag att man kan säga.



Dance class - Edgar Degas 1874



Nyversion @ Mikaela Olsson 2010


30 december

Jag kan verkligen inte fatta att det är den nästsista dagen på året idag! Liksom, en helt vanlig vecka, men, 2010 tar slut imorgon. Ja, jag blir alltid så sentimental och måste tänka tillbaka på året och blabla när det närmar sig slutet (dramatiskt!). Så jag ska sätta mig och göra en liten årsresumé senare, känner att jag har ganska myket att hitta på idag. Och jag som hade tänkt ta det lugnt (som jag aldrig gör annars) och se en film ikväll, tja, vi får väl se vad som händer med det, haha.

29 december

Vaknade halv tolv, trodde livet var chilla bananer och och låg kvar ett tag. Somnade självklart om och vaknade med ett ryck, kände mig fram och fick tag på mobilen, kollar på den. Japp, hon var två, igen. Here we go. Again. Flög upp ur sängen och in på toaletten för att borsta tänderna. Tja, man kan väl säga att jag i alla fall börjar få fart på morgnarna nu!

There's new beginnings or an easy way out



© Mikaela Olsson

28 december

14:18, allting är tillbaka till de vanliga rutinerna igen. Ska snart äta frukost och sedan ska jag nog lägga mig och läsa en stund, och öppna Jessi's julklapp, som kom på posten idag! I övrigt är allting grått, att fota känns nästan som en dödsdom eftersom man inte får någon inspiration av en evighet full av snö.

27 december

Satt uppe ganska länge och nattchattade med Hannah och Alex igår. Det är något av de bästa som finns när det är lov, att nattchatta, om allt möjligt, viktiga och totalt oviktiga saker. I really like! Micke och hans familj åkte hem igårkväll, efter att vi spenderat eftermiddagen i soffan, halvsovande framför en engelsk fotbollsmatch. Ganska mysigt faktiskt, tro det eller ej haha.
Vad jag ska göra idag är dock ett riktigt mysterium. Jag är kreativ, nästan överkreativ och vill egentligen bara fota och skriva till fingrarna blöder. Ganska svårt att göra dock, när man har så många idéer att man inte riktigt hinner tänka klart alla idéer (krångligt, jag vet) och tillslut blir det så att man har hundra ofärdiga tankar i huvudet och inte en enda att börja arbeta med. Lite surt, men jag ska nog hitta på något!

Osäkerhet



© Mikaela Olsson

26 december

Nu börjar julen dra sig mot sitt slut, här sitter jag nyss uppkommen och ska äta frukost (eller ja, vad som nu går att få tag på när alla rensar kylskåpet). Ja, jag har hemskt morgonhumör, speciellt idag, och migrän vilket gör att jag känner för att slå första bästa person med en flaska i huvudet. Måste jobba på det där känner jag.

25 december

Dagen de flesta har längtat efter, är nu över, och nu är det bara några få dagar kvar av detta året. Som vanligt på juldagen så ska vi ha släktmiddag här hemma, inte för att de kommer så många igår, men tja, maten är i alla fall god. Och Micke väntas trilla ner om några timmar så ikväll ska vi fira jul #2. Kanske är ni intresserade av vad jag fick för julklappar? De flesta är väl inte så intressanta kan jag tänka mig, mestadels filmer och dvd-boxar, men saker som jag ville ha så ja, jag är nöjd. Och så fick jag ett Sigma macro objektiv till kameran, något som jag har velat ha länge. Får gå ut och testa det någon dag snart!

Julkalendern 2010 - del 24

Del 24

– Milla. Vakna, det är julafton, viskade Josse i örat på Milla som öppnade sina ögon segt och försökte fokusera ordentligt så hon kunde se någonting.
– Kom igen, gå upp nu, fortsatte Josse och ryckte i hennes arm.
– Jag kommer, mumlade Milla och snurrade runt i sängen, men slog emot någon som låg bredvid henne. Skrämt flög hon upp från sängen och landade på golvet intill en förvånad Josse som stirrade på henne.
– Vad håller du på med, frågade hon förvånat samtidigt som Milla stirrade på sängen där hon själv nyss legat. Intill den plats där hon sovit låg Max och slumrade sött, Milla vände blicken mot Josse och stirrade på hennes med stora ögon.
– Ja, inte vet jag, svarade Josse och ryckte på axlarna innan hon tog tag i Millas arm och drog med henne ut från rummet. På vägen var de tvungna att hoppa över You me att six, som låg utspridda lite överallt och sov.
– Jag är klar med det jag började bygga på igår, men det är bråttom om alla barn i hela världen ska hinna få sina julklappar i tid, babblade Josse på, samtidigt som de skyndade sig genom en lång korridor innan de genade genom verkstaden och tillslut kom ut, där Milla mötes av ytterligare en av Josses makalösa maniker.
– Åh herregud, sa Milla och gick fram till maskinen och rörde vid den för att se om den var riktig.
– Jag är rätt stolt, om jag får säga det själv, nickade Josse.
– Ja, det kan jag tro. Men det blir jobbigt för den som ska köra, la Milla till efter en stund.
– Nej, jobbigt för dig, det är ju du som ska köra, sa Josse och log.
– Ja, visst, självklart. Vad annars, muttrade Milla fram så tyst att Josse inte hörde det.
– Okej, men hur ska vi göra detta då, frågade Milla efter en stund och Josse tecknade åt henne att vänta innan hon sprang in i verkstaden och kom tillbaka med den enorma julklappssäcken.
– Jag har säcken bak på pulkan hos mig och sedan sitter du på cykeln och styr helt enkelt. Den fungerar egentligen helt som den där cykelmojängen vi hade innan vi åkte ut på ishavet du vet, men nu har jag monterat fast motorer under pulkan så vi kan flyga megasnabbt, på så sätt kan vi ta oss runt i världen hur vi vill. Lite nymodernt, men när det gäller att bryta på traditionerna eller låta barnen vara utan sina julklappar, ja då kan man ju fråga sig vad man väljer, sa Josse och ställde klapparna på pulkan. Milla suckade, skakade på huvudet och hoppade på cykeln. Försiktigt startade hon den och motorerna mullrade igång, maskinen började röra sig framåt och snart hade de lyft från marken och svävade allt högre upp mot luften. När de tittade ner kunde de se alla nissarna, tomten och tomtemor samt hela You me at six stå utanför tomtens verkstad och stirra upp i luften, på dem, de vinkade, de nissarna vinkade tillbaka, innan de begav sig ut i världen för att sprida glädje och dela ut julklappar.

När de landade efter en lång dag uppe i luften, utanför tomtens verkstad, sträckte Josse på benen och Milla knäckte till sin rygg. Att sitta på en cykel, och en pulka, en hel dag, var egentligen inget trevligt för någon av dem. Men att se glädjen hos alla barn och i alla familjer hade varit värt det. Lyckliga gick de in i fikarummet intill verkstaden med den tomma julklappssäcken och möttes av hela deras familj plus bandet, som tydligen fortfarande var kvar, de satt och fikade och tycktes vänta på de två nissarna att komma hem. Alla log mot dem när de klev in genom dörren, men tomten log störst, han kom fram och tog säcken från dem och gav dem vars en kram.
– Det är tur att jag har såna fina nissar som er, sa han, det var dumt av mig att sparka er, ni kan ju så mycket mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Vad säger ni om att komma tillbaka igen, till tomteverkstaden?
– Tack, väldigt gärna tomten, svarade nissarna i kör och log.
– Och så blev det en lycklig jul ändå, sjöng Max innan bandet reste sig upp och drog med sig nissarna ut i verkstaden för att dansa runt den stora julgranen.

24 december

Hej alla kära läsare och god jul på er! Jag är inte säker på hur många av er som kommer ägna tid åt att läsa bloggar här, men jag skriver ändå. Det är ju julafton idag, inte för att det känns särskilt mycket. Inte ens igår, när mamma och jag pyntade huset och klädde granen (och var ute i två timmar och skottade bort all jäkla snö som bara några timmar senare var tillbaka igen. Ajaj min rygg idag). Nåja, idag ska de sista luckorna på julkalendrarna öppnas och min julkalender är ju inget undantag, den kommer dock upp senare, efter Kalle, julbordet och klappöppningen. Fram till dess så får ni ha en underbar julafton! Och Hannah får ha en fin artonårsdag ♥

Julkalendern 2010 - del 23

Del 23

Alla stod tysta en lång stund och stirrade på varandra, då de försökte förstå vad de just hört, innan det blev ett väldigt liv på allihopa. Alla pratade i mun på varandra och nisse-sekreteraren såg ut som om hon skulle svimma vilken sekund som helst.
– Tysta. Tysta. TYSTA, skrek Josh efter en lång stund och alla blev tysta. Han såg sig runt och skakade på huvudet.
– Så här kan vi ju inte hålla på, det leder ju bara till mer bråk än lösningar på problemet ju!
Alla såg ner i golvet när han pratade, de rodnade och insåg att han hade rätt. Men när han tystnade var alla tysta, de tänkte på samma saker, men ingen hade en lösning på problemet.
– Skulle vi kunna få träffa tomten, frågade Josh efter en stund och bröt tystnaden som bara vuxit sig allt starkare i hallen.
– Ja, det skulle vi väl kunna ordna, sa nisse-sekreteraren förvirrat och började gå med klungan efter sig. Josse snörpte på sin mun och rynkade pannan.
– Om detta hade varit en vanlig dag hade de inte fått träffat tomten, viskade hon till Milla, ingen utomstående för ju göra det!
– Jag vet. Och så var det vi som fick sparken, mumlade Milla tillbaka och Josse nickade irriterat. Efter en stund stannade gänget framför den välkända, enorma dörren och sekreteraren vände sig mot Josh.
– Ja, här är det, sa hon innan hon knackade på och lämnade dem sedan ensamma i hallen.
– Kom in, muttrade tomten på andra sidan dörren och Josh gick först, tryckte upp den enorma dörren tätt följd av resten av bandet. Men när de två små nissarna skulle följa efter stoppade Max dem.
– Detta är något vi måste göra ensamma, sa han allvaligt. Ni får vänta här ute, la han till innan han stängde dörren framför näsan på dem.
– Humpf, vilka lögnare, de använde oss för att komma åt tomten, utbrast Josse och hon började irriterat vanka av och ann framför dörren. Hennes ansikte var rött av vrede och Milla kunde inte låta bli att skratta tyst åt henne, innan hon suckade.
– Tja, även om de gjorde det, har vi ett större problem att ta itu med. Vi har inte tid att hitta renarna, men om vi inte gör det kan tomten inte dela ut julklappar till alla världens barn!
– Ja, vi måste komma på något bra, sa Josse och slutade gå för en sekund, innan hon sken upp.
– Givetvis, att jag inte tänkte på det, utbrast hon och tog tag i Millas arm och drog med henne in i verkstaden. Där möttes de av förvånade blickar från de andra nissarna, de var så chockade att återse sina gamla nisse kompisar att de aldrig stoppade Josse när hon snodde både det ena och det andra från det löpande bandet, innan hon vinkade åt Milla att följa efter henne ut. Josse låg hela tiden några steg före Milla och när hon kom utanför dörren tycktes Josse ha försvunnit för en sekund, det tog dock inte lång tid för den lilla nissen att räkna ut var Josse hade sprungit. Hon skyndade sig mot det lilla skjulet en bit från tomteverkstaden och mycket riktigt var det där Josse nu befann sig. Hon var fullt upptagen med att hamra och bygga på en ny makapär, Milla stirrade storögt på det hon höll på med.
– Tycker du inte att detta är lite fel tillfälle att bygga någonting? Vi måste ju komma på hur vi ska göra så tomten kan ge alla barnen deras julklappar imorgon ju!
– Alltid lika efterbliven, muttrade Josse, ge mig den där lådan med skruvar, sa hon sedan. Milla gjorde som hon sa och höjde sedan ett ögonbryn.
– Har du en plan, Josse?
– Jag har alltid en plan, svarade nissen och log stort mot sin kompis.

23 december

Dagen före julafton, utanför snöar det så mycket att jag knappt inte ens kan se grannens hus och här inne sprider sig julen sakta från hörn till hörn. Trots det har jag inte ens en gnutta julkänsla, imorgon skulle kunna vara vilken dag som helst. Dock har jag en hel del att göra idag, ska klä granen och slå in fler julklappar, kanske kommer julkänslan då. Och om denna snöstormen fortsätter måste jag skotta rent uppfarten så pappa kommer hem dessutom, haha. Julkalendern kommer nog upp rätt sent idag, så ni vet. Känns ganska märkligt att den är slut imorgon. Hm...

Julkalendern 2010 - del 22

Del 22

Efter ett tårfyllt farväl övergav nissarna sin monstermaskin vid sidan av vägen, någonstans i Irland. De skyndade sig att hoppa in i bandets turnébuss som genaste rullade ut på vägen, Max hade varit väldig hemlighetsfull med vart de var på väg, men endast för nissarna. De andra fyra medlemmarna i bandet visste precis var de skulle åka och nickade glatt mellan varandra när de viskande diskuterade saker som nissarna inte fick ta del av.
Tillslut stannade bussen och alla skyndade sig att hoppa av bussen, de sprang i en klunga över ett öppet fält innan de kom fram till ett flygplan, som tycktes vänta på dem. Max tog täten och var den första som hoppade in i flygplanet, han hjälpte nissarna upp och lät sedan resten av You me at six kliva in. Nissarna, som aldrig flugit, var både glatt överraskade, förvånade och lite smått rädda. De andra var lugna som filbunkar när planet började rulla och snart svävade de högt uppe i skyn, på väg mot ett okänt mål. Båda nissarna försökte hålla blicken fäst i fönstret för att hålla reda på var de var på väg, men efter ett tag somnade båda två och sov sött ända fram till Josh skakade om deras axlar.
– Vakna, vi är framme, viskade han och Josse satt sig trött upp i stolen, blinkade till några gånger innan hon tittade ut genom fönstret och kisade mot det vita ljudet där utanför.
– Var är vi, mumlade hon grötigt.
– Nord polen, svarade Josh och skakade Millas axlar en gång till. Det tog en liten stund innan hon vaknade till, men när hon väl gjorde de hoppade de allihopa ut från planet, där resten av bandet väntar.
– Vad gör vi här, frågade Milla och såg sig runt.
– Ni ville hem, så vi körde er hit, sa Max stolt och log samtidigt som en hård vind träffade det lilla gänget utanför planet.
– Nu måste ni hem till tomten och försöka få era jobb tillbaka, det är ju där ni hör hemma, sa Josh och log mot nissarna, som nickade åt varandra.
– Ja, det är där vi hör hemma, sa de och kramade om varandra.
– Ni kanske vill följa med, se hur det ser ut i tomtens verkstad, frågade Josse och hela bandet sken upp.
– Väldigt gärna, svarade de i kör och nissarna tog täten, med bandet bara några steg bakom sig. Som vanligt på nord polen så både snöade och blåste det. Nissarna var vana vid detta, men inte You me att six, de skallrade tänder och när Milla vände sig om för att se om de fortfarande var med, såg hon hur deras läppar hade börjat bli blå-lila.
– Vi är snart framme, sa hon lugnande och just då tornade sig tomtens verkstad upp framför dem. You me at six drog efter andan medan Josse sprang i förväg och öppnade dörren. Snart stod alla inne i hallen och borstade av snön från sina jackor, när tomtens nisse-sekreterare kom springande mot Milla och Josse.
– Det är hemskt, skrek hon och de båda nissarna såg på varandra.
– Vad då, frågade de i kör.
– Tomtens renar har blivit stulna!

22 december

Två dagar före jul och är det bara jag eller blir det faktiskt kallare och kallare? Igår hörde jag hur det viskades om minus tjugo på kvällen, var tvungen att tassa ut och kolla när jag kom upp imorse. Minus fem visade termometern och jag tassade förvånat in igen. Måste säga att det känns ganska mycket kallare än det. Nu måste jag dock äta, ska ut en runda och skotta bort lite snö, förhoppningsvis innan mamma kommer hem, haha. Ha det fint så länge peeps!

Update: Tydligen var det fel på vår termometer, det är inte fem minus ute. Utan femton. Och tydligen hade Kristianstad slagit sitt kylrekord i natt med minus 24,6. Känns bra att jag sov då!

Hell comes to Earth but I'll send it back

























© Mikaela Olsson

Julkalendern 2010 - del 21

Del 21

– Ni hann, ropade Josh när han springandes kom emot monstermaskinen.
– Nätt och jämt, svarade Milla när hon slängde upp dörren och kom ut med två gitarrer i handen. Hon räckte över båda två till Josh, som stirrade på röken som välde ut från maskinen.
– Det där ser inte bra ut, mumlade han.
– Det gör ju inte de, svarade Milla, som hoppade in i maskinen för att kunna hämta resten av instrumenten. När alla var ute och inpackade i bandets buss, vände sig Josh mot Milla och Josse.
– Tack så mycket, ni anar inte vad detta betydde för oss.
– Äsch, de var väl inget, svarade Josse.
– Jo! Kommer maskinen någonsin funka igen, frågade han och såg på monstermaskinen med sorgsna ögon.
– Jag ska göra vad jag kan för att laga den, sa Josse. Men ni måste åka nu, annars kommer ni försent!
– Jag tänkte, som tack kunde ni komma på konserten ikväll?
– Jag måste stanna här, med maskinen, sa Josse och klappade den på dörren, men Milla kan åka, sa hon och stirrade sedan på sin nisse-kompis.
– Inte utan dig, sa Milla bestämt.
– Äh, var inte sån nu, åk. Du kommer ändå bara vara i vägen, sa hon och log halvhjärtat. Milla nickade och följde efter Josh mot bussen där de andra redan väntade.

När konserten var slut skjutsade bandet tillbaka Milla till Josse, som fortfarande satt i monstermaskinen och arbetade, vid sidan av vägen, där de lämnat henne. Milla skyndade sig ur bussen och sprang fram till maskinen, öppnade dörren och ropade ett glatt hej till Josse.
– Åh, det var så coolt, du skulle varit med, alltså, du anar inte, började Milla pladdra på, men slutade så fort hon märkte att Josse inte lyssnade, hon arbetade inte heller hon… satt mest bara. Rakt upp och ner. På golvet. Och såg ledsen ut.
– Vad är det, frågade Milla orolig och hoppade in i maskinen.
– Den kommer aldrig funka igen, svarade Josse.
– Aldrig? Inte ens om vi byter ut motorn?
– Nej, inte ens då. Och var skulle vi få tag på en motor vid den här tiden på dygnet? Nej, det är över. Vi kommer inte hem.
– Åh, sa Milla och stirrade rakt ut i luften, de gjorde de båda två, i tystnad, innan de hörde hur någon harklade sig bakom dem.
– Jag tror jag har en idé, sa Max, innan han klev in i den lilla monstermaskinen tillsammans med nissarna och plockade upp sin telefon.

Julavslutning på LBS

Back home from school! Vi åt gröt, lyssnade på tal, en komiker kom och drog lite skämt och sedan skulle vi tävla i en fototävling, klassvis. Inte det smartaste att ge skolans största klass (33 elever) en (EN!) kompaktkamera. Det blev liksom... fel. Nåja, jag och P stack från firandet av jullovet för att hinna med bussen och nu är jag hemma. Det är så galet, galet, galet fint ute att jag bara vill ut och fota. Det råkar också vara minus tio, inte lika lockande. I vilket fall som helst måste jag äta innan jag ger mig ut (om jag ens gör det) så det står som next up på min lista. Bloggar senare, julkalendern kommer upp då!

Julkalendern 2010 - del 20

Del 20

Nissarna flög fram över snön som låg djup i Irland. Det skvätte om monstermaskinen och inne i hytten rök det från maskinen som gick på högvarv. Den knarrade och knakade ju mer de körde och nissarna såg rädda på varandra. Om motorn gick i sönder nu, hade de ingen som kunde hjälpa dem och det skulle ju bara skapa mer problem än det löste. Därför saktade Josse ner lite, men maskinen gick ändå fort. De svängde in i närmsta stad direkt efter de pratat med tomten, som själv ringt till ägaren av en musikaffär och förklarat problemet. Milla hoppade ut från maskinen nästan innan Josse hade parkerat och stängt av motorn, och flög in i affären. Josse kom småjoggandes efter, in till disken där Milla redan stod och pratade med ägaren. Han hälsade att han hade pratat med tomten och visade att han redan hade plockat fram instrument som nu var redo att plockas in i maskinen. Nissarna nickade och tillsammans bar de in gitarrer, basar och mikrofoner in i maskinen. När det väl blev dags för trummorna blev det lite problematiskt, men de lyckades få allt att fungera. Sedan tackade de affärsägaren, som bara vinkade till dem, och ropade god jul efter monstermaskinen, när den försvann ut i mörkret.
– Jaha, tillbaka till bandet, sa Milla, som krupit upp i sängen tillsammans med ett gitarrfodral. Hon tycktes ständigt slå huvudet i fodralet varje gång maskinen råkade köra över ett litet gupp, vilket var ganska ofta.
– Precis, sa Josse och stirrade rakt framför sig, höll ögonen på vägen men studsade upp och ner eftersom hon satt på en utav trumdelarna, som rullade runt i maskinen. Milla stirrade ut i röken som redan börjat sväva runt i maskinen, var man än tittade kunde man bara se en massa instrument. I mängder.
Milla somnade, trots fodralet som slog henne i huvudet hela tiden, men hon vaknade av det märkligt ljud som fick henne att sätta sig upp i sängen. Hon stirrade runt i maskinen, men kunde inte se någonting, eftersom röken nu totalt tagit över. Istället hördes ljudet högre och högre.
– Vad är det som låter, skrek Milla fram, för att överrösta ljudet.
– Motorn. Den håller på att dö, skrek Josse tillbaka.
– Hur långt är det kvar, frågade Milla och hoppade ner från sängen, men råkade snubbla in i ett mikrofån stativ.
– Aje, mumlade hon, tog ett steg tillbaka innan hon försökte se i röken, försökte lokalisera Josse, men såg inte henne. Istället gick hon framåt och föll över en del till trumsetet, hon la sig raktlång i maskinen.
– Ta det lugnt, fräste Josse irriterat innan hon spände blicken framför sig. Där, där är de, skrek hon och pekade, det var då motorn drog sitt sista andetag.

21 december

Igår hade jag fullt upp, gick till skolan och kom tillbaka igen, kom in genom dörren och var inne i knappt trekvart innan jag sprang ut igen, för att fota. Ute var jag i någon timme och sedan kom jag tillbaka vid två, för att värma upp mig lite. Hann knappt bli varm innan jag fick springa ut igen vid lite över tre och sedan skulle vi in till stan bara en liten stund senare. Hemma var vi inte förens klockan blev halv sju, kvart i sju och sedan åt jag, spenderade en liten stund på msn innan jag såg finalen på Top Model. Sedan bäddade jag ner mig själv i sängen. Och det var någonstans där jag kom på att jag inte skrivit någon ny del på julkalendern! Åhja, vi ruckar lite på reglerna så kommer den upp om bara en liten stund, och så låtsas vi att den kom upp igår, haha. Så blir det när man inte har sakerna färdigskrivna... eller huvud med sig haha.

X+Y=?

Dagen före skolavslutningen, tretton minusgrader visade termometern när jag kom hem, ändå begav jag mig ut i snön för att fota. Var ute i ungefär en timme och nu är jag så frusen att min näsa håller på att trilla av. I skolan hade vi en julkamp, som bestod av tre deltävlingar och en final, om jag inte minns helt fel kom MPKR09 tvåa, inte så illa pinkat med tanke på att det numer finns nio klasser på skolan. Efter det skrev vi matteprov, jag och Josse hoppade över lunchen (julbordet) och stack hem istället. Med andra ord var jag hemma vid tolv. Stack ut direkt efter att jag sett You me at six nya turnévideo och tryckt i mig en lussebulle. Nu ska jag värma lite choklad och försöka få upp värmen lite.

20 december

Irriterande. Det luktar lussebulle i hela köket haha. Vaknade efter en natts väldigt märkliga och osammanhängande drömmar, känner mig smått död, fint, med tanke på att det är det efterlängtade matteprovet i eftermiddag (känn ironin). Vad vi ska göra på förmiddagen är jag lite orolig för också... Men imorgon är det skolavslutning så jag får väl lägga ögonen på det och sen ta mig förbi alla hinder som denna dagen slänger på mig. Nu måste jag äta frukost, vi hörs senare!

Julkalendern 2010 - del 19

Del 19

De vände alltså tillbaka och styrde maskinen mot Irland, Josh hade aldrig berättat vad som hänt, men det lät inte bra när de hade pratat i telefonen. Resan gick under en kompakt tystnad, förutom motorns muller då Josse körde så snabbt hon kunde. Det rök svagt om den och det blev svårt för nissarna att se, men med hjälp av GPS:en hittade de rätt ändå. Monstermaskinen rullade in i Irland och lyckades lokalisera You me at six turnébuss. De rullade fram till den på monstermaskinens sista krafter innan de hoppade ur och lät all rök välla ut och lät motorn svalna. De möttes direkt av Josh och kunde se de andra kika ut genom gardinerna som hängde för fönsterna i bussen.
– Vad har hänt, frågade Josse med en smått gäll röst, hon såg att Josh var upprörd. Han skakade på huvudet mot dem när han kom gående, som om han inte riktigt förstod det han skulle säga till dem.
– Vi var ute och festade efter ni åkte igår och sedan stack vi direkt utan att kolla efter så noga…
– Kolla efter vad?
– Någon har stulit alla våra instrument, sa Josh och när en bil körde förbi vägen de stod på, speglade sig ljuset i hans sorgsna ansikte.
– Vem gör något sådant, frågade nissarna i mun på varandra.
– Jag vet inte. Men vi kan inte spela ikväll, vi får inte tag på några instrument, vi måste ställa in. Och det kan vi inte, la han till och suckade ledset.
– Ingen fara, vi fixar det, sa Josse och sken upp, hon hade uppenbarligen fått en idé.
– Vad ska vi göra, frågade Milla när Josse drog med henne tillbaka till monstermaskinen.
– Jag har en plan, det är lugnt, ropade hon mot Josh som stod kvar, förvirrad, och stirrade efter dem.
– Stanna här, vi kommer snart tillbaka, ropade hon sedan och tvingade in Milla i monstermaskinen, stängde dörren med en smäll och startade motorn. Den brummade igång och hon svängde ut på vägen, la i den högsta växeln och gav Milla telefonen hon halat upp från sin lilla ficka på nissedräkten hon bar.
– Ring tomten. Vi har ett ärende att göra.

Känn ironin



19 december

Kan ha haft en utav de bästa lördagarna i mitt liv igår, jag och min mattebok. Ja, vi har ju blivit som ler och långhalm nu innan provet imorgon. Men vi kommer inte alltid överrens och det brukar sluta med att jag puttar ner den i frustration på golvet. Med andra ord behöver jag väl inte berätta vad jag ska göra idag, eller hur?

I'm seeing strangers in the middle of the night


Julkalendern 2010 - del 18

Del 18

– Jag kan inte fatta att vi ska åka hem redan, sa Milla när hon hoppade in i monstermaskinen som, tack och lov, fortfarande stod kvar på samma plats där de ställt den några dagar tidigare.
– Vilket äventyr det var, Josse log lite sorgset, hon verkade både glad och ledsen, antagligen för att det redan var slut.
– Verkligen, instämde Milla. Tack för att du tvingade med mig hit, jag var lite orolig början, fortsatte hon sedan och rodnade lite.
– Tänk, det visste jag redan, sa Josse och skrattade, men jag visste också att allting skulle bli jättekul!
– Ja… men nu är det slut och nu ska vi hem, sa Milla med en trött röst och sjönk ner på den lilla sängen. Hon såg Josse nicka frånvarande när hon startade maskinen, den brummade igång och så svängde de ut från den lilla gränden och lämnade London bakom sig.
– Vad ska vi göra när vi kommer tillbaka, frågade Milla efter en stunds tystnad.
– Jag har ingen aning, faktiskt, svarade Josse. Jag tänkte aldrig längre än detta.
– Kanske Josh hade rätt, kanske skulle vi följt med dem?
– Kanske. Men det är för sent nu, suckade Josse och Milla la sig ner i den lilla sängen. Hon blundade och tänkte på allt de hon varit med om och sett de senaste dagarna, hon log till alla små minnesflashar. Det sista hon såg framför sig innan hon somnade var henne och Josse stående bakom scenen när de såg You me at six spela den första konserten.
Det bumpade till och Milla rullade ur sängen och landade på golvet med en tung duns. Förvirrat satt hon sig upp och såg sig runt i mörkret. Josse körde fortfarande, men verkade väldigt trött, allting var mörkt både i monstermaskinen och utanför.
– Var är vi, frågade Milla med trött röst och kröp fram till Josse, som förvånat hoppade till när hon hörde sin nissekompis röst.
– Jag är inte säker, en bra bit utanför London i alla fall, svarade Josse sömnigt.
– Är det inte dags att åka ner i vattnet snart?
– Nej, jag tänkte att vi kunde åka genom hela Storbritannien först, innan vi gör det. De är så jobbigt att sova när man åker i vattnet tycker jag, sa hon och Milla skrattade lite.
– Det kan jag hålla med om, sa hon och la sig på golvet bredvid Josse för att hålla henne sällskap. Men hon var inget vidare bra sällskap, utan höll istället på att somna. I bakgrunden kunde hon höra motorn som arbetade och Josses lugna andetag, hon kände hur hon svävade iväg längre och längre bort från verkligheten. Ett vasst ljud skar i hennes öron och hon flög upp från golvet på en gång.
– Vad var det, sa hon med stora ögon och Josse skrattade lite åt henne.
– En telefon, hon tog upp den ur sin ficka och gav den till Milla.
– Var har du fått den ifrån, frågade Milla förvånat och tog emot den.
– Josh gav mig den, så vi kunde hålla kontakten, sa hon och ryckte på axlarna. Du borde svara, la hon till och vände blicken ut mot vägen. Milla fällde upp telefonen, krånglade lite med den innan hon lyckades hitta den gröna luren och sa hallå i telefonen.
– Milla?
– Ja…?
– Hur långt har ni kommit?
– En bit från London… ursäkta, men vem är detta, frågade hon och Josse såg på hennes med ett höjt ögonbryn, Milla ryckte förvirrat på axlarna åt henne.
– Det är Josh så klart! Kan ni vända om? Vi är på väg till Irland och vi har fått problem, vi behöver er hjälp nu!

18 december

Ett utdrag från nattens dröm;

"Jag springer längs med en häck för att ta mig in i den onda häxans palats och ta tillbaka det hon stulit från mig (min alldeles egna pianospelare). I ögonvrån ser jag två vargmänniskor ur häxans vaktstyrka, komma springande mot mig. Jag önskar att jag hade något som kunde förgöra dem, en trollstav kanske, och så vips har jag en i handen. Jag vände mig mot vargmänniskorna som kommer allt närmare mig, svingar staven men ingenting händer. De kommer närmare och närmare, skrattar åt mig och jag skriker stopp åt dem. De stannar och ser förvirrat på varandra och jag ler ett skadeglatt leende. 'Ni tror att magin kommer försvinna ur min trollstav om jag bryter den, men det gör den inte', säger jag och bryter staven i två delar, innan jag svingar båda delarna mot vargmänniskorna som löses upp av min magi."


Ja herregud.

Julkalendern 2010 - del 17

Del 17

De två nissarna reste runt med bandet ett tag, de fick gå på den andra London konserten och när det sedan var dags för banden att avlägsna sig få staden insåg nissarna att detta var slutet.
– Vad ska ni göra nu, frågade Josh en morgon när de satt och åt frukost tillsammans i bussen.
– Ingen aning, svarade de i kör och såg deprimerat på varandra.
– Jag antar att vi får åka tillbaka till nord polen, det är ju vårt hem, sa Josse och Milla nickade.
– Var ska ni bo då? Jag menar, sa ni inte att alla era släktingar och vänner jobbade och bodde hos tomten, frågade Josh och tog ett bett av sin macka.
– Jo… det har vi väl inte riktigt funderat på, svarade Milla sorgset.
– Tja, ni kan ju alltid följa med oss, svarade Josh och ryckte på sina axlar. Nissarna log men skakade på sina huvud.
– Tack för erbjudandet, men vi vill inte tränga oss på, gav de som svar.
– Det gör ni inte, det är alltid kul att träffa nya människor… eller nissar, la han till på slutet och skrattade lite.
– Så kan det vara, men det känns ändå inte rätt att stanna här, svarade Josse, inte för att vi inte trivs, la hon till på slutet.
– Nej, okej, Josh nickade, jag förstår. Men ni vet var vi finns om ni skulle ändra er, la han till efter en stund och nissarna log mot honom och nickade.

Bussen hade kört runt en stund i staden men stod nu stilla, inte långt ifrån där Josse hade parkerat monstermaskinen. Både You me at sic och The Blackout var samlade i turnébussen alla satt nu och pratade med varandra. Utanför mörknade det och några enstaka flingor signade ner från himmeln, Milla suckade tyst, hon kände hur hon började längta tillbaka till nord polen, trots att de dagar hon spenderat i London varit några av de roligaste i hennes liv. Hon visste också att resan tillbaka skulle vara lång, men det brydde hon sig inte om. För hon visste att hon de äntligen var framme skulle hon vara hemma igen, även om hon inte längre jobbade hos tomten.
– Nej, vi ska nog gå nu, när det är mörkt och så, sa Josse och väckte Milla ur hennes fantasier. Hon skakade på huvudet för att få ordning på tankarna och log mot allihopa som fanns i bussen.
– Ja, det har du rätt i, sa hon och reste sig upp, tätt följd av Josse.
– Är ni säkra på att ni inte vill stanna, frågade Josh igen och de nickade. De var helt säkra på den saken.
– Ja, okej då, sa han och reste sig upp han också, samma sak gjorde alla medlemmarna i banden och snart utbröt ett stort kramkalas.
– Glöm inte att skriva upp mig på tomtens lista, viskade Josh till Milla när han kramade om henne, Josse, som också hört, skrattade.
– Det ska jag inte glömma, lovade Milla och log mot honom innan hon tog Josses hand och de lämnade turnébussen och deras favoritband bakom sig.
– Kom snart tillbaka, hörde de Max ropa och det var den sista kontakten de hade med You me at six.

17 december

Tänk att det bara är en vecka kvar till julafton. Och det syns faktiskt, för utanför fönstret vräker snön ner och det ser väldigt fridfullt ut faktiskt. Tänkte skriva att det inte fanns så mycket mer kul att säga, men sen såg jag något som gjorde att jag höll på att trilla av min stol. Jag vet inte vad jag ska skriva och alla mina tankar är en enda röra. Jag bloggar senare. God natt.

Don't know where I've been, much less to where I'm heading



















© Mikaela Olsson

Julkalendern 2010 - del 16

Del 16

De hade stått bakom scenen och sett hela konserten, eftersom de inte hade sett något, då de var så korta, om de stått ute bland den andra publiken. Just nu plockade man av scenen och fansen gick hem, Milla och Josse däremot, stod kvar på samma plats i väntan på att Josh skulle komma och hämta dem, precis som han lovat. Det tog inte någon längre stund innan han dök upp, med Max efter sig.
– Så, detta är då VIP-gästerna, frågade Max och såg på de två små nissarna. Josh nickade och skulle precis säga något när Max avbröt honom.
– Vad är de för något? Nissar?
– Ja, svarade Milla och Josse i kör och Max rynkade först sin panna innan han log och öppnade munnen.
– Glöm det. De har redan lovat att skriva upp mig och mer får det inte plats med, sa Josh innan Max hann säga något.
– Men ursäkta mig då, mumlade Max och såg ner i golvet, sorgset. Båda nissarna skrattade lite innan Josh visade vägen genom en massa rum innan nissarna kunde smita ut till You me at six turnébuss, osedda, eftersom alla fans hade ögonen på bandet.
De åkte tillsammans med hela bandet och med The Blackout som följde efter i sin egen turnébuss. Nissarna satt mest tysta medan bandet diskuterade showen innan Josh nyfiket vände sig mot Milla och Josse.
– Jag visste inte att man kunde bli sparkad från tomtens verkstad, sa han efter en stund.
– Jodå, fullt möjligt, svarade Milla allvarligt och Josse skrattade tyst.
– Vad hände då?
– Vi lyssnade på musik, svarade Josse uppriktigt.
– Och ni fick sparken för det?
– Ja, när musiken gör att vi dansar istället för att slå in julklappar, då går det så.
– Får man fråga vad ni lyssnade på, flikade Max in, nyfiket.
– Er såklart, svarade Milla som om det vore vilken självklarhet som helst.
– Och The Blackout, la Josse till.
– Ingen riktig nisse-musik alltså, sa Josh och nickade fundersamt innan han fortsatte.
– Berätta hur det är i tomtens verkstad!
– Vill ni verkligen höra om det, frågade Milla förvånat, alla i bussen nickade.
– Men det är så tråkigt, utbrast Josse.
– Vi vill hellre höra om era turnéberättelser!

En miljon vita snöflingor

Sitter vid köksbordet och lyssnar på julmusiken som spelas på radion, utanför är det snöstorm och min katt ligger under stolen och sover. Ganska mysigt måste jag säga, haha. Kanske undrar ni varför jag är hemma nu när jag inte slutar förens tio över tre egentligen? Faktum är att jag slutade lite över tio idag, men tog inte bussen förens vid halv tolv. Eftersom jag var klar med allting som skulle göras, så behövde jag inte vara kvar, vilket i sin tur resulterar i att jag inte behöver gå till skolan imorgon heller. En extra ledig dag, hur underbart låter inte det egentligen?

16 december

Vaknade och tänkte, gudars vad skönt. Jag behöver bara bli väckt av klockan en dag till denna veckan. Det är förstås sant, men det jag inte riktigt förstår är hur fort denna veckan har gått (också är den inte ens klar haha) men ja. När man sitter i skolan, på alla trista lektioner och de bara slääääääpar sig fram, då känns det som om tiden går så sakta. Men nu, när jag sitter här dagen för fredagen, då känns det rätt bra måste jag säga. Nej, nu tycker jag att jag bara pratar på om ingenting som jag antagligen inte kommer fatta något av om jag läser igenom detta inlägget senare. Så vi avslutar det nu. Ha det fint peeps, hörs senare idag!

Julkalendern 2010 - del 15

Del 15

De hade rullat in från havet och över en strand, innan Josse tog över körningen. De guppade fram på småvägar och satt för det mesta tysta bredvid varandra och stirrade ut på landskapet runt dem. Tillslut somnade Milla och hon vaknade av att Josse skakade om hennes axlar och skrek på henne.
– Vakna. VAKNA! Vi är framme!
– Framme, frågade Milla trött och förvirrat och satt sig upp.
– Ja, skynda, det är ont om tid, sa Josse och slet upp Milla från golvet, där hon ännu en gång hade somnat.
De hoppade ut från monstermaskinen och sprang i mörkret genom små gränder. Ett svagt ljud hördes som tycktes bli starkare och starkare ju närmare de kom det Milla misstänkte var målet. Josse sprang fortare och Milla hänge efter i hennes hand som en liten vante. Tillslut stannade de framför en stor byggnad där ljudet kom ifrån och Milla såg sig runt i det svaga ljuset från gatlamporna.
– Var är vi egentligen, frågade hon sedan.
– I London, svarade Josse och stirrade upp på byggnaden innan hon drog med Milla mot en liten bakgata intill byggnaden.
– Vad gör vi här?
– Vi ska på konster, sa hon och svängde till baksidan av byggnaden.
– Och hur ska vi ta oss in, vi har inga biljetter ju?
– Tja, det är ju själva problemet, mumlade Josse och smög fram till en mörk dörr.
– Så vi har åkt ända från nord polen till London på en cykel, till en konster vi inte har biljetter till?
– Äm… ja, ungefär, svarade Josse och kände på dörrhandtaget. Det var låst.
– Nej, mumlade hon, la örat till dörren och hoppade efter några sekunder bort, med ett skräckslaget ansiktsuttryck.
– Vad, frågade Milla, lika skräckslaget.
– Det kommer någon, sa Josse i samma stund som dörren öppnades.
– Vänta, jag ska bara ta lite luft först, skrek personen och klev ut. Båda förstod genast vem det var och Milla och Josse såg, först på varandra och sedan på personen. Han mötte deras blick och log innan han insåg hur korta de var. Och att de bar nissedräkter.
– Vilka är ni, frågade han snabbt, misstänksamt.
– Vi var tomtens nissar och sedan blev vi sparkade, så vi åkte hit för att gå på en utav era konserter, svarade Josse lika fort.  
– Har ni biljetter, frågade han och höjde förvånat på ett ögonbryn samtidigt som han såg ut att fundera på om de verkligen var tomtens nissar eller bara några som skojade med honom.
– Nej, det är svårt att få tag på såna på nord polen, svarade Josse uppriktigt och log mot honom.
– Det låter väldigt osannolikt, sa killen efter en stund och Milla nickade.
- Jag vet. Men det är helt sant, sa Josse och de log sina allra finaste leende mot honom.
– Ja, okej… jag kan släppa in er. Men då måste ni se till att jag får något riktigt fint av tomten, la han till på slutet.
– Självklart, sa Josse och nickade.
– Då så, följ med här, sa han och höll dörren öppen för dem och de steg in i rummet.  Josse plockade upp en lapp och en penna ur sin ficka och gav den till Milla.
– Skriv upp att vi måste säga till tomten att ge Josh Franceschi något fint i julklapp, så vi inte glömmer bort det!


Give me my people back!

Känns som man kan uppfatta rubriken lite fel, men det var bara något som Plag sa i skolan som vi skrattade åt haha. Nåja, jag är hemma nu, som ni kanske förstår? Haft en... ja, nej, jag ska inte säga något. Men vi kollade på en julfilm imorse på mediekunskapen, Lina sa "Den är ju för barn mellan fem och tolv, men den ska nog funka för er också". Kändes bra. Och den var... nej den var väldigt fin, och väldigt rörande och totalt för barn och inte sjuttonåringar haha. Det allra mest episka var när tomten (hette något med tomten och mysteriumet med de försvunna renarna haha), när tomten säger "vem är där?" och vänder sig om för att se efter -och filmen stänger av sig själv. Kanske visste den att den borde göra allt lite mer dramatiskt?
Efter det hade vi idrott och sedan lunch och matte, vilket var både svårare och tråkigare än i vanliga fall. Håller helt med Anya, varför ska man behöva kunna räkna ut linjära ekvationer och algebra överhuvudtaget? Det är ju inte som om man kommer till affären och det står en skylt framför bananerna med en text "om tre bananer kostar y mycket och en banan kostar 2 kr, hur många bananer kan man köpa för 100 kronor? Rita ett diagram och visa kassörskan innan du betalar för dina bananer". För det hade ju bara varit sjukt, eller hur?





Döpt till "Plag på matten". Det är alltså en turban av en halsduk han har på huvudet.

Buffrar -1%

Här sitter jag i skolan tillsammans med Josse och Zigge, vi ska göra idrottsuppgifter men det tar alltid en liten stund att hitta motivationen innan man börjar. Nu sitter vi alltså ihoptryckta intill det enda elementet på tre meters avstånd och försöker hålla oss varma. Ute snöar det och är flera iskalla minusgrader och i skolan, ja, där är det inte så varmt heller. Nä, nu ska jag göra det jag ska göra. Tror jag.

*Två ettor går förbi*
Den ena: Should I stay or should I go now?
Milla: I think you should go...

15 december

Har absolut inget vettigt att skriva idag. Så där lagom lång dag idag, slutar vid två men är inte hemma förens tre, känns som jag gör det nästan varje dag numera haha. Annars, tja, det är mörkt och det snöar, jag är trött och vill sova och nu måste jag fortsätta med min morgon. Vi hörs senare.

Julkalendern 2010 - del 14

Del 14

Mörkret låg tätt över städerna de rullade igenom, Josse hade kört monstermaskinen i flera dagar i sträck nu, och försöket för tillfället lära Milla hur man körde, så hon själv kunde få några dagars välbehövlig vila.
– Tror du att du fixar det nu, frågade Josse och hon tycktes ha väldiga problem att hålla ögonen öppna.
– Ja, det är klart, svarade Milla glatt och höll i den lilla ratten.
– Okej, bra. Du ska rakt fram längs denna vägen och sedan svänga vänster två gånger innan du rullar ut i vattnet. Sedan styr du bilen i trettio grader snett rakt fram, sa Josse och gäspade innan hon lämnade Milla och staplade bort till sängen.
– Bilen? Monstermaskinen passar bättre, muttrade Milla och slängde en blick efter Josse.
– Kom ihåg att hålla ögonen på vägen, sa Josse varnande och Milla vände genast tillbaka blicken igen.
I början var det kul att köra. Nytt, spännande. Efter ett tag var det bara tråkigt. Ingenting hände, de rullade bara framåt, framåt, tycktes inte komma någonstans alls. Det var bara mörkt omkring dem. Men efter två svängar till vänster rullade bilen, nej monstermaskinen, ner i vattnet och Milla följde en liten kompass som låg bredvid henne. Hon tog ut trettio grader och körde lugnt omkring i havet innan hon kände hur hennes ögon började bli allt segare och segare. Hon hoppade till och blinkade några gånger, höll ögonen stadiga på vägen en stund, innan allting hände igen och igen. Tillslut fick hon nog och reste sig upp, lyckades hålla maskinen på rätt spår samtidigt som hon började bygga på en liten makapär.
Josse vaknade med ett ryck, blinkade några gånger och öppnade sedan ögonen. Hon var nyfiken på att se hur långt de hade kommit men upptäckte till sin förvåning, och skräck, att Milla inte längre styrde maskinen. Hon låg i stället på golvet bredvid sängen och snarkade lätt, Josse blinkade flera gånger innan hon slängde benen över sängkanten. De slog i golvet med en duns och Milla vaknade till.
– Vad håller du på med, vem styr, skrek Josse förskräckt och sprang fram till ratten.
– Ingen fara, muttrade Milla, jag har byggt en GPS.
– Du har byggt?
– Ja, det är inte bara du här som är händig, sa Milla och satte sig trött upp innan hon kröp fram till Josse, som i sin tur stirrade rakt fram.
– Var är vi, frågade Milla förvånat när hon såg land närma sig, då mörkret försvunnit och solen sakta steg upp på himlen.
– England, sa Josse med ett stort leende.

Ett skepp kommer lastat, med en Ris

Känns som jag har flugit fram och tillbaka nästan hela dagen. Åkte till skolan imorse och hade först svenska och sedan engelska innan det blev lunch, på mediekunskapen skulle vi se film men fick istället sluta. Stack upp till skåpet och tog sakerna innan jag och P skyndade oss till bussen och Josse knatade mot tåget. Kom hem och kollade lite i skolkatalogen (som jag äntligen fått haha) och sedan tillbaka till skolan för att ha utvecklingssamtal. Och efter det hem och nu sitter jag här och väntar hungrigt på middagen samtidigt som jag försöker fundera ut hur jag ska få kvällen att räcka till, till alla de sakerna jag måste göra.

14 december

Jaha, då sitter jag här igen och skriver. Klockan är 06:12 och utanför fönstret är det beckmörkt. Kan inte låta bli att längta efter nästa tisdag, jag är medveten om att jag har glidit genom denna terminen mycket enklare än många andra, som har haft väldigt mycket att göra. Trots det så är jag trött på skolan redan. Eller nej, inte direkt trött, för det var kul att träffa alla. Men jag är trött på att gå upp tidigt och åka till skolan för att inte göra någonting på lektionerna, det känns bara som en sån waist of time, you know? Detta har jag ju i och för sig varit trött på länge, men jag tycker att jag, denna mörka och... mörka tisdagsmorgon får klaga lite till. Så det så.

Julkalendern 2010 - del 13

Del 13

– Jag kan inte fatta att vi firar lucia i den här motorbåtcykeln, muttrade Milla och satt sig ner på sängen. Josse körde kärran, som funkade över förväntan, hon var ju den enda som visste på vilket håll de skulle.
– Äh, se det på den ljusa sidan, vi kommer ha kul när vi kommer fram i alla fall.
– Och när är det? Imorgon? Om två dagar, nästa vecka? Hehe, nästa år? Milla skrattade åt sitt eget skämt eftersom det bara var några veckor kvar av året, men Josse uppfattade aldrig det roliga.
– Innan den sextonde i alla fall, hoppas jag, sa hon allvarligt.
– Hoppas?
– Nej, måste, rättade sig Josse och skakade fundersamt på sitt huvud. Milla stirrade på sin nisse-kompis, hon förstod aldrig vad som rörde sig innanför hennes lilla pannben.
– Du är väldigt svårt att förstå ibland, sa Milla rakt ut och Josse satt tyst en stund.
– Tja, det kanske du har rätt i, erkände hon, men vi kommer i alla fall ha kul. Det vet jag. Det måste vi, la hon till efter en stund.
– Kan du inte ens ge mig en liten ledtråd, försökte Milla och lät återigen nyfiken speglas i hennes röst.
– Nej. Men om du är snäll kan vi stanna vid nästa affär och köpa vars en lussebulle, sa Josse glatt och Milla suckade och la sig ner i sängen. Hon muttrade något ohörbart i kudden och Josse skrattade lite.
– Vad sa du, ville du inte ha en lussebulle?
– Jo, jo, ja för lussebullar, grymtade Milla och Josse log nöjt nr hon styrde in båtcykeln vid närmsta Ica butik.
– Stanna här, sa hon och sprang snabbt in i affären. Det tog inte lång stund innan hon var tillbaka med en plastpåse innehållande två lussebullar och en julmust att dela på.
– Börja du fixa till fikan så fortsätter jag köra en stund till, sa Josse och gav Milla, som nu hade satt sig upp igen, sakerna innan hon gick bort till motorn.
– Kan du inte ens säga var vi är, frågade Milla när hon korkade upp julmusten och Josse skrattade lite.
– Vi är i Sverige.
– Sverige? Vad i hela friden ska vi göra i Sverige? Vad gör man i Sverige, la hon till efter en stund, fundersamt.
– Ingenting, vi är bara genomresande, förklarade Josse och Milla tog ett bett av sin lussebulle samtidigt som hon började nynna på en jullåt.


6 veckor...

... för det har gått så lång tid sedan jag var i skolan. Höstlov + praktik är klart och nu är vi tillbaka i de gamla gängorna igen. Bussen halv åtta, sega sig i 205'an hela morgonen, vikarier och inte göra något vettigt på lektionerna. Det var väl de som denna dagen gick ut på, ungefär. Vi har ätit lite pepparkakor, druckit lite glögg, vi har snackat om praktiken och kramat om varandra, men annars har allt varit precis som vanligt. Back on track, on LBS.



13 december

Idag är det lucia peeps, på radion hade de just en lång diskussion om det heter "god lucia" eller "trevlig lucia", jag har själv för mig att det heter "glad lucia", men det kanske bara är jag? För övrigt känns det inte som om man ska ta mig så allvarligt idag, eller inte just nu i alla fall, kan ju säga att jag inte sov så mycket inatt. Och innan någon säger "du får skylla dig själv för du har vänt på dygnet" så kan jag faktiskt säga att jag vände tillbaka det i helgen och jag somnade faktiskt precis när jag lagt mig i sängen igår kväll. Problemet var bara att jag vaknade vid tolv och inte kunde sova på tre (!) timmar. Det var inte så kul, efter det drömde jag att jag berättade för någon i drömmen (ingen aning om vem det var) att jag inte hade sovit mycket den natten. Jag drömde till och med att jag sovit dåligt, hur sjukt är inte det egentligen?

Julkalendern 2010 - del 12

Del 12

Milla hade somnat inne i monstercykelbåten och väcktes upp av ett hårt bankande bredvid henne. Hon suckade tungt när hon förstod vad det var, Josse som hade fått ännu en brilliant idé, men hon var inte på humör för det och vände sig om mot väggen och försökte somna om. Bankandet blev högre och högre, det liksom ekade i den lilla kabyssen och Milla suckade ännu en gång, högre och mer irriterat.
– Sucka inte åt mig, Milla, jag har hittat en lösning, sa Josse och bankade lite till.
– Kan du inte göra det när jag har sovit klart, mumlade Milla mot kudden hon borrat in huvudet i.
– Nej. Det är ont om tid, sa Josse och fortsatte att slå. Det var metalliska kling, som en hammare mötte plåt ungefär. Milla kände hur nyfiken hon blev. Vad var de Josse gjorde egentligen, vart var de på väg och varför var det så ont om tid? Hon försökte verka nonchalant men kunde inte undgå att  släppa igenom lite av nyfikenheten hon kände, när hon rullade runt mot Josse.
– Vad är det ont om tid till? Josse höjde blicken mot henne, såg på henne med glittrande ögon och sänkte hammaren hon hade i sin hand för en sekund.
– Det får du veta när vi kommer fram, sa Josse bestämt.
– Var ska vi egentligen?
– Det får du veta senare, Josse vände sig om till det hon höll på med och började hamra igen.
– Får jag veta någonting nu, frågade Milla tjurigt och slängde en irriterad blick på Josse.
– Vi kommer ha kul, det kan du få veta, svarade Josse glatt och Milla suckade.
– Säger inte mig så mycket, muttrade Milla till svar.
– Okej. Du kan få veta att maskinen är klar, sa Josse, gav makapären ett sista slag med sin hammare och reste sig upp. Hon torkade sina smutsiga händer på en trasa och Milla satt sig samtidigt upp i den lilla sängen.
– En motor, frågade hon, först skeptiskt och sedan lite gladare.
– Ja. Nu kan vi åka hur snabbt vi vill, och var vi vill, svarade Josse med ett leende.
– Är du säker på att den funkar då?
– Tja… det får vi väl se, svarade Josse och startade motorn.

12 december

Gårdagen var en märklig sak, när jag vaknade hade en stor del av snön regnat bort under natten. Lite synd, eftersom jag och Tilda hade en del planer, vi fick tänka om och satt istället på mitt rum och snackade ikapp fem månader ungefär. Efter hon åkt hem åt jag lite innan Sara kom hit och vi spenderade kvällen tillsammans. När jag sedan blev ensam satt jag uppe en stund och skrev och somnade nöjd, då jag faktiskt gjort saker hela dagen, haha. 
Idag är det den tredje advent (what? Seriöst, redan?), solen strålar och någon gång under gårdagskvällen sjönk temperaturen och snön vräkte plötsligt ner. Nu gnistrar allt vitt och vackert igen och jag sitter inne för att göra klart läxorna. Ska försöka sticka ut en runda senare, skriva lite samt slå in lite julklappar, tror jag. Imorgon är det back to school. Ska bli kul, känns konstigt.

Julkalendern 2010 - del 11

Del 11

Mannen hade lämnat dem när nissarna varit tysta en lång stund och inte tagit ögonen från varandra. Han lämnade dem på den blåsiga stranden och gick iväg med sin hund, upp mot något som liknade en parkering. Brummet som ekade ut över den tomma stranden då mannen startade sin bil, väckte Milla och hon blinkade några gånger innan hon suckade.
– Norge. Jaha. Vad ska vi göra nu?
Josse stod fortfarande tyst och orörlig, hon sa inget, hon rörde sig inte, så vitt Milla kunde se så andades hon inte heller.
– Hallå. Josse, sa hon och viftade framför Josses ögon med en hand. Ingen reaktion.
– Josse…?
– Josse, ropade Milla och skakade om Josses axlar. Detta väckte nissen och hon blinkade till innan hon skakade på huvudet.
– Norge. Vad var tanken, frågade Milla efter en stunds tystnad och Josse mötte hennes blick.
– Norge var inte tanken, svarade nissen och Milla suckade.  
– Vad var tanken då, frågade Milla trött.
– Detta blev så mycket svårare än jag någonsin trott, mumlade Josse frånvarande och Milla höjde på ett utav sina ögonbryn.
– Vad blev svårare?
– Fast inte omöjligt, fortsatte Josse och nickade för sig själv. Ett brett leende spred sig i hennes ansikte.
– Okej, nu börjar jag bli rädd för dig, erkände Milla, du ser helt galen ut, la hon till efter en stund. Josse gav henne bara en kort blick innan hon sprang tillbaka till cykelbåten, Milla sprang efter, skrek på Josse att stanna, men det gjorde hon inte. Först när de båda stod vid båten förklarade Josse vad hon tänkte.
– Vi ska här ifrån.
– Ifrån Norge? Vart? vart ska vi åka?
– Det får du se när vi kommer fram, sa Josse glatt och hoppade in i båten.
– Okej? Är det långt?
–Allting är relativt, svarade Josse och visade med sin hand och Milla skulle följa efter henne in i båten.
– Men vi ska cykla dit, frågade Milla när hon stängde dörren bakom sig.
– Tja, det blir en bit… jag ska fundera på saken, sa Josse och tog några lätta tramptag på cykeln. Båten rörde sig försiktigt framåt i stranden och snart var de på väg igen.

11 december

Vaknade vid halv elva idag, men fastnade i sängen med en ny bok jag hittat. Klev upp för bara en liten stund sedan och blev smått stressad när jag såg hur mycket klockan var - jag har en hel del på schemat idag, haha. Nu när jag tänker på det har jag inte ens tid för att skriva ett ordentligt blogginlägg, utan jag borde sätta mig och äta frukost innan jag börjar med allt jag ska göra idag. Så jag antar att detta är adjö då, haha. Julkalendern kommer upp senare ikväll, håll utkik efter den!

Julkalendern 2010 - del 10

Del 10

De hade lyckats ta sig havet med stor möda, Milla hade tagit det första passet och Josse hade cyklat det andra, de bytte smidigt ännu en gång intill ett isberg och Josse la sig för att sova när Milla tog de första tramptagen på cykeln. Vattnet kluckade under henne och hon undrade trött om båten skulle sjunka eller om de skulle cykla omkring på havet för alltid. Det visade sig att båda sakerna var fel, inte långt efter det att Josse hade somnat på den lilla sängen, såg Milla land. Hon ville inte väcka Josse förens det var nödvänligt, och höll därför tyst fram till att hon cyklade upp hela båten på en liten kal strand i ett okänt land.
– Josse, viskade hon och reste sig försiktigt upp från cykeln. Hon sträckte ut sina ben och vred huvudet fram och tillbaka så att det knäckte till i nacken. Nöjt log hon innan hon tassade fram till Josse och skakade om hennes axlar.
– Josse!
– Mmm…
– Vakna, vi är framme!
– Va, sa Josse trött och fick, med vissa svårigheter, upp ögonen.
– Vi är i land, sa Milla glatt och Josse satt sig upp i den lilla sängen.
– Framme? Redan? Omöjligt, sa Josse förvirrat.
– Omöjligt, vad då omöjligt, upprepade Milla och stirrade frågande på Josse, som öppnade den lilla dörren och klev ur båten.
– Vet du vad vi är, skrek Josse efter en stund och Milla klev ur hon också. Genast förstod hon varför Josse hade behövt skrika; det blåste starkt på stranden och sanden svepte omkring och blåste in i ögonen på dem båda två.
– Nej, ingen aning faktiskt, erkände Milla efter en stund och Josse stirrade på hennes med stora ögon.
– Men det kommer någon där borta, vi kan fråga honom, sa Milla och pekade på en ensam man som var ute och rastade sin hund på stranden. Båda nissarna fick fart och sprang fram till mannen.
– Ursäkta oss, sa Josse och såg upp på mannen.
– Ja, sa han och rynkade på sin panna när han såg de två nissarna.
– Kan du berätta för oss var vi är?
– Precis utanför Trondheim, sa mannen och stirrade misstänksamt på dem båda.
– Trondheim…, upprepade Milla och såg förvirrad ut.
– I Norge, förklarade mannen.
– Norge, upprepade båda nissarna samtidigt och stirrade på varandra med stora ögon.

Sitting in the red bedroom

Sitter här på golvet tillsammans med Josse. Vi skulle egentligen gjort läxor men det har slutat med att vi har sett miljoner videos och lyssnat på X antal låtar och pratat om allting annat än det vi ska. I skrivande stunder sjunger Josse "Gloooooooria!" för full hals och dansar till Green Day. Mycket roligare att inte gör det man ska, speciellt en fredag som denna, haha. 

*Josse sjunger med i en All Time Low låt*
J: Like a rolling fucking stone
M: ... Du kastade ett hårstrå på mig!



10 december

Sista praktikdagen idag och här sitter jag och väntar på bättre tider. Eller något haha. Solen lyser och snön gnistrar, jag däremot, är trött och seg som en gammal kola. Hade en märklig dröm om mig och Zigge sittandes på mitt rum innan vi skulle åka till skolan (klockan två på natten). Snabbt måste vi packa våra små, små väskor fulla med godis (?), sedan springer vi till bussen, jag missar min men Zigge brukar alltid få åka med en turnébuss (med något band som jag har glömt bort haha) och hon brukar alltid få hoppa på i farten, idag också. Jag däremot, stod kvar på uppfarten och såg efter alla bussarna som körde förbi. Var finns logiken i detta egentligen?

Julkalendern 2010 - del 9

Del 9

Milla hade stannat montercykeln intill ett träd som stod inte alltför långt ifrån det isande, kluckande havet. Josse, som vid detta laget hade vaknat och var riktigt utvilad, klev glatt av pulkan, redo att börja arbeta. Milla där emot höll på att somna när hon klev av monstercykeln, Josse beordrade henne att gå och lägga sig i pulkan under trädet medan hon arbetade. Snart sov den ena nissen djupt och den andra arbetade för fullt. Josse hamrade och skruvade, slog och sågade, det ekade ut över de tomma, öppna landskapen där nissarna befann sig. Mörkret föll men Josse slutade inte arbeta förens hennes skapelse var klar, lagom till de första solstrålarna började leta sig upp över horisonten. Milla sträckt på sig i pulkan och smackade lite med tungan innan hon öppnade sina sega ögon och såg sig runt. Hennes blick föll på Josses skapelse och hon log innan hon tvärt spärrade upp sina ögon och flög upp från pulkan.
– Vad är det där nu då?
– Min nya skapelse, svarade Josse stolt.
– Hm, Milla stirrade frågande på det Josse ägnat en hel natt åt att göra, innan hon vandrade runt maskinen.
– Vad ska den göra, frågade Milla efter en lång stund.
– Ta oss över havet, så klart, svarade Josse, som om det var världens enklaste sak.
– Ja, självklart, Milla nickade ironiskt.
– Tror du inte att det går?
– Tja, det är en metallklump som du vill ska flyta.
– Någon är kinkig idag, sa Josse och snörpte på munnen innan hon öppnade en osynlig dörr till den märkliga båt hon byggt.
– Kliv på, sa hon sedan och Milla steg osäkert in i det som skulle föreställa en kabyss. Och ett maskinrum. I… samma rum.
– Här ska den ena då sova, sa Josse och visade en liten provisoriskt utfällbar säng som hängde i väggen och när den inte användes kunde tryckas in i väggen så att den inte syntes.
– Och medan den ena sover så kör den andra, fortsatte Josse och pekade på cykeln, som på något märkligt vis var fastmonterad i en massa kedjor och sladdar.
– Du vill att vi ska cykla över norra ishavet i en båt?
– Ja, något i den stilen, sa Josse och log stort.
– Det här blir ju bara värre och värre, muttrade Milla och sjönk sakta ner på den lilla sängen i kabyssmaskinrummet.


9 december

Idag vaknade jag tidigt och höll mig, mot alla odds, vaken fram till jag steg upp vid halv ett. Frukost på det men hann aldrig blogga eftersom jag stack ut och fotade. Nu är jag så frusen att jag knappt kan skriva men jag får hoppas att det var värt de, för jag satt mig i snön två gånger, haha. För tillfället sitter jag och läser på världens roligaste hemsida, kan inte sluta skratta. Intresseklubben antecknar va?

Ska fixa till bilderna och göra lite läxor idag, annars har jag inga större planer denna kväll. Fast det jag ska göra är tillräckligt stor ändå haha. Talk to ya later

Med spya upp i halsen

När jag går från tåget ser jag perfekta flickor med vackra väskor
de viska och skrattar
ser glada ut och tycks inte ha ett enda bekymmer att behöva bry sig om
när jag vandrar längs smågatorna genom stan passerar jag talangfulla gatumusikanter
de sjunger och spelar
tjänar ingenting på det de gör, men de är lyckliga och världen blir lite lyckligare av dem
när jag passerar biografen vid p-däcket ser jag stora gäng med killar gå runt och skoja
de slår varandra på armarna och de skrattar högt och bullrigt så det ekar över staden
spanar efter snygga brudar och diskuterar gårdagens fotbollsmatch på Canal +
och böckerna jag bär
i armarna och de som ligger i väskan hängd över mina axlar tynger ner mig så
att jag knappt orkar ta ett steg framåt
men jag vet att bära på bördan är bara början

När jag stressar genom busstationen kan jag se de vanliga resehängarna utanför Donken
de står och delar en cigg och jag anar att de pratar om piercingar och tatueringar
inne på rese är det fullt liv av bussar som kommer och går
stressade människor som ska iväg eller som kommer hem
de har alla tider att passa men mellan alla folksamlingar ser jag ett par
tillsammans står de tätt tryckta mot varandra
verkar inte vilja släppa greppet om den andre, de håller fast som om de aldrig behöver gå
jag kan se på flera meters avstånd hur nykära de är
och det gör alla andra också
för det fina paret tycks existera i en liten bubbla för sig själva och ingen verkar vilja korsa
den osynliga gränsen runt dem
jag hastar tillslut förbi dem och tar mig ut på andra sidan
där kör bilar fram och tillbaka, jag korsar gatan utan att se mig för
springer förbi caféet vi skulle fika på och den där sushibaren jag aldrig ätit på en alltid drömt om
efter en stund närmar jag mig en gymnasieskola där alla eleverna är musikaliska och talangfulla
när jag nu passerar den lilla skolgården hör jag någon som spelar gitarr och två flickor som
sjunger duett
det låter vackert och jag vill stanna och lyssna men får kväljningar av de första tonerna jag hör
istället söker jag med blicken mot en utav de gröna bussarna som närmar sig stoppet där jag ska hoppa på
bussen stannar och jag springer
hinner med och hoppar upp betalar och letar efter en plats
sätter mig trött och stirrar ut genom den spruckna fönsterrutan
hör någon prata på ett annat språk
blundar och försöker få bort illamåendet i min mage
försöker andas normalt med djupa långa andetag
det fungerar en stund innan jag faller omkull
inte bokstavligt då för hade du sett mig hade du aldrig förstått att något var fel
men allt det jag byggt upp på vägen hem krossades och jag tryckte på stopp
bussen bromsade tvärt och jag skyndar mig ut
ser att jag hoppat av lite för tidigt och får genast fart på benen
springer genom de gamla förfallna hyreslägenheterna och ser barn leka mellan husen
på avstånd kan jag höra någon spela fotboll
de skriker passa passa och sedan jublar de när det blir mål
och när jag kliver över skolgården till förortsskolan hör jag dunkande hip-hop
det tar en stund innan jag lokaliserar musiken ur mörkret som sänker sig
men snart kan jag se
två snubbar beatboxa och tre som dansar
de hoppar och studsar, snurrar och voltar
äger energi som jag aldrig sett förut och förundrat står jag kvar och stirrar en stund
innan jag får kväljningar och springer hemåt
över en väg och in på ett litet bostadsområde där allt ser likadant ut
jag kan höra bilarna utanför mitt fönster, de tutar och kör men i huset är det tyst
jag är ensam hemma och spiller egentligen ingen tid
det har jag ödslat med tillräckligt för idag
istället slänger jag böckerna på bordet och börjar plugga innan jag ens fått av mig jackan

Visste du att det tar en hel natt att skriva anteckningar till ett prov
stolpar till en bokrapport och bli klar med två inlämningar?
och då hade jag ändå inte fått i mig en bit mat
utan fumlade mig till toaletten och tvättade mitt ansikte i kall vatten
bara för att jag skulle kunna hålla mig vaken länge nog för att
kunna borsta tänderna ordentligt
när jag sedan spottade tandkrämslödder i handfatet och torkade av ansiktet slängde jag en blick
in i spegeln och för en sekund stannade världen
jag såg allt jag sett hela dagen
från perfekta flickor och pojkar som har fullt av vänner
vackra par och talangfulla ungdomar
och sedan såg jag mig själv och jag förstod
att jag inte hade en plats i denna världen
för hur mycket jag än läste så lärde jag mig aldrig
hur mycket jag än tränade så blev jag aldrig bättre
hur mycket jag än kämpade så kom jag aldrig någonstans
jag stod stilla när alla andra rörde sig
jag var frusen när alla andra förändrades
jag var okapabel till att försöka bli perfekt för jag visste att jag aldrig skulle bli det
och när jag tänkte tillbaka på dagen på stan
så förundrades jag över hur lång tid jag ägnat åt att studera andra istället för att
bättra på mig själv
och de märkte aldrig att någon stirrade på dem i smyg
om de mot all förmodan skulle vända sig om
de slänger en blick på mig men det är som om de inte ser mig de ser
rakt igenom mig
jag är osynlig för dem och jag är osynlig för
alla andra
till och med mig själv

Jag stirrar in i spegeln
för första gången på länge möter jag min egen blick och jag
ser allting som är fel med mig
en för stor näsa och alldeles för ljusa ögon
små läppar och platta kinder en enorm haka och torrt hår
slokande axlar och tjocka lår
med kläder som inte passar och en personlighet som inte existerar
det vänder sig i min mage och jag ger efter på längtan efter att spy
något jag kämpat mot hela dagen men nu bryr jag mig inte längre
jag kräker i toalettstolen och när det inte finns mer att få upp
hänger jag med huvudet i luften innan jag sjunker ihop på golvet
våndas över morgondagen och sörjer för gårdagen
men framför allt
är jag arg för att jag återigen lyssnade när mitt inre sa
att jag inte var god nog

© Mikaela Olsson


Frozen

















© Mikaela Olsson

Julkalendern 2010 - del 8

Del 8

Det tog en stund innan Milla vågade hoppa upp på cykeln och ge sig ut i snön, men efter ett tag gick det rätt bra för henne, Josse å andra sidan, hade en liten guppig färd på sin pulka.
– Kan du försöka att inte köra på några stenar, snälla, frågade Josse tjurigt och Milla skrattade.
– Tja, det är snö så jag kan inte se så mycket. Och även om det inte var någon snö i vägen så är det beckmörkt. Jag har lite problem att genomföra det första du bad mig att göra, la hon till efter en stund och Josse skrattade lite.
– Jaja… något att tänka på i alla fall, sa Josse och några sekunder senare hoppade hon till på pulkan då Milla råkat köra över ytterligare en dold sten.
– Förlåt!
– Jag ska tänka på det, sa Josse och de båda nissarna brast ut i skratt efter en stund.
– Var är vi på väg, egentligen, frågade Milla efter en lång stund.
– Havet.
– Havet? Milla lät osäker och ville egentligen vända sig om och se tvivlande på Josse, men hon kände inte för att landa med den märkliga cykeln och Josse i en hög i snön, så hon fortsatte att stirra rakt fram.
– Japp.
– Och efter det?
– Europa.
– Hur ska vi komma till Europa, när det bara finns massor av vatten här runtomkring?
– Jag har inte sagt att min plan var totalt vattentät, sa Josse ursäktande och Milla skattade lite.
– Vattentät. Kul.
– Ha-ha.
– Fast jag har en idé, sa Josse efter en stunds tystnad och skruvade sig lite i pulkan. Ett metalliskt kling uppstod och Milla rynkade på ögonbrynen.
– Har denna idé möjligen något att göra med det där ljudet?
– Kan vara så ja, Milla kunde inte se, men hon var ganska säker på att Josse nickade bakom hennes rygg.
– Vill du berätta för mig, frågade Milla när Josse inte sagt något på en stund.
– Om vad?
– Din idé så klart!
– Nej, nej, inte än. Inte förens vi kommer fram.
– Okej, Milla nickade och fortsatte att trampa på. Efter en stund kunde hon höra svaga snarkningar från pulkan och hon förstod genast att Josse hade somnat.

8 december

Egentligen har jag ingen tid till att blogga, eftersom min frukost är klar alldeles snart och efter det hade jag tänkt springa ut och fota lite. Världen är så galet vacker utanför mitt fönster idag, känns lite synd att jag återigen kom upp sent idag, det har börjat bli en vana, haha. Men nej, min frukost är klar om två sekunder så det är bäst jag avslutar detta märkliga, snabba och helt oviktiga blogginlägg. Talk to you later peeps!

But there's, no-one listening to me



I #blameYG

Julkalendern 2010 - del 7

Del 7

– Vårt nya transportmedel, svarad Josse stolt.
– Ehm, är du säker att den inte är en total livsfara för alla som kommer i vägen för oss, frågade Milla misstänksamt.  
– Tja… jag har ju aldrig åkt på en sån innan så det kan jag ju inte svara på med säkerhet, förstås, svarade Josse och rynkade ögonbrynen innan hon skakade på huvudet.
– Äh, det ska nog gå bra, svarade hon och log mot Milla som fortfarande såg väldigt osäker ut.
– Nja Josse, jag vet inte detta ja…
– Kom igen nu, det är ju bara hoppa upp och köra ju!
– Ja… vänta va, ska jag köra?
– Ja, så klart.
– Varför inte du?
– Jag har aldrig kört en sådan här sak förut, sa Josse och såg ut som en ängel när hon sa det.
– Inte jag heller!
– Äh, någon gång ska vara den första, seså, upp och hoppa!
Milla gick sakta fram till Josses skapelse och la en försiktig hand på styret. Hon stannade upp en sekund innan hon tog tag om den nybyggda cykeln och rullade den framåt en bit i snön. Eftersom Josse hade behövt bygga en helt ny cykel hade hon fått ta två olika stora hjul, vilket gjorde att cykeln såg väldigt konstig ut. Milla såg på Josse som stod en bit bort och log nickande innan nissen hoppade upp på cykeln och tog ett försiktigt tramptag. Cykeln vinglade till men lyckades pressa sig fram en liten bit i den tjocka snön. En halvmeter fram cyklade Milla på en sten som var gömd under snön och cykeln föll till marken och Milla med den.
– Jag tror inte detta går, muttrade Milla från snön när hon hörde Josse komma fram till henne.
– Jodå, det är bara du som är lite ostadig, kom igen nu, sa hon och lyfte upp Milla från snön. Nissen borstade av sig snön och såg på Josse med en trött blick.
– Tack för den du.
– Ah, så lite så, log Josse.
– Okej, men förklara en sak för mig, sa Milla efter en stund när hon betraktat cykeln lite.
– Ja?
– Var ska du sitta? Det finns ju ingen pakethållare och med dig på styret kommer jag inte se någonting.
– Tror du inte att jag inte har tänkt på det reda, sa Josse glatt och sprang in mot förrådet. Det tog en liten stund innan hon kom tillbaka med något stort, rött i sin hand. Milla rynkade på ögonbrynen när Josse monterade fast pulkan bakom cykeln.
– Du ska åka pulka. Bakom denna monstercykel?
– Japp.
– Och du har ett mål som vi ska resa till?
– Japp.
– Och du vill att vi ska komma fram levande?
– Japp, Josse log glatt.
– Okej. Nu ska vi se här, du vill att jag ska cykla med dig på en pulka genom snön till… var vi nu ska? Utan att dö på vägen?
– Yes.
– Åh herregud.

7 december

Känns som, trots att jag faktiskt försöker komma upp i tid, springer klockan ändå iväg från mig. Vaknade med ett ryck för en stund sedan och tänkte något i stil med "säg inte att klockan inte är mer än två". Tittade på telefonen, hon var två minuter över. Så jag flög upp ur sängen och jag får väl ärligt erkänna att jag fortfarande inte riktigt har vaknat till haha. Måste nog få i mig lite frukost först, sen får vi väl se vad som händer. Jag hörde något om julklappsshopping igår, hm...

Julkalendern 2010 - del 6

Del 6

De två nissarna reste sig sakta upp från snöhögen och såg sig runt. De kunde inte se någonting annat än vita vidder, det fanns ingenting välbekant med det som mötte deras blickar, något som var ganska märkligt eftersom de hade arbetat på tomtens verkstad i nästan fyrahundra år.
– Vi är vilse, snyftade Josse till och Milla suckade tungt samtidigt som hon tänkte på hur de skulle lösa allting.
– Vi kanske kan gå tillbaka från spåren vi lämnade igår, sa hon frågande och han slänga en snabb blick på Josse som nickade med tårfyllda ögon, innan hon vred på sig.
– Åh nej, spåren har blåst igen, konstaterade Milla och suckade ännu högre.
– Vi kommer dö här ute, utbrast Josse dramatiskt och satt sig ner i snön med en duns.
– Hm, Milla snurrade runt där hon stod och synen som mötte hennes blick fick henne att dra på munnen.
– Josse, sa hon och sparkade lätt till sin vän på armen.
– Ja?
– Res dig upp, du måste se detta, sa Milla och skrattade till.
– Vad? Josse skyndade sig att ställa sig upp bredvid Milla och log när hon såg samma sak som den andra nissen.
– Vi är så klantiga.
– Japp, sa Milla och skrattade till. I ögonvrån såg hon hur Josse tårade sina tårar och log när hon stirrade på tomtens verkstad, som befunnit sig precis bakom deras ryggar hela tiden.
– Så, ska vi fortsätta på det vi höll på med i natt, frågade Milla och såg på Josse med ett frågande ansikte.
– Jag har nästan glömt bort vad vi höll på med, sa Josse och Milla skrattade.
– Jag med, erkände Milla och de två nissarna skrattade ännu högre.
Det tog en stund innan Josse kom på vad hon haft i tankarna natten före, men när hon väl gjorde det satt hon fart mot verkstaden. Milla följde ivrigt efter och trodde att Josse skulle gå in och be tomten om att de skulle få sina jobb tillbaka, men nej, Josse gick mot ett litet förråd en bit från verkstaden där tomten förvarade gamla leksaker som aldrig stått på något barns önskelista.
– Vad gör du, frågade Milla förvånat när Josse gick in i förrådet och började rota runt bland alla prylarna som fanns där inne.
– Letar… vänta lite, sa Josse och drog ner en massa gammalt bråte från en utav hyllorna. Tålmodigt stod Milla utanför förrådet och väntade, efter en stund satt hon sig ner och lutade ryggen mot dörrkarmen till förrådet. Efter en ännu längre stund somnade hon i sittande ställning och snarkade lågt när Josse knackade henne på axeln.
– Milla. Milla, vakna.
– Va, bah?
– Kom, jag är klar nu, upp och hoppa!
Milla öppnade ögonen och såg till sin förvåning hur mörkret började falla över den lilla dalen där tomtens verkstad låg. Hur länge hade hon sovit egentligen?
– Vad var du klar med, sa du, frågade Mila trött när hon ställde sig upp bredvid Josse.
– Detta, sa Josse stolt och visade upp sin skapelse för Milla.
– Vad är det där?

6 december

Sista praktikveckan nu, och här sitter jag och äter frukost. Jag ska snart starta med arbetet men jag funderar på att gå ut en runda innan det. Jag är inte säker, haha. Kommer kännas konstigt nästa vecka när alla är tillbaka i skolan, men det ska samtidigt bli kul att träffa klassen. Nej, nu svamlar jag nog mest bara, ska fortsätta med min frukost och sen får vi se vad som händer efter det.

Weight of the world is a burden I can't bare


Julkalendern 2010 - del 5

Del 5

De två nissarna pulsade genom den djupa och kyliga snön under tystnad. De var mörkt runt dem men med hjälp av månens ljus lyckades de urskilja var de skulle gå och undvek att av misstag snubbla in i en sten eller något liknande. När de hade vandrat omkring en stund tappade Milla bort sig och såg på Josse med smått skrämda ögon.
– Vad är det, frågade Josse förvånat.
– Jag vet inte var vi är. Vet du var vi är?
– Ja, det är klart, sa Josse och fortsatte gå. Milla tystnade och följde efter Josse i hennes fotspår och försökte lokalisera sig, men kunde inte se någonting hon kände igen. Men hon litade på Josse och lät sig ledas i mörkret.
Efter en stund stannade Josse och såg sig runt, hon grymtade lite, snurrade ett varv i snön och kisade ut i mörkret innan hon suckade. Milla stirrade förvånat på henne och började svagt ana oråd, det tog en stund innan hon vågade fråga varför hon betedde sig så märkligt som hon gjorde.
– Vad suckar du åt?
– Jag vet inte riktigt… hm… Josse fortsatte att speja ut i mörkret innan hon sträckte på sig och skakade på huvudet åt Milla.
– Åh nej, du gick inte…
– … vilse? Jo. Jag har ingen aning om var vi är, erkände Josse och Milla suckade högt.
– Ja, men detta är ju perfekt!
– Jag försökte i alla fall, försvarade sig Josse och Milla tvingade fram ett litet leende.
– Jaha, vad gör vi nu då?
– - Jag har ingen aning, sa Josse och satt sig rakt ner i snön. Milla följde hennes exempel och snart sov de i varandras armar i en djup snöhög.
Solen steg sakta upp på himlen och Josse blinkade några gånger innan hon såg sig runt för att se var hon befann sig. Hon ändrade sittställning och kände hur hon hade någon liggande mot sitt knä, när hon såg ner upptäckte hon Milla sovande mot hennes ben. Josse blinkade till hårt två gånger och sedan såg hon sig runt. Allt som fanns runt de var enorma högar med snö och inget annat än snö.
– Milla. Milla, vakna, sa Josse förskräckt och skakade om Millas axlar.
– Va? Jag är vaken, sa Milla sömning och satt sig upp med trötta, hängande ögonlock som inte riktigt ville öppna sig.
– Var är vi, viskade Josse med en rädd ton i sin röst.
– Va? Vi är väl i tomtens verkstad, sa Milla med grötig stämma och suckade lite innan hon gjord sig redo att lägga sig ner och somna om.
– Nej. Nej, vi är ute.
– Ute?
– Ja, öppna ögonen, sa Josse och Milla lydde henne. Allt hon kunde se var snö, precis som Josse, och hon drog förskräckt efter andan.
– Vad gör vi här?
– Jag tror någon har kidnappat oss, sa Josse och det lät som om hon var nära tårarna.
– Kidnappat…, frågade Milla fundersamt och började tänka på vad som egentligen hänt och hur de hade hamnat i en snöhög. När hon kom på svaret började hon skratta högt.
– Vad skrattar du åt, frågade Josse och såg arg ut.
– Åt dig. Kommer du inte ihåg vad som hände i natt?
– Nej…?
– Vi gick ju vilse och somnade här!
– Gjorde vi, frågade Josse långsamt. Det tog en stund innan hon insåg att Milla hade rätt och då brast hon upp i ett stort flin.
– Det var ingen som kidnappade oss.
– Nej det var de inte, sa Milla och log tillbaka mot Josse.
– Åh, vad skönt. Så lättad jag blev, Josse skrattade lyckligt.
– Fast vi har ett nästan större problem framför oss, sa Milla fundersamt och avbröt Josses skrattande.
– Vad då?
– Var är vi någonstans?

5 december

Jag har tjatat ganska mycket om detta i mina morgoninlägg den senaste... ja, i ganska många månader nu. Men är det märkligt hur fort tiden går? Jag menar, idag är det den andra advent, i fredags var det tre veckor till julafton och fyra veckor kvar av detta året. Idag är det söndag och nästa vecka sparkar den sista veckan av praktik igång, sedan är det back to school. Idag hade jag tänkt att göra lite läxor, för att känna att jag inte skjutit upp allt till den sista veckan, haha. Mycket mer än det har jag faktiskt inte att säga, dagens del av julkalendern kommer upp om ett tag (när jag har skrivit klart delen haha) och ja, glad andra advent?

Do you have an answer to me?


Julkalendern 2010 - del 4

Del 4

Den tunga porten till tomtens verkstad slog igen hårt bakom dem när de klev ut smällen ekade ut i landskapet runt dem och tycktes studsa mot bergsväggar de inte kunde se. För ljudet kom tillbaka till dem hela tiden. Duns, duns, duns.
Irriterat drog Milla sin lilla jacka närmare sig och korsade armar över bröstet samtidigt som Josse suckade högt när de började pulsa i den djupa snön. Det var tyst en stund, det enda som kunde höras var vinden som fick grenarna att knäckas på de få träden som fanns i omgivningen.
– Jaha, smarthjärna. Vad ska vi göra nu, frågade Milla sur efter en stund och såg argt på Josse.
– Jag vet inte, sa Josse och såg ner i snön.
– Vi har ingenstans att ta vägen nu ju!
– Jag vet.
–Jag sa ju att något sådant här skulle hända, varför lyssnar du aldrig på mig, fortsatte Milla anklagande och Josse rodnade.
– Jag vet. Jag vet inte. Förlåt.
– Förlåt? Du fick mig sparkad från det enda jobb jag haft sedan jag var gammal nog att börja arbeta! Jag kan inget annat än att slå in julklappar ju! Jag har ju inte gjort något annat i trehundraåttionio år.
– Håller du räkning… nä, glöm det. Äsch, vi kan nog hitta på något, sa Josse och försökte låta övertygande, men hon hängde med huvudet när hon sa det.
– Jag hoppas du har rätt, sa Milla och såg ut över de vita slätterna runt tomtens verkstad. Man kunde inte se något annat än en evighet av vit snö runtomkring dem. Det blåste och nissarnas små flätor fladdrade i den hårda vinden. Josse suckade ytterligare en gång högt och Milla drog ner sin mössa över de små spetsiga öronen.
Efter en bra stunds pulsande i snön hittade de två nissarna tillslut en liten grotta som de klättrade in i. Där hade de skydd från den hårda vinden och kunde göra upp en eld som de kunde värma sina frusna händer över. I tystnad satt de och studerade elden, lyssnade på sprakandet från grenarna som brann upp och såg in i de flammande lågorna.
– Jag har en idé, sa Josse efter en lång stund och vände blicken från elden mot Milla.
– Jasså? Vad då?
– Det är lite galet men…
– Mer galet än detta?
– Ja. Men än du på?
– Tja, det finns väl inte mycket mer vi kan göra just nu, så varför inte göra något galet?
– Okej. Lyssna då på detta.
Tystnaden sjönk över dalen där tomtens verkstad låg. Två små nissar kunde ses sittande i en grotta och viska med kvicka små röster intill en sprakande eld. När elden var släckt och vinden hade avtagit, när mörkret sjönk och lugnet låg trycket över de enorma snövallarna och tomtens verkstad låg mörk hoppade de små nissarna ur sin grotta och begav sig ut på nya äventyr.

4 december

Så sitter jag här igen och skriver ytterligare ett morgoninlägg till bloggen. Som vanligt så har jag inte så mycket vettigt att säga, eftersom det inte händer särskilt mycket när man sover, haha. Kan berätta att jag satt uppe ett tag igår och chattade med Hannah och efter det såg jag yttepyttelite på Band of Brothers. Vad jag drömde om har jag redan glömt och vad jag ska göra nu är ett mysterium, men jag tror jag ska gå ut och hoppa runt i snön lite. Det ser så kul ut när katterna följer efter och måste hoppa i mina fotspår för att inte försvinna helt ner i snön, haha.


Så fanns det inget att egentligen säga, det bara blev som det blev















© Mikaela Olsson

Julkalendern 2010 - del 3

Del 3

De arbetade hårt och länge i köket, från tidig morgon till sen kväll och föll dödströtta ner i sina små sängar när det var dags att sova. Dagen efter skulle de göra om allting igen och Milla suckade högt när hon klev ur sin varma säng för att stiga in i det iskalla köket. Utanför köksfönstret blåste det och snön flög över de öppna landskapen runt tomtehuset.
– Jag vill tillbaka till verkstaden, muttrade Josse när hon stod och skalade potatis i det kalla vattnet.
– Skyll dig själv, det är ju ditt fel att vi är här, mumlade Milla tillbaka.
– Vad sa du?
– Nä, ingenting, skyndade sig Milla att rätta till sitt lilla misstag innan hon fortsatte med att torka disken.
– Jag tror vi behöver lite musik, sa Josse fundersamt och släppte ner potatisen hon höll i handen, i vasken.
– Åh, inte nu igen.
– Håller du inte med då?
– Jo, men jag vill inte bli utsparkad från köket!
– Det kommer vi inte bli, för det sa tomten aldrig något om, sa Josse trotsigt innan hon startade upp musik som hon började dansa till.
– Nu börjar hon igen, mumlade Milla men kunde inte låta bli att sjunga med i texterna. Snart dansade nissarna vilt i köket och utan att tänka sig för hur högt musiken dunkade i högtalarna, de svängde runt bland stolar och spisar och skrattade glatt. Snart hade de glömt bort vad de verkligen skulle göra och när klockan slog lunch var de inte ens i närheten färdiga med maten. För att vara riktigt ärlig så hade de inte ens börjat.
Tomten satt inne i matsalen och väntade på att bli serverad med de andra nissarna runt bordet, men när det aldrig kom någon mat började han ana oråd och gick för att se vad som fördröjde lunchen. När han slog upp dörren till köket fick han se något han aldrig kunnat drömma om. På bordet mitt i köket stod de båda köksdegraderade nissarna och skrek med i den höga musiken samtidigt som de spelade luftgitarr och trummade med grötslevar i luften. Tomten stod stum i dörren en lång stund innan han fick mål i munnen och började skrika på nissarna.
– Ni två är mina bästa nissar men det ni har gjort de senaste dagarna får mig att undra om ni verkligen har det om krävs för att stanna kvar här hos mig, sa han med sträng röst och båda nissarna hoppade förskräckt till på bordet. De skyndade sig att hoppa ner på golvet och lägga undan skedarna innan de sorgset såg ner i golvet.
– Vad tänker tomten göra med oss, frågade Milla utan att lyfta blicken från golvet.
– Det enda jag kan göra, är jag rädd, sa tomten med en sorgsen ton innan han tog ett djupt andetag, ni får gå. Lämna förklädena här och ta era personliga tillhörigheter. Det finns ingen plats för två dansade nissar bland mina arbetare. Ni kanske skulle testa er fram inom musikbranschen, la han till efter en stund och suckade lite innan han stängde dörren.

3 december

Har inte så mycket att säga idag, faktiskt. För den som undrar så har jag inte precis gått upp, utan varit vaken ett tag, haha. Spenderade dock en lång stund på twitter där jag läste en massa turnéhistorier som var galet roliga. Får mig nästan att vilja starta ett band så vi kan ge oss ut på turné haha. Jag hittade något vackert skrivet av Sassa på hennes blogg för några dagar sedan, tänkte slänga upp det här eftersom jag tror att fler än hon och jag känner sådär;



Something true


Julkalendern 2010 - del 2

Del 2

Det var en ny dag i verkstaden och nissarna stod som vanligt vid det löpandet bandet och arbetade på julklapparna som snart skulle skickas ut till alla barnen i världen. På radion spelades tråkig julmusik som nissarna uttråkad sjöng med i.
– Ni arbetar på bra idag, nissar, sa tomten berömmande när han passerade det löpande bandet och nissarna tittade förvånat upp.
– Tack tomten, sa de i kör innan de fortsatte med sitt arbete.
– Ja, nej, jag ska nog gå och ta min eftermiddags lur nu, sa tomten och började gå ut från verkstaden. Nissarna nickade men bakom ryggen på tomten höjde den ena nissen på sitt ögonbryn och den andra nickade.
– Ska vi verklig…?
– Ja det är klart, om vi bara har den på låg volym så gör det ju inget, svarade Josse och tassade fram till stereon. Kvickt bytte hon låt och lät tonerna från en The Blackout låt komma ut i verkstaden.
– Jag vill inte ha sparken bara, sa Milla och såg på Josse med rädda ögon.
– Men det kommer vi inte få, svarade Josse och log innan hon fortsatte med sitt arbete.
Någon timme senare dånade musiken i verkstaden, ingen av nissarna hade märkt att de höjt stereon mer och mer under timmen som passerat. De uppmärksammade inte heller att de återigen väckt tomten som nu stod i dörröppningen och stirrade sträng på dem.
– Sa jag inte åt er att ni bara fick en chans?
– Åh, tomten, sa nissarna i kör och snurrade runt löpbandet.
– Ni blir degraderade till köksnissar nu, muttrade tomten surt och skulle precis vända sig om och gå tillbaka till sitt rum när ett högt brak hördes. Alla tre vände sig om och insåg att ingen hade stängt av löpbandet och nu hade alla julklapparna fallit ner på golvet i en enda hög.
– Men innan ni flyttar in till köket så städar ni upp här, sa tomten irriterat och nissarna nickade. När tomten var borta skyndade sig Milla att stänga av musiken och Josse började plocka upp alla julklapparna. Sedan styrde de stegen mot köket tillsammans.
– Jag sa ju att jag inte ville få sparken, klagade Milla och Josse skakade på huvudet.
– Vi har inte fått sparken. Vi är inte ute i verkstaden bara.
– Det är ju nästan samma sak, muttrade Milla och sköt upp köksdörren.

I'll shoot to kill



Today is the day peeps, dagen då I'm a riot fyller fem år och det får ju firas med att ni får lyssna på ett utav världens bästa band. I give you; The Blackout.

2 december

Och nu är jag uppe. Jag har en hel del att göra idag och ställde därför klockan (!) på halv åtta (!). Så finns det ju de dagar man har de där drömmarna ni vet? De som gör att man längtar till att man ska få sova för att man kanske drömmer någonting liknande igen. Ja, de flesta vet nog vad jag pratar om, för de flesta har nog drömt en sådan dröm. Och ja, det var vad jag drömde, ni vet, jag var mitt i den allra bästa delen av drömmen och så... pippippip. Man blir inte så glad när väckarklockan (som i vanliga fall är en mästare på att väcka en ur drömmar när man ska till skolan) gör samma sak, när man är ledig. Och det kvittar att jag behövde gå upp, det var frivilligt ändå. Och jag blev så sur att jag kröp ner i sängen och försökte komma tillbaka till drömmen, men förgäves. Dock somnade jag om, men det är inte poängen. Poängen är att jag avbröts mitt i en helt awesome dröm.

Kanske vill ni veta vad den handlade om? Jag vet i alla fall en som vill, this one is for you Juss; jag drömde om dig och mig på konsert i England där vi såg The Blackout. Och All Time Low. Sedan flög vi hem till Sverige i samma plan som dem.

Julkalendern 2010 - del 1

Lite sent, men det är fortfarande en knapp timme kvar av den första december, så här kommer den första delen av min julkalender. Jag har inte skrivit klart den (hehe, precis börjat faktiskt) så vi får väl se hur den slutar, om den blir bra och om den överhuvudtaget får ett slut. Ett äventyr, men livet handlar om att ha kul, så here we go. I hope you like it peeps!



Del 1

Det var en gång, i ett land så långt här ifrån att man inte kan se det ens med en kikare, två små nissar som jobbade för den stora mannen i röd kostym med långt vitt skägg. Dessa små nissar arbetade i en verkstad som tillhörde den store mannen, varje dag hela året runt, förutom en enda dag då de var lediga eftersom den store mannen var ute på uppdrag på egen hand.
De små nissarna, som hade de två ovanliga namnen Josse och Milla, var inte bara hårt arbetande nissar utan också tunga musiknördar. Ibland spelade de sin musik så högt i verkstaden att den store mannen, som alla har listat ut är tomten han själv, inte kunde få sin eftermiddagssömn.
Idag var det den första december och nissarna spelade sin musik så högt att väggarna skallrade i verkstaden. De dansade bredvid löpbanden av leksaker som rullade runt i verkstaden samtidigt som de sjöng med i texterna och slog in julklappar. Tomten surade inne på sitt rum en stund innan han tillslut gav upp sina försök på att sova och klev ut i verkstaden. Det som mötte honom där var inte två arbetande nissar, som det brukade vara, utan två lekande nissar. Den ena spelade på en platsgitarr och den andra sjöng i en egengjord mikrofon av en avkapad pappersrulle och lite tejp. Nissarna hade ingen aning om att tomten studerade dem, de trodde ju att han låg inne på sitt rum och sov.
– Vad håller ni på med, ropade tomten högt och hans röst ekade ut i verkstaden, trots den höga musiken. Förskräckt hoppade nissarna till och den ena nissen, Josse, försökte gömma sin mikrofon bakom ryggen.
– Vi… ehm… vi bara dansar lite, tomten, pressade den andra nissen fram och rodnade när tomten klev in i verkstaden med bestämda steg.
– Ja, det kan jag se, nickade tomten och inspekterade, först nissarna och sedan arbetet de gjort innan han slängde en blick på det stora uret på väggen.
– Ni ligger efter i tidsschemat, sa han sedan och plockade upp en halvt inpackad leksak.
– Ja, tomten, sa de båda nissarna samtidigt och stirrade ner i golvet.
– Jag tolererar inte att ni först stör mig i min sömn och sedan inte bryr er om att arbeta. Ni har en chans till och om ni inte klarar det så ska jag kicka ut er genom den där dörren, sa tomten och pekade på en stor port som ledde in till verkstaden.
– Ja, tomten, mumlade nissarna.
– Återgå till ert arbete. Och sluta spela er punkrock, ska ni spela musik ska det vara julmusik och inget annat, sa tomten och hötte med fingret åt nissarna innan han vände om mot sitt rum för att återgå till tuppluren.
– Ja, tomten, genast tomten, sa nissarna och skyndade sig att stänga av musiken och gå tillbaka till det löpande bandet med leksaker.
– Var det bara jag, eller var tomten väldigt sur av sig idag, mumlade Josse åt Milla och hon skakade på huvudet.
– Nej, det har du rätt i.
– Tror du det gör något om vi spelar lite, lite av vår musik, bara?
– Nej absolut inte, båda nissarna tittade på varandra och smög försiktigt fram till stereon för att starta om skivan.

 


1 december

Jag tror inte det finns något bättre sätt än att fira in första december med en massa snö, och snöar gör det haha. Jag är uppe ovanligt tidigt (för att vara mig) men det finns en anledning till det (självklart). Josse ska komma och hålla mig sällskap idag, vad vi ska göra är ännu oklart, men jag känner att jag måste skynda mig lite. Har inte ens ätit frukost än haha.

Ha det fint peeps!

RSS 2.0