Att se lyckan när allt är svart och svårt
det är nästan omöjligt
men i vissa fall så kan man faktiskt lyckas
det gäller bara att tro
och våga hoppas på något bättre
annars är allt förgäves

Med galler och taggtråd
satt jag fängslad
i ett ställe som för många bara existerade i fantasin
ett ställe som andra berättat om i ovisshet om det verkligen fanns
och innerst inne ville de inte tro att det gjorde det
men jag ville att de en dag skulle få veta
hur illa jag blivit behandlad
och hur nertrampad jag känt mig
kände mig
känner mig
den känslan förföljer mig
även om det var länge sedan taggtrådar och murar
höll mig på det enda stället jag fick vara på
det enda stället på jorden
och för varje dag var jag tvungen att arbeta för dem
när jag misslyckades kunde de med glädje se ner på mig
stampa på min ömma kropp
och spotta på mitt obetydliga liv
jag var ju inte värd någonting
nätterna var långa och jobbiga
jag var så trött - för trött
jag sov inte så bra
och hela dagarna jobbade jag
utan att få något annat än slag för det
och jag svalt till jag var ett vandrande benrangel
precis som alla runt mig
naturligtvis
det var så det var
det var så våra liv såg ut
det var så det skulle vara
vi var ju inte värda någonting
och för var dag tycktes stängslet bli högre och högre
eller så var det bara jag som krympte
inte bara i deras ögon
kanske var det så att jag hade dött där
om jag varit tvungen att stanna bara några dagar till
kanske var det då tur att räddningen kom som den gjorde
samtidigt fick jag lära mig var lycka var
att det faktiskt fanns saker i livet som var viktigare än andra
som var viktiga anledningar till att vi fortsatte att kämpa
det kunde vara vad som helst
och det kunde ta en evighet att lista ut vad ens egen sak var
men när man väl fann den så var letandet inte värt något
det enda man kunde tänka på var priset
och det var det jag fann när jag var fången
så därför sörjer jag inte min tid i lägren
och inte heller alla de hemskheter jag fick se där
det var de som gjorde att jag nu kan se mig runt och känna tacksamhet till livet

Bara blunda och skapa
en blomranka som kan ta dig till en annan dimission
till en annan tid, en annan värld
ett nytt liv
se dig omkring
och du kommer förundras över hur lätt allting är
en bil genom tusen världar
där har du något att tänka på
"det här kan nog gå"
ge dig ut och försök igen
testa på och prova
minns framtid och det förflutna
minns allt jag sagt och
och minns hur mycket du betyder för mig

Kanske kan du då förstå
hur lätt det är för mig
glöm aldrig
att jag står vid din sida
det är så våra liv är skrivna
du och jag
glöm aldrig
glöm aldrig detta

Den här låten den
den påminner mig om ett minne
en annan text
nu ska jag ha den i en helt olik saga
kanske är det för det bästa?

De stackars små barnen är instängda
de kan inte komma ut
och de bankar på dörren
så hårt att deras små knogar sakta börjar blöda
och blodet rinner längs deras vita tunna skin
i små floder ner på golvet
ett ensamt vrål tystar deras försök på uppmärksamhet
de vet att det är något som inte står rätt till
de vet att allting är fel
och de vet att de inte kan göra något för att hjälpa

Genom en springa mellan gardinerna lyser solen
så ovanligt dystert och mörkt
det ser inte ut som solen med dess kalla strålar
men hon kan känna det inom sig att det är så
trots att det inte kommer någon värme från dem
de långa strålarna som träffar henne på axeln och händerna
och hennes rop på hjälp
ekar mellan väggarna
kan det inte komma någon snart?

Barnen de sitter där intill väggen
och inväntar döden
som de aldrig har gjort tidigare
slutet är nära
men de låtsas inte om det
man vill aldrig inse att man snart kommer se döden i ögonen
och nicka åt hans ord om ett liv i himlen om man följer honom
men det är så det är
och det är så det kommer att bli
det vet de
de känner de allra djupast innerst inne i deras själar
i natt är sista natten
och sedan kan de flyga iväg mot nya platser
och kanske
bara kanske
rädda flickan vars rop på hjälp har plågat dem i många år

Och när hon sitter där
och försöker komma på varför hon vill ut
ser hon en fågel flyga förbi fönstret
och det rasslar till ovan hennes huvud
när hon ser upp ser hon att fågeln har landat på en takplatta vid hennes fönster
hon sträcker ut sina armar
och försöker nå den
men lyckas inte
hon lyckas aldrig
och med ens kommer hon på varför hon är fast här
hon lyckas ju aldrig...

Djupa suckar fyller rummet
och deras små ögonlock börjar sömnigt falla ihop
snart har de slocknat alla
alla utom en liten rädd själ
där borta i hörnet
för stackaren vill aldrig blunda
är rädd att han aldrig mer kommer vakna
att han aldrig mer kommer vara med sina nära igen
att han aldrig mer kommer höra den dystra flickans rop igen
att han aldrig mer kommer önska att han kan rädda henne
det är så mycket han kommer sakna av detta livet när han dör
och egentligen vill han bara försvinna
för snart är hans krafter helt slut
borta
gone
och han inser att det kanske är dags att blunda ändå

Några dagar senare finner man henne död i sitt rum
där på tredje våningen
bortom lyckan och kärlek
hoppet om ett bättre liv och tron om framtiden
hon låg där
helt vit i ansiktet men med ett leende på läpparna
och det stod skrivet i hennes panna
att hon var äntligen kunde göra något bra
även om hon för alltid skulle vara ihågkommen
som flickan som aldrig lyckades
trots att det sista hon gjorde
fick henne till sitt egentliga hem
och inte detta hon så bryskt blivit tilldelat när hon kom till
denna världen

Ingen fann någonsin barnen
de fanns endast kvar i folks tankar som
de försvunna barnen
ingen skulle någonsin sakna dem
och de skulle i sin tur inte heller sakna något
de hade ju inte haft ett liv att leva
istället räddade de flickan och kan nu gå tillsammans
på deras verkliga livsväg
i ett annat universum
så långt från detta man bara kan komma

Ibland kan jag drömma mig dit
men med en önskan som aldrig blir uppfylld
jag sitter fortfarande kvar här...

Jo för såna har det ju blivit ett par. Skolavslutningen i femma till exempel, där vi splittrades och skulle börja i en ny klass i en ny skola och alla var så nervösa, redan innan vi slutat. Vi tog farväl av våra älskade lärare (otroligt men sant - de var bra!) och så begav vi oss ut på sommarlov och sedan på nya äventyr. Och nu med facit i hand så blev ju faktiskt högstadietiden den roligaste, hade nog inte klarat det utan gänget för shit vad kul vi har haft.

Skolavslutningen 2007:

Vet du hur det känns att vara en smal människa
men se dig själv i spegeln
och se en tjock person blicka tillbaka på dig?

Vet du hur det känns att vara en vacker person
men röra vid ditt ansikte
och bara känna avsky till hur du ser ut?

Vet du hur det känns att älska någon annan så mycket
att du inte vet vad du ska göra utan denne
men aldrig få något tillbaka?

Vet du hur känns när du får reda på att någon gått bakom din rygg
och allt förtroende du har haft för denna vän för alltid är borta
när du har fått kniven i ryggen?

Vet du hur det känns när du möter din bror
och han inte ens säger hej till dig
och när allt du vill är att höra honom säga att han älskar dig?

Vet du hur det känns när tiden går så fort
att ditt huvud snurrar och du måste sätta dig ner
för att inte tappa andan?

Vet du hur det känns att lyssna på samma låt
en hel tågresa
bara för att den är det enda som gör dig lycklig mitt i allt det olyckliga?

Vet du hur det känns när regnet faller ner på ditt hår
och du hör åskan långt, långt borta
och när vinden dansar vilda danser med dig?

Vet du hur det känns när man har så ont i hjärtat
och man tvivlar så mycket på sig själv
när allt man vill är att vara med den man håller kär?

Vet du hur det känns när man blir sviken av någon man litade på
när kniven är så djupt inne i ens rygg
att man inte kan andas för att det gör så ont?

Vet du hur det känns att ligga och gråta en hel natt
för anledningar som egentligen inte finns
och ändå gör du det?

Vet du hur det känns att stå på kanten till ett avsked
som du aldrig vill varken ta eller ge
men som du måste passera för att komma vidare?

Vet du hur det känns att önska att det hände en olycka
så du slapp tänka på hur du skulle ta livet av dig
och vad du skulle skriva i ditt avskedsbrev?

Bet you don't know how it feels when your life flashes before your eyes

As we go on, we remember

All the times we had together

And as our lives change,

Come whatever

We will still be, friends forever

Milla: Ja och Gustav åker nog inte heller
Viktor: Varför inte?
Milla: Ja, men han är ju i Afrika
Viktor: Va? Han är inte i Afrika!
Milla: Jo?!
Viktor: Nej, du ljuger bara för mig
Milla: Varför skulle jag ljuga om att Gustav är i Afrika?
Viktor: Jag vet inte? Men jag såg ju honom för några dagar sen
Milla: Han åkte igår...

Awell, ingen har ju påstått att vi är smarta heller...

Säg vad ni vill men jag älskar Disney filmer! Hade en chatt med Hannah igår där vi satt och citerade Mulan (min självklara favorit, den är bäst!). Jag kan inte förstå att vissa tycker det är pinsamt att fortfarande ha sitt barnsinne kvar även när de är tonåringar och vuxna. Jag tror att folk med sitt barnsinne kvar har lättare att se på världen. Så bara för det kommer här en söt video, vem tycker inte om denna? Var vänlig räck upp en hand ;)

So true...

Har du någonsin sett lugnet själv? Sett på det och känt att du klarar allt i världen? Och vet du att det finns en bättre känsla än det, även om det är svårt att tro? Och det är att själv vara lugnet...

Se ut genom ditt fönster, vad ser du? Jag ser en skog, en mörk himmel och ledningar högt uppe i luften, grönt gräs och ibland en sjö som susar förbi. Lyssna, vad hör du? Jag hör musik, vacker musik och regndroppar som träffar rutan utanför, bredvid. Det är så vackert att jag vill frysa allt, eller åka vidare för all framtid, aldrig stiga av, slippa tänka på alla måsten.
   Och regnet faller snabbare nu, rutan är suddig och asfalten är blöt och hal. Snart ska jag stiga av och säga förlåt, må dåligt över det jag har gjort och ångra mig flera gånger om. Men först ska jag åka en runda till, jag ska se lugnet, jag ska vara lugnet.
   Det är konstigt, kan gräset verkligen vara så grönt? Kan himlen verkligen vara så mörk? Kan regnet verkligen falla så mjukt? Och träden de susar förbi i hastig fart. En konstig tanke att tänka som jag funderat en del på, tänk om man skulle kunna för flytta sig från ett ställe till ett annat på en bråkdel av en sekund? Det hade löst så många problem. Men är inte lite av charmen just själva resan? För det är ju så vackert att åka förbi träden, att lyssna på dropparna som faller, att åka igenom en massa städer och bara se sig om. Det är så skönt att bara sitta och inte känna allt jag måste göra. Hemma är jag tvungen att göra en massa saker, roliga eller inte, de måste göras. Men där jag sitter nu kan jag bara åka förbi Problemstaden, Ångestbyn och Övergivna kommunen, lämna min djävul. Han är överallt, alltid, trycker ner mig, sitter på min axel och viskar alla de där hemska orden till mig. Förutom just här. Och det är jag så glad för, för detta är verkligen en plats jag är lycklig på.
   Stationerna åker förbi, vi har ännu inte stannat, jag vet inte ens var nästa stopp är - kanske är det där jag ska gå av? Men jag bryr mig egentligen inte, för jag vill åka här för alltid. Genom regn och rusk helst, för mitt humör är inte på topp och att deppa ihop i Tysthetens vagn under mörka moln och fallande regn hade varit underbart. Jag vill hem, men jag vill aldrig lämna detta. Det är mitt magiska sagoland.
Jag älskar er.
Förlåt.

Suddiga bilder av blixtar
som slår ner i vattnet
ett blurrigt virrvarr av
gröna färger
gör mig yr
men jag kan inte se bort
det går fort
så väldigt fort
men jag kan inte känna hastigheten
var är stoppknappen?
vänta!
jag vill aldrig av!
solens strålar genom mörka moln
som i en målning
fast bättre
som i verkligheten...

You are the strength

That keeps me walking

You are the hope

That keeps me trusting

You are the life

To my soul

You are my purpose

You're everything

And how can I stand here with you

And not be moved by you

Would you tell me how could it be

Any better than this

Jag vet att det förraförra inlägget var ganska så onödigt, men jag ville bara göra klart för alla att jag inte orkade blogga (a) haha. Och imorgon blir det nog inget bloggande heller, om jag ska hinna med allt jag har att göra :)
Först så ska jag ta tåget till Göteborg vid halv nio imorgonbitte - vilket gör att jag måste gå upp vid halv sju. Och det är sinnessjukt tidigt! Jag är framme runt halv elva, där träffar jag Alex och vi ska vara med varandra hela dagen, kanske kommer Malin ner från Uddevalla ett tag och kanske så träffar vi Jejje, det får vi se. Sen ska jag sätta mig på tåget till Jönköping runt sex tiden, framme några minuter över åtta. Bror hämtar upp mig och jag sover hemma hos honom fram till torsdag då vi åker ner till Kristianstad tillsammans med Johanna och Bella. Myspys :) Och på torsdag ska jag nog träffa Viktor också :)
Så ni ser, det blig nog inget bloggande förrens jag kommer hem på torsdag, vid tolv - ett tiden, om jag inte lånar brors datorn när jag kommer fram till Jönköping, vi får se om jag gör det. Så, nu tycker jag att alla håller tummarna för att jag inte kommer ta fel tåg när jag ska byta (det hade varit så typiskt mig), att jag inte hamnar i fel stad, att min musikmaskin funkar så jag har något att lyssna på när jag åker, att mobilen inte dör (xD också typsikt mig), att det inte händer någon stod tågolycka eller att vi krockar när vi kör ner (om bror kör vet man aldrig. Jag har hemska minnen xD), kan ni göra det för mig? För då hade jag blivit glad :)

Nu ska jag snart sova, bara titta lite mer på vänner, packa och lägga upp en ny del på En underlig saga. Hoppas bara jag kan sova nu, det är ju en viss, hrm, tidsomställning (a) Kör ett sista inlägg innan jag sover, vi hörs då. Ciao

Do you know what's worth fighting for
When it's not worth dying for?
Does it take your breath away
And you feel yourself suffocating?
Does the pain weigh out the pride
And you look for a place to hide?
Did someone break your heart inside?
You're in ruins

One, 21 guns
Lay down your arms
Give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky,
You and I

So what the f**k do you

Know about being a gangsta?

What the f**k do you know

About being in danger?

You ain't doing this,

So you know your just talking shit.

Mad at all the boys because

Every song is a f**king hit.

(Undead!)

You better get up out the way,

Tomorrow we'll rise so we fight today,

And no, I don't give a

F**k what you think and say,

Cause we are gonna rock

This whole place anyway.

(Undead!)

Även när det är tyst hör jag ett ljud
även när jag är ensam känns det som det är fler i rummet
även när ingen är bakom mig känns det som hela världen ser mig
och jag kan smyga omkring
och låtsas som att allt är bra
men allt är inte bra
för i mitt huvud finns det galningar som är ute efter mig
och i mitt huvud bor det knarklangare i varje gatuhörn
i mitt huvud är alla mina vänner lögnare som väntar på att svika mig
och i mitt hjärta känner jag inget annat än hat
hat mot alla som har lämnat mig
mot alla jag vet kommer lämna mig
jag känner ett hat mot de personer som gjort mig till den jag är idag
och jag önskar att jag inte kände såhär
för jag är i ett evigt behov av kontroll
utan att jag egentligen visar det
för jag är bra på att smyga
lika bra som mina järnspöken är
eller de kanske är lite bättre
eftersom det bara är jag som ser dem
men ingen har genomskådat mig
ännu
och alla tror att jag är en normal person
utan minsta problem
vem vet något om mina problem?
Ingen, eftersom jag inte har berättat för någon
och jag tror jag vet vem det var som gjorde mig sådan här
personen kallade mig paranoid
men jag skakade bara på huvudet vände mig om och sa
"Den enda som är paranoid här är du"
jag lämnade henne och vi har inte pratat sedan dess
hon hade delvis rätt, delvis fel
jag var inte paranoid
men jag är det nu
för jag tror att alla mina vänner ska vända mig ryggen vilken sekund som helst
jag tror att min kille ska lämna mig om jag blundar för en stund
jag tror inte längre på människor som säger att de älskar mig, gillar mig eller
på dem som säger att de aldrig ska lämna mig
jag har hört det där förr
och jag har stått på kanten till döden
med ett brustet hjärta och besvikelsen i en dimma runt mig
förr
jag vill inte att det ska hända igen
jag har fått nog av det!
men världen är bygg så att alla kommer bli svikna
har jag inte blivit sviken tillräckligt
har jag inte blivit lämnad tillräckligt många gånger
kommer jag för alltid att tvivla på mig själv
på den jag är?
på hur jag ser ut, beter mig, lever?
Welcome to Paranoid city

En liten körsbärsblomma lossnade från sin gren
och föll ner mot den hårda, kalla marken
bortom alla träd kunde man se de höga bergstopparna
de var snötäckta och saknade liv
något som körsbärsträden hade fullt av
och männen sprang förbi träden
det rasslade om dem för varje steg de tog
rustningarna slog emot varandra
varje steg var en ansträngning
men de hade inget val
och efter ett tag började körsbärsträden glesna bort
och kvar var endast en evighet av snötäckta berg
och hård mark
de stannade och såg upp
mot det de visste de var tvungna att passera
för att komma till rätt sida
de var tvungna att slåss för sitt land
eller dö med hedern om att de kämpat för sin familj
så de började klättra
släpa sig fram i varje snödriva
och tillslut stod dem på toppen
och kunde se ut över landet under deras fötter
när de vände sig om stod en armé bakom dem
men det var inte av samma slag
och de såg motståndarna i vitögat
en sista bön till deras förfäder om att rädda dem
så gav de sig ut i strid för att försvara
det som tillhörde dem
och när han såg sig runt
stod han ensam kvar
med sina vänner i blödande pölar runt sig
och med fiendernas varma men själslösa kroppar under sig
han var den enda segraren
han hade räddat sitt land och nu skulle han återvända
med nyheten till kejsaren
som skulle ta emot honom som vad han var
soldaten från bergen
och körsbärsblommorna fortsatte att falla från sina grenar
när han åter satt sin fot i stan
allt han hade varit med om
det betydde inget när han var hemma igen
och han undrade
hur många gånger körsbärsblommorna hade fallit från träden
medan han hade varit borta...

Detta är en historia, som i våra dagar är mycket vanlig. Dock är det få som skriver ner sin version, här ska ni få läsa min berättelse...

En helt vanlig dag, får en ung tjej för sig att hon ska lägga upp en fic på ett forum hon är medlem på. Föga anar hon att just den ficen, är början på en ny vänskap med en helt okänd person. Nu i efterhand är båda dessa två utvalda tjejer väldigt glada att denna flickan lade ut sin fic. För några månader senare börjar dessa tjejer prata med varandra på nätet.

   De försöker komma så nära en vanlig vänskaps relation man kan, över internet. Men bara den som själv varit med om det, vet hur otroligt svårt det är. Därför sas det som ett skämt, att den ena tjejen skulle åka och hälsa på sin vän. De bodde långt ifrån varandra, och ingen av dem trodde det var möjligt, förens några veckor före ett lov, då det råkade nämnas i de respektive familjerna. När de två vännerna insåg, att de inte alls var ett så stort berg de var tvungna att klättra över för att få sin vilja genom, började de tjata på sina föräldrar. Till deras stora förvåning gav familjerna vika, och snart stod en kort brunett på tågstationen inne i city, för att möta upp sin blonda vän.

   Minuterarna, de sista minuterarna innan tåget skymtades långt borta, tycktes vara de längsta minuterna som någonsin passerat förbi. Hela dagen hade runnit iväg, och för varje sekund var de två flickorna ett steg närmare varandra. Men de sista minuterna innan tåget skulle komma, det den lilla tjejen trodde skulle gå fortast, visade sig vara de som saktast sniglade sig fram.

   Men lyckan var stor när tåget rundade hörnet och sekundvisaren snabbt sprang iväg mot tågets inkommande tid. När de åkte förbi flickan, såg hon hennes vän från tågets glasrutor. Bedövad av nervositet reste hon sig upp, och aldrig någonsin trodde hon att hon varit så nervös förr. Benen skakade så hon knappt kunde stå upprätt, medan varje andetag var snabbt och hackigt och en stor adrenalin kick rusade genom hennes hjärta och själ via kroppens alla ådror, snabbare än tåget nyss kört.

   När dörrarna gled upp kunde man se den blonda tjej som sedan månader tillbaka varit brunettens vän. De möttes halvvägs på perrongen, i en hastig kram bland iskall luft, jäktande människor och rullande resväskor. Men ingen av dem reflekterade över det. De var äntligen tillsammans, det var det enda som betydde något.

   Vännen stannade i några dagar, när de pratat om det, hade dessa, nästan fyra hela dagar varit lika orörd som nyfallen snö och de kände båda två, att de hade fått en evighet att spendera med varandra. Men dagarna flög förbi likt en fågel som flyr från den svenska höstkylan till de varmare ländernas hetta. Allt för snart stod de där igen. Mitt emot varandra, med rullande resväskor, hastande, trängande folk och nervositeten i kroppen. Till skillnad från förra gången de stod där på perrongen, vräkte regnet nu ner på deras huvuden, och det kom en kompakt vit rök från deras röda läppar. De hackade tänder, och fick fram ett litet "Hejdå, vi måste ses igen", till varandra. Den blonda tjejen klev på tåget och hennes vän ställde sig i regnet, så de kunde se varandra de sista minuterarna innan tåget skulle gå. En strikt kvinnlig röst ropade ut i högtalarna, att tåget nu skulle gå och att alla skulle ta plats.

   Klumpen växte i den lilla flickans hals, plötsligt försvann både regn, kyla och ljud, hon hamnade i sin egen lilla värld, där bara bilden av hennes vän sittandes på tåget existerade.

De utbytte blickar med varandra, snart var deras händer uppe i luften. Frenetiskt vinkade dem till varandra medan tåget sakta började rulla, för att sedan allt för fort öka farten. Med deppiga steg släpade sig brunetten mot parkeringen, men hon ville aldrig släppa blicken från tåget, det tåg som åter tog dem alla de där otaliga milen från varandra.

   Flickan skakade till, av köld och av saknad, tårarna hotade med att rinna ner för hennes ljusa kinder, under några minuter stod hon bara och blinkade snabbt för att få bort dem. Hon lyckades, inga tårar kom, men hennes inre har ännu inte slutat gråta. Hennes bästa vän, hennes twin var hemma, tiotusen tals meter från henne. Hon var ensam lämnad kvar med bara ett gråtande hjärta och minnena av det som hänt de senaste dagarna.

   När hon var hemma igen, när hon satt tyst och såg sig runt i rummet där de spenderat sina dagar tillsammans, slogs hon av hur mycket hon älskar Tokio Hotel. För det var ju dem som sammanförde henne, och hennes vän...  

Vi har känt varandra ett tag nu, ett år, eller lite mer faktiskt, sen april 2008 skulle jag kunna tro. Fast som gammal medlem på THF har jag ju känt till dig ända sedan 2007 - de flesta visste vem du var, du var faktiskt något av en "kändis", en väldigt populär medlem.
   Och kanske minns du inte detta, men jag var en läsare redan på din första fic, det tig ett tag innan jag började läsa den andra, men vet du hur glad jag över att jag gjort det? För om vi inte hade börjat prata via din fic den där dagen förra året, då hade jag aldrig suttit och skrivit detta, då hade du inte funnits i mitt liv. Och hur hade min värld sett ut då? Ganska tråkig skulle jag tro, aningen grå och med saknad av något.
   Förra sommaren pratade vi en hel del på msn, jag minns speciellt en kväll, en fredag har jag för mig, hur vi satt och snackade och att det var så varmt och soligt ute. Jag minns att jag undrade varför jag inte var ute en sådan vacker dag, samtidigt stressade jag mig igenom middagen för att komma tillbaka till datorn så vi kunde fortsätta prata. Och du skickade en låt till mig och jag blev förvånad när jag såg att det var samma låt som jag hade lyssnat på för några veckor sedan, en låt som jag verkligen gillade. Det var väl ungefär då vi insåg att vår musiksmak var väldigt lik varandras. Vi började byta låtar och musik, samma kväll skickade jag en länk med en Breaking Benjamin låt - jag minns att du sa att det var samma band som spelade på din brors dataspel.
   På skämt sa vi att vi skulle träffas en dag, skolan började igen och jag och några vänner var ute på stan för att leta praoplats, jag smsade med dig och sa att jag skulle praoa på BR till hösten, du skrattade och svarade "Om jag hade bott närmare dig hade jag våldgästat dig", samma kväll berättade du att du läste en bok, Flyga Drake, att du tycke att jag skulle läsa den. Det gjorde jag aldrig, jag glömde bort vad vi pratat om och först när det kom en fråga på ett utav de svenska nationella proven i våras, om just Flyga Drake kom jag ihåg att du sagt hur bra den var.
   Det drog till och blev höst, några veckor före höstlovet och vi började på allvar snacka om att vi skulle träffas, hade det inte varit underbart roligt? Och där stod jag sedan, på Kristianstads tågstation klockan fyra måndagen på höstlovet och väntade in tåget från Hässleholm. Och jag kunde se dig redan när du åkte förbi, man kan inte missa ditt stora blonda hår. Du klev av och såg mig nästan direkt, det blev kram och "Hej hur är det? Gick resan bra?". Jag minns att vi var hemma hos en av mina kompisar dagen efter och gjorde ett NO arbete, vi hade nog kunnat göra något roligare, men minns du kvällen? Vi åt pizza och tittade på film, dagen efter åkte vi till stranden och fotade en massa, det blev film även den kvällen. Dagen efter var det planerat att vi skulle åka till stan, men minns du hur mycket det regnade? Att det regnade hela den dagen och att vi stannade hemma istället, att vi bakade muffins och snackade, något som vi gjort non stop i flera dagar? Och minns du när du skulle åka hem? Hur kallt det var när vi stod där på perrongen, vinden som blåste genom ben och märg, regnet som mer kändes som små spikar men att inget av det egentligen räknades, för vi båda visste att det var slut? Att du skulle försvinna de där förrädiska trettiofem milen bort igen? Och jag kommer ihåg att du klev på tåget och jag stod och såg på dig genom rutan i flera minuter, vinkade när tåget rullade bort och hur tårarna föll från mina kinder.
   Det gick några månader och det var återigen snack om att vi skulle träffas, men inget blev av och vi la de planerna på hyllan. Till en dag då innan påsklovet då någon av oss började prata om att träffas och plötsligt så stod jag utanför din dörr uppe i Trollhättan. Återigen blev det kram och den klassiska frågan "Hej, hur är det? Gick resan bra?". Dagarna som sedan flöt på kanske inte blev de bästa, men de var ett test för att se om vi klarade det. Och det gjorde vi. När vi åkte tåget mot Göteborg och den där knasiga gubben satt och snackade hela resan, minns du det? Hur förvirrad han var och hur vi fick anstränga oss för att inte brista ut i århundradets asgarv? Så stod vi plötsligt där, på Göteborgs centralstation vid mitt tåg och det var dags att vinka hejdå till varandra - igen. Du följde mig till mitt tåg, stod vid min plats och det blev kram på kram, vi ville inte säga hejdå, för vem visste nr vi skulle ses nästa gång?
   Det har gått några månader nu och idag är det din födelsedag. Jag funderade ett tag på vad jag skulle ge dig i present, något från hjärtat som jag själv gjort, eller något som du kunde få i handen och använda? Du sa "Vad du än ger mig, överraska mig, det är allt som behövs". Och jag tänkte och funderade vidare, tillslut kom jag på det bästa. Och tågbiljetterna ska snart bokas, vi ses uppe i Göteborg min ängel! Och grattis på födelsedagen vännen, ha en underbar dag, det förtjänar du efter allt som har hänt! ♥

Hej på er! Har släpat mig upp från sängen nu, sitter vid frukostbordet och äter och som vanligt gör jag för mycket mat. Tycker ju att jag borde lära mig någongång men nähä.
Dagens planer är... det finns inga dagens planer! Haha, jo det gör det, men inte förens ikväll då jag ska sitta uppe med Jejje hela natten på msn, göra som vi gjorde förra sommaren. Vi satt uppe till fyra-fem på morgonen och snackade om allt och inget, lyssnade på depp musik, skämtade och bara levde. Back to the summer of 08...
Annars så tror jag att jag ska skriva, gjorde ju inte det i natt, får se hur det blir idag, värdet är inte det bästa men samtidigt lockar det, precis som dåligt vädret  brukar göra på mig. I guess I'm kind of weird, haha.

Nåja, vad ska ni göra idag? Något roligt? Eller bara slappa? HJa det bra i vilket fall som helst, vi höres och synes senare vänner som, puss och hejdå, haha. Ciao :)

Jag vill måla en bild
en bild som länge funnits i mitt
huvud

Det är en bild på en tom  plats
med så mycket att berätta

En bild på en man
och en kvinna
kära
eller osams
det går inte att säga

Hon sitter där och ser ut över havet intill
och han står precis bakom
med en ledsen min
någon har sårat
någon har blivit sårad

Och det är mörkt
så mörkt
du kan inte se något annat än skuggorna
och ana att det finns en massa
träd
där i bakgrunden
kanske en skog
välj själv

Och vinden blåser
håret flyger på kvinnan
hon sitter på en sten
eller kanske
en bänk av något slag

Du kan inte se hennes  ansikte
men
hennes händer är knäppta
och månen lyser ner på dem båda

De ser ut att ha varit
lyckliga en gång
men
en gång
var länge sedan
och länge sedan är inte nu
och de är  inte länge
lyckliga

Och inget  kan rädda dem från den
avgrund de sugs mot

Att slutet är nära
de kan man känna
ut genom bilden

Och allt är mörkt
så mörkt
han är klädd i svart
hon likaså
och havet är grått
och månljusets sken
är vitt
i en kontrast
mot allt det mörka
det enda som du kan se
lysa vackert
är
en röd ros som ligger där ensam på
marken

Visst hade det varit
en
vacker  bild?


Vilken jävla
otur då
att
jag inte alls
kan

rita...

Tjejerna ska komma hit om en stund, vi ska mysa, göra mat och bara vara, det kan behövas ibland det med :) För övrigt kom jag nyss hem från Viktor, vi hade tänk att se en film, fast det blev lite ändrade planer (a)
Funderar på om jag ska byta kläder innan folket kommer, eller om jag istället ska sätta upp håret - tufft val xD Aja, de blir nog en bra kväll hoppas jag!

Ha de bra så hörs vi, ciao ♥

So I hold my breath 'til my heart explodes

Cause this is how it is and this is how it goes

You can steal my body but you can't steal my soul

Cause this is how it is and this is how it goes
♥

Heej :) Ännu en otroligt het sommardag, inte för att jag klagar men... jo, jag klagar nog lite. Det är tom för varmt för att sola ju o.o Men de kommer väl ordna sig det med :) Vad som ska hittas på under dagen är just nu lite osäkert, men det blir i alla fall att träffa Carro och Sara ikväll och sen in på Kristianstadsdagarna tillsammans :) Får se vilka vi stöter på med där ;) Och sen blir det nog att sova hos Carro ikväll :) Så lite dålig uppdatering, men äh, så får det bli på sommaren (a)

Nu ska jag äta klart frukosten, vi ses :) Ciao ♥

Jag vet egentligen inte hur jag ska börja
för detta har inget syfte - inget annat än att få ur mig mina känslor
så kanske det inte är så viktigt just hur jag börjar
utan vad jag vill ha ut istället?
Fast problemet är - jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut heller
kanske just den känslan jag har nu
en känsla går inte att beskriva med ord
denna är så långt ifrån ord som det går att komma
den är bara äcklig och kväver mig
jag blundar och försöker glömma - öppnar ögonen och inser att jag ännu en gång
har slutat andas
jag vill sova bort allt - men värmen väcker mig tidiga mornar
allt inom mig är uppochner
ut och in
ja till och med bak och fram
det finns en sak som känns rätt
men den undviker jag att tänka på
för detta har jag tänk mycket på och se hur det är nu
kommer den enda saken som idag känns rätt - kännas fel imorgon
om jag tänker för mycket på den nu?
Egentligen är det enda jag vill
att resa bort till trygga platser där jag vet att jag kan andas utan att tänka
där jag kan leva utan att bry mig
där just detta ögonblicket är det enda som existerar
och i mina drömmar sträcker jag armarna för att nå mitt mål
men jag kommer ingenstans
är det meningen att jag ska vara kvar här för alltid?
I en värld där jag inte längre kan andas
Livet glider ur mina händer...